Sylvia Plath Podcasts
-
En av populärkulturens återkommande kvinnogestalter är Manic Pixie Dream Girls på samma gång rebellisk och hjälplös. Linda Skugge funderar på en kvinnoroll hon själv aldrig levt upp till.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
”Nelly tror att världen inte längre finns om hon blundar tillräckligt hårt.”
Ja, ni minns rätt! Mauro Scoccos rökare Nelly från 1992.
När jag i min ungdom i början av nittiotalet var olyckligt kär i en äldre kille brukade han med hjärtan i blicken berätta om tjejen han var ihop med. Hon sa saker som lät misstänkt likt Nelly i den där låten. Saker som att ”om vi kommer till himlen när vi dör ska vi sitta på ett moln som änglarna gör och vi ska visa oss för barn om kvällen och tända alla ljusen i karusellen”.
Jag konstaterade sorgset att så där outgrundlig och enigmatisk och härlig blir jag aldrig. Nej, tänkte jag dystert, ingen kille vill ha en tjej som är helt normal och inte det minsta knasig eller virrig och som dessutom sparar alla kuponger i mataffärens veckoblad och sedan går dit och lämnar in dem och viker ihop plastpåsarna i små lådor. Jag funderar aldrig på rymden. Jag känner mig aldrig existentiell. Jag tänker aldrig på luftballonger eller ”finns jag? vad är ett liv?”
Helt förkrossad brukade jag tänka på killen som jag var så kär i och likt Mauro tänka ”om du var min, du skulle aldrig sakna någonting, du skulle få precis vad du vill”. Vilket inte kan vara sannare när det kommer till mig. Hos mig får man inte bara ett eget betalkort, utan fria tider, noll regler eller gnäll. Allt är bara så himla fritt och jättehärligt och maten står på bordet samma tid varje dag. Disken? Den tar jag.
Men innerst inne visste jag att ingen man vill ha en sådan tjej och jag skulle aldrig kunna förändra mig: jag skulle aldrig kunna sluta gå upp i ottan, sluta utföra mina måsten, för att sedan lägga mig tidigt för att börja om nästa dag. Jag drog slutsatsen att det var kört. Det var bara manic pixie dream girls som killar drömde och sjöng låtar om.
Speciella, lite sköra tjejer. Sådana som var dåliga på att ta hand om sig själv. De där nästan genomskinliga tjejerna med långt, trassligt hår. Stora ögon. Osminkade. Barfota. Kanske någon slokhatt som de hittat på loppis och sedan tappat bort. Sådana som tänker mycket. Analyserar. Som vill rymma. Som går i vinterskor på hösten.
Sådana tjejer som männen kan få ta hand om. Som om de vore ett litet barn.
Jag har aldrig varit speciell. Jag skulle aldrig sitta och nynna i en trappa så där som Nelly gör. Jag skulle aldrig säga att solen och vinden och regnet är mina enda vänner.
Att någon skulle få för sig att ta fram gitarren och plita ner en låttext om en tjej som var en fena på att leva sparsamt och som inte bara klippte ut matkupongerna utan dessutom använde dem …
Hon tvättar våra lakan klockan sex varje lördagsmorgon
Hon är så himla underbar
Hennes kyl är aldrig tom
Hon tänker alltid på att det är en dag i morgon också
Nä, visst kan man inte se det framför sig?
Men … så upptäckte jag att Mauro – trettio år senare – har skrivit en ny låt om Nelly. Det har – föga förvånande – inte gått så bra för Nelly. "Är du lycklig", frågar han henne i låten med samma namn. Hon har tydligen missat en massa chanser som aldrig kommer tillbaka. Och han undrar om bor kvar i det där huvudet, där allt kunde bli så mörkt.
Lite skadeglatt får jag lust att ringa Mauro och berätta varför han haft sådana uppenbara problem med kvinnor som föranlett episka låttexter som ”det finns en sång för alla dom som aldrig hittat nån att dela sin glädje och sorg med”. För att inte tala om den där Sarah som aldrig kommer ut. Hur mycket han än ropar. Det kan vara så, Mauro, att du riktat in dig på fel sorts kvinna: en manic pixie dream girl som inte kan erbjuda dig någonting.
