bibelskolan Podcasts
-
Den ständige missionären
MIRIAM ARREBÄCK
2020-03-25
Prästen Carl-Erik Sahlberg har gjort avtryck i många hjärtan, inte minst genom 20 års arbete i S:ta Clara kyrka, Stockholm. Själv blickar han mest framåt. Vid 74 års ålder gläds han nu åt möjligheten att hjälpa barn och fattiga i Tanzania.
Carl-Erik Sahlberg vet hur det känns att befinna sig långt ner på den sociala stegen. Som tolvåring bodde han en tid med sin mamma och bror i två rum i änden på en ladugård. Mamman bar hela försörjningsbördan och det var tufft.
Nu sitter Carl-Erik i ett vackert hus med berget Kilimanjaro som imponerande fond. Han kan tacka Gud, inte bara för egen mat på bordet utan för att han här i Tanzania kan bidra till mat och husrum till ytterligare nästan 200 personer varje dag.
Han känner sig rik, den fattige tonårspojken från Svenstavik i Jämtland.
När Carl-Erik Sahlberg fyllde 74 kände han för första gången i livet en tacksamhet över sin ålder. – Det känns nästan som en gåva att få bli äldre. Tänk att jag nådde den här åldern, jag fick uppleva det här året också.
Bild: Magnus Aronsson
FAKTACARL-ERIK SAHLBERG
Ålder: 74 år.
Familj: Hustrun Overa, fyra barn och tre barnbarn.
Bor: I byn Marangu, Tanzania.
Arbetar: Är pensionär men undervisar på bibelskola, driver organisationen Mokicco och Missionsfonden som hjälper utsatta.
Böcker: Har skrivit cirka 30 böcker på svenska och swahili och översatta till ett tiotal språk.
Aktuell: Med den nya boken Dag för dag – ett kyrkohistoriskt kalendarium (Semnos förlag). Boken Tre nycklar kommer också senare i vår.
Motto: Att vara beroende av Gud.
– Ibland tänker jag att det var bra att gå igenom den där uppväxten, man blev inte bortskämd, säger Sahlberg och fortsätter:
– Jag har tänkt på hur människor som lever i överflöd ibland verkar tomma och deprimerade. Här i Tanzania tror jag knappt jag mött någon som är håglös på det sättet.
Huvudparten av det hjälparbete han nu driver tillsammans med hustrun Overa sker genom organisation Mokicco, Mount Kilimanjaro Children Care Organisation. I dagsläget består det av 26 familjehem där 130 barn, som tidigare varit övergivna, får mat, trygghet och framtidstro. Föräldrar som bryr sig. En säng att sova i.
– Fördelen med familjehem är att när barnen blivit lite äldre så finns det ett hem att återvända till. På ett vanligt barnhem kommer hela tiden nya barn, så din sängplats finns inte kvar, barnen där blir föräldralösa en andra gång i livet, säger Carl-Erik.
Men andra hjälpbehov gör sig också ständigt påminda. Behoven knackar i bokstavlig bemärkelse på dörren varje dag hos Carl-Erik och Overa. Därför har de startat Missionsfonden och via den får människor hjälp att betala kostnader för sjukvård, operationer och skolavgifter. En del får små bidrag till nyföretagande.
Att säga nej är svårt.
– Vi skriver upp alla, så det blir ett kösystem. Sedan förklarar vi att det kan ta tid innan de får hjälp. Vi ber alltid om ett brev från prästen eller byordföranden som intyg på att det personen säger är sant.
– Alla beskriver sin nöd och vi har också gått på en del nitar. Men man får se upp så man inte blir hårdhjärtad och tror att alla försöker lura en.
Ett viktigt projekt är att bygga enkla bostäder. De flesta av de 24 små husen som hittills byggts har gett tak över huvudet för fattiga änkor.
– När jag en dag är borta står husen kvar. Det är att göra avtryck i världen, säger Carl-Erik.
Missionsfonden, Carl-Erik och Overas egna fond, hjälper människor att betala kostnader för sjukvård, operationer och skolavgifter. En del får även små bidrag till nyföretagande.
Den gångna sommaren firade Carl-Erik och Overa 30 år som gifta. Förutom deras hjälpinsatser undervisar båda två på bibelskolan i Mwika.
Missionsfonden, Carl-Erik och Overas egna fond, hjälper människor att betala kostnader för sjukvård, operationer och skolavgifter. En del får även små bidrag till nyföretagande.
Ja, hur vill han bli ihågkommen? Och hur minns han själv sitt liv? Memoarerna är påbörjade, men med tanke på den fulltecknade kalendern och alla visioner för framtiden så lär det dröja innan det är aktuellt att ge ut dem. I den nyutkomna boken Välsignelser i mitt liv (Semnos förlag, 2019) finns dock många glimtar ur livsresan. I förordet konstaterar Sahlberg att han tidigare varit van att kallas »ung«. En tid var han näst yngsta präst i Sverige, och han var på sin tid en av de yngre kyrkoherdarna. Nu kallas han »mzee« i Tanzania, vilket betyder »gamling« i en hedrande betydelse.
