Selma Lagerlöf Podcasts
-
Det handlar både om gåtan Alfred Nobel, dynamitkungen som genom sitt testamente plötsligt förvandlades till mänsklighetens välgörare, och om Svenska Akademiens försök att tolka hans tankar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kulturredaktionens Mattias Berg gör en personlig resa genom Nobelhistorien och radioarkivet.
TESTAMENTETOm Alfred Nobels sensationella testamente som förvandlade Dynamitkungen till vår store välgörare.
Om förklaringen som brukar ges till hur han kunde få ihop de där ytterligheterna. Kriget och freden, massförstörelseindustrin och mänsklighetens framåtskridande.
Om Bertha von Suttner, kvinnan bakom Alfred Nobels förvandling.
Om den kvarstående dubbelheten. Namnet som än i dag är ett varumärke för både fredpris - och försvarsindustri.
Ulla Billquist sjunger "Jag bygger ett luftslott" och kanonerna mullrar vid Bofors år 1946.
Det är Ingvar Kjellson och Margaretha Byström som spelar Alfred Nobel respektive Bertha von Suttner i radioteaterföreställningen "Dynamitkungen" från 1982, varifrån även uppläsningen av hans militära patent är hämtade. Uppläsningen ur boken "Ned med vapnen" är från programmet Boktornet 1996.
Nyheten om förundersökning om mutbrott i den så kallade Boforsaffären kommer från en Eko-sändning 1987.
STRIDERNAOm hur krig och fred fortsatte att spöka i litteraturprisets historia. Hur Hermann Hesse plötsligt prisades som den store humanisten 1946, första fredsåret, efter att under många år ha avfärdats som alltför svartsynt.
Om den bokstavliga striden kring just "Krig och fred". Brevet från ett antal svenska kulturpersonligheter direkt till Leo Tolstoj, efter att han 1901 inte fått det första priset.
Om alla andra strider kring litteraturpriset. Sartre, som lugnt tände en cigarett i väntan på ostbrickan och sade att han inte ville ha det. Harry Martinson som begick självmord efter priset. Rushdie-affären, förstås.
Och om vad spåkvinnans aria i Maskeradbalen kan ha med saken att göra.
Irene Minghini-Cattaneo sjunger Ulricas aria i en inspelning av "Maskeradbalen" från La Scala-operan i Milano 1930.
Peter Sandberg läser upp brevet från de svenska kulturpersonligheterna till Leo Tolstoj 1901. Och Magnus Faxén rapporterar från Paris om Sartres vägran att motta Nobelpriset 1964.
Karl Ragnar Gierow heter den ständige sekreterare i Akademien som tillkännager att Harry Martinson och Eyvind Johnson får Nobelpriset 1974. Tidningskrönikan om Olof Lagercrantz svar till Lars Gyllensten kommer ur Ekot 1978.
Intervjun med Kerstin Ekman kring Rushdie-affären är hämtad från Kulturnytt 1989 - och enkäten från programmet Efter tre samma år.
KVINNORNAOm den sorgliga historien. Hur få kvinnor som fått priset. Hur många män.
Om den första kvinnliga litteraturpristagaren, Selma Lagerlöf, som talar om "dödsskuggans dal" trots att hon hyllades som få andra kvinnor i sin tid.
Om hur en ung Artur Lundkvist hånade den andra kvinnliga pristagaren, italienska Grazia Deledda.
Om att det inte blev mer än en handfull kvinnliga mottagare under Nobelprisets första 45 år. Och att det sedan blev ännu värre: bara en enda under de nästa 45.
Och om att Nobelpristagaren Sigrid Undset därför hade fel när hon talade vid Verner von Heidenstams begravning - bara några månader efter Selma Lagerlöfs död.
Vi hör Sven Jerring rapportera från Selma Lagerlöfs jordfästning 1940.
Ingemar Sjödin är uppläsare av det Artur Lundkvist skrev om Nobelpristagaren Grazia Deledda - liksom Märta Ekström och Inge Waern läser Gabriela Mistrals respektive Nelly Sachs dikter i svensk översättning.
Citatet av Pearl Buck kommer från hennes Nobelföredrag 1938. Inslaget om Nadine Gordimers litteraturpris är hämtat från Kulturnytt 1991 och telefonintervjun med Doris Lessing från Kulturradion 2007.
VALETOm hur vi alla runt omkring Akademien, det hemliga sällskapet, varje år vid den här tiden försöker att tolka tecknen.
Om hur vi nästan alltid misslyckas. Ryktet om sockervattnet var inte sant. Kanske inte ens ärtsoppan.
Om Nobelkodens dubbla kryptering.
Om hur den inte bara exkluderat kvinnorna, utan till exempel också Latinamerika i 45 år och Afrika i 86 år.
Om Nobels eget ödesdrama, Nemesis. Hans egen inre gåta.
Om vad Wole Soyinka kallade för en grym ödets ironi. Och Giuseppe Verdi för Ödets makt, eller kanske kraft.
Om själva valet. Kort sagt.