En manic pixie dream girl är alla de där ljuva och på samma gång lite ”konstiga” tjejerna på film och i romaner som alla killar faller som käglor för. Och vars uppgift är att förändra killens liv. Och likt samtliga huvudpersoner i ungdomsförfattaren John Greens böcker är de allt på en gång: gåtfulla och äventyrliga och jättesmarta, och naturligtvis har de jättespeciella namn som Alaska, Margo och Hazel.
En perfekt och foträt Linda har med andra ord inte en chans.
Men – som en gammal dö kärring på femtio jordsnurr är jag inte längre bitter eller avundsjuk på Mauros alla manic pixie dream girls. Däremot blir jag sur när pixiebrudarna försöker profitera på kvinnor som inte är det minsta vare sig pixie eller manic. Som min älskade själsfrände Sylvia Plath.
”I’ve been tearing around in my fucking nightgown / 24/7 Sylvia Plath”, sjunger Lana Del Rey i Hope is a dangerous thing for a woman like me to have.
Ursäkta mig, men så gjorde aldrig Sylvia. Saken är den att när ni andra behagar vakna hade hon redan läst, skrivit, bakat och tagit hand om den enorma trädgården. Förmodligen skurat bort lite av det där vidriga brittiska flottet också. Och kanske målat en vägg. Teds manus renskrev hon kvällen innan och såg till att de gick iväg med dagens post. Men myten är seglivad. Hur många filmer har ni inte sett där den suicidala pixie-tjejen sitter och läser "Glaskupan"?
Sylvia var åtta år när hon fick sin första dikt publicerad. När hon fick ett B bland alla A gjorde det henne fysiskt sjuk. Hon var bäst på allt hon tog sig för, inklusive bedriften att vara matglad men trots det ha en slank kropp. Sylvia stod inte ut med att inte vara perfekt. Hon var extremt ambitiös, målmedveten och disciplinerad.
Jag tror dock inte att Sylvia vänder sig i sin grav på grund av sin felaktiga image. Sylvia visste något. Att den som är perfekt alltid vinner i slutändan. Alla Mauros vill ändå till sist ha en varm välstädad lägenhet att rumla hem till där lakanen är så där krispigt nytvättade och kylen är full av hans favoritkäk. Där räkningarna aldrig sparkas in under någon byrå utan faktiskt betalas i tid. Och där han inte heller behöver utföra någon jävla manssyssla som att byta bildäck eller klippa gräs. Det finns appar för sådant. Fiffigt va!
Alla pixiebrudar kan sitta och ruttna i sina opiumhålor. De har inte en chans mot perfekta kvinnor som Sylvia! Inte en chans. För de vet inte vem de tävlar mot. För Sylviorna är beredda att gå i döden för sin sak. Att vara perfekt. Och dö var ju något som bekant något Sylvia – ”the girl who wanted be god” – gjorde mycket bra. Hade hon levt hade hon fått Nobelpriset.
Sex dagar innan Sylvia dog skrev hon Edge.
The woman is perfected
Her dead
Body wears the smile of accomplishment
Linda Skugge, författare
-
Vissa har har hävdat att Sanna Tahvanainens fokus på yttre attribut nedvärderar de historiska kvinnoöden hon gestaltar i sina romaner. Helena Fagertun funderar på om det inte är precis tvärtom.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det är nyårsafton för drygt hundra år sedan när finlandssvenska Sanna Tahvanainens roman ”Den lilla svarta” inleds med klass. Första världskriget är slut och det glada tjugotalet står för dörren. I utkanten av festen står en mystisk ung kvinna; hon beskrivs som dimma eller cigarettrök. Ur sina klänningsfickor fiskar hon upp spegel och läppstift och börjar bättra på läpparna.
Romanen om Coco Chanel är en del av en romantrilogi om historiska kvinnoöden som Tahvanainen publicerade mellan 2013 och 2019. Förutom Chanel handlar det i ”Körsbär i snön” om Sylvia Plath och om drottning Victoria av England i romanen ”Bär den som en krona”. Jag tar fasta på titeln, lägger böckerna som en krona på huvudet och försöker balansera runt med dem. Jag målar också läpparna i rött och sprutar på mig Chanel no. 5 i en föreställning om att jag, genom att ikläda mig attribut ur romanerna, ska bli den stilsäkra läsare som trilogin suktar efter.
De här romanerna är nämligen ovanligt besatta av materiella ting: kläder, smink, parfym. Efter att ha köpt en blåvit bomullsklänning, en liten jacka kopierad direkt ur Diors sommarkollektion och en klänning med mexikanskt mönster fastnar Tahvanainens Sylvia för en grå regnkappa med blankt och tuggummirosa foder. ”Jag tar den!” utropar hon och konstaterar: ”Älskar ögonblicket när jag bestämt mig för att köpa något, så jag säger det igen och igen. / Jag tar den! / Jag tar den! / Jag tar den!”
