Roland Barthes Podcasts
-
Ett trauma sätter inte spår bara hos den som upplevt det, utan kan prägla flera generationer. Nazanin Raissi reflekterar över fenomenet som kallas postmemory, eller postminne på svenska.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2023-01-19.
Fotoalbumets pärmar vilar mot bordet. Jag lösgör det svartvita familjefotografiet bakom det skyddande höljet och vänder på det. Baksidan täcks av text som strukits över med täta cirklar och streck av blå kulspetspenna. Jag lutar ögat mot Agfa-luppen som förflyttar mig närmare. Långsamt drar jag luppen över det blå klottret, som likt tusenåriga svårtydda inskriptioner på pergament, får mig att skymta det förflutna genom nuet. Jag visar fotografiet för min far. Berättar att jag vänder på varje fotografi. Minnen är alltid i kris, säger han. Texten förblir omöjlig att dechiffrera. Jag placerar tillbaka fotografiet i albumet. Människorna här är borta men deras spår kvarstår.
Postmemory, eller postminne, beskriver en senare generations förhållande till det personliga, kollektiva eller kulturella trauma som en tidigare generation upplevt. Vi talar här om upplevelser som denna senare generation “minns” endast genom berättelser, bilder och handlingar. Upplevelser som överförts så djupt och monumentalt att de tycks utgöra minnen i sig själva enligt Marianne Hirsch, professor i litteratur vid Columbia University som formulerat begreppet. Förledet “post” ska inte tolkas som att vi i den senare generationen lever bortom minnet och att vi upplever det som historia. Nej, tvärtom reflekterar “post” här att minnet fritt förflyttar sig mellan generationer och människors medvetanden och på så vis blir ett slags gemensamt upplevd biografi.
Hirsch utgår från Förintelsen i sin analys men menar att postminne kan uppstå i många olika sammanhang där traumatisk överföring sker. Ofta förs minnena vidare inom en familj, men familjeband är inte nödvändigt för att postminne ska uppstå. Vad som är av betydelse är att kunna identifiera sig med den som erfarit traumat. Identifikationen gör det möjligt för traumat att fortplanta sig, att bli ett minne i en yngre generation, också bortom släktskap. Förutsättningen är att där finns en länk till ett kulturellt eller nationellt trauma som skapar känslan av att “det kunde ha varit jag”.
Till skillnad från minnen relaterade till posttraumatisk stress rör det sig således inte om lagrade och faktiska minnen, utan om ett slags “icke-minnen” överförda genom “kroppens språk”. Alltså minnen som saknar en konkret relation till det förflutna och som skapats av tystnad snarare än tal och av det osynliga snarare än det synliga. Postminne är att ärva ett stumt och okänt förflutet. Det kan liknas vid Sigmund Freuds beskrivning av traumat – som att ha en “främmande kropp” i psyket som begär att få bli förstådd.
Att växa upp med överväldigande postminnen gör att de egna erfarenheterna riskerar att trängas undan och därmed kan en person indirekt formas av traumatiska händelser tidigare generationer upplevt. Med Hirschs ord “händelserna inträffade i det förflutna men deras effekter fortsätter in i nuet”. Eller som poeten Solmaz Sharif skriver: “Enligt de flesta / definitioner har jag aldrig / varit i krig. // Enligt mina / har merparten av mitt liv / tillbringats där.” Postminne är att “minnas” sina föräldrars minnen som vore de ens egna erfarenheter. Att minnas deras sår.
Förefaller det dunkelt? Det är för att det är det. Det mänskliga minnet är ett landskap som till stora delar fortfarande är dolt och fyllt av hemligheter.
Muntliga och skriftliga berättelser lämnar spår men fotografier gör något mer. Fotografiet är en miniatyr av verkligheten säger författaren Susan Sontag. Filosofen och kritikern Roland Barthes menar att fotografiet ständigt bär med sig sitt motiv. Det är ett närvarobevis och ger därmed ett löfte om tillträde till det avbildade ögonblicket. Barthes skriver: “En sorts navelsträng, som förbinder det fotograferade tingets kropp med min blick: även om jag inte kan ta på det blir ljuset här ett köttsligt element, en hud som jag delar med den som har fotograferats.”
