Mikael Timm Podcasts
-
Varför har författaren Michel Houellebecq blivit så stor och är kritiken som finns mot honom sann? P1 Kultur tar hjälp av författaren och översättaren Kristoffer Leandoer för att reda ut.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
För ett år sedan kom Michel Houellebecqs roman "Förinta" ut i Frankrike och sedan några veckor tillbaka finns nu också Sara Gordans svenska översättning författarens senaste tegelsten. Michel Houellebecq har närmast rockstjärnestatus, varje ny roman kringgärdas av en tydlig mediestrategi med läckor och skvaller. Och hans romaner säljer som smör, inte minst hemma i Frankrike.
I Houellebecqs romanvärld brukar huvudpersonen vara rätt alkoholiserad, kedjerökande, cynisk, misogyn och rasistisk och med en rejält skev syn på sex. En rad karaktärsdrag författaren själv brukar beskyllas för trots att han nu undviker den mediala offentligheten.
P1 Kultur har bjudit in kritikern, författaren och översättaren Kristoffer Leandoer. Han ger oss en sammanfattande analys av ett av vår tids stora författarskap och bedömer Houellebecqs aktuella formkurva. Är hans glansdagar i rampljuset över i och med romanen "Förinta"?
REPORTAGE: BILDNINGSRESAN – ROMReportageserien Bildningsresan tar dig till kulturens huvudstäder. Här får du en guide till de klassiska besöksmålen som är värda en omväg. Följ med Mikael Timm dit alla vägar bär - till Rom.
ESSÄ: ASTERISKEN - SPRÅKETS KLARASTE LYSANDE STJÄRNAAsterisken är en krumelur som svävar lite över de andra. Ett tecken som både förmedlar känslor, sträcker sig mot evigheten och lever sitt eget liv. Det menar i alla fall journalisten Anna Thulin i den tredje delen av OBS serie om skiljetecken.
Programledare: Cecilia Blomberg
Producent: Anna Tullberg -
P1 Kultur skärskådar Lars Noréns femte dagbok och en ny utställning och dokumentärfilm kring Lars Norén.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
NORÉN 1: FILM OCH UTSTÄLLNING PÅ NATIONALMUSEUM OM "STILLA LIV"
Lisa Bergström intervjuar Bobo Ericzén, mångårig vän till Lars Norén - som sammanställt en ny utställning på Nationalmuseum kring Noréns ordlösa föreställning "Stilla Liv". Dessutom har han regisserat en dokumentärfilm om föreställningen.
NORÉN 2: FEMTE OCH SISTA DAGBOKEN
I dag utkommer också Lars Noréns sista dagbok postumt. I studion finns kritikerna Mikael Timm och Sara Abdollahi, som har närläst boken.
NORÉN 3: KLASSIKERN OM ETT AV HANS STORA TEATERVERK
Självklart vill vi också syna Lars Noréns teatergärning lite närmare. Därför kommer även just Sara Abdollahis Klassikern om hans ikoniska föreställning "Personkrets 3:1". Tidigare sänd vintern 2021.
Programledare: Lisa Bergström
Producent: Mattias Berg -
Vi skärskådar hans femte dagbok och en ny utställning och film kring Lars Norén.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
NORÉN 1: FILM OCH UTSTÄLLNING PÅ NATIONALMUSEUM OM "STILLA LIV"
Lisa Bergström intervjuar Bobo Ericzén, mångårig vän till Lars Norén - som sammanställt en ny utställning på Nationalmuseum kring Noréns ordlösa föreställning "Stilla Liv". Dessutom har han regisserat en dokumentärfilm om föreställningen.
NORÉN 2: FEMTE OCH SISTA DAGBOKEN
I dag utkommer också Lars Noréns sista dagbok postumt. I studion finns kritikerna Mikael Timm och Sara Abdollahi, som har närläst boken.
NORÉN 3: KLASSIKERN OM ETT AV HANS STORA TEATERVERK
Självklart vill vi också syna Lars Noréns teatergärning lite närmare. Därför kommer även just Sara Abdollahis Klassikern om hans ikoniska föreställning "Personkrets 3:1". Tidigare sänd vintern 2021.