Det är Gun Arvidsson som läser citatet från Virginia Woolf i programmet "Vem är rädd om Virginia Woolf" från 1983.
Frågan till Karl Ragnar Gierow om sockervattnet och ärtsoppan. - och hans svar - kommer ur programmet "Vad gör man på Svenska Akademien?" 1967. Kjell Espmarks fundering om kvinnorna och kriterierna är hämtad från programmet Bokfönstret 2001.
Det är Ekot som rapporterar från Wole Soyinkas Nobelföreläsning 1986. Och regissören Richard Turpin intervjuas om urpremiären av Nobels eget ödesdrama "Nemesis" i Kulturnytt 2005.
Professor Arne Westgren talar om att "mänskligheten må besinna det ansvar som följer av gåvan av hans upptäckt". Detta apropå Otto Hahns Nobelpris i kemi vid Nobelhögtiden i december 1945.
Dramatiseringen av Alfred Nobels egna grubblerier är hämtad ur programmet "Förmögen, högt bildad herre…" från 1995. Producent för det var Rolf Hersson.
Ouvertyren till Giuseppe Verdis opera "Ödets makt" spelas av Wien-filharmonikerna 2013.
Slutligen hör vi ett klipp ur programmet "Bofors. Där de svenska kanonerna smidas" från 1943.
Mattias Berg
[email protected]Fotnot: Vid Nobelhögtiden i december 1945 utdelades två kemipris. Det som gick till Otto Hahn - i sin frånvaro, eftersom han och ett antal andra tyska vetenskapsmän då fortfarande internerades i brittiska Farm Hall efter krigsslutet - var 1944 års Nobelpris i efterskott. Först vid Nobelhögtiden 1946 fick Otto Hahn motta medalj och diplom.
-
Anna-Karin Palm som skrivit en biografi om Selma Lagerlöf; "Jag vill sätta världen i rörelse", gästar studion! Hon berättar om Selmas barndom, liv och författarskap.
-
Ett nytt avsnitt av Sara och Moa dricker på söndagar är ute! Vad har Kerstin Ekman, Sara Lidman och Selma Lagerlöf gemensamt? Och hur hänger den senaste säsongen av Biggest Loser ihop med den sanna historien bakom Skönheten & Odjuret? Samt går det att rädda det finaste vi har, nämligen medelklassen?
(Brasklapp: Petrus Gonsalvus föddes i Spanien men togs till det franska hovet och därmed Katarina Medici)
Le Roi est mort, vive le Roi!
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
I årets första reguljära och fullspäckade avsnitt pratar vi om bl.a. följande böcker: Korthuset: En Domares berättelse om kickarna och spelet bakom världsfotbollen (Jonas Eriksson), Parable of the Talents (Octavia E. Butler), Den lodande människan: havet, djupet och nyfikenheten (Patrik Svensson), The Thursday Murder Club (Richard Osman), Gösta Berlings saga (Selma Lagerlöf), bok 1-4 i Hamiltonserien (Jan Guillou), Spare (Prince Harry), Killers of the Flower Moon: The Osage Murders and the Birth of FBI (David Grann), The King of Content: Sumner Redstones Battle for Viacom, CBS and Everlasting Control of his Media Empire (Hagey Keach), The Big Short: Inside the Doomsday Machine (Michael Lewis), Moneyball: The Art of Winning an Unfair Game (Michael Lewis) och Babel, Or the Necessity of Violence: An Arcane History of the Oxford Translators' Revolution (R.F Kuang).
(1:11:17) I boktokigas bokklubb avhandlar vi slutligen månadens bok, dvs. Kindred av Octavia E. Butler. Vill ni diskutera boken med oss? Gå då med i vår eftersnacksgrupp på Facebook!
Till nästa månad kommer vi läsa Tomorrow, and Tomorrow and Tomorrow av Gabrielle Zevin
Följ oss på Goodreads! Antons profil på Goodreads, Sebastians profil på Goodreads och Mattias profil på Goodreads. Våra andra poddar hittar ni i vårt länkträd!
-
I årets första podd pratar Brit Stakston, Rasmus Canbäck och Martin Schibbye om neddragningarna i biståndet för information och konflikten mellan bistånd och handel, om det färska reportaget i Selma Lagerlöfs fotspår från Öland och Gotland samt om sociala mediers roll för stormningen av parlament runt om i världen.
-
Jessica har avnjutit konstnärliga essäer av Olivia Laing. Annars bara massa svenskt men i blandade genrer, t ex hybridlitteratur som ibland är andlöst äkta, hyllad poesi, bortglömd poesi, stockholmsk klassiker och Kaplas nya.
Anna har unnat sig en Selma Lagerlöf, noterat Dorothy Parkers berömda wit, fattat hypen med Vinternoveller och kritiserat kritiken av Baby Jane.
Temat är vårt 2022 – förutom läsningen, för den sammanfattar vi nästa gång. Istället tipsar vi om serier och filmer vi sett (eller sett om) och så delar med oss av några insikter.
Prata med oss på @litterarispodcast ok?