För Hirsch är fotografiet postminnets främsta medium. Fotografier som överlever trauman, som överlever personerna på bilden, besitter en sällsam förmåga att verka som spöken som hemsöker nuet menar Hirsch. De visar oss att gränsen mellan de döda och de levande i själva verket är mycket tunn. Vi tittar på personerna och de tittar tillbaka. Vi förmår inte lämna varandra i fred.
Varje fotografi behöver tid för att existera. Varje fotografi representerar ett bestämt ögonblick. Fotografiet säger det var. Det var en gång ett krig. Det var en gång en familj. Det var en gång en far som i en hastig flykt valde att ta med ett fotoalbum.
Fotografier gör mer än att visa scener och erfarenheter från det förflutna, de frigör sig från sin, till synes, tvådimensionella, stumma, fyrkantiga form och blir till fysiska berättelser menar konsthistorikern Jill Bennett. Vittnesmål som går under huden, berör och skakar om betraktaren. Antonio Damasio, professor i neurologi, beskriver våra synupplevelser som något fysiskt – det vi känner i våra kroppar när vi ser någonting. När vi tittar på fotografier söker vi mer än information. Vi tittar för att bli “träffade”, “sårade” och “chockade”. Vi tittar för att vi knyter an till döda objekt som aldrig svarar och vi genomsyrar dem med liv.
Fotografiet får även en symbolisk roll. Det refererar till betydelser bortom det som faktiskt avbildas. Till familj, hem, tillhörighet, trygghet och till den kontinuitet som brutits och som blöder från en generation till en annan.
Därför finns en länk mellan fotografi och kropp som möjligen förklarar fotografiets kraft att överbrygga gapet mellan dem som kom före och dem som kom efter.
Konst som har sin utgångspunkt i den tidigare generationens trauma utgör fundamentet för Marianne Hirschs teori. När postminnen ges ny form och placeras i nya sammanhang kan de “arbetas igenom” för att åter tala med Freud. Inget kan såsom konsten uttrycka sammanblandningen av närvaro och frånvaro, nu och då, liv och död, ambivalens och begär. Allt det stoff som postminnen består av. Kanske kan, genom konsten, postminnen bearbetas.
Jag trär på mig de vita tunna handskarna, tar fram fotografiet och lägger det varsamt med baksidan mot skannerns glas. I bildredigeringsprogrammet ökar jag bildens kontrast. Jag förändrar brännvidden och kommer sakta närmare. Bakom kulspetspennans cirklar och streck anar jag bokstäver och ett årtal men informationen förblir kodad. Jag kommer nära men jag kommer inte fram. Från originalfotografiet skapar jag en ny papperskopia. Med en kulspetspenna ritar jag egna cirklar av blått bläck över de redan existerande. Med en sax rispar jag bort de sista synliga spåren av ord. Minnen är alltid i kris.
Nazanin Raissi, psykolog och konstnär
Litteratur:
Barthes, Roland. (1986). Det ljusa rummet. Översättning: Mats Löfgren. Alfabeta. Stockholm, Sverige.
Bennet, Jill. (2005). Empathic vision: Affect, trauma, and contemporary art. Stanford University Press. Stanford, California.
Cozolino, Louis. (2006). The neuroscience of human relationships. W.W. Norton & Company. New York City, New York.
Damasio, Antonio R. (2003) Descartes Misstag. Översättning: Per Rundgren. Natur och Kultur. Stockholm, Sverige.
Hirsch, Marianne. (1997). Family frames: Photography narrative and postmemory. Harvard University Press. London, England.
Hirsch, Marianne. (2012). The generation of postmemory: Writing and visual culture after the holocaust. Columbia University Press. New York City, New York.
Sharif, Solmaz. (2017). Look. Översättning: Ida Börjel och Jennifer Hayashida. Rámus Förlag. Malmö, Sverige.
Sontag, Susan. (1977). On photography. Penguin Books. London, England.
-
Yngre generationer kan uppfatta en punkt som hård och aggressiv, medan tre punkter efter varandra breder ut sig. Författaren Tone Schunnesson reflekterar över sitt förhållande till slutet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 26/11 2018.
