Boris Nemtsov Podcasts
-
Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm, torsdag.
Att ta avsked från Ryssland är omöjligt.I alla fall för en som följt landet, ständigt återvänt dit, nästan alltid med glädje, sedan ett avlägset 1990-tal.
Nu ska jag i alla fall ta paus, i rollen som korrespondent, och funderar på några väl valda avskedsord.
Det är, i rådande läge, inte enkelt.
Så minns jag mitt senaste besök i Moskva, dagarna efter att den ryska invasionen av Ukraina inleddes, då jag fortfarande hade ett giltigt visum som nu inte längre förnyas.
Solen sken över Rysslands huvudstad. Det kändes att våren var på väg. Jag promenerade den vanliga vägen. Förbi Eremitazjparken med sina små kafébodar, passerade en grupp pensionärer som övade stavgångsteknik, korsade boulevarden där Vladimir Vysotskij står staty, fortsatte Petrovkagatan ner, genade över Teatertorget och så vidare mot Röda torget. Vid utgången från varuhuset GUM noterade jag en särskild ström av människor, med blommor i händerna, rosor och röda nejlikor, på väg förbi Vasilijkatedralen och vidare ut på bron som leder bort från Kreml.Det var söndagen 27 februari. Poliser stod i gathörnen och för att komma ut på bron behövde alla först passera genom metallbågar, öppna sina väskor, allt gick mycket lugnt och stillsamt till.
Där uppe på bron stannade strömmen till.
Människor la ner sina blommor mot broräcket. Stod tysta en stund. Betraktade bilderna på Boris Nemtsov, oppositionspolitikern som sköts till döds just där, en sen februarikväll sju år tidigare.
Vid ett av fotografierna hade någon skrivit för hand, på en bit kartong: “Förlåt oss, du hade rätt”. Rätt om Vladimir Putins imperiekomplex och vart det en dag kunde leda.
Dagens Ryssland hade så väl behövt sin Boris Nemtsov. Bufflig, rättfram men alltid trogen sin övertygelse om att hans land en dag ska bli fritt, från det gamla, förlegade, auktoritära, korrumperade.
Jag minns honom livs levande. Från en sensommarkväll i Moskva för drygt tio år sedan. Boris Nemtsov hade kommit för att fira en annan frihetskämpe, den då nyblivne 70-åringen, människorättsförsvararen Lev Ponomarjov. Jag hade frågat Nemtsov hur han orkade fortsätta i ständig motvind som då ändå bara var en västanfläkt mot den orkan som blåser nu.
“För det finns ju inget alternativ”, svarade han.
“Jag vill i alla fall inte att mitt land ska förvandlas till ett Nordkorea. Jag kommer fortsätta kampen så länge som jag lever”.
Den gången hade han tre och ett halvt år kvar i livet.
Människorna med blommor i händerna, i februarisolen uppe på bron bort från Kreml, några dagar efter att den ryska invasionen av Ukraina inletts, delade hans dröm om ett annat Ryssland. De är många i Ryssland som delar den drömmen.
Ingenting varar för evigt. Inte heller det som kallas för “Putins Ryssland”.
Johanna Melén
[email protected] -
Är friheten absolut eller är den relativ för sin tid och sitt sammanhang? I Moskva minns poeten och essäsisten Lev Rubinstein Sovjetunionen i slutet av 1950-talet, ett inte alls fritt samhälle men där en glipa öppnades i järnridån och en vind av frihet strömmade in. Samtidigt funderar serietecknaren och förläggaren Fabian Göransson att det är svårt att hålla två tankar i huvudet efter attentaten mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo. Det riskerar att relativisera dåden.