Jag betraktar böckerna jag nyss bar på huvudet. Boken om Chanel är utsmyckad med stiliserade pärlor som lossnar från ett halsband, den om Plath fångar en mörkröd läppstiftsmun bakom en fågelbur och drottning Victoria pryder själv sin bok, genom ett fotografi i helfigur, visserligen avklippt strax ovanför näsan.
Det kan tyckas onödigt att dröja vid böckernas fysiska utformning, men eftersom utseende är så pass centralt i verken blir böckernas omslag också en viktig del av själva läsakten. Vissa recensenter har kritiserat främst ”Körsbär i snön” för att bokens fokus på yttre attribut nedvärderar den omskrivna historiska personen, men kanske är det tvärtom? Kanske måste böcker som berättar om kvinnoöden som de här ta fasta på just föremål som smink och parfym. De utgör centrala litterära teman hos en författare som strävar efter att uppvärdera både föremålen och kvinnorna som genom tiderna ägnat sig åt dem. Den stil som Tahvanainen presenterar för att ”matcha ett sådant perspektiv”, för att låna ett uttryck ur Sara Danius ”Den blå tvålen” (2013), har föga att göra med den hemingwayska isbergstekniken och mer med den balzacska löken: skalar man den hittar man ingen kärna – den innehåller flera lager av ytor och ytan är allt.
Svarta klänningar finns i olika modeller i alla tre romaner och jag riktigt känner shantungens textur när jag för handen över omslaget till ”Den lilla svarta”. När jag sedan öppnar boken badar den i en äng av aldehydiska abstrakta blommor. För att få en liknande känsla för dofterna i ”Körsbär i snön” grottar jag ner mig i parfymentusiasternas diskussioner på Fragrantica om parfymer som Fabergés Tigress och Estée Lauders Youth Dew. Djupast sätter sig odörerna från upplösningen av ”Bär den som en krona” där drottning Victoria ligger i sängen och gluffar i sig sötsaker i en ätstörd misär – nedfallna matrester ruttnar under sängen, hakorna blir fler och fler och matfläckarna på kläderna täcks av broscher. Sorgen efter prins Alberts död täcks bokstavligt talat över med stil.
Som Englands regent på 1800-talet var det själva livet som utgjorde drottning Victorias verk och vi möter henne från den lilla flickan som uppmanades att inte läsa böcker utan istället just bära dem på huvudet – viktigare än bildning var att få en bra hållning inför sin framtida kröning.
Kanske är det Tahvanainens ambition att hitta ett nytt litterärt sätt att gestalta kvinnohistorien som gör att hon ofta närmar sig sina huvudpersoners öden från oväntade håll. ”Körsbär i snön” utspelar sig under den heta sommarmånaden juni 1953, när en ung Sylvia har blivit utvald att göra en praktikmånad på modetidningen Mademoiselle i New York. Valet att skildra denna period istället för att vända sig till någon av de mer mytomspunna delarna av Sylvia Plaths liv handlar inte enbart om att det var en viktig och förlösande månad för den historiska personen Plath utan minst lika avgörande för den västerländska litteraturen. Det är en sommar som knappt alls finns återgiven i Plaths dagböcker men som hon själv valde som startpunkt för debutromanen ”Glaskupan” (1963), i Christina Liljencrantz översättning: ”Det var en besynnerlig, kvav sommar, den sommaren de skickade makarna Rosenberg till elektriska stolen, och jag visste inte vad jag gjorde i New York.”
I ”Körsbär i snön” erbjuds ett annat perspektiv på samma sommar och att det finns många fler möjliga berättelser om Sylvia Plath ger Tahvanainen en hint om redan i bokens inledande stycke: ”Jag borde heta Sylvior, inte Sylvia. Sylvior Plathor. Jag är pluralis, inte singularis. I mig finns hur många Sylvior som helst. En på varje sida. Ibland ännu flera.”
I ”Den lilla svarta” följer vi Coco Chanels mest produktiva och framgångsrika period i 20-talets Europa. Att Tahvanainen väljer att skildra modeskaparens genombrottsperiod där både mode och affärer blomstrar, snarare än tiden när hon främst var känd för sin öppna antisemitism och samröre med tyska säkerhetstjänsten, tyder på att det främst är som kreatör och inte historisk person hon intresserar sig för Chanel.