I alla hjärtans dag-present året jag fyllde nitton fick jag något som kom att hänga över mig i många år. Peter Weiss bildungsroman ”Motståndets estetik”, en stabbig ilsket röd pocketutgåva av den trilogi som behandlar olika sorters motstånd mot fascismen. Det här är mitt första riktigt starka minne av punkten, eller snarare avsaknaden. Jag tyckte att jag läste och läste men meningarna tog aldrig slut. Jag tappade kraft och lät tanken vandra, tvingades börja om, ibland flera sidor tillbaka. Jag försökte skapa ställen i texten där jag kunde vila mig men lyckades inte, fullständigt underkastad Weiss och det försvunna skiljetecknet. Som jag längtade efter den punkten, och när den väl kom var det som att jag simmat allt för länge under vatten. Jag nådde ytan desperat, andades in så häftigt att luften brände i mina lungor. Jag hade klarat mig, men utan någon uppskattning för vad jag nyss hade tagit mig igenom. För visst är det så med punkten, den blir synlig först när den inte är där. Eller när den sitter på fel ställe. Som när en vän, som på grund av dyslexi, placerade den mitt i meningar. När han bad mig förklara hur jag gjorde hade jag inget bra svar att erbjuda. Mycket mer än konkreta regler handlar grammatik ofta om en privilegierad intuition och jag hänvisade korkat nog till den intuition som han ju saknade. Här kom nu Weiss och utmanade min trygghet och för första gången drabbades jag av skiljetecknets fulla kraft.
Den driver meningen framåt och påminner oss redan från början om vårt slut men lägger sig i vägen för ett fall ner i mörkret.
Weiss är bara en av oändligt många författare som förstått hur betydelsebärande punkten är, och hur den belyser språkets kroppsliga dimension. Punkten synliggör rörelsen bakom texten, skriver Laurence Pett och Pascale Tollance i förordet till boken ”Point Dot Period... The Dynamics of punctuation in Text and Image” och syftar på författaren som håller i pennan, och bestämmer sig för att runda av. Dessutom relaterar språket både till rum och tid, och ska därför förstås som något som händer snarare än något som beskriver, och på det här sättet blir punkten spår av en händelse. Kanske var det så Peter Weiss ville minimera författarens närvaro i sin gestaltning av historiska händelserna så fruktansvärda att de är bortom språket.
Roland Barthes, som alltid verkar lite hjärtekrossad, hänvisar oss tillbaka till ordets latinska ursprung: punctum, som också kan betyda litet hål eller sår. Litteraturprofessorn Pierre Szendy vänder sig istället mot grekiskan där vi finner spår av punkten i det som betyder prägel eller märke, till och med märke efter ett slag.
Punkten händelse är betydelsefull också inom konsten och Wassily Kandinskij hävdar att punkten är den ultimata, mest enastående föreningen av tystnad och tal.
Alla skiljetecken är bild i text, men inget skiljetecken är lika levande för mig som punkten. Den driver meningen framåt och påminner oss redan från början om vårt slut men lägger sig i vägen för ett fall ner i mörkret. Den sliter oss ur något när vi vill vara kvar, säger åt oss att stunden är över samtidigt som den syftar tillbaka till platsen vi kom ifrån. Punkten kan vara slut eller början på en evig loop. Någon som använder punkten särskilt begåvat – komplext och lustfyllt – är den kanadensiska poeten Anne Carson. Hennes interpunktion har en förmåga att skjuta som en pil genom bröstet och i "The Life of Towns" – en diktserie om städer – gör punkten dikterna till en värld som hela tiden avbryter sig själv, genom att avbryta meningarna innan läsaren förväntar sig ett avslut. Så här låter det i Sylvia Town:
The burners and the starvers.
Came green April.
Drank their hearts came.
Burning and starving her.
Eyes pulled up by roots.
Lay on the desk.Författaren Jennifer K. Dick läser samman Carsons interpunktion med Kadinskijs geometriska teorier, som syftar på både punkten och cirkeln, där cirkeln blir lika viktigt för dikten som punkten. Cirkeln syftar i text till O, det O! som formar läpparna i en cirkel och därmed inleder så många verser i litteraturhistorien. Tänk John Keats: O Solitude! if I must with thee dwell, detta drabbande O! som lockar läsare in i en mun som härbärgerar världen och börjar tala. Punkten är också en cirkel, men ifylld. En cirkel som inte manar till tal utan tvärtom tystnad. Dick skriver att medan cirkeln i sin form, formen av en jordglob, försöker rymma hela världen vill punkten, som sluter sig runt sig själv, utesluta den. Punkten som överraskar oss blir ett hål in i ett språk som vi ofta producerar utan tillförsikt, ett språk vi övermodigt presenterar som en perfekt maskin när det i själva verket är lika sårigt och osäkert som vi.