Vissa av hans tidigare elever från bibelskolan i Makumira på 1980-talet, då han var missionär i Tanzania, börjar nu att gå i pension. Ett par av dem blev med tiden biskopar i den evangelisk-lutherska kyrkan i Tanzania, till exempel nuvarande ärkebiskop Fredrick Shoo, ledare för kyrkan med sju miljoner medlemmar.
– Han hälsar mig »shikamo« som den underordnade gör, ungefär som ett barn skulle säga till en äldre. Han gör det med glimten i ögat, men vi tycker båda att det är lite roligt att han hälsar mig så, säger Carl-Erik och skrattar gott.
Carl-Erik är 74 år, men inte intresserad av att sätta sig på åskådarplats. Vid sin senaste födelsedag slogs han dock av tanken att det inte är alla förunnat att uppnå den åldern.
– För första gången kände jag tacksamhet över min ålder. Förut har jag tänkt att »det är väl inget roligt att bli äldre«, men nu har det börjat kännas nästan som en gåva. Tänk att jag nådde den här åldern, jag fick uppleva det här året också.
I takt med att han har blivit äldre har Carl-Erik blivit mer »seriös« när det gäller att människor ska få upptäcka den kristna tron.
– Jag vill inte dö som en tyst kristen som inte delade med mig av min tro, som ju betytt allt i mitt liv. Jag är ingen bra evangelist men jag försöker i alla fall. Jag vittnar ofta för de fattiga om att jag själv varit fattig, men att mycket vände när jag blev kristen och att det håller att lita på Gud. Någon skulle kanske kalla det framgångsteologi – men hellre det än motgångsteologi.
Carl-Erik blev pensionär 2012 och mest konkret innebar det avslutning på tjänsten som direktor i S:ta Clara kyrka. Prästkragen finns dock kvar, liksom kallelsen. Friheten gav möjlighet att återvända till Tanzania. Hem till hustrun Overas barndomstrakter.
Den gångna sommaren firade Carl-Erik och Overa 30 år som gifta. Hon flyttade med honom till Sverige i slutet av 1980-talet, tjänstgjorde som präst och trivdes bra. Tankarna på ett liv i Tanzania tog egentligen fart när Overa 2005 fick en tomt av sin far. Under årens lopp har de hunnit att bygga ett par hus där, ett hem som de beslutade att flytta till efter pensionen.
Men det är inte frågan om något stillasittande. Förutom familjehemsverksamheten och andra hjälpinsatser undervisar både Carl-Erik och Overa på bibelskolan i Mwika. Carl-Erik undervisar i allmän och afrikansk kyrkohistoria och det är ingen överdrift när Carl-Erik säger att han »älskar kyrkohistoria«.
– Kyrkohistoria handlar om människor och Guds handlande med människor. Tänk att kyrkan efter alla förföljelser, efter allt som den gått igenom – eller själv varit orsak till – ändå har bestått!
Helt nyligen har han kommit ut med en bok om just kyrkohistoria: Dag för dag – ett kyrkohistoriskt kalendarium (Semnos förlag) med en händelse för varje dag från hela världens och alla tiders kyrkohistoria.
Knappt hade den lämnats till tryck förrän Carl-Erik var igång med nästa manus. Han ger ut böcker både i Sverige och i Tanzania. Just nu jobbar han på ett utkast till en bok som ska komma i vår, en teologisk bok på svenska med arbetsnamnet De tre nycklarna.
När han inte skriver böcker är det informationsbrev från Mokicco som gäller, eller så skriver han kanske på en debattartikel. I ett antal debattartiklar har Carl-Erik talat om de dystra prognoserna för Svenska kyrkan med sjunkande medlemsantal, förrättningssiffror, församlingar och gudstjänstbesök. Trots att han har flyttat så släpper inte engagemanget, kärleken har inte mattats.
– Jag älskar Svenska kyrkan, den är ju mitt liv.
För ett par år sedan startade han nätverket Vägen. Vid den första samlingen var de tolv personer som möttes i Göteborg. Nu har Vägen drygt 400 medlemmar.
– Vårt mål är att kyrkan ska vända och tända. Faktiskt så ser jag sådana tecken. Jag tycker att den håller på att vända från en inriktning som sagt ja till allt i samhället – jag har myntat begreppet »reträtteologi« – för att åter på klassiskt kristen grund vara stolt över att vara kyrka.
Initiativet Vägen vill vara »ett positivt heja-rop!« till alla goda krafter inom Svenska kyrkan.
– Det är inte säkert att jag ska vara personen som Gud vill använda, jag sitter ju här. Men jag sådde ett frö.