-
Håller tankstrecket på att förvandlas till ett ynka bindestreck? Författaren och översättaren Erik Andersson tar fram sin linjal och upptäcker oroande tendenser.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 13 maj 2019.
Fjorton dagar efter balen på Borg var där fest på Ekeby.
Det var den härligaste af fester, men fråga ej för hvem, fråga ej för hvad. För det enda, hvilket det af ålder är lönt att göra fester för, var den anordnad: för att ögon skola stråla, hjärtan klappa, fötter dansa, för att glädjen måtte stiga ned bland människorna, för att händer skola mötas, sköna läppar kyssa . . - - – –
Åhnej tyst, tala inte om kyssar!
Jag vet inte om ni hörde vad som hände där efter ”sköna läppar kyssa”. Jag försökte göra en liten paus, så att kyssarna skulle hinna sjunka in, så att säga. Men om man tittar i författarens handskrivna manuskript så händer det en hel del där. Först kommer det två punkter, sedan två korta streck och så två litet längre streck. Någon sorts emotion har kommit över författarens hand och fått den att röra sig spasmodiskt.När Gösta Berlings saga, som citatet är hämtat ur, hamnade hos sättaren så blev berättarens rörelse översatt till två tankstreck. Fyra år senare kom den andra upplagan och då hade hela det här stycket försvunnit.
så är tankstreckets uppgift att ta plats, att ta tid
Än i dag finns det författare som helst skriver för hand. Jag tänker mig att de vill skjuta upp det ögonblick då texten blir offentlig: berättelsen är en sak mellan författaren och pappret, och först när den är klar typograferas den och går ut till läsaren.
Jag är inte en sådan författare. Jag fick i tonåren en skrivmaskin, en grön Halda. Den var väldigt bra, mycket robust. Man blev stark i fingrarna.
Men det fanns vissa brister. Tangentbordet hade punkt, komma, kolon, frågetecken och bindestreck; det var allt. Semikolon kunde man åstadkomma genom att skriva ett kolon, backa och sedan skriva ett komma. På samma sätt kunde man sätta en punkt under en accent för att få ett utropstecken. Det såg inte särskilt bra ut. Accenten kunde också nyttjas som apostrof, men det var bättre att vrida ett hack på valsen och använda ett komma.
Bristen på tankstreck var mer förrädisk. Jag trodde länge att det var samma sak — bindestreck och tankstreck — men medan idén med bindestrecket är att det nästan inte skall finnas, utan bara på ett diskret sätt upplysa om att ordet fortsätter på nästa rad eller markera att två ord hör ihop, så är tankstreckets uppgift att ta plats, att ta tid.
Jag tror att de generationer som växte upp med skrivmaskiner och använde dem i sitt dagliga värv till sist vande sig av med sådant som innebar onödigt krångel. Varför stanna upp och göra ett semikolon, varför inte bara rada upp den ena meningen efter den andra och drämma in ett komma eller en punkt först när man behöver dra efter andan?
När persondatorn slog igenom mot slutet av 1980-talet så kunde man med den underbara alternativtangenten få tillgång till allt som ett välutrustat sätteri rymde. Man tycker att journalister och författare skulle ha börjat festa loss på allehanda diakritiska tecken, men så blev inte fallet. Istället såg många tidningar och bokförlag en chans att göra sig kvitt sin typografiska personal, så att skribenternas tarvliga kost på komma, punkt och bindestreck serverades ouppvärmd till läsarna. Och den som försökte ta vara på de nya möjligheterna blev snart avskräckt: ett långt och vackert tankstreck kunde i tidningsspalterna återges med ett tyskt ü eller vad som helst som den elektroniska överföringen hittade på. Efter några sådana där tyska ü var man tillbaka hos komma, punkt och bindestreck.
Tankstreckets storhetstid — den inträffade nog hos Selma Lagerlöfs kolleger kring förra sekelskiftet. Över huvud taget hade man en välvillig inställning till skiljetecken och lät kommatecken regna ner över alla sorters prosa. Tankstrecken uppträdde gärna i grupp. Uno Engs novell ”Ögonbrynen” från 1921 börjar så här:
Den unge konnässören sökte förgäves. — — —
De där tankstrecken liknar mest en världstrött utandning. Alla hade sina egna idéer om vad de ville med tankstrecken. I ”Lillans första tand” från 1912, ett kåseri av Ossian Elgström, är upplösningen dramatisk:
Darrande löste jag upp knutarna, vecklade upp papperen — — — se där — — ett bref. »Ack hvad jag är lycklig, säg är den inte förfärligt söt, är det ej så man ville kyssa den och tänk lillan som blott är 3 månader, det är storartadt — — — — — — — — — — — — — — —»
Jag släppte brefvet och krafsade vildt bland träullen som fyllde lådan, jo titta, en tändsticksask — jag öppnade den flämtande af ifver — — — — har man sett på fan — — — — — i asken låg på en bädd af bomull — — — lillans första tand.
Elgström närmar sig dramatiken och tycks vilja få tankstrecken att mäta ut tiden. Det eviga problemet med att styra över läshastigheten var här nära en lösning.
Och till sist, kungen av alla tankstreck: 25 mm.