Här framträder modeskaparen som betonade att den lilla svarta klänningen inte i första hand skapades för mannen att betrakta utan för kvinnan att bära – det var viktigt att den hade fickor så att bäraren kunde lägga sina saker någonstans. Någonting liknande händer när Chanel pitchar doft för parfymören Ernest Beaux; det är för varandra och sig själva som kvinnorna ska lukta gott. Kanske kan Marilyn Monroes uttalande om att hon om natten inte bar mer än några droppar Chanel no. 5 ses som det ultimata beviset på att Chanel lyckades med sin ambition. Tahvanainen låter Chanel säga att kvinnorna ”ska börja längta efter någonting de inte ens visste att de saknade”.
Det är inte förrän jag läser Tahvanainens trilogi som jag inser hur mycket jag har längtat efter just det här: en prosa där traditionellt sett kvinnliga företeelser som mode och parfym genomsyrar allt från omslag till innehåll och litterär stil. Eller för att travestera Coco Chanel i parfymtillverkartagen: Kanske är det så att för att få en roman om kvinnor ur historien att kännas naturlig, måste det ske på konstgjord väg.
Helena Fagertun, författare och översättare
LitteraturSanna Tahvanainen: Körsbär i snön (2019), Den lilla svarta (2016) och
Bär den som en krona (2013). Alla utgivna på Schildts & Söderströms.Bilden
Coco Chanel, foto av Marion Golsteijn: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Coco_Chanel_tentoonstelling.JPG
Drottning Victoria (här som prinsessa), målning av George Hayter (1792–1871): https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Princess_Victoria_and_Dash_by_George_Hayter.jpg
Sylvia Plath, foto av Vicile: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:To_be_sylvias_daughter.jpg
-
Böckerna som diskuteras är:
Ariel - Sylvia Plath Innerligt - Margaret AtwoodI detta avsnitt av Littpodden kastar vi oss åter in i diktvärlden tillsammans med Sylvia Plath och Margaret Atwood. Vad tycker Emma egentligen om svensköversatta dikter? Vad var det som gjorde att Elin slutade läsa? Och vad spelar sniglarna för roll i dessa verk? Tillsammans navigerar vi oss genom svårmod, förväntningar och besvikelse. Allvar möter humor, precis som vanligt.
Häng på!
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Vi kan inte sluta beundra Elin Cullheds genialiska drag att skriva en egen historia inom ramen för en annan. Och inte vilken annan som helst - att ta rygg på Sylvia Plath ger Eufori så många lager vilket gör att vi formligen drabbas av den. Konsten att kombinera moderskapet med yrkesrollen kan inte diskuteras nog och behöver synas i sömmarna än idag, decennier efter Sylvias kamp i familjelivet. Det poetiska språket gör också att upplevelsen blir oerhört vacker i all sin smärta.
-
Alve och Amandus sänder i vårvinterblötsnö. De talar om bokvärde enligt paketering och tjocklek, klankar vidare på Augustpris och Augustprisvinnare. Elitismen flödar in i generös populism och tillbaka. Nämnda namn: Elin Cullhed, Sylvia Plath, Karin Haugen, Göran Sommardal, Johan Jönson, Roberto Bolaño, Karl Ove Knausgård, Linda Boström Knausgård, Göran Greider, Jan Guillou. Tolka detta som ni vill.
-
Ok förlåt för extremt clickbaitig rubbe men vi lovar att vi åtminstone inte tjänar en DIME på den. Plus att den håller vad den lovar för vi tycker till om massa kända författare, som Camilla Läckberg, Ulf Lundell och Jan Guillou. JUICY!
Sen sist har Anna upptäckt Balsam Karam, återvänt till Moshfegh och Ekman och tagit en sorglig sväng förbi Florida. Jessica har läst Instagram-kritik från 1920-talet, supersamtida debutroman, ännu en fiktion om Sylvia Plath och magiska små dikthäften av Lou Reed och Patti Smith (!).