I slutarbetet med min roman ”Tripprapporter” mailade jag fram och tillbaka med min redaktör om textens allra sista punkt, som jag hade utelämnat. Jag hade låtit bli att sätta dit den, både för att undvika den skräck det innebär att att vara klar men också för att jag tänkte att min romanfigur helt enkelt var blöt om fötterna efter ett dopp i poolen och skulle snubbla över balkongens räcke ut i luften och allt detta skulle sägas i avsaknaden av ett skiljetecken. Till sist bestämde vi oss för att sätta punkt ändå, jag ville att hon skulle överleva. Dessutom fanns risken att det skulle uppfattas som ett korrfel. Att utelämna punkten kräver nämligen ett visst förtroende från läsaren. Att man tydligt talar om var man befinner sig och vad man kan förvänta sig, som i en kubistisk dikt av Getrude Stein, eller om man vill vara mer cynisk, ett förtroende som framförallt inte handlar om form utan om ålder eller kön, eller att ditt namn läses som ett namn sprunget ur språket du skriver på.
Ska vi äta lunch ...
Jag ångrar inte att jag till sist bestämde mig för att sätta punkt, för i en vardag där jag använder den allt mer sällan innehar den en väldig pondus. När jag sms:ar med mina kompisar och de skriver punkt i slutet av sina meddelande, eller ännu värre efter mitt namn, tror jag de är arga på mig och själv sätter jag bara punkt i de första artiga sms:en till en redaktör eller kollega. Punkten är bortrationaliserad när vi inte längre betalar per sms, där meddelandets ”skicka” är att sätta punkt. Skrivandets hastighet, möjliggjort av tekniken, gör att vissa av språkets allra känsligaste element går förlorade och kvar finns det grovhuggna, yttersta lagret av språk men istället tillkommer en underhållande rapphet.
Kanske är längtan efter den punkt jag övergett anledningen till att jag slumpmässigt börjat avsluta mina meningar med tre såsiga punkter, något som jag tidigare förknippat med illa skriven dialog och kiosklitteratur. De tre punkterna gör mig oproportionerligt glad genom hur de skapar osäkerhet i något som inte bör vara osäkert alls: ”Ska vi äta lunch punkt punkt punkt.” Eller så ligger min glädje i den mekaniska och opersonliga rörelsen bakom, hur de tre punkterna på rad liksom urvattnar den pondus punkten plötsligt fick när vi försökte göra den oviktig.
Tone Schunnesson, författare
Litteratur
Point, Dot, Period… The Dynamics of Punctuation in Text and Image. Redaktörer: Laurence Petit, Pascale Tollance, Cambridge Scholars Publishing, 2016.
-
Madame de Sévignés klassiska brev har påverkat författare som Marcel Proust mycket. Men hur ska man förstå den idealiska bild hon målar upp av sin älskade dotter? Emi-Simone Zawall undersöker saken.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-06-27.
Av alla himlakroppar i vårt planetsystem är solen tyngst. Ändå blir solen hela tiden lite lättare. De väteatomer i stjärnans mittpunkt som förenas med helium, förvandlas nämligen också till helium, som i sin tur är lättare än väte, och följden av det livsljus som uppstår är att solen förtär sig själv med fyra miljoner ton per sekund.
Är ett älskande människohjärta som solen?
När Madame de Sévigné talar om kärlek i mitten av 1600-talet vänder hon återkommande blicken mot sitt eget hjärta. I ett brev från den 1 juni 1669 beskriver hon det som ett hjärta med resurser som den älskade inte kan förstå. Den 18 september 1679 skriver hon: ”Mitt hjärta är nu en gång skapat så, i förhållande till dig, att jag må vara överkänslig när det gäller allt som har med dig att göra, men det räcker med ett ord, minsta tecken på tillgivenhet, en kram, ett ömhetsbevis för att jag ska falla till föga. Jag blir genast botad, det är nästan övernaturligt, mitt hjärta återfår genast all den ömma känsla som aldrig minskar utan bara fogar sig efter omständigheterna. Det har jag sagt till dig åtskilliga gånger och jag säger det igen för det är ju sant. Jag kan inte tro att du skulle missbruka detta. Säkert är att du är den som sätter mitt hjärta i rörelse, på vilket sätt det vara må.”Den 12 januari 1676 funderar hon, inte helt olikt kartografen som står under sin stjärnhimmel, på vilken färg hennes kärleksfulla hjärta skulle kunna ha. Hon skriver: ”Jag glömde säga dig att jag, som du, har tänkt på olika sätt att framställa människohjärtat, några i vitt, andra i svartaste svart. Mitt för dig har en vacker färg.”
