Swedenborg Podcasts
-
Tjejpodd om Swedenborg, Freud, Björn af Kleen, Fanny och Alexander, året med kungafamiljen. Dessutom besvaras de stora frågorna om julen, som: är det barnens eller inredningens högtid?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Nanna Olasdotter Hallberg och Moa Wallin tipsar om aktiviteter i mellandagarna.
-
Brev från Selma Lagerlöf och Gustav Fröding; hemliga Swedenborgsällskap; utsmuggling av förbjudna swedenborgsöversättningar; landsförvisning för att ha spridit Swedenborgs skrifter … Ja, i Bibliotek Swedenborg finns mängder av spännande skriftliga dokument från 1700- och 1800-talet som vittnar om allt detta. Är du författare eller konstnär på jakt efter inspiration, så är Bibliotek Swedenborg absolut värt ett besök. Hemsidan hittar du på: http://bibliotekswedenborg.se/
Medverkande: Eva Björkström och Thomas Floyd
Producent: Thomas Floyd
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Vi pratar bla om:
Ett spöke som kommer in under inspelningen. Mer info på hemsidan.
Andarnas värld, Livet efter döden & utanför kroppen.
Varför ser inte alla människor andevärlden.
Hur ser själsgestalten ut?
Hans gärningar.
Hur man kan tolka Swedenborgs och andra religösa/andliga texter.
Treenigheten.
Vivi berättar om sin utanför-kroppen-upplevelse.
Drömmen – en annan dimension av livet.
Vi önskar er en fin vecka! Vivi & Camilla
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Swedenborgs trädgård var både en realitet och en kraftfull metafor. De flesta av 1700-talsforskarnas trädgårdar användes för studier och experiment. I Swedenborgs trädgård blommade även den andliga dimensionen.
Med i studion är Eva Björkström. Eva är konstnär, swedenborgare, och passionerat trädgårdsintresserad människa. Genom åren har hon gett form åt flera trädgårdar. Dessutom har hon en egen YouTube-kanal om ämnet: https://www.youtube.com/channel/UCxZB-d-MPUl7xcC9PmjvTbg/featured
I podden nämner Eva boken Gardens of Heaven and Earth som skrivits av Kristin King. Boken finns att köpa hos bl.a The Swedenborg Society i London.
Medverkande: Eva Björkström och Thomas Floyd
Producent: Thomas Floyd
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
J.R.R Tolkiens (18821973) postuma utgivning är omfattande. Kristoffer Leandoer reflekterar över tjusningen med och vådan av att skapa ett litterärt universum.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Vad ska man ha en egen värld till, om inte att fly in i när yttervärlden blir för trist?
På femtiotalet reste professor Tolkien regelbundet till Irland för att tjänstgöra som gästexaminator på universitetet i Cork. Uppdraget kan inte ha varit särskilt fängslande, för professorn fyllde alla tomma ytor på examenspapperen med utvecklingar och förklaringar av den kosmologi han själv hittat på. Det var ändå inte i alviska språket som studenterna i Cork tenterades, men det var nyanser och betydelseskiftningar i alviskan som deras ditreste examinator satt och tänkte på.
Vi har väl alla drömt oss bort, men Tolkien drömde storskaligare och mer metodiskt än de flesta, vilket i mitten på femtiotalet, samtidigt med irlandsresorna, förde honom ur askan i elden: den exempellösa och ihållande framgången för Sagan om ringen medförde att Midgård inte längre enbart var en tillflykt från akademiska plikter; Midgård innebar en lång rad plikter, om än av annat slag. Brev att besvara, korrektur att granska, rättelser att införa, förklaringar att ge. Och Midgård innebar förväntningar: läsare och förlag ville ha mer.
Han gjorde ändå som han brukade: flydde in i Midgård, bara ännu längre in i detaljernas underbara värld. Även förlagspapper, försäljningsredovisningar, avtal och liknande, har tomma ytor där man kan klottra ner nya rön gällande skäggväxt, livslängd, familjebildning, matvanor och språkbruk hos de folkslag som bebor ens värld.
Han hittade egentligen aldrig ut igen. Efter Sagan om ringen gav han bara ut skärvor och divertissemang i marginalen av det stora pågående världsbygget.
Det stora flertalet titlar i den digra verkförteckningen, från Silmarillion och framåt, är utgivna efter hans död år 1973, och de har sammanställts utifrån mer eller mindre välordnade papperslappar av författarens son Christopher Tolkien, som ägnade ett halvsekel av sitt liv åt att förvalta faderns litterära arv.
