Seamus Heaneys Podcasts
-
Vart är de där författarna på väg ? Vad letar de efter bland buskage och längs skogsstigar? Henrik Nilsson följer dem i spåren och upptäcker hur tiden tycks sakta ner och sommaren fixeras bland lingon, björnbär och blåbär.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
”Och smultronen – för vem blommar de?” Jag tänkte på Lennart Sjögrens diktrad i början av den sommar som nu går mot sitt slut. Under en promenad fanns de plötsligt där vid stigen, nära marken. ”Inte blommar de för dig, och inte blommar de för mig”, svarar poeten. Ändå genomströmmades jag av en sorts optisk glädje vid åsynen av dessa vita smultronblommor som var de första diskreta tecknen på den stundade bärsäsongen. Det slår mig att förvånansvärt många litterära texter uppehåller sig just vid vägen till bären; längtan efter dem, föraningarna om dem.
I Harry Martinsons naturessä ”En vandring till bärskogen” går författaren och hans fru ut en solig dag när insekterna ”vettvilla av värme” smattrar mot bärkannorna och ”varje kubikmeter luft är fylld av knirrande, svirrande och risslande liv”. De vandrar genom tallskogar och starrkärr och hagar, tills stigen leder in mellan granarna mot blåbärskogen. Vägen till de efterlängtade bären är lika viktig som slutmålet och blir en fantasifull lektion i både flora och fauna – om rödven och stackmyror, harsyra och blombockar. Robert Frosts dikt ”Blueberries” är skriven som en rimmad dialog där jaget entusiastiskt försöker förklara för någon annan var han tidigare under dagen hittat dem: ”Blueberries as big as the end of your thumb, /Real sky-blue, and heavy, and ready to drum / In the cavernous pail of the first one to come!” I Sylvia Plaths dikt ”Blackberrying” rör sig diktjaget med en tom mjölkflaska längs en krokig gång som är omgiven av björnbärsbuskar på båda sidor. Bortom de böljande gröna kullarna, ”liksom upplysta inifrån”, ligger havet.
Till slut kommer man ändå fram. Till de lättsinniga smultronen, till hallonen mörkröda som levrat blod, till de blänkande och beska lingonen och till blåbärskogens mörkblå sluttningar. Men Harry Martinson påminner oss om det oprecisa i vardagsspråkets uttryck ”lika som bär”. Blåbären – skriver han – är i själva verket olika. ”På solställena är de beslöjat blåoxiderade och matta, utan lyster”. Men i skuggan är de ”blanka och nästan svarta” och smaken ”mera allvarlig, förstämd och butter”. Till dessa nyanser kan man kanske lägga undantagets exempel, bärens ständiga förmåga att överraska. Ibland hittar man ett blåbär eller ett hallon som växer på en gren bland många andra grenar, på en buske bland många andra buskar – men vars smak är så förunderligt söt och smakrik i jämförelse med alla andra i närheten. Precis som vissa av sommarens dagar i efterhand ter sig starkare och mer levande än dagarna som omgav dem, utan att man alltid kan sätta fingret på varför.
bärplockningen tar tid, men den ger också tid
Vid första anblicken är bärplockning en tålamodsprövande och monoton sysselsättning. Ändå kan jag inte heller som vuxen göra mig kvitt känslan av att Elsa Beskow var någonting på spåret i sagoboken Puttes äventyr i blåbärsskogen. När jag står böjd över risen och flugorna surrar i ansiktet kan jag ibland få för mig att någon rör vid mig lätt över axeln, att blåbärskungen har snuddat vid mig med sin förvandlande käpp. Vi blir inte någon annan när vi plockar bär, inte några bättre människor. Men verkligheten rubbas under några timmar, perspektiven förskjuts. Tiden förflyter på ett annat sätt än den brukar göra, för även om spannen fylls snabbare om vi använder en bärplockare än om vi plockar bären ett för ett, har vi ingått ett förbund med långsamheten som inte kan brytas. Ja, bärplockningen tar tid, men den ger också tid, sätter oss i förbindelse med människor som levt långt före oss, som vandrade runt i skogar och marker innan de slog sig ner och blev bofasta. ”De fanns före Caesars tid / deras röda fanns före människan sade rött”, skriver Lennart Sjögren i sin dikt om smultronen.
Men stigarna mellan blåbärsrisen leder inte bara bakåt i historien. Kanske handlar bärplockningen också om att förankra sommaren medan den ännu pågår. Att bli varse årstidens olika faser, leda dem i bevis. För sommaren kan annars te sig diffus och konturerna lätt bli suddiga av vågskum, dallrande horisonter eller gråa dagsregn. Julidagarna flyter in i varandra och ingen annan månad är så svår att fixera med blicken. Jag minns vissa kvällar då jag rensade blåbären vi plockat. Hur jag rensade bort de små, hårda gröna bären som ännu inte mognat, de vinröda bladen, de små kvistarna, spindlarna som följt med, bärfisarna och larverna – och hur jag inte visste vad jag skulle göra med alltihop, jag kunde varken kunde kasta ut eller behålla det.
”Bär försiktigt! Spill inte bären!” skriver Harry Martinson. Det kunde gälla själva sommarens dagar. För en sak vet vi säkert: på vintern kommer alla spår att ha avlägsnats. Risporna på armarna från hallonbuskarnas taggar kommer inte längre att synas. De röda och blå fläckarna på fingrarna, det ”blodets systerskap” som Sylvia Plath skriver om i sin björnbärsdikt, kommer för länge sedan att ha tvättats bort. Då öppnar vi frysen och plockar ut de stelfrusna bären – rykande av minusgrader – som hårda bevis på att allting inte bara var en dröm.
Lennart Sjögren hade rätt. Smultronen blommar inte för oss. Blåbären mognar inte för oss, lingonen skiftar inte färg från vitt till rött för vår skull. Men de gör något med oss, ibland. Det handlade kanske inte om bären vi plockade, om vad vi åstadkom, utan vad bären åstadkom med oss. På sådant tänker jag när jag blickar upp mot de åskmörka molnen som nu drar in över träden. Jag har lämnat blåbärsskogarna där bara några få vattniga bär klingar sig kvar. Men jag minns hur de smakade, med Robert Frosts ord: ”It must be on charcoal they fatten their fruit. / I taste in them sometimes the flavor of soot”.
Istället har jag gått ut på det öppna fältet. Solen står lägre på himlen och myggsvärmarna och de ettriga älgflugorna är ett minne blott. Det är björnbärens tid. När jag sträcker in handen bland bären, knottriga men blänkande som obsidian, lossnar några och faller till marken. En fet, grönskimrande fluga flyger motvilligt upp från busken. När bäret spricker mellan tänderna tänker jag på Seamus Heaneys ”Blackberry-Picking”. För diktjaget smakar det första björnbäret ”sött som tjocknat vin”: ”sommarens blod fanns i det”, skriver den irländske poeten. ”En krök till och sedan tar bären och buskarna slut”, säger Sylvia Plath. Jag ska just lämna björnbärssnåret när något hindrar mig. Tröjan har fastnat i några björnbärstaggar. Jag står stilla ett ögonblick, fångad som ett byte under augustihimlen. Och i samma ögonblick som jag hakar loss mig själv från den sista taggen är sommaren över.
Henrik Nilsson, författare och essäist