Medan jag bläddrar i mitt urval böcker från ungefär hundra år sedan slår det mig att det råder enighet mellan olika författare, förlag och tryckerier om hur långt ett tankstreck skall vara. Jag kan inte ge ett exakt mått eftersom det varierar beroende på typsnittets kägel, men mellan tre och fyra millimeter rör det sig om, motsvarande bredden på ett stort M.
I takt med de allmänna neddragningarna har ett kortare tankstreck vunnit mark. Det motsvarar bredden på ett stort N och ger naturligtvis inte alls samma läsglädje. Men det är inte slut där. Jag tar fram en bok från förra året och får följande siffror: stora M 3 mm, stora N 2,5 mm, tankstreck 1,5 mm, bindestreck 1 mm.
Ni förstår vart vi är på väg? Snart är skillnaden mellan tankstreck och bindestreck helt utplånad. Jag skulle lika gärna kunna plocka upp min gröna Halda från källaren.
I en sådan här sorglig stund är det bara en sak som hjälper, och det är att leta upp Roddy Doyles debutroman, The Commitments, från 1987. Med ännet lackande av naturvetenskaplighet gör jag mina mätningar: stora M 4 mm, stora N 3,5 mm, tankstreck 4 mm och bindestreck 1,5 mm. Det är precis som det skall vara. Utmärkt.
Nästan på varje sida uppträder det längre tankstreck: 8 mm. Vilken schwung det blir! Eftersom romanen till stor del består av dialog och Doyle har fått för sig att markera replikerna med pratminus, alltså tankstreck det också, så blir det väldigt mycket streck allt som allt.
Jag bläddrar litet och får plötsligt syn på ett ännu längre streck: 12,5 mm. Ja, de är inte helt ovanliga, märker jag.
Jag hittar några stycken som är 17 mm också.
Och till sist, kungen av alla tankstreck: 25 mm.
Jag undrar hur denna rikedom av tankstreck i olika längder kommer sig. En förklaring är säkert att romanen ursprungligen gavs ut på eget förlag. Det fanns ingen som sade åt Roddy Doyle att man inte kunde ha så långa tankstreck.
Nästa roman, The Snapper, kom ut på ett stort förlag. Då dämpades bruket av tankstreck något, men både här och i boken därefter, The Van, kan man sikta en och annan 17-millimetare.
Den nyaste bok av Roddy Doyle jag äger är Bullfighting från 2011. Där laborerar han ännu med två olika sorters tankstreck, men längderna är blygsamma: 2 och 3 mm. Jag tolkar det så att Roddy Doyle kämpade länge, men han kämpade ensam. Till sist föll han.
På senare tid har han kåserat i Independents nätupplaga. Tankstrecken är nu slutgiltigt reducerade till bindestreck.
Erik Andersson, författare och översättare
-
Årets ny(gamla) ord, töntig dokumentär om Selma Lagerlöf, det rojalistiska eller möjligen republikanska året framför oss, och återigen debatteras kulturdebatten.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
-
Brev från Selma Lagerlöf och Gustav Fröding; hemliga Swedenborgsällskap; utsmuggling av förbjudna swedenborgsöversättningar; landsförvisning för att ha spridit Swedenborgs skrifter … Ja, i Bibliotek Swedenborg finns mängder av spännande skriftliga dokument från 1700- och 1800-talet som vittnar om allt detta. Är du författare eller konstnär på jakt efter inspiration, så är Bibliotek Swedenborg absolut värt ett besök. Hemsidan hittar du på: http://bibliotekswedenborg.se/
Medverkande: Eva Björkström och Thomas Floyd
Producent: Thomas Floyd
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Här kommer nästa säsongs boklista!
1 jan, Vigdis Hjort, “Om bara” 1 feb, Åsa Moberg, “har vi råd med männen” 1 mars, Doris Lessing - “Den femte sanningen” 5 april, Selma Lagerlöf, “Gösta Berlings saga” 3 maj, Parinoush Saniee, “Det som väntar mig” 7 juni, Lina Wolf, “Djävulsgreppet”
-
W G Sebald inflytande över den moderna litteraturen är svåröverblickbart, men vari bestod hans storhet? Eva Ström reflekterar över detta och över poängen med Sebalds kontroversiella metod.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Ursprungligen publicerad 2022-04-20.
Kort före sin död i en bilolycka år 2001 höll den tyske författaren WG Sebald en workshop i skrivande på sitt universitet i East Anglia. Hans studenter samlade sedan sina anteckningar från samtalen till ett antal maximer av det han försökte lära ut. Bland annat sa Sebald:
Inget av det som du kan hitta på kan vara så hårresande som det som folk berättar för dig,
Jag kan bara uppmuntra er att stjäla så mycket som möjligt, Ingen kommer någonsin märka det.
Var inte trädd för att infoga underliga vältaliga citat och ympa in dem i din berättelse. Det berikar texten.