När Christopher nittiofem år gammal gick bort i januari 2020 tänkte man att detta var vägs ände, nu var den ändlösa strömmen av postuma böcker slut. Men hösten 2021 lades ännu en diger volym till biblioteket, The Nature of Middle-Earth, sammanställd av specialisten Carl F. Hostetter, som började sitt arbete för 25 år sen (allt som har med detta författarskap att göra antar gärna episka proportioner). Det är en bok som ytterligare understryker med vilken extrem noggrannhet denna värld skapats, och vilka problem denna noggrannhet medförde. Han hade ju börjat detta världsbygge från två håll samtidigt – dels det rena filologiska och litteraturhistoriska leklynnet, lusten att själv hitta på något i stil med den fornengelska han sysslade med på arbetstid, dels viljan att berätta en spännande saga. Att skapa konsekvens utifrån dessa motstridiga förutsättningar visade sig svårt och tidskrävande. I The Nature of Middle-Earth bevittnar vi därför hur professorn utkämpar ett tvåfrontskrig, dels bygger upp en fungerande kosmologi, dels försöker få enskildheter i Sagan om ringen, tillkomna utifrån berättartekniska och inte kosmologiska behov, att retroaktivt passa in i denna värld. Denna problemlösning, visar det sig, skapade i sin tur nya problem: ställd inför två tänkbara förklaringar på en synbar inkonsekvens, väljer Tolkien alltid den förklaring som för längst tillbaka i tiden, den som tvingar honom – ger honom en ursäkt – att hitta på en ny legend, ett nytt ursprung. Dels för att han inte vill bli klar med själva skapelseakten. Som gudom är han motsatsen till Voltaires klockmakargud, som vred igång skapelsens urverk och sedan lämnade den för alltid. Dels för att hans ambition verkligen är att skapa en enhetlig, logisk och konsekvent värld, eller med hans egna ord: ”att tillfredsställa kraven på ett sammanhängande teologiskt och metafysiskt system”. Handen på hjärtat, hur många befintliga kosmologier klarar av det? Om våra kyrkor och trossamfund klarat av att leva upp till så höga krav hade religionshistorien sannolikt varit mindre blodig.
Det är ingen tvekan att den som vill lära sig i grunden hur man bygger ett litterärt verk som är trovärdigt och sammanhängande ska gå till de stora fantasyförfattarna. Ju brantare uppförsbacke en berättelse har för att vinna läsarens tillit, desto noggrannare måste man vara med detaljerna. Drakar och besvärjare måste bete sig mer enhetligt och konsekvent än snabbköpskassörskor och bartendrar. Detta upptar större delen av professorns tid, ofta i form av listor och tabeller över befolkningstillväxt, genomsnittsålder och så vidare. Hans ändlösa beräkningar av alvers livslängd är till utseendet inte helt olika fransmannen Stephane Mallarmés beräkningar över hur många som ska få plats i publiken när det blir dags att uppföra Verket, symbolistpoetens stora ofullbordade text. Mallarmé var också ständigt på flykt undan vardag och plikter, och hade sannolikt egentligen ingen önskan att någonsin bli klar med sin skapelse. Tankarna leds även till ingenjören och mystikern Swedenborgs försök att systematisera det himmelska. Samma konflikt mellan ordningssinne och ohämmad leklust.
Det som sysselsätter Tolkien är minne, äktenskap, tid, tidsuppfattning och livslängd. Frågor som med stigande ålder sysselsätter de flesta av oss – men de flesta av oss har inte skapat en egen värld och ett eget folkslag som kan gestalta dessa frågor.
Han hade alverna.
Vi får veta att alverna visserligen lever extremt långa liv, men att de är fullt upptagna med sådant som är djupt angeläget och roligt för dem, så därför upplever de ändå att tiden går fort. Vilken tur för alverna, tänker man. Och vilken otur för professor Tolkien, som inte ens efter pensioneringen fick vara fullt upptagen av sådant som var djupt angeläget och roligt för honom. Han var alldeles för väluppfostrad och försökte leva upp till varje krav som ställdes på hans tid.