KULTREGISSÖREN JOHN WATERS I NÄRBILD
Den nu 76-årige regissören, som bland annat gjort filmerna "Hairspray" och "Polyester" ägnas en stor retrospektiv på Cinemateket. Sveriges Radios USA-korrespondent och filmkritiker Roger Wilson berättar om varför han drabbades av John Waters redan som tonåring - och hur han nuförtiden hyllar honom om somrarna.
ROMANPRISET: VI EFTERLYSER BOKCIRKLAR I ÖSTERGÖTLAND OCH PÅ GOTLAND
Kulturredaktionens Nina Asarnoj, som producerar Romanpriset, kommer till studion och tipsar om hur just er bokcirkel kan bli känd i riksradio. Dessutom ger hon ett tittips inför helgen.
Programledare: Lisa Bergström
Producent: Mattias Berg -
Den franska författaren Annie Ernaux är 2022 års Nobelpristagare i litteratur. Följ med från tillkännagivandet i Börshuset i Stockholm till kommentarer och analyser från våra litteraturexperter. "En cool författare", utbrister Sveriges Radios Louise Epstein.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I en studio i Stockholm sitter Marie Lundströms från Lundströms bokradio, Louise Epstein från talkshowen Nordegren & Epstein, kulturredaktionens litteraturredaktör Lina Kalmteg, tidigare Frankrike-korrespondenten och kritikern Cecilia Blomberg, samt Mikael Timm, litteraturkritiker tillika mångåriga medarbetare på Sverige Radio.
I en studio i Malmö sitter förläggaren Per Bergström och författaren och litteraturkritikern Niklas Qvarnström.
Uppläsare av pristagarens texter är skådespelaren Alexander Salzberger.
Programledare: Gunnar Bolin
Producent: Ulph Nyström -
Bildningsresan tar dig till kulturens huvudstäder. Här får du en guide till de klassiska besöksmålen som är värda en omväg. Följ med till Mikael Timms Rom.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Alla vägar leder till Rom, den eviga staden som det tar år att lära känna – om det ens går. Här blandas alla tider. Varje ny generation bygger staden med stenar de föregående lämnat efter sig.
Mikael Timm tar oss med på en stadsvandring mellan antikens och fascismens byggnader i sällskap med arkitekt Bengt Rönnhedh.
-
Mikael Timm om den tyske konstnären Anselm Kiefers berömda skulptur Bok med vingar. Den är en publikmagnet som lockat museibesökare, fotograferats otaliga gånger och inspirerat till emojis.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Vem hade kunnat tro att den flitige Anselm Kiefer som studerade latinska språk och juridik på 60-talet skulle blir en av efterkrigstidens mest omtalade konstnärer. Och förmodligen den med störst ateljé: 35.000 kvadratmeter utanför Paris.
Hans konstverk finns i museer världen runt: jättelika oljemålningar av krigslandskap, träsnitt av landskap och blommor, installationer med störtade flygplan och sjunkna u-båtar. Och så hundratals målningar, och skulpturer som på ett eller annat sätt föreställer böcker.
En av Kiefers mest älskade verk är Bok med vingar från 1992. De stora änglavingarna ger bokfågeln en vingbredd på drygt 5 meter. Den ser ut att kunna lyfta, den skimrar. Ändå är till största delen gjord av bly, Kiefers favoritmaterial.
Kiefer har sagt att skulpturen är en symbol för lärande, för överföring av kunskap. Och tillagt att han gör sina böcker för att orientera sig i myterna.
Kanske har den bevingade boken har en direkt koppling till Anselm Kiefers barndom. Han föddes 1945 och växte upp i ruinerna efter kriget och har flera gånger berättat om sina minnen av att leka med allt trasigt som låg i ruinerna.
-
Mikael Timm recenserar Lina Rydén Reynols diktberättelse Använd dem som ni vill för poesikritiksajten Örnen och Kråkans publik. Recensionen är originalpublicerad på sajten som står under ansvarigt utgivarskap. Läs mer om aktuell poesi på svenska på www.ornenochkrakan.se
-
En av Sveriges mest produktiva, och på sin tid mest folkkära författare, har avlidit.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Namnet är Per Gunnar Evander och utöver sina 30-talet romaner arbetade han med både tv och film.