Sebald fick ett internationellt genombrott på 90-talet. Susan Sontag hyllade hans säregna prosa, som dock inte var så lätt att karaktärisera. Verk som ”Svindel. Känslor”, ”Utvandrade”, ”Saturnus ringar” och ”Austerlitz” är till synes dokumentära essäer men har fiktiva drag, och de är illustrerade med suddiga fotografier, som i stället för att klargöra oftast ökar mystiken. Författaren tedde sig ändå som en sanningssägare som ville blotta det samhället förtigit, i synnerhet Förintelsen. Men hur mycket kan man lita på hans ”dokumentära” berättande – Sebald sa själv: ”Essän har invaderat romanen. Men vi ska kanske inte lita på de fakta som förekommer.”
Ingen kommer märka att du stjäl, sa alltså Sebald till sina elever. Men det stämde inte.
Den österrikiska judiska flickan Susi Bechhöfer kom tillsammans med sin tvillingsyster vid 3 års ålder i en Kindertransport till Storbritannien och hamnade hos en prästfamilj i Wales, där hon fick ett annat namn. I vuxen ålder uppdagades hennes riktiga namn och hon kunde nysta upp sin tragiska historia. Det gjordes en film om henne, och hon skrev en bok. Detta tog Sebald del av och fogade in i Jacques Austerlitz livsberättelse utan att det någonsin nämndes i verket.
Susi Bechhöfer kände igen sin historia som en förlaga till Jacques Austerlitz och hon skrev till författaren som medgav att hon hade rätt.
Detta kan man läsa om i "Speak, Silence", den biografi över Sebald där Carole Angier återskapar författarens liv från födelsen i Wertach i Bayern, till tiden i England som universitetslärare i East Anglia fram till dödsolyckan. Sebalds änka har inte velat medverka, men på intet sätt hindrat framväxten av boken, där syskon, vänner och arbetskamrater intervjuats. Framför allt ger Angier en fascinerande bild av Sebalds arbetsmetoder. Han lyckades skapa en halvdokumentär form, där fakta och fiktion ibland byter plats, vilket får materialet att sväva på ett drömlikt sätt och ge läsaren en svindel om man så vill. Ju mer dokumentärt Sebald skrev desto större blir svindeln. Är världen verkligen så underlig och grym? Och ändå så vacker?
Susi Bechhöfer var trots allt ganska överseende mot Sebald. Mindre trakterad var konstnären Frank Auerbach, när han läste avsnittet Aurach i boken Utvandrade. Här återsåg han bild av ett av sina egna verk, liksom ett foto av sitt öga. Auerbachs konstnärliga metod bestod i att lägga på färg och sedan skrapa av den, och sedan börja på nytt, i en slitsam arbetsprocess. Detta var en metod som Sebald i detalj beskrev i sitt verk – allt hämtat från en biografi om Auerbach. Konstnären vände sig rasande till förlaget, som genast tog bort bilderna och namnet Aurach ändrades till Ferber.
Sebald rättfärdigade säkert sitt projekt med att hans egen prosa var en nyskapelse, där han kunde ympa in skott från andras skrivande, biografier, berättelser och också förändra det. I hembyn rasade man mot Sebald och hans mor, som kanske omedvetet försett honom med material. Andra var stolta över att ha bidragit till detta samtida mästerverk, som Peter Jordan, som var den andra förlagan till Aurach. Delar av Jordans mosters dagböcker hade i beskuret skick hamnat i romanen, ibland något omgjorda.
Sebalds tillvägagångsätt har inspirerat många författare som Jenny Erpenbeck, Teju Cole, och Rachel Cusk . Vad än han lärde ut till dessa och sina elever fanns det något som de inte kunde tillägna sig, hans mästerliga stil och den aura som hans verk utstrålar. Hans minutiösa prosa med långa, ringlande beskrivande meningar är egendomligt suggestiv.
Med sin hybridmetod ville han ge sin blick på världen, en blick som såg fasa och förstörelse, men inte som något kaotiskt utbrott utan snarare som ett pedantiskt organiserat arbete. Så tedde sig ju inte minst Förintelsen. Sebalds far hade tjänstgjort i naziarmén, och hela Sebalds verk kan ses som ett gigantiskt bearbetande av detta trauma och av den småborgerliga, prudentligt lydiga uppväxt som dolt allt detta och som han ville bryta sig loss ifrån.
Den autofiktiva prosan har efter Sebald exploderat, och invaderat litteraturen. Den genre som blev hans är nu inte bara hans egen. Det etiskt kontroversiella – att ympa in en biografi med främmande element är ymnigt förekommande och kallas inte sällan appropriering. Men även om närmast alla författare stjäl och låter minnen, berättelser, läsefrukter och andras personliga historier ingå i sitt stoff – tänk till exempel Selma Lagerlöf – så är det ingen som så tydligt låter skarvarna bli synliga, som Sebald.
Sebald verkade före internet – det är lättare nu att spåra citat, människor, böcker och biografier. Några av de människor vars livshistoria han stal – utan att fråga – kände sig smickrade – andra blev uppriktigt förbannade som Auerbach, och andra som Susi Bechhöfer tyckte att hennes identitet blivit stulen ännu en gång. Något erkännande av Sebalds tacksamhetsskuld kom aldrig till stånd.