Tolkien, som tänkte även på sitt eget långa äktenskap i alvtermer och hade ett alviskt namn på sin hustru, funderar medan han sysslar med sina tabeller över alvers livslängd: vad händer när man blir mycket gammal? Är det inte sorgligt att det måste ta slut en dag? Nej, även för alver blir tillvaron så småningom tyngande. Även alver lever alltmer i det förflutna. Minnet av tankar och mödor, historiska händelser av såväl allmän som enskild karaktär, blir så småningom en börda för dem. Vad det än gäller tar han omvägen via Midgård och sina egna skapelser – äktenskap, barn, existentiella frågor. Även för honom, den moderna fantasyns fader, är den andra världen både ett sätt att fly livet och ett verktyg för att kunna närma sig det.
Han hade naturligtvis aldrig blivit klar, ens om han fått leva lika länge som en alv. (Och då ska man veta att Arwen ändå var 2778 år gammal när hon gifte sig med Aragorn.) Det roliga var ju att ha någonstans att gömma sig. På så sätt liknar professor Tolkien sin egen skapelse Bilbo, som i äldre år gärna grep till sin magiska ring när han ville slippa undan ett trist besök.
Kristoffer Leandoer, författare, översättare och skribent
-
Varför har just tidsloopar blivit så populärt i amerikansk film de senaste åren? Torbjörn Elensky letar efter svar i den här essän.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det måste vara någon mer än jag som har lagt märke till en rätt märklig trend i framför allt amerikansk film under senare år: fler och fler filmer handlar om människor som fastnar i tidsloopar. Tidsresor är en sak, sådana har länge varit vanliga, både frivilliga och ofrivilliga, det är inte sådana jag tänker på. Utan det här när folk fastnar i en dag, som sedan bara går om och om och om... Den mest kända är fortfarande Groundhog day, på svenska Måndag hela veckan, från 1993, i vilken Bill Murrays självupptagne, cyniske och manipulative rollfigur, som är väderman på någon halvstor tv-kanal, ska rapportera om ett murmeldjur som traditionsenligt ska spå hur länge vintern kommer att vara. Det är urlarvigt, han tycker det är urlarvigt, han hatar hela den urlarviga grejen. Och så vaknar han upp, gång på gång på gång, till samma dag, med Sonny and Cher som sjunger I got you babe på klockradion. Han blir förtvivlad, road, passar på att utnyttja läget, försöker ta livet av sig, men hela tiden vaknar han upp till precis samma enahanda dag. Tills han börjar lära sig sin läxa, blir en god människa och vinner den sanna kärleken. Det ges aldrig någon förklaring till varför han hölls kvar i den här dagen och tvingades genomleva den igen och igen och igen. Men den moraliska lektionen är klassisk och förlösningen genom en kvinnas kärlek likaså.
Den filmen verkar inte ha startat någon trend under 90-talet. Det är ju också svårt att upprepa en idé som bygger på ett så specifikt koncept utan att det blir efterapning, måndag hela veckan det också. Men på senare år har det kommit den ena efter den andra filmen som utnyttjar just detta motiv, med olika variationer. Som Boss Level, en film i vilken någon fastnat i en sorts dataspel, som den får spela om gång efter gång, och The map of tiny perfect thing, i vilken två tonåringar fastnar i samma loopade dag, finner varandra och blir kära. Det finns skräckfilmsvarianter och det finns komedier, storbudgetrullar som Edge of tomorrow med Tom Cruise och indiefilmer som den suggestiva The endless, av Justin Benson och Aaron Morrhead, som bägge också spelar huvudrollerna: två bröder som återvänder till den UFO-kult där de växte upp, och som upptäcker att människor i den lever fängslade i var sin liten loop. Bröderna måste fly igen för att inte fastna i en egen loop.
När en trend blir så påtaglig, som denna är, måste det bero på något. Vad är det i tidsandan som speglas i den stora mängden tidloopsfilmer? Något måste det ha att göra med den generella känslan av att vi fastnat, att vi inte lyckas förnya oss, att vi bara upprepar, citerar, bearbetar, parodierar. Kulturutbudet är proppfullt av uppkok på gamla rester. Jag skulle vilja påstå att vi lever i vad som kan kallas en alexandrinsk epok, en där bevarandet, förvaltandet, kommenterandet och citerandet är viktigare än nyskapandet. Den kommer inte att vara för evigt, men det är rätt speciellt att den börjar kännas så seg att den bearbetas även i Hollywoodfilmer, där man knappast egentligen bryr sig om kulturens vitalitet så länge man drar publik.