Han var även en av landets mest förekommande och populära Sommarpratare i Sveriges Radio.
Kulturjournalisten Mikael Timm kommer till studion för att berätta om Evanders många ansikten.
Vi har även med kulturjournalisten och kritikern Ingrid Elam på telefon.
Programledare: Lisa Bergström
Producent: Mattias Berg -
Mikael Timm återvänder till författaren John Steinbecks skildring av livet längs vägarna i början av 1960-talet, och funderar på om ett land som USA kanske måste beskrivas genom sina stereotyper.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Hur förstå USA?
Ja, så enkelt skulle omvärldens funderingar om det land som fortfarande dominerar världshandeln och världspolitiken kunna sammanfattas. Landet tycks svårbegripligt också för åtskilliga av dess egna invånare. I vart fall finns en lång tradition av litterära självbetraktelser från Thoreaus berättelser om sin vandring till Cape God, via 20-talsförfattaren Sinclair Lewis berättelser om småstäder och Nelson Ahlgrens skildringar av efterkrigstidens utslagna till Tom Wolfes neddykningar i 80-talet.
Vid sidan av dessa framstår John Steinbeck, född 1902, död revoltåret 1968, som en lättviktare. Steinbeck fick visserligen Nobelpriset 1962, men då låg verken som gjort honom berömd sedan länge bakom honom. Vredens druvor och Möss och människor kom på 30talet, Det stora kalaset på 40-talet. Senare romaner som Buss på Villovägar, var charmiga och sålde bra men både han själv och kritikerna tvivlade på deras hållbarhet. När 60-talet närmade sig och ett nytt litterärt klimat drog in var han dessutom sjuk och visste att döden kunde komma snabbt.
Ändå – eller enligt en av hans söner, kanske just därför – drog Steinbeck igång sitt sista stora litterära projekt 1960. Han köpte en lastbil, lät bygga ett litet hus som placerades på flaket. Därmed ägde han en av de första husbilarna som han döpte till Rocinante, efter Don Quijotes häst.
Planen var att åka 1500-hundra mil runt hela USA, från kust till kust. Bilen var del av det litterära projektet, han den framgångsrike författaren ville likt överklassluffarna i någon 30-talskomedi gästspela hos folket utan att bli igenkänd. Hans reseskildring är iscensatt och skriven som en komedi. Bakgrunden var mörkare. Projektet föddes ur ångest. Steinbeck hade inom sig samma motsättningar som det land han levde i.
Han var samhällskritisk och drömmande, längtade efter att ingå i ett kollektiv, men flydde från nästan varje litterärt sammanhang han hamnade i. Han visste att han inte var sin generations störste stilist, men också att han var den bäste betraktaren. Problemet var att han inte längre visste hur USA såg ut. För att åter bli relevant som författare måste Steinbeck lära känna det nya Amerika – ”this monster land”, som han skriver. Iväg alltså i Rocinante med pudeln Charley som sällskap.
"Resor med Charley", som boken kom att heta, berättar om hur Steinbeck kör runt med sin bil, talar med folk, betraktar landskap och städer. Punkt. Upplägget var ambitiöst, strukturen enkel, stilen naiv.
Resultatet är förförisk feel good-litteratur. Steinbeck är motsatsen till en undersökande reporter. Han ställer inga tuffa frågor och avslöjar i förstone inte mer än att landet består av kufar. Han tassar genom samtiden som präglas av kalla kriget och medborgarrättsrörelsen. Hur är det möjligt? Hade denne Nobelpristagare verkligen inget intressant att säga? Ville han driva med det Kerouacs beatroman "On the road"? Var han rentav lite gaggig?
