Stina Oscarsson Podcasts

  • *Videon innehåller ett betalt samarbete med Sinful.se*MISSA INTE: Den 28:e januari bjuder vi in till det sista Hur kan vi: LIVE någonsin på Intiman i Stockholm med gäster som Richard Jomshof, Aron Flam, Makode Linde, Bilan Osman, Paolo Roberto, Hanif Bali, Ivar Arpi, Jens Liljestrand, Lars Trägårdh, Janne Josefsson, Mona Sahlin, Henrik Jönsson, Fredrik Lindström, David Eberhard, Leonidas Aretakis, Myra Åhbeck Öhrman, Soran Ismail med flera. Mer info och biljetter på www.hurkanvi.seVeckans avsnitt är ett bonusavsnitt där vi publicerar hela Hur kan vi: LIVE från den 29 oktober 2019 på Södra Teatern i Stockholm. Varför ser Alexander Bard framtiden som kaotisk och mörk medan Hanif Bali tycker den ser lovande ut? Vad behöver David Eberhard göra för att bli en bättre man? Finns toxisk femininitet? Och vem släppte in Chang Frick på Södra Teatern? Du får svaren på dessa frågor och mycket mer. Vi gör en framtidsspaning om Sverige 2020 tillsammans med Alexander Bard, Jack Werner och Hanif Bali. Vi pratar jämställdhet med David Eberhard, Elin Sundin och Atilla Yoldas och om demokratins villkor, skyldigheter och rättigheter med Stina Oscarsson, Edna Eriksson och Chang Frick. Till hjälp hade vi också en faktagranskande kontrollpanel bestående av Åsa Lundquist Coey, Pontus Ströbaek och Pontus Strimling.Hela avsnittet + bonusmaterial hittar du på www.patreon.com/hurkanviOm du vill lyssna på våra längre samtal kan du köpa loss enstaka avsnitt på www.voyd.tv/sv-SE/m/c/hur-kan-vi-Samtalet fortsätter i Eftersnack på www.facebook.com/groups/hurkanviAlla tidigare avsnitt hittar du på www.hurkanvi.seBoka Navid som föreläsare, samtalsledare eller moderator via [email protected]

    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • För att uppmuntra till fler samtal om demokrati, politik, yttrandefrihet, religion, invandring och klimat under stundande valrörelse publicerar vi ett samtal från Hur kan vi? - Live i Malmö december 2019. Tillsammans med dramatikern Stina Oscarsson, partiledaren Jimmie Åkesson och journalisten Jörgen Huitfeldt utforskar Navid vad positiv nationalism är, hur stolta svenskar är över sin kultur och hur vi på riktigt inkluderar nya människor i den svenska gemenskapen. Vill du få tillgång till alla samtal från samtliga Hur kan vi? - Live sedan podden startade så gör du detta genom att bli Patreon på www.patreon.com/hurkanvi på nivån ”Samtalstaliban”.

    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Charlotte Brontë axlade inte konstens klimatansvar, ändå har hon bidragit till minskat bilåkande. Författaren Isabella Nilsson reflekterar över den eventuella nyttan med konst och människor.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Uppläsare Sofia Strandberg.

    I klimatkristider och andra humanitära kristider är det naturligt att vi ställer oss frågan om konstens och kulturutövarnas roll och ansvar, deras potentiella bidrag till problemets lösning. Men inte sällan uppmuntras – eller snarare åläggs – konstnären att bli aktivist. Hur ska konst vara skapt, frågar vi oss, för att effektivast förändra världen?

    Jag tycker att den som får en sådan fråga bör svara som Stina Oscarson:  ”att den förändring konst har möjlighet att skapa ligger bortom vår föreställningshorisont”. Oscarson tror att konst absolut kan förändra världen, men att vi aldrig kan förutspå exakt på vilket vis. “Det kan alltså gå hur som helst. Och det är att sätta sig på mycket höga hästar om man tror sig kunna kontrollera resultatet. Att kunna förutse vilka tankar och känslor som i mötet med konsten kommer att väckas inom en människa och vad hen sedan väljer att göra med dessa”, skriver hon. Låt mig ta ett exempel från mitt eget liv:

    I november, när de två kilometrarna mellan mig och mataffären ligger inbäddade i ett yllefuktigt töcken av mörker, regn och snålblåst, finns det bara en enda person i världen som kan övertyga mig om att avböja mammas erbjudande om bilskjuts, till förmån för en klimatförnuftig utsläppsfri promenad. Denna enda person skulle ha kunnat heta Greta, men eftersom jag är en obotlig romantiker och verklighetsfrånvänd bokmal med en ofrivillig dragning åt tragik och patetik, så heter hon Jane. Jane Eyre, närmare bestämt. Bara genom att hela vägen till affären unna mig själv att leka att jag är den i stormnatten irrande romanhjältinnan Jane Eyre, som hjärtekrossad och tappert och övergivet stretar sig fram över den karga engelska heden – så blek! så febrig! så modig! – lyckas jag uppbåda tillräckligt med själsstyrka för att följa mitt klimatsamvetes röst. (Mr Rochester! yrar jag när jag utmattad segnar ner på en bänk vid självscanningsapparaterna.)

    På sanning: mer än någon annan konst har Charlotte Brontës romantiska svärmerier på detta sätt bidragit till minskat bilåkande i mitt liv. Ändå saknar hennes romaner varje tillstymmelse till klimataktivistiskt budskap eller ögonöppnande miljömedvetenhet. Inte en enda liten fjuttig konstnärlig gestaltning av flygskam kan hon erbjuda läsaren. Charlotte Brontë är helt enkelt inte en författare som axlat konstens klimatansvar. Det beror säkert delvis på det faktum att hon varit död i sisådär 150 år, men likväl: romanen “Jane Eyre” borde inte kunna räknas till sådan konst som har kraft att minska människors koldioxidutsläpp och hjälpa dem att ställa om till en miljömässigt hållbar livsstil. Ändå måste vi, givet min nyss återgivna empiriska erfarenhet, räkna “Jane Eyre” till just sådan konst. Jag är alltså ytterst benägen att hålla med Stina Oscarson. Jag tror att kulturen lika väl som naturen mår bäst av artrikedom och mångfald. Litteraturen behöver talskrivare som Greta Thunberg, den behöver kärleksromanförfattare som Charlotte Brontë, den behöver kulturskribenter som Stina Oscarson, och kanske till och med en nonsenspoet som undertecknad. Vi författare kan liksom inte helt egenmäktigt och självrättfärdigt låta kalhugga bokskogen i syfte att plantera nyttoväxter i dess ställe. Ett sådant tuktande vore sorgligt kontraproduktivt och dessutom fåfängt på gränsen till storhetsvansinnigt.

    Mångfaldens nödvändighet gäller, det tåls att inskärpas, naturligtvis inte bara för litteraturen och konsten men också för livet i stort. Även den förändring ett människoliv kan skapa ligger bortom vår föreställningahorisont. Vill säga, att bedöma huruvida ett liv är “lyckligt” eller “olyckligt” är kanske inte oöverstigligt svårt, om inte annat kan man ju fråga den som livet tillhör. Men att bedöma huruvida ett liv är “nyttigt” eller “onyttigt”, det är omöjligt. Varken livets ägare eller någon annan människa har den typ av överblick som skulle krävas. Ett till synes meningslöst och förspillt liv kan mycket väl utgöra en bit i ett ännu inte färdiglagt världspussel. Alla tråkiga intetsägande helgrå pusselbitar kanske tillsammans bildar hjältens listiga lösskägg, eller mynningen till en magisk grotta, eller en hundvalps mjuka päls. Medans tvärtom en vackert brokig pusselbit med glitter och silverstänk kanske visar sig utgöra en bit av den onda trollkarlens trolldryck! Så menar till exempel Nietzsche när han i Den glada vetenskapen påpekar att fastän en väldigt genial individ bidrar med mycket gott till världen kan hennes samlade inverkan på mänskligheten ändå vara skadlig. Detta eftersom, förklarar han, mindre heroiska naturer riskerar att gå under när de försöker leva med geniet som förebild; den lilla skarans hjältedåd väcker den stora massans självförakt. Spontant kan jag ju tänka då, att i så fall kanske vi klenare människor behöver jobba lite på vår självkänsla, snarare än att lasta genierna för deras oefterhärmliga genialitet. Men Nietzsche har en poäng: det är fullt möjligt att orsaka skada med det bästa man har, och lika möjligt, måste vi anta, att komma till nytta och vara till glädje med sitt livs sämsta. Vi repeterar Oscarsons ord “Det kan alltså gå hur som helst. Och det är att sätta sig på mycket höga hästar om man tror sig kunna kontrollera resultatet.”