-
Välkomna till säsong två av Mor skiljer sig! Här kommer en teaser och boklistan:
26 jan ”Efterbörd”, Rachel Cusk (2009)
9 feb ”Mrs Dalloway”, Virginia Woolf (1925)
23 feb ”Rädd att flyga”, Erica Jong (1973)
9 mar ”Orkansäsong”, Fernanda Melchior (2021) 23 mar ”Glaskupan”, Sylvia Plath (1963)
6 apr ”Eufori: en roman om Sylvia Plath”, Elin Cullhed (2021)
20 apr ”Americanah”, Chimamanda Ngozi Adichie (2014)
4 maj ”Kyrkbröllop”, Moa Martinson (1938)
18 maj ”Mammorna”, Alexandra Pascalidou (2019)
1 jun ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig”, Amanda Romare (2021)
Klippare: Rebecka Lyhne; Jingel: Fredrika Markstedt; Profilbild: Jonas Hellström
-
Augustpriset har gått av stapeln och vi gratulerar:
Eufori. En roman om Sylvia Plath, Elin Cullhed, Wahlström & Widstrand,
Dolda gudar. En bok om allt som inte går förlorat i en översättning, Nils Håkanson, Nirstedt/litteratur,
Nattkorpen, Johan Rundberg, Natur & Kultur!
Littpodden är lite sen på kakan men vi skickar ändå ut ett avsnitt tillägnat vilka av alla de nominerade som vi hejade lite extra på.
Utöver det bjuder vi på lite Strindberg-rants och saftig info kring vad Augustpriset är.
Vad är det för resa Emma ska på? Varför tycker Elin det är så kul?
Böckerna som nämns i avsnittet är:
När vi var samer, Mats Jonsson, Galago
Mitt i livet återtar Mats Jonsson sin glömda släkthistoria i serieromanens form. Med stilsäker tecknarhand vävs skogssamernas glömda och undanträngda historia samman med den självbiografiska jakten på författarens egen identitet. När vi var samer är expressiv och personlig folkbildning där torra fakta får liv i kraftfull dialog med det grafiska uttrycket.
Eufori. En roman om Sylvia Plath, Elin Cullhed, Wahlström & Widstrand
I sin litterära fantasi låter Elin Cullhed läsaren komma den skapande, levande människan Sylvia Plath alldeles nära. På livsbejakande och rasande prosa skildras hur ett poetiskt geni brottas med en hemmafrutillvaro där drömmar och desperation föder varandra. Med Eufori tar en författarikon plats i vår tid – i textens bultande hjärta får läsaren också syn på sig själv.
Dante – den förste författaren, Anders Cullhed, Natur & Kultur
Lagom till 700-årsjubileet av Dante Alighieris bortgång har Anders Cullhed levererat en lika vitter som koncis framställning av den världsberömde poetens liv och den värld han levde i. Mot bakgrund av de sociala, politiska och religiösa omständigheterna i högmedeltidens Italien, och i respektfull dialog med aktuell forskning, introduceras läsaren inte bara till (den gudomliga) Komedin utan också till florentinarens övriga verk och förehavanden – som autodidakt, folkspråksförespråkare, kommunalpolitiker och slutligen landsflykting – liksom till hur synen på författaren Dante har förändrats över tid. En smakfullt illustrerad biografi med potential att bli ett standardverk.
Himlabrand, Moa Backe Åstot, Rabén & Sjögren
I Moa Backe Åstots ungdomsroman Himlabrand konfronteras sextonåriga samen Ánte med både historiskt och mer närliggande förtryck. Måste han offra en stor del av sig själv, lämna renskötseln och bli "trottoarsame"? Berättelsens epicentrum är en berörande, sinnligt framskriven inre slitning kring hur kärlek killar emellan är möjlig. Förälskelsens toppar och dalar smälter samman med en levande naturskildring, där kyla och snö möter pulserande, dröjande het förälskelse. Spår av unken rasbiologi och förtryck sopas undan av en varm gemenskap inom och mellan generationer.
Övriga nominerade som nämns är även:
Ett rum till Lisen, Elin Johansson, Ellen Svedjeland & Emma AdBåge, Rabén & Sjögren
Om du möter en björn, Malin Kivelä, Martin Glaz Serup & Linda Bondestam, Förlaget
Nattkorpen, Johan Rundberg, Natur & Kultur
Min mamma är snabbare än din!, Emma Virke & Joanna Hellgren, Lilla Piratförlaget
(referens: https://www.augustpriset.se/augustpriset-genom-aren/nominerade-2021)
Häng på när Littpodden försöker bena ut detta prestigefyllda pris!