Nej, naiviteten är en litterär kamouflagemetod. Steinbeck visste vad han gjorde. Och han visste hur det litterära reportaget fungerar. Redan 1947 hade han rest med fotografen Robert Capa till Sovjetunionen, Till skillnad från så många andra lät sig Steinbeck inte luras, A Russian Journal, har en fräschör och nyfikenhet som lockar än idag. Men nu gällde det att beskriva USA för amerikaner. Det vart svårare.
Steinbeck hade arbetat som krigskorrespondent, han hade varit mitt i striderna, sett död och lidande. Han hade kunnat skriva om sin tids konflikter. Så varför valde han att kuska runt i en lyxig husbil och skriva om kufarna han mötte…
Svar: författaren segrade över journalisten. Som läsare sitter man på passagersätet medan författaren kör Rocinante från en stereotyp till nästa: den enkle bonden, den filosoferande bensinmacksföreståndaren, den unge mannen som längtar bort. Ingen journalist hade valt att intervjua dessa bifigurer.
Samtalen och beskrivningarna bryts av notiser om vad hunden Charley gör samt funderingar om litteratur och att åldras som författare, om föregångaren Sinclair Lewis, om hur man bäst sköter tvätten i en husbil och om varför en del människor är så negativa.
Kritiker och förläggare hade sagt att tiden behövde andra berättelser. Ändå odlar han denna stilistiska naivitet och röriga upplägg.
Det var ett medvetet val. Steinbeck hade inte bara skrivit journalistik, han var också en professionell manusförfattare i Hollywood, med filmer som Hitchcocks ”Livbåt” och Kazans ”Via Zapata” som höjdpunkter. Nu skapar han en ny huvudroll: den godhjärtade, äldre, stillsamme och aningen töntige helylle-amerikanen. Mannen som är vänlig, lyssnar till vad folk säger och tänker tyst. Berättar-jaget är motsatsen till alla självsäkra människor som har en åsikt om allt. Det gjorde boken nästintill exotisk att läsa och den förvånar ännu.
Så är förstås Steinbeck perfekt i huvudrollen. Om sig själv skriver han ”jag är född vilsegången”. Nja, snarare var född listig. Steinbeck antyder att han inte antecknar vad folk säger, att det tar tid att skriva en bok – men han döljer bokens konstruktion. Istället bygger han kapitel för kapitel ett mytiskt USA. De människor Steinbeck skildrar i Resor med Charley är, hur oansenliga de än förefaller, större än sig själva. På samma sätt som Charley är den ultimata hunden - en sammanfattning av alla Hollywoods jyckar, är Steinbeck den ultimate luffaren och varje person han träffar är en sammanfattning av andra, från den trevlige bonden, över den Shakespearebitne skådespelaren till den otrevlige rasisten. En skrivande arketyp möter andra arketyper.
Likt Homeros skissar Steinbeck dem han möter. Han verkar alltid träffa människor vid en lägereld som kastar långa skuggor in i ett mytiskt förflutet. Steinbeck insåg att i ett land befolkat av västernhjältar och vilsna halvgudar är sanningen litterär snarare än journalistisk. Läsaren kan notera diverse litterära blinkningar till Don Quijote och Shakespeare.
Stora berättare men knappast sanningsvittnen. Steinbeck polemiserar mot de läsare som väntar sig klarhet när han skriver ”att verkligheten är för mångskiftande för journalistik”.
Själv har jag svårt att bli upprörd över diverse studier om hur Steinbeck ljög om sin resa. Han var helt enkelt en skicklig författare som mot slutet av sitt liv beslöt sig för att ta en mytologisk landsväg – den som leder till dikten.
Boken blev en stor framgång och fortsätter att fascinera i ett annat USA n det Steinbeck färdades igenom. Det finns en politisk dimension i Resor med Charley som blixtrar till i ett av bokens sista kapitel från Louisiana. Plötsligt, när Rocinante rullat in i brutal rasism, tar berättaren ställning. Sedan försvinner han likt Odysseus in i sin hukande förklädnad. En listig man som vänligt men obönhörligt lirkade upp fanatikernas fördomar.
