Maria Edström Podcasts
-
I Septologin följer Jon Fosse sin huvudperson Asle till det yttersta. Maria Edström följer med och tänker att så länge berättelsen pågår, kommer hon att leva.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes ursprungligen den 7 februari 2023.
När jag var allvarligt sjuk och tänkte mycket på döden började jag läsa Jon Fosses Septologin – först på nynorska, sen i Lars Anderssons lysande översättning. Fosse har alltid varit en favorit, inte minst som dramatiker, och i allt han skriver umgås de levande och de döda otvunget med varandra. Men det var först här som han gav mig den där speciella, liksom hypnotiskt meditativa effekten som jag tror andra finner hos säj Proust eller Norén. De tre volymernas sju delar rymmer en textmassa på ungefär ett och ett halvt tusen sidor och formar sig till något likt en stor nebulosa i rymden; en formation, inte av stjärnstoft utan av ord; om konst, Gud, kärlek, uppväxt, ensamhet, missbruk, död. Nuet och det förflutna tvinnas samman likt resor i rumtiden som tar plats i huvudpersonen konstnären Asles ”nebulosa”, i hans medvetande, i hans hjärnas slyngor.
Det märkliga var hur tröstande dessa böcker var för mig, likt en saga läste jag ett stycke varje kväll. Nu ska jag läsa Fosse-gubben, tänkte jag, han blev till en sagofarbror med sin sjungande stil, sina omtag, upprepningar och med sin vaggande och hållande rytm. Som en på en gång tröstande som smärtfylld sång. Fosse har liknat sitt skrivande vid såväl dödsmetall som countrymusik – smärta och sentiment.
Ur textens nebulosa framträder en handling som utspelas under sju veckodagar strax för jul. Asle, målare, änkling, konverterad katolik, nykter alkoholist, före detta storrökare bor i ett gammalt hus i Dylgia, en liten ort vid Sognefjorden en bit norr om Bjørgvin (det gamla namnet för Bergen). Med sitt allt gråare hår i en liten hästsvans och med sin svarta rock, sin sammetskavaj, sin axelremsväska i läder, sin sjal runt halsen har han i princip sett likadan ut sen han blev vuxen. Den döda hustrun Ales plus grannen Åsleik och hans gallerist Beyer är egentligen de enda som nu finns i hans liv. Han ber sina böner med hjälp av sitt radband, sin rosenkrans, filosoferar över Gud och går tidigt upp och tidigt i säng. Och så målar han, oavbrutet. En äppelodlares son uppvuxen på Vestlandet som blivit konstnär.
Fosse beskriver ett liv som strävar efter känslan av att vara hållen, buren av det omständligas enkla skönhet, där såväl den älskade farmorns gamla filt som spännramarna på vinden har sin givna plats. Där hunden Brage rusar runt och färgar snön gul med sin kisstråle, där ljudet av traktorn som plogar snön och lukten av stekt fläsk och ägg i Asles kök skapar en trygg sinnlighet, och där Asle slår sig ner och ser på sitt landmärke, ett skär ute i sjön där ett slags samtal med de döda och det förflutna drömlikt uppstår. Ett liv där oro, rädsla och missbrukets mörker hålls i schack av rutiner, böner och av en avståendets, accepterandets och trons etik. Och Asles metod att hålla oron stången blir som en lugnande meditation även för mig när jag läser.
Men han är också väl tankspridd och valhänt, packar inte upp sina matvaror, tänder inte eld i spisen, glömmer att ge hunden mat. Faller liksom ut i tankar, drömmar och minnen. Men ta dig samman karlskrälle, tänker jag mer än en gång, som en gnatig och orolig fru.
För oron och ambivalensen finns där hela tiden, visar sig egentligen redan i första meningen där Asle målat en tavla som väcker motstridiga känslor; två korsade streck, ett brunt och ett lila. ”Ett Andreas-kors” som Asles granne Åsleik säjer på sitt beskäftiga vis – Andreas, martyren som inte tyckte sig vara värdig att korsfästas på samma vis som Jesus. Asle som en Andreas? Tveklöst är han en av Fosses alla gestalter vars oro och ångest gör själva levandet svårt och där skapandet blir enda vägen att uthärda. Men där det skapade också kan visa något skrämmande. Asle strävar efter sanningen, ”det lysande mörkret” i sina målningar, men den nya bilden verkar hångrina åt honom. Han tänker liksom tvångsmässigt ambivalent att den är färdig men ändå inte klar, att den är bra men ändå dålig. Och varje ny del i Septologin inleds med hur duken står där på sitt staffli som ett dunkelt hot.
Så det är inte blott tröst och vila hos Asle, det finns också något kusligt och ångestfyllt. Fosse underminerar försåtligt sin avklarande stil, placerar ut skevheter och gåtor. Jag-berättaren Asle förefaller vara av det opålitliga slaget, betänk de tre volymernas titlar; han har ”ett annat namn”, är ”en annan” och får ”ett nytt namn”.
