William Thackeray Podcasts
-
När mästerregissören Stanley Kubricks kostymfilm "Barry Lyndon" hade premiär på 70-talet blev den betraktad som vacker - och tråkig. Filmjournalisten Mårten Blomkvist hänfördes dock redan från början!
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Många filmer har omvärderats i filmhistorien, och uppvärderats efter att ha fått ett ljumt mottagande vid premiären. Men ska en utnämnas till filmens egen den fula ankungen så är det Stanley Kubricks "Barry Lyndon". När den kom beskrevs den som lång och tröttsam. Idag tycks alla tala om den som en svan, majestätisk, nästan den perfekta filmen.
Den byggde på den engelska 1800-talsförfattaren William Thackerays roman om en irländsk äventyrare, eller streber, som tar sig upp i samhället i slutet av 1700-talet. Det är en film som berättar om passioner, utan att själv någonsin röja några känslor.
Innehållet svallar av känslor men allt berättas med ett stort lugn. Allt är så vackert. Varenda bild är som en tavla. Allt är inspelat på plats, i riktiga slott och herresäten.
Recensionerna var negativa. Eller, de var respektfulla, men utan entusiasm. Vackert men livlöst var omdömet. Alla visste att filmen kostat fruktansvärt mycket att spela in och att den tagit enormt lång tid att göra. Det fanns en förväntan på något mer eftertryckligt.
Under åren efter premiären har "Barry Lyndon" sakta men säkert stigit i aktning bland filmintresserade. Idag är uppfattningen helt enkelt att Kubricks tionde film underskattades och att det är en av hans bästa. Kanske rentav den bästa. "Barry Lyndon" är den fula ankungen som blev en svan.