1967, året innan han avled, kom Steinbeck med "America and the Americans", en reportagebok om samma land han skrev om i "Resor med Charley" – men aggressivare, mer dömande. Den boken är närmast bortglömd, "Resor med Charley" lever däremot vidare. Pudeln Charley hade nog talat om för husse att dikten är mer långlivad än verkligheten i ett land som alltid haft lättare att hantera sin framtid än sitt förflutna.
Mikael Timm
-
Mikael Timm recenserar Hanna Hallgrens diktsamling Ensamhetsträning med Majken Johansson för poesikritiksajten Örnen och kråkans läsare. Recensionen är originalpublicerad på sajten som står under ansvarigt utgivarskap. Läs mer om aktuell poesi på svenska på www.ornenochkrakan.se
-
Vad händer med litteraturen när författaren blir en offentlig person, en talare och influencer? Om det är ett problem så är det i alla fall inget nytt problem. Det menar Mikael Timm i den här essän.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
”Författare kan alla bli – boka en föreläsning och bli expert” lockar en annons på nätet. Här finns också en bok om hur man som författare skall se till att hamna i tv-soffan.
I Odysséen finns en scen där Odysseus kommer till fajakernas ö. På kvällen blir han inbjuden att tala om sina resor. Hovet sitter i festsalen, i mörkret lyssnar folket. I Homeros dikt har Odysseus själv upplevt de faror han berättar om. Den där kvällen är han författare och skådespelare i samma person och därmed en förebild för vår tids mediale författare. Den berättare som sätter sig i tv-soffan bör likt Odysseus se till så att kropp och ord bli ett.
Lärarna på författarkursen i annonsen har förstås skrivit böcker, men de är också artister, präster, atleter, metrologer, forskare, ståuppkomiker, entreprenörer, ingenjörer, fotografer, kockar – ja, de är mer kända i dessa funktioner än som författare.
Är detta ett exempel på Litteraturens sjunkande status?
Nej, jag tror inte det. Snarare innebär författarnas medieaktiviteter en återkoppling till 1800-talet då författaren blev både samhällskritiker och underhållare – ibland bägge delarna.
TV-soffans gäst som sitter där för att hen skrivit en bok om något som verkar roligt bör kanske kallas estradör eftersom det gäller ”att spela sig själv” snarare än att vara sig själv. Författaren som gästar TV-soffan med ambitionen att ändra världen bör kanske, som Jan Myrdal, kalla sig skriftställare. Bägge hör hemma i en offentlighet där det skrivna ordet lever i bakgrunden, som underlag för vad som sägs och visas i bild.
Författare har förstås varit offentliga personer sedan antiken. Innan massmedia föddes var Rousseau och Voltaire influencers i brev, middagskonversationer och offentliga tal. Konsten att framträda och konsten att spela sig själv är sedan länge förbunden med det skrivna ordet.
Den som lyckats bäst med att förena skrift och tal avled innan radion och televisionen fanns. Oscar Wilde blev känd under 1880-talet som föreläsare. Han turnerade i Amerika och Storbritannien och talade om allt möjligt: mode, heminredning, filosofi, hur man arrangerar blommor… men inte om sina pjäser – de hade han ännu inte skrivit.
Efter turnéerna började verkligen Wilde skriva på allvar, men lite motvilligt - han föredrog att tala framför att skriva. Ändå fick både hans essäer, t ex den om socialism, och hans dikter en stor publik genom att författaren redan var känd, om inte annat så för in klädstil. Wilde fann skrivandet tråkigt ända tills han började författa de komedier som gjorde honom älskad. Då var han känd som Londons kvickaste man och teatern var den perfekta konstformen för denne briljante konversatör. Personerna i hans pjäser är vitsiga, impertinenta, repliksnabba och provocerande - som han själv.
Att framträda i sällskapslivet var del av hans yrke, han arbetade medvetet med rösten och kläderna var valda med yttersta omsorg. Gästerna tog för vana att skriva ned vad han sagt när de kom hem och man vet att han provade olika versioner av repliker i salongerna innan han skrev in dem i pjäserna. Ja, han provade till och med tonfallen. George Bernard Shaw, som umgicks med Wilde, anmärkte att även om det gick att läsa Wildes repliker så kunde ingen leverera dem som han.