Vem var det som gjorde Madames hjärta så antänt?
Madame de Sévigne föddes som Marie de Rabutin Chantal i Paris 1626 i en av Frankrikes förnämaste familjer. Redan som barn förlorade hon sina föräldrar och togs därför omhand av sina morföräldrar och sin morbror som såg till att ge henne en fin utbildning. 18 år gammal gifte hon sig med markis Henri de Sévigné och fick två barn, François-Marguerite och Charles. I övrigt var äktenskapet en katastrof. Maken var slösaktig och otrogen – dödades till slut i en duell om en älskarinna – och gjorde Madame till änka vid 25 års ålder. Därefter var intresset för män ett avslutat kapitel för hennes del. Hon gifte sig aldrig igen och hade inga älskare heller, även om hon var beundrad av många. All den kärlekskraft hon var i stånd att uppbåda koncentrerade hon istället till dottern; inte ens sonen Charles kom i närheten av hennes beundran.hennes första svenska översättare, Stig Ahlgren, konstaterar att Madames kyskhet var ”sensationell” för att sedan fråga sig: ”Var Madame de Sévigné frigid?”
När dottern flyttade till Provence 1671 där hennes make, greve de Grignan, blivit utsedd till guvernör, sammanfattade Madame sin skilsmässa från henne med orden: ”Jag grät och det kändes som om jag skulle dö.” En månad senare skrev hon till dottern: ”Varenda fläck i detta hus angriper mig; hela ditt rum tar död på mig. Jag har ställt en skärm mitt i för att rubba perspektivet; jag vill slippa se det fönster varifrån jag såg dig stiga upp i d’Hacquevilles vagn och försökte ropa dig tillbaka. Jag blir ju rädd när jag tänker på att jag kunde ha kastat mig ut genom fönstret, ibland blir jag ju som galen.” Ett år senare, den 12 februari 1672, skrev hon: ”Tycker du inte att vi varit ifrån varandra väldigt länge nu? Det smärtar mig och skulle vara outhärdligt om jag inte älskade att älska dig som jag gör, hur många bedrövelser det än måtte medföra.”
Sedan dess, eller åtminstone sedan 1745 när ett första urval av hennes brev gavs ut, har Madames livslånga lidelse för sin dotter ekat genom litteraturen. Virginia Woolf liknar henne i en av sina essäer vid en äldre man som har en ung älskarinna som bara plågar honom, medan hennes första svenska översättare, Stig Ahlgren, konstaterar att Madames kyskhet var ”sensationell” för att sedan fråga sig: ”Var Madame de Sévigné frigid?”I Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt" är hon inte bara den författare som nämns flest gånger. Hon får också fungera som estetiskt föredöme och en påminnelse om faran i att dra för snäva gränser kring livet och kärleken. Ska man tro den amerikanska litteraturprofessorn Elizabeth Ladenson är hon till och med en nyckel till romanens själva kärleksideal. Det visar sig genom att Proust ständigt låter huvudpersonens mormor gå omkring med en volym av Madames brev i sin ficka. Efter mormoderns död blir det istället huvudpersonens mor som alltid vill ha breven tillhands och det band som Sévigné upprättar mellan mormodern och hennes dotter, håller huvudpersonen Marcel utestängd från en gemenskap han inte kan återfinna ens i sina egna kärleksrelationer. På samma sätt, menar Ladenson, visar flera av romanens kvinnor att kärleksrelationer faktiskt kan vara lyckliga, så länge som de äger rum mellan likar, bortom svartsjuka och erotiska maktspel, kort sagt: mellan kvinnor som älskar kvinnor.