Asle har dessutom en namne, också en konstnär och som är förvillande lik honom själv. Men Namnen som han kallas är ensam, försupen, bor i en hyreslänga, är gift och skild flera gånger med barnen spridda för vinden. En alternativ, negativ dubbelgångare.
Asle hittar Namnen i en snödriva, skakande i fullt delirium och far med honom till sjukhuset och är sen mycket upptagen av hans tillstånd. En krock mellan två parallella universum, en störning, en ”glitch” i rumtidsväven, där personer och tidsplan fördubblas, förtätas och löses upp. De två Asle verkar vara en och samma och två olika på en och samma gång. Fosse utmanar hela tiden bilden av sig själv som högstämd, lurigt för han in moment av skräck, thriller och som här närmast science-fiction.
Som i en serie scener där olika tidsplan slingrar sig runt varandra. Asle tycker sig se sig själv som ung i ett kärleksmöte med Ales i en snöig lekpark, när han kör hem från Bjørgvin. Och han ser sen vid upprepade tillfällen sig själv som ung gå på vägen eller titta ut genom fönstret och då se hans, den äldre Asles lilla vita varubil fylld med målningar och matvaror köra förbi på vägen. Tiden som en ut-och-invänd mössa.
Och tid som rinner ut, för när jag inser att jag snart måste skiljas från Asle och hans liv får jag en separationsångest som nog är dödsångest – så länge jag läser, så lever både Asle och jag, i ett slags Sheherazade-effekt. Jag anar oråd när de tre, Asle, Brage och Åsleik ska på julmiddag och båtens färd över fjorden blir som den över floden Styx.
Och målningen med Andreaskorset löper som en dödens budbärare från början till slut. Som om bilden hela tiden vet något Asle – och jag – inte vet. Fosse kanske lär mig att dö, tänker jag och tror mig få en lektion, en övning, en generalrepetition för det som kommer.
Men Fosse skriver om minnet, kärleken, skapandet och kanske om förtröstan. Han vet lika lite om döden som någon av oss och naturligtvis är han till fullo medveten om detta. Men han följer Asle mycket nära den där gränsen och försöker föreställa sig döden som händelse, upplevelse, passage.
Jon Fosse tar ett så vackert språng ut mot detta okända, men påminner oss också faktiskt om sitt egentliga mandat i frågan när han i den sista volymen inledande citerar den gamle religions-förnekaren Nietzsches: ”Bara narr. Bara diktare”
Målningen, Septologins dödsmask, tas till slut ned från staffliet. Och jag slutar att läsa och slungas åter, tills vidare, tillbaks till de levande.
Maria Edström, kritiker
Litteratur
Jon Fosse:
Det andre namnet – Septologien I-II. Samlaget, 2020.
Eg er min annan – Septologien III-V. Samlaget, 2020.
Eit nytt namn – Septologien VI-VII Samlalet, 2021.
Det andra namnet – Septologin I-II. Översättning Lars Andersson. Albert Bonniers förlag, 2021.
Jag är en annan – Septologin III-V. Översättning Lars Andersson. Albert Bonniers förlag, 2022.
-
Filmen från 1971 var ingen succé när den kom. Trots det har den kommit att påverka en hel genre.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Den franska kontakten syftar på en knarkkleverans från Marseille.
Filmen blev stilbildande för polisgenren decennier framåt med sina broar, viadukter, gator och en urban metropolisskildring filmad på plats.
William Friedkin har regisserat, Gene Hackman spelar huvudrollen och Don Ellis har komponerat musiken.
Men ”The french connection” blev ingen publiksuccé vid premiären i Sverige och gick på ödsliga bakgator.
Maria Edström har sett om en film från 1971 i en klassiker från programmets barndom 2008.
-
Nytt år betyder nya böcker och läsupplevelser. Lina Kalmteg guidar till vårens höjdpunkter i bokutgivningen. Bland trenderna ser hon mer ukrainsk litteratur och hur klimatfrågan etablerat sig som tema i skönlitteraturen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
HAR DE ENKLA BERÄTTELSERNA TAGIT ÖVER LITTERATUREN?Håller litteraturen på att förenklas och banaliseras på grund av anpassning till ljudboksformat och tv-serier? Det är farhågor som lyfts i en debatt på landets kultursidor. Samtal med Håkan Bravinger, litterär chef på Norstedts och Marie Pettersson, förläggare på Ellerströms förlag, om berättelsens roll i litteraturen idag.
ESSÄ: MOTSTÅNDSRÖRELSEN MOT BERÄTTELSENS HEGEMONIDet är inte första gången berättelsens roll i litteraturen diskuteras. I en essä från 2014 lyfter kritikern Maria Edström fram författaren Lotta Lotass som en motröst till vår tids besatthet vid berättande.
"MIN BERÄTTELSE": FRÅN RADIO TILL TEATER – OCH NU PÅ SKIVARadioprojektet ”Min berättelse”, där människor berättar om deras livsavgörande ögonblick, blev härom åren teater på Dramaten – och nu också musik av kompositören Lisa Grotherus.