Wilde testade också sina prosaberättelser i olika versioner som kunde ta rätt lång tid att framföra. Middagsgästerna accepterade Wildes teatralitet och att maten blev försenad, de var med på att sudda ut gränsen mellan privat och offentligt.
Inte undra på att kritikerna betraktade verk och upphovsman som samma sak. I recensionerna anklagades Wilde för omoral – därför att hans gestalter uppfattades so omoraliska. Utdragen från rättegångarna emot honom är rena seminarier om ont och gott, konst och verklighet. Wilde svarade sina kritiker i domstolen och i tidningarna som publicerade brevväxlingar mellan Wilde och redaktörerna.
Wilde fick alltså mycket uppmärksamhet och stor publik - men dålig kritik. Han sågs som en oseriös författare vilket berodde på att hans privatliv överskuggade hans texter. Och när han slutligen föll från den piedestal han rest åt sig var det i ett förtalsmål. I den processen krävdes en annan retorik än vad Wilde var mäktig och hans liv och författarkarriär krossades.
Wilde var förvisso inte det sena 1800-talets ende offentlige författare men ingen annan skapade en så fascinerande författarroll. Därför förgriper Wilde tv:ns och radions tid. Ja, han är en nyckelfigur för den som vill förstå det offentliga samtalet. Hans användning av paradoxer, sättet att tala skämtsamt om viktiga ting och allvarligt om oviktiga fungerar perfekt i tv-studion. Och åtskilliga tv-serier har lånat grepp från Wildes pjäser
Återstår de författare som skriver utan vilja uppnå ett samhälleligt eller teatralt mål. De syns nästan aldrig i den mediala offentligheten. Låt oss kalla dem diktare. De är text, inte fysisk närvaro och påminner om den tid när det skrivna ordet dominerade offentligheten.
Idag är det skrivna ordet fortfarande viktigt, men det tar en omväg till läsarna via scenen. Gestaltning innebär att estradören och debattören blir sitt eget registrerade varumärke. Texten blir kropp. Det gäller inte bara inom populärkulturen utan också författare som Jean Paul Sartre, Norman Mailer, Simone de Beauvoir, Günther Grass och Marguerite Duras. Deras verk liknar förvisso inte Oscar Wildes men icke desto mindre finns en koppling. Dessa namnkunniga författarna var kanske inte lika skickliga i självgestaltning som Wilde – men de visste de vad de ville göra framför en mikrofon.
Men hur ofta möter man sådana författare i media? När det är som är som värst är bokskrivaren en offentlig figur i flugviktsklass: pratsam, alltid beredd att hala fram en åsikt om vad som helst.
Pinsamt, men knappast skadligt för litteraturen. Kanske har de pratsamma litteratörerna till och med skapat en ny genre. Jag tänker på Jean-Paul Sartre som när han förlorade synen och inte längre kunde skriva utvecklade intervjun till en konstart. Några av hans bästa resonemang fördes i intervjuer som senare trycktes till exempel i böckerna Vad förmår litteraturen och Självporträtt. Willy Kyrklunds intervjusvar är små mästerverk av skarpsinne. Italo Calvinos och Borges föreläsningar var lika briljanta som deras böcker.
Även estradören skapar i någon mening text. Det jag minns bäst av Stig Larssons verk är inte någon rad ur hans böcker och pjäser utan en radiointervju på 80-talet i vilket han sade att de flesta människor hellre skulle välja vackrare utseende än högre lön.
Så om nu litteraturen måste slåss med media om vår tid. Om det politiska samtalet är i kris på grund av gaphalsar – ja, då kan måhända den talande författaren vara litteraturens och opinionsbildningens räddning.
Fast Wilde skulle förstås ha sagt något dräpande om en sådan tanke…
Mikael Timm
-
Klassikerrummet 24 juli 2012. Swanns värld heter den första delen av Marcel Prousts 3000 sidor långa roman På spaning efter den tid som flytt. Romanen handlar om Tiden, Minnet, Erotiken och Konsten. De som läst Proust jämför honom med Shakespeare för hans livfulla persongalleri och humor. De som inte läst anser den vara snobbig finkultur. Gäster hos Maarja Talgre är Sara Mannheimer och Mikael Timm.