Det kan hända att Madames så kallade ”frigiditet” och kärlek till sin dotter var ett sätt att slippa älska män. Men det ligger närmare till hands att tro något annat. Man vet helt enkelt för lite om dottern François-Marguerite de Grignan. Visserligen brände hennes egen dotter, Pauline, alla brev som François-Marguerite skrev till Madame, och visserligen har en samtida författare beskrivit henne som fåfäng och kallsinnig. Men det som mest av allt borde utgöra källan till ett närgånget porträtt av henne – Madames alla brev och kärleksförklaringar – låter henne egentligen aldrig framträda som person. Alla omdömen som Madame fäller om henne – som att hennes skrivkonst är ”gudomlig” och att hon är ”vackrare än en ängel” – är så idealiserade att de blir meningslösa.
Är Madame de Sévignés brev i själva verket ett narcissistiskt monument?
I ”Kärlekens samtal” skriver Roland Barthes om hur kärleksbrevet utmärker sig från andra brev genom att vara uttryckt på ett ”hängivenhetens språk” som saknar alla biavsikter, och Madames brev till sin dotter liknar i det hänseendet en älskandes brev till sin älskade. Men lika mycket som Madame älskade sin dotter, älskade hon att älska sin dotter, och man kan tänka sig att hon älskade sig själv som älskande eftersom det i förlängningen gjorde henne älskansvärd.
”Jag skulle ju bli bedrövad om du inte älskade mig lika mycket som jag älskar dig”, skriver hon den 6 april 1672. Istället för att betrakta sin dotter som en människa i egen rätt verkar det alltså som om hon förblev ett objekt för Madames eviga tillbedjan, en idol, och ytterst ett redskap för Madames kärlek till sig själv.
”Detta behov av att vara två för att kunna etablera en öm dialog med sig själv”, skriver Simone de Beauvoir i ”Det andra könet” när hon kartlägger den kvinnliga narcissistens behov av att rikta kärleken till en annan mot sig själv för att uppleva sig själv som älskad. Är Madame de Sévignés brev i själva verket ett narcissistiskt monument?
Nej, att betrakta Madame som en människa blind för allt och alla andra än sig själv är att gå för hårt åt henne. Trots allt finns det ingen som är som solen, fullkomligt självförbrännande och oegennyttig. Det är det som är älskandets paradox: att man inte kan ge utan att samtidigt ta något.
Då är det bättre att läsa Madames brev som betraktelser över alla de uttryck en passion kan ha, och låta henne vara precis det hon är: en kärlekens uppenbarelse.
Emi-Simone Zawall, litteraturkritiker och översättare
Samtliga citat ur breven är hämtade ur ”Madame de Sévignés brev” i urval och översättning av Arne Melberg, Atlantis 2018.
-
Relationen mellan Marguerite Duras och den nästan fyrtio år yngre Yann Andréa var knappast okomplicerad. Men den var stark. Elisabeth Hjorth skildrar ett möte som sammanfogade livet med litteraturen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 4 maj 2017.
En bar. Ganska elegant, trevlig. En man och en kvinna sitter vid ett av borden. Han är vacker, olycksbådande. Kvinnan har åldrats, hon måste fortfarande älskas. Någon betraktar paret, det finns alltid en betraktare. Betraktaren är jag.
När Marguerite Duras och hennes följeslagare Yann Andréa möts första gången är hon en erfaren författare och han en bedrövad ung man. Det är i alla fall så mötet gestaltas i hennes sena roman ”Yann Andréa Steiner”, som nu finns på svenska i översättning av Kennet Klemets.
1980 börjar järnridån ska i sina grundvalar av de strejkande arbetarna i Gdansk. Duras placerar mötet med Yann i denna politiska kontext, i ett Europa sargat av minnen och förtryck. Hon har ännu inte skrivit ”Älskaren” som ska ge henne läsare över hela världen och som hon själv kallar en flygplatsroman hon skrev när hon var full. Hon har haft framgångar med sina filmer men skrivandet har gått i stå. Ensamheten i det stora huset vid Atlanten är stor som Europas ensamhet. Det är nu som hon möter en 38 år yngre man och de inleder ett beroende av varandra lika starkt som beroendet av alkoholen och skrivandet.
Marguerite Duras film ”India Song” visas på en liten biograf i staden där Yann bor. Efteråt går de till en bar. Det är Yann, hans filosofistuderande kompisar och så Marguerite. Hon dricker två whisky och han följer henne till parkeringen där hennes Renault 16 står. Han frågar om hon har några älskare. Hon säger: ”Inte nu längre”. Han frågar hur snabbt hon kör. Hon svarar: ”I 140, liksom alla som har en R16”.