Men det är något annat också, djupare, som jag tycker mig uppfatta i dessa filmer. Tidloopar är något rätt nytt, det känns som science fiction – men tanken att man kan fastna i mönster är mycket äldre. Gestaltterapin exempelvis är en psykologisk metod som handlar om att bli medveten om sina egna mönster och "bryta den onda cirkeln". Och medvetenheten om att vi kan sitta fast i våra egna vanor, känslor, åsikter och rädslor är äldre än så, är det till exempel inte detta den svenske mystikern och visionären Emanuel Swedenborg syftar på då han beskriver helvetet (och för all del också himlen) som något som vi skapar själva: onda handlingar ger upphov till mönster som håller oss fängslade, för Gud skulle inte straffa människor, han är enbart god, utan det är vi själva som snärjer oss i negativiteten.
Världslitteraturens största skildrare av människor som fastnat i loopar är annars Dante Alighieri . Nästan alla de påtagliga straffen i helvetet bygger på att själarna som torteras där sitter fast i upprepningen av det som utgjorde deras synd under livstiden. I Helvetets fjärde krets straffas exempelvis de som varit snåla och de som varit slösaktiga tillsammans, genom att tvingas att rulla runt i eviga cirklar, där de gång på gång möter varandra:
De stötte ihop, sen vände de, och välte
åt andra hållet, under höga tillrop:
"Gnidare där!" och "Allt har ni förslösat!"
Så fortsatte de rulla tills de möttes
vid motsatt punkt på denna mörka cirkel
och skrek på nytt den skymfliga refrängen...
Andra, ännu mera kända exempel är Paolo och Francesca, som straffas för lustfullhet genom att evigt svepas runt av virvelvindar och så frossarna, som visserligen bara befinner sig i skärselden för att renas inför sitt inträde i himlen, men som tvingas gå hungriga i skuggan av träd som dignar av läckra frukter.
Och där känner vi även igen en av Dantes många klassiska influenser: för det är i antiken vi hittar de första looparna. Tantalos, en kung som fick ordna en middag i gudarnas boning på Olympen, och som ville testa Zeus allvetande genom att servera sin egen son. Ett groteskt test, som straffades med att han tvingas stå i vatten upp till hakan, men varje gång han vill dricka viker det undan; och ovanför sig har han, likt frossarna hos Dante, ett träd fullt av frukter, som drar sig undan varje gång han sträcker sig efter det. Bland de myter om eviga straff som vi känner från antikens greker är också Prometheus , vars lever evigt äts av en örn, och naturligtvis den mest kände av dem alla, Sisyfos, som straffas för rätt invecklade brott, på ett pedagogiskt enkelt sätt: genom att tvingas rulla en sten upp för en kulle, som rullar ner igen varje gång han nästan nått toppen.
Albert Camus använde Sisyfos som symbol för människans livsvillkor: det vi sysslar med har ingen mening, men vi måste själva ge det mening, tillskriva det mening genom vår inställning till det. Vi måste, med en berömd fras ur Camus bok, "tänka oss Sisyfos lycklig".
De här motiven ur mytologin och litteraturhistorien har alltid varit populära som motiv för vidarediktning, skulpturer och andra konstverk. Det finns något i dem, som i koncentrerad form säger något om våra livsvillkor, precis som Camus också påpekar. Tvånget att upprepa, svårigheten att komma vidare, känslan av att gå i cirklar, som straff för eller bara följden av ensidighet, fantasilöshet, självupptagenhet, eller någon av de andra eviga synderna, som alla har den egenheten att de straffar sig själva.
Återkommande i filmerna om tidloopar är att det gäller att komma på ett sätt att ta sig ur dem, ett som oftast bygger på att man måste förstå något, lära sig hur världen fungerar, komma till insikt om sig själv kanske. Väldigt tydligt i The map of tiny perfect things, där tjejen måste försonas med sin mors död i cancer för att klara att gå vidare i livet. Men också i The endless, som mest av allt påminner om Dantes helvetesstraff – eller Swedenborgs, för den delen. Är det inte något i vår tid, som vi måste bli medvetna om, som vi måste fatta för att komma vidare? Eller är det helt enkelt insikten om att vi måste rulla Sisyfos sten och att det är måndag hela veckan och det gäller att gilla läget bara? Måste vi tänka oss Bill Murray lycklig? Eller kommer Sisyfos äntligen att vakna till en ny dag?
Torbjörn Elensky, författare och skribent
