Utvandrade Podcasts
-
W G Sebald inflytande över den moderna litteraturen är svåröverblickbart, men vari bestod hans storhet? Eva Ström reflekterar över detta och över poängen med Sebalds kontroversiella metod.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Ursprungligen publicerad 2022-04-20.
Kort före sin död i en bilolycka år 2001 höll den tyske författaren WG Sebald en workshop i skrivande på sitt universitet i East Anglia. Hans studenter samlade sedan sina anteckningar från samtalen till ett antal maximer av det han försökte lära ut. Bland annat sa Sebald:
Inget av det som du kan hitta på kan vara så hårresande som det som folk berättar för dig,
Jag kan bara uppmuntra er att stjäla så mycket som möjligt, Ingen kommer någonsin märka det.
Var inte trädd för att infoga underliga vältaliga citat och ympa in dem i din berättelse. Det berikar texten.
Sebald fick ett internationellt genombrott på 90-talet. Susan Sontag hyllade hans säregna prosa, som dock inte var så lätt att karaktärisera. Verk som ”Svindel. Känslor”, ”Utvandrade”, ”Saturnus ringar” och ”Austerlitz” är till synes dokumentära essäer men har fiktiva drag, och de är illustrerade med suddiga fotografier, som i stället för att klargöra oftast ökar mystiken. Författaren tedde sig ändå som en sanningssägare som ville blotta det samhället förtigit, i synnerhet Förintelsen. Men hur mycket kan man lita på hans ”dokumentära” berättande – Sebald sa själv: ”Essän har invaderat romanen. Men vi ska kanske inte lita på de fakta som förekommer.”
Ingen kommer märka att du stjäl, sa alltså Sebald till sina elever. Men det stämde inte.
Den österrikiska judiska flickan Susi Bechhöfer kom tillsammans med sin tvillingsyster vid 3 års ålder i en Kindertransport till Storbritannien och hamnade hos en prästfamilj i Wales, där hon fick ett annat namn. I vuxen ålder uppdagades hennes riktiga namn och hon kunde nysta upp sin tragiska historia. Det gjordes en film om henne, och hon skrev en bok. Detta tog Sebald del av och fogade in i Jacques Austerlitz livsberättelse utan att det någonsin nämndes i verket.
Susi Bechhöfer kände igen sin historia som en förlaga till Jacques Austerlitz och hon skrev till författaren som medgav att hon hade rätt.
Detta kan man läsa om i "Speak, Silence", den biografi över Sebald där Carole Angier återskapar författarens liv från födelsen i Wertach i Bayern, till tiden i England som universitetslärare i East Anglia fram till dödsolyckan. Sebalds änka har inte velat medverka, men på intet sätt hindrat framväxten av boken, där syskon, vänner och arbetskamrater intervjuats. Framför allt ger Angier en fascinerande bild av Sebalds arbetsmetoder. Han lyckades skapa en halvdokumentär form, där fakta och fiktion ibland byter plats, vilket får materialet att sväva på ett drömlikt sätt och ge läsaren en svindel om man så vill. Ju mer dokumentärt Sebald skrev desto större blir svindeln. Är världen verkligen så underlig och grym? Och ändå så vacker?
Susi Bechhöfer var trots allt ganska överseende mot Sebald. Mindre trakterad var konstnären Frank Auerbach, när han läste avsnittet Aurach i boken Utvandrade. Här återsåg han bild av ett av sina egna verk, liksom ett foto av sitt öga. Auerbachs konstnärliga metod bestod i att lägga på färg och sedan skrapa av den, och sedan börja på nytt, i en slitsam arbetsprocess. Detta var en metod som Sebald i detalj beskrev i sitt verk – allt hämtat från en biografi om Auerbach. Konstnären vände sig rasande till förlaget, som genast tog bort bilderna och namnet Aurach ändrades till Ferber.
Sebald rättfärdigade säkert sitt projekt med att hans egen prosa var en nyskapelse, där han kunde ympa in skott från andras skrivande, biografier, berättelser och också förändra det. I hembyn rasade man mot Sebald och hans mor, som kanske omedvetet försett honom med material. Andra var stolta över att ha bidragit till detta samtida mästerverk, som Peter Jordan, som var den andra förlagan till Aurach. Delar av Jordans mosters dagböcker hade i beskuret skick hamnat i romanen, ibland något omgjorda.
Sebalds tillvägagångsätt har inspirerat många författare som Jenny Erpenbeck, Teju Cole, och Rachel Cusk . Vad än han lärde ut till dessa och sina elever fanns det något som de inte kunde tillägna sig, hans mästerliga stil och den aura som hans verk utstrålar. Hans minutiösa prosa med långa, ringlande beskrivande meningar är egendomligt suggestiv.
Med sin hybridmetod ville han ge sin blick på världen, en blick som såg fasa och förstörelse, men inte som något kaotiskt utbrott utan snarare som ett pedantiskt organiserat arbete. Så tedde sig ju inte minst Förintelsen. Sebalds far hade tjänstgjort i naziarmén, och hela Sebalds verk kan ses som ett gigantiskt bearbetande av detta trauma och av den småborgerliga, prudentligt lydiga uppväxt som dolt allt detta och som han ville bryta sig loss ifrån.
Den autofiktiva prosan har efter Sebald exploderat, och invaderat litteraturen. Den genre som blev hans är nu inte bara hans egen. Det etiskt kontroversiella – att ympa in en biografi med främmande element är ymnigt förekommande och kallas inte sällan appropriering. Men även om närmast alla författare stjäl och låter minnen, berättelser, läsefrukter och andras personliga historier ingå i sitt stoff – tänk till exempel Selma Lagerlöf – så är det ingen som så tydligt låter skarvarna bli synliga, som Sebald.
Sebald verkade före internet – det är lättare nu att spåra citat, människor, böcker och biografier. Några av de människor vars livshistoria han stal – utan att fråga – kände sig smickrade – andra blev uppriktigt förbannade som Auerbach, och andra som Susi Bechhöfer tyckte att hennes identitet blivit stulen ännu en gång. Något erkännande av Sebalds tacksamhetsskuld kom aldrig till stånd.
Men varför kunde då inte Sebald helt enkelt kunnat ge Susi Bechhöfer kredd och nämna att han inspirerats av hennes bok, alternativt Peter Jordans moster, vars dagbok han saxade ur? Eller tala om vilka böcker till exempel om arkitektur han inspirerats av, alternativt klippt stora sjok ur och kanske förändrat här och där.
Jag tror svaret är att han då skulle underminerat hela sin konst, sitt verk. Poängen är att man aldrig riktigt som läsare vet om något är sant eller inte. Det är som om han vill säga att allt ändå är en illusion, men texten lyfter och svävar just därför, i den illusionen. Han ville inte skriva gängse essäer, där noter verifierar texten. Han visste förmodligen att detta hans tillvägagångssätt betraktades som oetiskt, men utan denna metod skulle hans verk aldrig ha kommit till. Och Angiers biografi stärker intrycket att hans skrivande var ett sätt för honom att överleva. Det är oerhört tragiskt och hans liv och predikament var på många sätt tragiskt. Det fanns ingen lösning på dilemmat. Och det var genom de här förvanskningarna av fakta som han skapade denna sin sanning om tillvaron. Hans konst är på samma gång ohygglig, vacker och utsökt, och just i denna paradox lever den.
Eva Ström, författare
Litteratur
Carole Angier: Speak, silence – in search of W G Sebald. Bloomsbury circus, 2021.
W G Sebald: Dikt, prosa, essä. Översättning Ulrika Wallenström. Albert Bonniers förlag, 2011.