-
Om ni inte träffat mina sju katter, kan ni inte förstå mig. Så säger Marta Podgórnik, en av Polens mest uppkäftiga unga poeter. Katarina Wikars och Anna Tullberg har hälsat på hemma hos henne i Gliwice och pratat om poetlivet, älskarna och senaste diktsamlingen Surikatresidenset. I Klassikerrummet handlar det om den franske författaren Marcel Proust och hans stora roman På spaning efter den tid som flytt - kultförklarad av många, men också symbol för det riktigt jobbiga och snobbiga inom finkulturen. Det är i den här 3000-sidiga romansviten som en madeleinekaka doppad i lindblomste väcker gamla minnen till liv hos berättarjaget. Maarja Talgre har fördjupat sig i verkets första del Swanns värld tillsammans med förstagångsläsaren Sara Mannheimer, författare och glaskonstnär samt Mikael Timm, författare.
Redaktör: Anna Tullberg -
Mansfield Park av Jane Austen. Maarja Talgre diskuterar tillsammans med Göran Everdahl och Henrietta Hultén. Mannen utan egenskaper av Robert Musil. Maarja Talgre diskuterar tillsammans med Katarina Wikars och Mikael Timm. Rädd att flyga av Erica Jong. Maarja Talgre diskuterar tillsammans med Elin Claeson och Svante Weyler. En resa till Indien av E.M. Forster. Maarja Talgre diskuterar tillsammans med Anneli Dufva och Göran Everdahl. Drömmen om röda gemak av Cao Xuequin. Maarja Talgre diskuterar tillsammans med Anna Gustafsson Chen och Göran Sommardal. Leoparden av Giuseppe Tomasi di Lampedusa. Maarja Talgre diskuterar tillsammans med Mikael Timm och dramatikern Mia Törnqvist.
-
Att resa i tid och rum och besöka ett gåtfullt franskt slott för att sedan förvandlas till Alexander den store, sånt händer aldrig i verkligheten men i litteraturen är det fullt möjligt, åtminstone om man är dansk och heter Jeppe Brixvold. Louise Epstein träffar författaren med de tydliga åsikterna i Köpenhamn. Även huvudpersonen i Robert Musils Mannen utan egenskaper gör något som är väldigt ovanligt i det dagliga livet, han tar semester från sitt vanliga jobb som matematiker i ett helt år för att hitta sig själv och en ny moral. Gäster hos Maarja Talgre i Klassikerrummet är Mikael Timm och Katarina Wikars.
”Om man accepterar att en bok kan förflytta sig i tid och rum, så tror jag inte att man kommer ha problem med att läsa boken”, säger den danske författaren Jeppe Brixvold om sin roman ”Brott och framgång” som nu kommer på svenska. Boken är full av förflyttningar och överraskande förvandlingar. Louise Epstein träffar honom i Köpenhamn och pratar om litteratur, Danmarks krig i Irak och varför Brixvold ogillar att svara på frågan ”Vad handlar din bok om då?”I Klassikerrummet diskuterars ”Mannen utan egenskaper” av Robert Musil. Gäster hos Maarja Talgre är kulturredaktionens Katarina Wikars och Mikael Timm. Robert Musil räknas till de riktigt stora 1900-talsförfattaren. Men hans berömda roman ”Mannen utan egenskaper” från 1930-talet har långt färre läsare än vad man kan tro. Handlingen i de första delarna tilldrar sig i Wien från augusti 1913 till augusti 1914. Kejsardömet Österrike- Ungern, Europas största rike har stagnerat i byråkrati och handlingsförlamning. I centrum står Ulrich, författarens alter ego. En ung, vältränad matematiker som tillämpar logiskt tänkande. I det stelbenta, sönderfallande samhället söker Ulrich en ny moral och en ny livsåskådning. Hur är det att läsa romanen idag? Och vad betyder det att han är en man utan egenskaper.Programledare: Louise Epstein - Visa fler