Men varför kunde då inte Sebald helt enkelt kunnat ge Susi Bechhöfer kredd och nämna att han inspirerats av hennes bok, alternativt Peter Jordans moster, vars dagbok han saxade ur? Eller tala om vilka böcker till exempel om arkitektur han inspirerats av, alternativt klippt stora sjok ur och kanske förändrat här och där.
Jag tror svaret är att han då skulle underminerat hela sin konst, sitt verk. Poängen är att man aldrig riktigt som läsare vet om något är sant eller inte. Det är som om han vill säga att allt ändå är en illusion, men texten lyfter och svävar just därför, i den illusionen. Han ville inte skriva gängse essäer, där noter verifierar texten. Han visste förmodligen att detta hans tillvägagångssätt betraktades som oetiskt, men utan denna metod skulle hans verk aldrig ha kommit till. Och Angiers biografi stärker intrycket att hans skrivande var ett sätt för honom att överleva. Det är oerhört tragiskt och hans liv och predikament var på många sätt tragiskt. Det fanns ingen lösning på dilemmat. Och det var genom de här förvanskningarna av fakta som han skapade denna sin sanning om tillvaron. Hans konst är på samma gång ohygglig, vacker och utsökt, och just i denna paradox lever den.
Eva Ström, författare
Litteratur
Carole Angier: Speak, silence – in search of W G Sebald. Bloomsbury circus, 2021.
W G Sebald: Dikt, prosa, essä. Översättning Ulrika Wallenström. Albert Bonniers förlag, 2011.
-
Jessica och Ewa samtalar om årets julklappsböcker - Vad vi önskar oss för böcker i julklapp 2022:
The Christmas Murder Game av Alexandra Benedict
Stor panda och liten drake av James Norbury
Katten som räddade böcker av Sosuke Natsukawa
De förlorade ordens bok av Pip Williams
Belladonna av Adalyn Grace
Havsörnens skrik av Karin Smirnoff
Min far & kvinnan av Annie Ernaux
Flicka, 1983 av Linn Ullmann
Den rosa stadens hemligheter av Alka Joshi
Våra förlorade hjärtan av Celeste Ng
Selma Lagerlöfs jul
Inte alls dåligt, efterlämnade dikter av Kristina Lugn
Ankor, Newburyport av Lucy Ellman
Hundår av Ericka Waller
-
I Tidöavtalet finns vid sidan om förslaget om en "svensk kulturkanon" också ett förslag om att ta fram en litteraturkanon specifikt för skolan. Skulle det kunna vara ett stöd för lärare, eller en statlig inskränkning av deras egen bedömning?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Maria Fagerberg och Vesna Prekopic är båda lärare och tidigare rektorer som i varsin debattartikel intagit olika positioner i frågan om en statlig läslista för skolan. Båda besöker P1 Kultur, och vi går till grundfrågan: är det viktigt att alla elever i svenska skolan läser samma romaner? Och i så fall varför?
HOOJA – SÅ TOG DUON SOM BÖRJADE SOM ETT SKÄMT ÖVER MUSIKSVERIGEEn av Sveriges största artister just nu är duon Hooja från Gällivare i Norrbotten. Efter att slagit igenom på nätet under pandemin har de nu gjort en succésommar på livescener runt om i Sverige. Samtidigt har också nya rekord för lyssningen och deras musik slagits gång på gång. Enligt duon själva började allt som en kul grej. Ett internt skämt som till slut blev låten "Donkey Kong", som idag har strömmats åtta miljoner gånger. Men hur började det? Och hur kunde det gå så bra? P3:s musikreporter John Andersson åkte till Gällivare för att ta reda på det.
VEM FÅR ÅKA PÅ KONSTNÄRSRESIDENS I DAG?Sedan 1800-talet har konstnärer packat ihop sina penslar och åkt på residens för att både få lite andrum, men också ny inspiration för sin konst. Men numera är det inte längre bara bildkonstnärer och formgivare som erbjuds möjligheten att åka på konstnärsresidens. På senare år har residensen allt oftare kommit att rikta sig mot nya konstformer. P1 Kulturs Joakim Silverdal gav sig iväg mot en obebodd ö i Norra kvarken för att ta reda på mer.
ESSÄ: OM MÖTET MELLAN TVÅ LITTERÄRA GIGANTERI dagens OBS-essä, som är den fjärde i serien om händer, reflekterar litteraturvetaren Anna Smedberg Bondesson över mötet mellan Selma Lagerlöf och Grazia Deledda, den första och andra kvinnliga Nobelpristagaren i litteratur. Om två giganter med två små par händer.
Programledare: Eskil Krogh Larsson
Producent: Felicia Frithiof -
Den första och andra kvinnliga Nobelpristagaren i litteratur beskrevs på liknande sätt av sin samtid och av varandra. Anna Smedberg Bondesson reflekterar över Selma Lagerlöf och Grazia Deledda.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-08-14.