Yann börjar skriva till Marguerite. Han älskar henne redan, så som man älskar en författare för böckerna hon skrivit, för att de handlar om en själv. Det är korta brev, små biljetter nästan. Marguerite svarar inte, men hon sparar Yanns rader. Sedan ska hon säga att de är det bästa han har åstadkommit i textväg. Sedan ska hon säga att hon tyckte om rösten i breven, den som skulle bli rösten i hennes liv.
När breven slutar komma blir Marguerite nervös. Hon är redan beroende av dem. Varför har han tystnat? Hon kan inte tro att han förlorat intresset, kanske har han dött? Hon skriver tillbaka och kontakten återupptas. En dag ringer Yann för att tala om att han kommer på besök. ”När kommer ni?”, frågar hon. ”Imorgon klockan elva”, svarar han.
Det är så det går till när Duras gör Yann till litteratur. Det är inte första gången, och han är inte den ende. I Duras böcker rör sig människorna i hennes liv ständigt. De blir mytiska och främmande, antar nya former, byter namn och historier med varandra.
En ny bar, den liknar den första. Bara en annan stad, de har kört hela dagen. Mest av allt älskar mannen och kvinnan att åka i bilen tillsammans. Att stanna på en bar eller ett café och hitta på historier om människorna de ser.
När Yann väl anlänt med bussen den där dagen stannade han kvar till Marguerite Duras död sexton år senare. Han blev hennes musa, hennes assistent, hennes beskyddare. Han renskrev hennes bilder av deras gemensamma tillvaro, han räddade kanske hennes liv. Hon var ensam, hon drack. Hon behövde en vän, men hävdar envist att Yann var hennes älskare.
Den kärlek till Yann som går att spåra i Duras böcker, starkast i ”Emily L”, inverterad i ”Älskaren”, närvarande i bok efter bok, blir en litterär gåta. En kvinna som har levt med krig och förlorat ett barn, som är besatt av att skriva och vars författarskap dignar under nittonhundratalets blodiga historia. Hur ska hon älska en man som är så ung? En pojke vars begär driver honom till barerna på nätterna, i jakt på vackra män från Buenos Aires och Santiago. Detta är inte den tonåriga Marguerite Duras kärlek till en kinesisk miljardär, inte heller den uppoffrande smärtsamma kärleken till maken Robert L, som återvände från koncentrationsläger och tillfrisknade under hennes vård. Kärleken mellan Marguerite och Yann är märkt av litteratur, av den förödande och fruktbara sammanblandningen av liv och skrivande.
Yann älskar Marguerites böcker. Hon älskar honom för hans röst, hans kropp, hans tankar. Denna åldrade kvinnas kärlek är luttrad och hjärtskärande, på en gång illusionsfri och påstridig. Det är en skyddslös kärlek, galen, den vet för mycket, den vet allt, men den förstår inte. Åldern, erfarenheten, visdomen kan inte hjälpa hjärtat.
Och han? Mannen är för ung. Han är för intelligent. Han är för upptagen med att undersöka om livet är värt att leva.
När Yann kommer till Marguerite är hans pengar slut. Hon betalar för vinet och maten. De talar i timmar, om att skriva, om att läsa. Marguerite säger att hon lätt skulle byta alla Roland Barthes böcker mot platserna i Indokina där hon växte upp. Barthes rådde henne en gång att återvända till stilen i hennes första ”så enkla och så förtjusande” romaner. Hon förlåter honom aldrig för hans nedlåtenhet. Hon vägrar vara nyanserad och tolerant. Så länge hon levde och efter sin död karaktäriseras detta raseri som pinsamt, ovärdigt, kvinnligt. Hon ger generationer kvinnor hopp genom att vara så genant som ingen kvinna får vara.
Är det pinsamheten som får Yann att vända sig bort? Som får honom att säga: ”Ni kommer att överges av alla, för ni är galen, omöjlig att stå ut med”. Är det galenskapen som får honom att återvända, ständigt? Som får honom att gå tillbaka till henne när gryningen reser sig ur havet, lämna sina älskare och återvända till huset och kontrollera att manuskriptet hon arbetar med ligger kvar på bordet?
Yann Andréa älskar Marguerite Duras böcker, men böckerna är hon. Hans liv blir hennes. Han låter sig förvandlas till en litterär karaktär, och beskriver det själv så. När hon är död fortsätter han författa brev till henne.