    För egen del var jag under många år heltidssjukskriven till följd av svårt tvångssyndrom. Periodvis oförmögen att lämna lägenheten, insnärjd i min egen paranoida värld av magiskt tänkande, har jag knappast varit sinnebilden av en nyttig samhällsmedborgare. Ofta har jag känt mig värdelös, och också faktiskt varit det, enligt mångas sätt att räkna. Men kanske kommer även mitt nervösa livsverk att gå åtminstone plus minus noll till slut? Det positiva behöver som vi har sett inte alltid ha sin upprinnelse i något positivt.  Även något otrevligt kan på märkliga omvägar få oväntat trevliga följder. För att citera min lillasyster, som en morgon fundersamt mellan müslituggorna utbrast:

    “Isabella, tror du inte man skulle kunna bygga en nöjespark baserad på dina tvångstankar?”

    Hm. Osvuret är bäst. Men det man förlorar på gungorna tar man igen i karusellen. Soten är boten och boten är soten – och såväl soten som boten är, om vi ska tro på vad en väldigt vis man en gång sade, tomhet idel tomhet och ett jagande efter vind.

    Isabella Nilsson, författare även känd som Nonsensprinsessan

    I texten refereras till en text av Stina Oscarsson i Svenska Dagbladet den 6 augusti 2019. Artikeln endast tillgänglig för prenumeranter: https://www.svd.se/a/8mxypd/inte-kulturens-uppgift-att-radda-demokratin

    Bilden är en illustration baserad på Georges Michels (1763-1843) målning "Moorland, The Storm Cloud": https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Georges_Michel_(1763-1843)_-_Moorland,_The_Storm_Cloud_-_35.534_-_Burrell_Collection.jpg och ett fotografi av skådespelerskan Charlotte Thompson (1843-1898) i rollen som Jane Eyre: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Charlotte_Thompson_as_Jane_Eyre_-_NYPL_ps_the_2712.jpg

  • Detta avsnitt av Publicistpodden gästas av Thomas Mattsson, senior advisor på Bonnier News och Unn Edberg, publisher på Vi Media. Tillsammans med programledaren Jonas Nordling ger de sig på ett fullt smörgåsbord av mediala rätter. På menyn står:

    # Den nya utredningen om public service och ändringen av förhandsprövningen

    # Stina Oscarssons intervju med kulturministern

    # Tidskrifternas framgångar i senaste Orvesto

    # Poddboomens effekter

    # Det rättsliga efterspelet kring Pegasus

    # Folkomröstning om mediestöd i Schweiz

    # Unn rapporterar från Inma subscription summit

    # Och så - två kulturtips för medieintresserade!

  • Moa föreslår att SVT:s bondgårdsserie, byggs ut med scener där Kalle Wahlström argt svarar på kritik på Twitter. Kristofer och Nanna hjälps åt att dramatisera ett typsiskt utbyte.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Dessutom läser Moa Nils van der Poels träningsmanifest och funderar på om det är möjligt att skridskoåkaren kan bli bryggan mellan sport och kultur som Sverige saknat, och rädda På spåret-deltagarna från att göra bort sig.

    Kristofer, tillbaka från föräldraledigheten, recenserar HBO:s realityserie Legendary, och funderar på om kulturministern kunde gjort bättre ifrån sig i den omtalade SVD-intervjun med Stina Oscarsson.

    Nanna har varit på melodifestivalen och sett djupt in i den svenska folksjälen och kan rapportera att fel låt vann. Hon har också sett Euforia och Booksmart, och undrar om vuxenvärlden i dag är för cool för moralpanik.

    Dessutom diskuteras Kanye West, som tyvärr varit aktiv i sociala medier igen.

  • Jan Guillous attack på Sofie Löwenmark och kulturminister Jeanette Gustafsdotters pinsamma svar på Stina Oscarssons frågor gås igenom. Men vi tittar också återigen på inflationen och den medvetna politik som bedrivs, och vad dess konsekvenser kan bli för dig och din familj.

    https://www.svegot.se

    Become a supporter of this podcast: https://www.spreaker.com/podcast/dagens-svegot--4339034/support.

  • Jan Guillous attack på Sofie Löwenmark och kulturminister Jeanette Gustafsdotters pinsamma svar på Stina Oscarssons frågor gås igenom. Men vi tittar också återigen på inflationen och den medvetna politik som bedrivs, och vad dess konsekvenser kan bli för dig och din familj.https://www.svegot.se