”Hon var ful, stillsam, tystlåten, anspråkslös. Hon kammade sitt gråa hår ner över panna och kinder på mormödrars vis och såg lika gammal ut som jag, fastän hon bara var 55. Hon var liten med orimligt små, svaga händer, endast huvudet var stort.”
Rösten är Selma Lagerlöfs. Det är januari 1928 och Lagerlöf beskriver i ett brev till sin väninna Ida Bäckman mötet med Grazia Deledda på Nobelfesten en månad tidigare. Samma möte skildras av Deledda i en hyllningsartikel i samband med Lagerlöfs 70-årsdag i november senare samma år:
”Också hennes gestalt, liten, kraftig, med det stora huvudet omgivet av en krans av vitt hår, dragen nästan grova…”. Deledda avslutar med: ”Och våra händer möts med verkligt barnslig uppriktighet som två småflickors, som finner varandra i en rymd och en tid som inte har ålder.”
Det händer, som bekant, att det inte delas ut ett Nobelpris i litteratur. Det hände även 1926. Nobelkommittén enades då om att inga av de nominerade svarade mot kriterierna i Nobels testamente. Grazia Deledda från Sardinien fick sedan det priset ett år försent, som den andra kvinnan någonsin. Den första, 1909, var just Selma Lagerlöf.
Lagerlöf upprättar i brevet en distans till sin sardiska författarkollega: Deledda passade inte in, hon såg ut som våra mormödrar, hon påminde om något urtida. Intressant nog har de här dragen påfallande likheter med den bild av Lagerlöf själv, som en naturbegåvad berätterska, som både har präglats av och präglat litteraturkritiken och litteraturhistorien och som också fortsatte att forma föreställningen om henne, i både utlandet och Sverige.
När Deledda levandegör mötet på Nobelfesten i tidningen Corriere della sera är hon naturligtvis mer positiv – och kanske mindre ärlig – än vad Lagerlöf är i ett privat brev. I vilket fall är det slående hur Deledda tar fasta på beröringspunkterna dem emellan och hon menar, precis som Lagerlöf om henne, att författarinnan i fråga själv är en god representant för de arbetsamma kvinnor hon skildrar. Något urtida och ursprungligt.
Både den svenska och den italienska kritiken omfamnade Lagerlöfs och Deleddas berättelser så länge som de uppfattades just som någon form av autentiskt och folkloristiskt mer eller mindre omedvetet vittnesmål, eller som gestaltning av något sagomättat ursprungligt. Deleddas Sardinien kan här jämföras med Lagerlöfs Värmland, som en italiensk läsare upplever som lika exotiskt som en svensk läsare upplever Sardinien.
Genomgående hos de manliga kritikerna finns en syn på de två författarinnorna som skrivande inifrån en egen erfarenhet. Om Selma Lagerlöf ansågs ge litterärt liv åt den orala berättartraditionens sagoskatter, återgav Deledda den egna traktens muntliga historier om verkliga skeenden. I båda fallen fanns en föreställning om att själva författandet var ett slags omedveten och närmast intuitiv process som gav hembygden röst. Den här synen möjliggör även en sorts omyndigförklarande.
Och omvärderingen börjar med en uppgörelse med den patriarkalt nedlåtande kritik som klappade henne på huvudet.
Deledda hör till de Nobelprisval som har ifrågasatts. Och även i sitt eget hemland Italien har hon förnekats en hedersplats på parnassen. De politiska skälen är minst lika tunga som de estetiska, även om det inte talas lika högt om dem, på grund av Italiens starka förträngningsmekanismer när det gäller sin egen 1900-talshistoria. Att Mussolini gillade henne kan knappast ha gynnat hennes litterära fortlevnad.
Men. Det ser nu ut som om författarskapet är på väg mot en renässans och då inte minst tack vare sin starka existentiella tematik. Och omvärderingen börjar med en uppgörelse med den patriarkalt nedlåtande kritik som klappade henne på huvudet.
Giuseppe Antonio Borgese – (han) som skrev ett raljerande porträtt av Selma Lagerlöfs författarskap när hon fick Nobelpriset 1909 – (han) bär skulden också för förminskningen av Deledda. I en recension från 1911 av två romaner som kom det året, skriver han: ”Grazia Deledda är en renrasig berätterska, som en gammal bondkvinna.”
Påståendet är lika könskodat som när han i artikeln om Lagerlöf två år tidigare skrev: ”Sålunda gick hon det för skrivande kvinnor inte alls ovanliga ödet till mötes: hennes debutroman, Gösta Berling, är den bästa av dem alla”.
Den italienska Selma Lagerlöfkurvan, eller Lagerlöfs Italienkurva, börjar med Nobelpriset 1909 och har sin sista topp i samband med hundraårsminnet 1958. Den mest initierade artikeln från det märkesåret är nog Carlo Picchios essä i litteraturtidskriften La Fiera Letteraria. Om Jerusalem skriver han: ”Kanske skulle vi begå samma misstag i vår perspektivbedömning gentemot de beskrivna Dalabönderna i Jerusalem, om vi satte oss till doms över dem, som Lagerlöf gjorde när hon försökte gestalta folket på vårt Sicilien.”