Medielandskapet i Ryssland domineras av de rikstäckande statsstyrda tv-bolagen där informationen sedan länge är filtrerad för att passa myndigheternas syften. I värsta fall sprids ren desinformation genom dessa tv-kanaler. Men den hårt styrda mediemarknaden har skapat ett sug efter alternativa projekt på internet som fortfarande är i stort sett fritt i Ryssland. Sotnik TV har funnits i tre år och är en Youtube-kanal med samhällskritiska reportage och enkäter på stan om aktuella frågor.Programledaren Sasha Sotnik säger att de som går med på att bli intervjuade på Moskvas gator och parker kan delas in i tre kategorier- Den första gruppen består av de som helt enkelt är rädda. De är rädda för en öppen mikrofon och för kameran. De springer sin väg genast medan de säger att de är väldigt upptagna.- Den andra gruppen är de som brukar titta på de stora tv-kanalerna. De upprepar nästan ordagrant de visor som de hör på statliga tv-nyheterna när de svarar på frågorna.- Sedan finns det en tredje mycket liten grupp, säger Sasha Sotnik. De som inte är ett dugg rädda. De säger det de tänker och svarar öppenhjärtigt på frågor.Ofta handlar enkäterna på Sotnik TV om politiskt känsliga frågor: Rysslands roll i kriget i Ukraina, mordet på öppen gata på oppositionspolitikern Boris Nemtsov, osv.- Det är ungefär en tiondel av de medverkande som tillhör den tredje orädda gruppen, säger Sasha Sotnik som tror att de där 10 procenten orädda i reportagen motsvarar nog de verkliga förhållandena i Ryssland idag rätt så bra. - Alla övriga är skrämda till tystnad. Det här är ett land som just nu består av härskare och slavar. Det finns absolut ingen frihet, säger Sasha Sotnik.Kulturreportagets serie "Var slutar friheten?" ställer frågor kring villkoren för yttrandefrihet, konstnärligt skapande och för grundläggande mänskliga rättigheter. Finns det en bortre gräns för friheten och hur ser den i så fall ut i olika samhällen?Medverkande i femte delen: Lev Rubinstein, Fabian Göransson, Sasha Sotnik, Roland Paulsen, m flReportrar: Karsten Thurfjell, Erik Laquist, Kerstin Wixe, Katarina Wikars, Fanny Härgestam, Fredrik WadströmProducent för programserien är Fredrik Wadström -
Marockanskt kulturcenter mot radikalisering av unga, det ryska kulturlivet under allt hårdare tryck och diskussionen om Andres Serranos krucifix i urin fortsätter att väcka starka känslor i USA.
I tredje programmet i serien besöker vi Moskva och Casablanca, talar med gruppen Teateretablissemanget om prekariatet och otryggheten på den moderna arbetsmarknaden samt med Andres Serrano om frihetens gränser i fotokonsten.I över 25 år har det stormat kring bilden "Piss Christ", den amerikanske konstnären Andres Serranos foto av ett krucifix nedsänkt i konstnärens eget urin. Efter terrordåden i Paris i januari i år drog debatten igång med ny förnyad kraft."Om det är så känsligt med bilder av Muhammed, hur kan den där Serrano få hålla på med det han gör?" citerar Andres Serrano ur en tv-intervju med en företrädare för en katolsk lobbygrupp i USA efter terrordådet mot bl a "Charlie Hebdo" i Frankrike. Den distinktion Andres Serrano själv gör att han är troende katolik. "Den kristna bildvärlden är min" säger han. Andres Serrano tycker sig däremot inte ha rätt att göra bilder om en religion som inte är hans egen och han har också sagt att han drar en gräns vid barn.Debatten om frihetens villkor och pris har varit intensiv efter de dödliga attackerna i Paris i januari mot satirtidningen Charlie Hebdo och en judisk butik. Diskussionen tog ny fart efter terrordådet i Köpenhamn i februari när bland andra svenske konstnären Lars Vilks skulle framträda. Och i Ryssland strax därpå blev mordet på oppositionspolitikern Boris Nemtsov en signal om att insatserna för oliktänkande höjts ytterligare. Kulturreportaget ger sig i en serie på fem program ut i världen för att undersöka frågan "Var slutar friheten?". Följ med till Tunisien, Marocko, Ryssland, Frankrike, Turkiet, USA och Sverige för en diskussion om våra föreställningar om vad frihet är.Medverkande i det andra programmet: Anastasia Patlay, Andres Serrano, Nabil Ayouch, Roland Paulsen, Guy Standing, medlemmar ur gruppen Teateretablissemanget, m flReportrar: Cecilia Blomberg, Fanny Härgestam, Katarina Wikars och Fredrik Wadström.
