Charles Taylor Podcasts

  • Det här avsnittet består av ett samtal mellan John Sjögren och jesuitpater Andreas Bergmann, inspelat tidigare i år i S:t Lars katolska församling i Uppsala. Samtalet utgår från Sjögrens senaste bok, ”Öppna dig”, och rör sig kring bokens centrala teman: sanning, extas och glädje. Vad har vår kroppslighet med sanningsbegreppet att göra? Vad innebär det att säga Ja till verkligheten? Varför är tystnaden nödvändig i våra liv? Och behöver vi bli en smula galna för att bli hela människor? Det är några av de frågor som tas upp i samtalet där författare och tänkare som Charles Taylor, Hartmut Rosa, Stefan Zweig och Augustinus också dyker upp. Vi kommer också få höra Ann-Ida Fehn läsa några stycken ur ”Öppna dig”.

  • En kristen identitet

    TOMAS NYGREN

    2020-01-07

    Tänk vilken frihet det ger att leva i den identitet som Jesus Kristus ger oss.

    Det finns fantastiska resurser i den bibliska(!) och lutherska läran om att en kristen människa är samtidigt syndare och rättfärdig, om vi bara praktiserar den. Frågan är vad det betyder.

    Illustrationer: Benjamin Kruse

    Låt oss först se på alternativen. Filosofen och sociologen Charles Taylor är en av de stora experterna i frågan om hur formandet av våra identiteter – det som är lika hos oss, det som är identiskt oavsett situation – har sett ut i olika tider. Han beskriver hur en så kallad traditionell identitet historiskt har varit dominerade. Som namnet antyder formas en sådan identitet av familjens, släktens, klanens och kanske nationens förväntningar. Den traditionella identiteteten är fortfarande dominerande i stora delar av världen – förutom just i västvärlden. Denna typ av identitet formas utifrån och in. Min plikt är utifrån en traditionell identitet att svara upp mot familjens krav, och om jag inte gör det drar jag skam över familjen. Jag får ära och berömmelse när jag offrar mig för kollektivet. Om det blir en konflikt mellan mina egna drömmar och familjens krav är det givna att jag anpassar mig. Plikten framför allt, som det stod på de gamla svenska enkronorna!

    Det är inte svårt att se problemen med en kultur som har en sådan typ av identitetsdaning. Tanken på mänskliga rättigheter för individen har till exempel svårt att få ordentligt genomslag i ett sådant sammanhang.
    Kollektivets behov går alltid före, vilket
    bäddar för hederskulturens sätt att fungera.
    Det kan även vara svårt att få till en utveckling – av vilket slag det än är – eftersom övervakande makthierarkier håller männ­iskorna på plats. Utveckling kräver i allmänhet en social rörlighet som inte är möjlig. Detta drabbar särskilt kvinnor.

    Den moderna identiteten, som är den dominerade i västvärlden i dag, kan beskrivas som raka motsatsen mot den traditionella. Här definieras inte identiteten utifrån, i lyssnandet på andras krav, utan inifrån, i lyssnandet till individens egna drömmar och ambitioner. Tanken är att varje individ bär på en unik uppsättning drömmar och ambitioner. Det gäller bara att upptäcka och förverkliga dem. Ingen annan ska säga till mig vad jag ska göra eller tänka. Min egen frihet har det högsta värdet. Om det blir en konflikt mellan individens drömmar och omgivningens krav är rekommendationen samtiden oftast ger: »Följ din dröm.« Omgivningen ska anpassa sig till mig, och inte tvärt om.

    I jämförelse med den traditionella identiteten är det lätt att finna styrkor i det moderna synsättet. Människovärdet och att individens önskningar spelar roll, som båda ligger inbakade i den moderna identitetsdaningen, är inte svåra att bejaka. Den sociala rörlighet som hänger ihop med den moderna identiteten bejakar vi också som något gott.

    Den moderna identiteten har dock även stora svagheter. För det första är den obarmhärtigt krävande: jag måste själv finna mitt mål och uppnå det. Om jag lyckas lurar högmod om hörnet; om jag misslyckas lurar den totala självdissningen på mig. För det andra kommer den att vara fragmentiserande, eftersom det är den enskildes mål och drömmar som ska förverkligas. De kollektiva strukturer som bär upp samhällen och gemenskaper blir ointressanta. Det blir enbart rättigheterna och inte plikterna som blir viktiga. För det tredje är det en illusion att en människa har sammanhängande drömmar och mål i sitt inre. Ett dilemma vi ofta har är att det som vi längtar efter i vårt inre är självmotsägande. Till exempel kan vi på samma gång både vilja hålla vikten och äta gott och mycket.

    Ser vi så till Bibeln framgår där att en kristens identitet varken sammanfaller med den traditionella eller den moderna identiteten. Paulus skriver i Första Korinthierbrevet 4:3–4:
    Men mig är det likgiltigt om ni eller någon mänsklig domstol dömer mig. Inte heller dömer jag mig själv. Mitt samvete är rent, men det betyder inte att jag är frikänd. Den som dömer mig är Herren.

    Och i Första Johannesbrevet 3:19–21 skriver Johannes:
    Då förstår vi att vi är sanningens barn, och om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt. Mina kära, om hjärtat inte dömer oss kan vi stå frimodiga inför Gud.

    Av dessa bibelord framgår att en kristens identitet inte definieras av vad andra säger utifrån, som i den traditionella identiteten, eller vad jag själv ger mig för omdöme, vilket är fallet i den moderna identiteten. Gemensamt för både andras omdömen utifrån och mina egna inre omdömen om mig själv är att de bygger på hur väl jag lyckats prestera.

    Både Paulus och Johannes har helt lämnat den spelplanen. De låter självbilden, identiteten, definieras av något de fått – Guds frikännande dom – inte av något de själva jobbat ihop, förvärvat. Det handlar om den förlåtelse Gud skänker i Kristus, den rättfärdighet den kristne fått som gåva – oberoende av alla egna prestationer.

    Därför blir det heller inte hotande för Paulus att säga om sig själv att han är syndare (1 Tim 1:15), eller för Johannes att säga att den kristne syndar (1 Joh 1:8, 10). Det blir lätt att säga sanningen också om det jobbiga – att den kristne faktiskt gör det som är fel och destruktivt – om hon vet att det inte är den enda sanningen om hennes identitet. Simul iustus et peccator – samtidigt rättfärdig och syndare – innebär, om jag praktiserar följderna av det, ödmjukhet: jag kommer inte att se ner på andra för jag vet att också i mig finns synden som lockar och bedrar. Även i mötet med den mest förhärdade brottsling inser den kristne att »det kunde ha varit jag«. Det innebär även en stolthet som gör att jag inte kommer att låta andras eller mina egna domar över mig själv få sista ordet: jag vet att jag är älskad och förlåten av den högste i hela universum, den ende vars dom kommer att gälla ända in i evigheten.

    Dessutom, tänk vilken frihet det ger att leva i den identitet som Jesus Kristus ger oss. Vi slipper spela spelen som de förvärvade identiteterna – när de får dominera oss – tvingar oss till!