Carlo Picchio upplever alltså att det skorrar ”falskt” när han läser Lagerlöfs Sicilienskildring Antikrists mirakler från 1897, och den upplevelsen var lika vanlig i den nordiska som i den italienska kritiken. Den har naturligtvis först och främst att göra med att Lagerlöf inte är en sicilianare. Men den beror också på att hon som kvinna inte förväntas ha kunnat förvärva samma kunskap om ett annat land som en motsvarande man skulle kunnat göra.
I Antikrists mirakler tecknas en bild av ett lantarbetande, fattigt och enkelt folk ur ett distanserat perspektiv. Männen på väg hem från fälten beskrivs med Lagerlöfs ord: ”en hel mörk mur af grofva, svarta mantlar och slokhattar”.
Och oavsett om man tycker sig se en schabloniserande tendens eller inte, kan det vara intressant att konstatera att en liknande tendens i så fall också återfinns hos Grazia Deledda, i hennes skildring av de hemvändande sardiska lantarbetarna i romanen L’Edera (Murgrönan), i Ernst Lundquists översättning: ”Männen kommo tillbaka från åkrar och betesmarker, somliga till fots, andra ridande på små vita eller svarta hästar, och de tycktes komma långt ifrån, tysta och trötta som irrande riddare”.
Vi läser alltid genom ett förväntningsfilter. I Lagerlöfs fall innebär det att vi läser in en kulturell distans medan vi i Deleddas bara konstaterar en klassklyfta. Drömmen vore kanske en rymd och en tid utan vare sig ålder eller bakgrund, utan vare sig genusmässig eller geografisk begränsning.
Samtidigt. Vi är ju inte bara begränsade av våra olika fördomar och förväntningar. Vi lever också i en högst politisk verklighet. Och här måste vi visserligen sträva mot att överskrida våra egna snäva perspektiv, men det är inte önskvärt att tänka bort den kontext som gör det alls möjligt att tolka och ytterligare nyansera. Här är kontexten tvärtom nödvändig för att kunna ta ställning. Och när ställningstagandet leder fel, är det lika angeläget att kunna korrigera det, åtminstone i historiens backspegel, som finns där just för att förtydliga.
I essän ”Den eviga fascismen” slår Umberto Eco fast att modet att minnas vår historia är vad som djupast sett gör oss till människor. Eco pekade också på hur intolerans alltid beror på brist på förståelse och att enda botemedlet mot främlingsrädsla är kommunikation och komplikation. Glöm aldrig. Förenkla aldrig heller.
Anna Smedberg Bondesson, litteraturvetare
Litteratur
Anna Nordlund och Bengt Wanselius Selma Lagerlöf. Sveriges modernaste kvinna, Max Ström 2018.
Anna Nordlund, Selma Lagerlöfs underbara resa genom litteraturhistorien 1891-1996, Symposion 2005.
Cecilia Schwartz, "Nobelpristagaren som glömdes bort lite för fort", Svenska Dagbladet 6.12.2018.
Anna Smedberg Bondesson, Gösta Berling på La Scala. Selma Lagerlöf och Italien, Makadam 2018.
Umberto Eco, Fyra moraliska betraktelser, översättning av Anna Smedberg Bondesson, Brombergs 1999.
-
Bokspecial. Censuren hårdnar och författare kan råka illa ut. Men det finns också knep för att runda partiets nypor. Vi besöker författarparet Gustafsson Chen och tar tempen på Kinas litteraturscen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Vi lämnar poddstudion och åker hem till författaren Maiping Chen och sinologen och översättaren Anna Gustafsson Chen. På 1980-talet fanns en bubblande underjordisk litteraturscen i Peking. Hör Maiping Chen berätta om hur yttrandefriheten tryckts ner sedan dess och varför han inte kan återvända till Kina idag. Under Xi Jinpings tid vid makten har censuren och kontrollen hårdnat och det finns många aktuella exempel på hur detta går ut över författares möjligheter att verka i dagens Kina. Samtidigt finns strategier och knep som författare använder för att ändå förmedla en kritik mot makten.
Därför går svenska barnböcker hem i KinaMaiping Chen har bland annat översatt Selma Lagerlöf till kinesiska. Hör om hur det kommer sig att svensk barnlitteratur, alltifrån Elsa Beskow till Sven Nordqvist, går hem hos den kinesiska medelklassen. Och varför är kinesiska deckare så dåliga? Avsnittet är även fullmatat med konkreta boktips. Så som Yu Hua's Att leva – en bästsäljare som passar alla, enligt Anna Gustafsson Chen. Vidare Hao Yingfang's Peking den hopfällbara staden – som är bra att börja med. Eller Lu Xun, som kan beskrivas som Kinas motsvarighet till Strindberg. Alla böcker som omnämns i avsnittet finns listade på Kinapodden i P1:s Instagram.
Medverkande: Maiping Chen, författare och översättare. Anna Gustafsson Chen, sinolog och översättare. Hanna Sahlberg, Ekots Kinakommentator.
Programledare: Axel Kronholm
Producent: Therese Rosenvinge - Visa fler