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Vart är de där författarna på väg ? Vad letar de efter bland buskage och längs skogsstigar? Henrik Nilsson följer dem i spåren och upptäcker hur tiden tycks sakta ner och sommaren fixeras bland lingon, björnbär och blåbär.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
”Och smultronen – för vem blommar de?” Jag tänkte på Lennart Sjögrens diktrad i början av den sommar som nu går mot sitt slut. Under en promenad fanns de plötsligt där vid stigen, nära marken. ”Inte blommar de för dig, och inte blommar de för mig”, svarar poeten. Ändå genomströmmades jag av en sorts optisk glädje vid åsynen av dessa vita smultronblommor som var de första diskreta tecknen på den stundade bärsäsongen. Det slår mig att förvånansvärt många litterära texter uppehåller sig just vid vägen till bären; längtan efter dem, föraningarna om dem.
I Harry Martinsons naturessä ”En vandring till bärskogen” går författaren och hans fru ut en solig dag när insekterna ”vettvilla av värme” smattrar mot bärkannorna och ”varje kubikmeter luft är fylld av knirrande, svirrande och risslande liv”. De vandrar genom tallskogar och starrkärr och hagar, tills stigen leder in mellan granarna mot blåbärskogen. Vägen till de efterlängtade bären är lika viktig som slutmålet och blir en fantasifull lektion i både flora och fauna – om rödven och stackmyror, harsyra och blombockar. Robert Frosts dikt ”Blueberries” är skriven som en rimmad dialog där jaget entusiastiskt försöker förklara för någon annan var han tidigare under dagen hittat dem: ”Blueberries as big as the end of your thumb, /Real sky-blue, and heavy, and ready to drum / In the cavernous pail of the first one to come!” I Sylvia Plaths dikt ”Blackberrying” rör sig diktjaget med en tom mjölkflaska längs en krokig gång som är omgiven av björnbärsbuskar på båda sidor. Bortom de böljande gröna kullarna, ”liksom upplysta inifrån”, ligger havet.
Till slut kommer man ändå fram. Till de lättsinniga smultronen, till hallonen mörkröda som levrat blod, till de blänkande och beska lingonen och till blåbärskogens mörkblå sluttningar. Men Harry Martinson påminner oss om det oprecisa i vardagsspråkets uttryck ”lika som bär”. Blåbären – skriver han – är i själva verket olika. ”På solställena är de beslöjat blåoxiderade och matta, utan lyster”. Men i skuggan är de ”blanka och nästan svarta” och smaken ”mera allvarlig, förstämd och butter”. Till dessa nyanser kan man kanske lägga undantagets exempel, bärens ständiga förmåga att överraska. Ibland hittar man ett blåbär eller ett hallon som växer på en gren bland många andra grenar, på en buske bland många andra buskar – men vars smak är så förunderligt söt och smakrik i jämförelse med alla andra i närheten. Precis som vissa av sommarens dagar i efterhand ter sig starkare och mer levande än dagarna som omgav dem, utan att man alltid kan sätta fingret på varför.
bärplockningen tar tid, men den ger också tid
Vid första anblicken är bärplockning en tålamodsprövande och monoton sysselsättning. Ändå kan jag inte heller som vuxen göra mig kvitt känslan av att Elsa Beskow var någonting på spåret i sagoboken Puttes äventyr i blåbärsskogen. När jag står böjd över risen och flugorna surrar i ansiktet kan jag ibland få för mig att någon rör vid mig lätt över axeln, att blåbärskungen har snuddat vid mig med sin förvandlande käpp. Vi blir inte någon annan när vi plockar bär, inte några bättre människor. Men verkligheten rubbas under några timmar, perspektiven förskjuts. Tiden förflyter på ett annat sätt än den brukar göra, för även om spannen fylls snabbare om vi använder en bärplockare än om vi plockar bären ett för ett, har vi ingått ett förbund med långsamheten som inte kan brytas. Ja, bärplockningen tar tid, men den ger också tid, sätter oss i förbindelse med människor som levt långt före oss, som vandrade runt i skogar och marker innan de slog sig ner och blev bofasta. ”De fanns före Caesars tid / deras röda fanns före människan sade rött”, skriver Lennart Sjögren i sin dikt om smultronen.