Hon för sin del kan inte motstå någon som är så barnslig, som vill ha allt och allt på en gång. Hon vill ha denna nya kropp, lång och mager. Hon vill höra denna otroligt mjuka röst som är kunglig och återhållen. För att behålla honom måste hon hota med att kasta manuskriptet i havet.
Marguerite Duras vet att kärleken till Yann Andreá blir acceptabel om hon utelämnar det pinsamma, om hon låter det vara en historia om två intellektuella som är besatta av litteratur. Hon vägrar. Yann är hennes älskare. Hon tvekar att skriva ner det, men gör det ändå: ”Efteråt sa ni att jag hade en osannolikt ung kropp” Yann kommer att förneka att han någonsin sagt något så löjligt, att det någonsin funnits en sådan historia.
Den är en hård historia. Marguerite skriver: ”Ibland är jag rädd från det att ni vaknat. Liksom alla män förvandlas ni till kvinnomördare varje dag, om så bara för några sekunder”. Yann får vredesutbrott och de skrattar tillsammans när det är över. Hon skriver: ”Det händer att jag grips av ömhet för den sortens människor som vi är”.
Lika centralt som raseriet är för Duras författarskap är förmågan till ömhet. I hennes sista bok ”Det är allt”, delvis en dialog med Yann, ligger denna ömhet i öppen dager tillsammans med hotet av den nära förestående separationen.
Det är ingen bar längre, det är en dödsbädd. Den vackre mannen frågar: ”Hur skulle ni beskriva mig? Den döende kvinnan svarar: ”Outgrundlig. Den mest förtrollande människa jag mött. Ett gammalt svin.” Hon svarar: ”Jag älskar er. Adjö.”
Elisabeth Hjorth, författare och doktor i etik
Litteratur
Marguerite Duras:
Yann Andréa Steiner. Översättning Kennet Klemets, Ellerströmsförlag, 2017.
Horan på den normandiska kusten. Översättning Kennet Klemets, Ellerströms 2015.
Det är allt. Översättning Kennet Klemets, Ellerströms, 2013.
Emily L. Översättning Britt Arenander, Modernista, 2011.
Dödssjukdomen. Översättning Marie Werup, Modernista, 2007
Blå ögon svart hår. Översättning Kerstin Hallén, Albert Bonniers förlag, 1988.
Fakta
Marguerite Duras föddes 1914 och växte upp franska Indokina. Hon betraktas som en av 1900-talets framträdande och säregna författare och filmare. Bland hennes rika produktion kan nämnas ”Älskaren”, ”Smärtan”, ”En fördämning mot stilla havet”, ”Hiroshima, mon amour” och ”Att skriva”. Under 2000-talet har svenska översättningar av hennes böcker utgivits på hela sex olika förlag. Duras dog 1996.
Yann Andréa (1952-2014) hette egentligen Yann Lemée
-
Sedan 50-talet har forskare och tänkare försökt att förklara vad wrestling egentligen är och vad det säger om oss människor. I Kropp & Själ använder vi oss av denna konstform som förklaringsmodell för dom svåra frågorna i livet: Vad är verkligt och varför delar vi upp världen i onda och goda?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Professionell fribrottning mer känt som wrestling kan uppfattas som udda. Det är ett skådespel som går ut på att onda och goda karaktärer gör upp i en ringen. Till Sverige kom den här kulturen på 00-talet, då har den redan varit etablerad i stora delar av världen.
Den franska författaren och litteraturforskaren, Roland Barthes, försökte tidigt förstå vad wrestling är. I sitt klassiska verk ”Mytologier" (Mythologies) från 1957 skriver han: wrestling should be looked at not as a scamming of the ignorant, but as spectacle; a mode of theatric performance for a willing, if bloodthirsty, audience.
Vad säger denna konstform om oss människor?
Daniel Berg, forskare vid Stockholms universitet: "Wrestling finns för att visa oss att resten är på riktigt”.
Gäster i programmet: Eva-Lotta Hultén, journalist och författare till boken "Resan från mörkrets hjärta: om ondskan och godhetens mekanismer", Daniel Berg, forskare i ekonomisk historia vid Stockholm Universitet och Chiraz "The Armenian Gold" Moberg, wrestlingkommentator.
Programledare är Ninos Chamoun.
Producent: Clara Lowden.
Programmet bandat.