Men stigarna mellan blåbärsrisen leder inte bara bakåt i historien. Kanske handlar bärplockningen också om att förankra sommaren medan den ännu pågår. Att bli varse årstidens olika faser, leda dem i bevis. För sommaren kan annars te sig diffus och konturerna lätt bli suddiga av vågskum, dallrande horisonter eller gråa dagsregn. Julidagarna flyter in i varandra och ingen annan månad är så svår att fixera med blicken. Jag minns vissa kvällar då jag rensade blåbären vi plockat. Hur jag rensade bort de små, hårda gröna bären som ännu inte mognat, de vinröda bladen, de små kvistarna, spindlarna som följt med, bärfisarna och larverna – och hur jag inte visste vad jag skulle göra med alltihop, jag kunde varken kunde kasta ut eller behålla det.
”Bär försiktigt! Spill inte bären!” skriver Harry Martinson. Det kunde gälla själva sommarens dagar. För en sak vet vi säkert: på vintern kommer alla spår att ha avlägsnats. Risporna på armarna från hallonbuskarnas taggar kommer inte längre att synas. De röda och blå fläckarna på fingrarna, det ”blodets systerskap” som Sylvia Plath skriver om i sin björnbärsdikt, kommer för länge sedan att ha tvättats bort. Då öppnar vi frysen och plockar ut de stelfrusna bären – rykande av minusgrader – som hårda bevis på att allting inte bara var en dröm.
Lennart Sjögren hade rätt. Smultronen blommar inte för oss. Blåbären mognar inte för oss, lingonen skiftar inte färg från vitt till rött för vår skull. Men de gör något med oss, ibland. Det handlade kanske inte om bären vi plockade, om vad vi åstadkom, utan vad bären åstadkom med oss. På sådant tänker jag när jag blickar upp mot de åskmörka molnen som nu drar in över träden. Jag har lämnat blåbärsskogarna där bara några få vattniga bär klingar sig kvar. Men jag minns hur de smakade, med Robert Frosts ord: ”It must be on charcoal they fatten their fruit. / I taste in them sometimes the flavor of soot”.
Istället har jag gått ut på det öppna fältet. Solen står lägre på himlen och myggsvärmarna och de ettriga älgflugorna är ett minne blott. Det är björnbärens tid. När jag sträcker in handen bland bären, knottriga men blänkande som obsidian, lossnar några och faller till marken. En fet, grönskimrande fluga flyger motvilligt upp från busken. När bäret spricker mellan tänderna tänker jag på Seamus Heaneys ”Blackberry-Picking”. För diktjaget smakar det första björnbäret ”sött som tjocknat vin”: ”sommarens blod fanns i det”, skriver den irländske poeten. ”En krök till och sedan tar bären och buskarna slut”, säger Sylvia Plath. Jag ska just lämna björnbärssnåret när något hindrar mig. Tröjan har fastnat i några björnbärstaggar. Jag står stilla ett ögonblick, fångad som ett byte under augustihimlen. Och i samma ögonblick som jag hakar loss mig själv från den sista taggen är sommaren över.
Henrik Nilsson, författare och essäist
-
Bokcirkeln om Glaskupan av Sylvia Plath går i mål. Det här är en repris från 2015 där författarna Qaisar Mahmood och Nina Lekander analyserar och diskuterar slutet på Sylvia Plaths klassiker.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Hur ska det gå för Esther Greenwood? Det här är den sista delen av tre.
Skriv till oss! [email protected]
Programledare: Marie Lundström
Redaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Anna-Karin Ivarsson (producent)
-
Vi är mitt uppe i bokcirkeln om Glaskupan av Sylvia Plath. Det här är en repris från 2015. Till det här mötet läste och författarna Qaisar Mahmood och Nina Lekander romanens intensiva mittenparti.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Bokcirkeln är uppdelad i tre delar och i den här delen diskuteras kapitel 8 till 13.
Skriv till oss! [email protected]
Programledare: Marie Lundström
Redaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Anna-Karin Ivarsson (producent)
-
Tidigare i år släppte Elin Cullhed romanen Eufori som skildrar hur författaren Sylvia Plaths sista år i livet kan ha tett sig. I samband med att boken släpptes kom också dagböckerna av Sylvia Plath på nytt på svenska och det fick oss på Lundströms bokradio att tänka tillbaka till 2015 då författarna Qaisar Mahmood och Nina Lekander bokcirklade om Glaskupan av just Sylvia Plath.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Bokcirkeln är uppdelad i tre delar och i den första delen diskuterar vi kapitel ett till sju.
Skriv till oss! [email protected]
Programledare: Marie Lundström
Redaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Anna-Karin Ivarsson (producent)