Programledare: Lisa Wall
Producent: Eskil Krogh Larsson -
Lotta Lotass litteratur är en egen motståndsrörelse mot berättelsens hegemoni. Maria Edström läser en författare som upprättar ett äldre språk för att skapa ett nytt.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad i en längre version 2014.
Övertron på berättelsen är ingenting nytt, såväl politiker som journalister och allsköns experter har i flera år låtit som pr-byråer. Minsta kafé eller hamburgerbar ska ju ha en berättelse som om vi liksom inte begriper någonting om det inte förpackas som i en saga, som ginge vi alla under utan en bärande myt om vad vi ska konsumera, rösta på, tro på. Problemet med dessa "berättelser" är naturligtvis förenklingarna, felaktigheterna och riskerna för ren demagogi. Ju enklare berättelser ju slagkraftigare och det kanske är ett mindre problem om det gäller var vi ska dricka vårt kaffe men definitivt ett större om det handlar om hur vi ska förstå världen.
Vad har nu det här med författaren Lotta Lotass författarskap att göra frågar sig vän av ordning? Jo, även inom litteraturen där man ju i och för sig kan tycka att berättelsen har en given plats, så har den även här lyfts fram som ett eftersträvansvärt föredöme och då talar vi om den lättillgängliga, begripliga, episka, händelsedrivna berättelsen. Och det är någonting som skaver runt allt detta ”berättardriv”, där en svårtydd, mångfacetterad och motsägelsefull värld till varje pris måste göras enkel, lätt att tyda och lätt att tillägna sig. Och där kan ett författarskap som Lotta Lotass komma in som en motrörelse med ett helt annat sätt att utöva och att se på litteraturen och dess uppgift.
Lotass gav 2007 ut första delen i en trilogi ”Den vita jorden” i en lite ovanlig form, 148 tunna häften i en vit liten papplåda att läsas i valfri ordning. Innan dess hade hon sen debuten 2000 med romanen ”Kallkällan” alltmer kommit att experimenterat med form och distribution och skulle så fortsätta. Nästa bok efter debuten var som en del i ett uppslagsverk ”Band II Från Gabbro till Löväng”, sen följde en förstautgåva i pocket, romaner bestående av en enda lång mening, labyrintiska texter med rumsbeskrivningar, dikter enkom på nätet publicerade tillsammans med bilder av amerikanska redwood-träd, amerikanska sinnessjukhus, cirkuselefanter och en enda lång dikt på en filmad telexremsa.
Lotass har skrivit poesi, dramatik och prosa – det har handlat om fattighjon på hemmet, de sovjetiska kosmonauterna, amerikanska seriemördare, bibliska ökenvandringar, första världskrigets skyttegravar, arktiska utfärder. Ofta i en värld som känns som ett parallellt universum eller i en skapad värld, ett slags scenografi, en fantasi i ett grumligt sinne eller som i en av hennes mest ifrågasatta böcker ”Den svarta solen” som kändes som att läsa ett märkligt dataspel, en labyrintisk rumsbeskrivning i 342 numrerade stycken där man ständigt skulle välja väg efter varje och riskerade att bli ”fast” i spelet/texten för evigt.
Lotass trilogi om kriget, dess historieskrivning, minnen, krönikor påbörjades 2010 med ”Sparta” och efter ”Mars” avslutades den med ”Örnen”. Små nätta volymer, en vit, en grå och en brun. Alla utgivna i blott 300 exemplar – ungefär så stor som min läsekrets är, har Lotass förklarat och även detta har nog retat upp i ett kulturklimat där masseffekt alltid verkar vilja uppnås.
I den första ”Sparta” befinner vi oss i ett slags antikens krigarstat eller är vi i minnet av den?
”Stensoldater. Stensoldater. Vi är väntan. Vi är tystnad. Vi är tyngd och stillhet. Vi är ordhållighet, visshet, återstod.” Så blir dessa stensoldater till alla soldater som levt, dött, blivit till historia, till sten. Och så finns W – gamle ”double-w” – kommentator och spelledare, en som raserar gamla världar och bygger nya ”Snart skall inget återstå.” och han fortsätter ”Allt kan brukas till att bygga världen.”
I den andra ”Mars” är legionen på marsch i ett landskap likt den röda planeten i titelns dubbelexponering med romerske krigarguden Mars. Den gamla myten om ansikten och spår av liv och kulturer i sten och berg, av forntida hav, kanaler, monument, stenstäder på den främmande planeten handlar också om vår planet och dess lager av tider, förstörelse och glömska.
Lotass är på inga vis en modern språkförstörare, tvärtom skulle jag vilja kalla henne för ett slags språkupprättare, i den meningen att hon återupprättar ett gammalt språk, ett ibland närmast bibliskt språk, ett språk där verktyg, fågelarter, adjektiv som skillrande, glanskande, ting som flitter, flisor och flarn, uppräkningar av saker som till slut låter som musik. Lotass språkradikalism ligger kanske snarare i att just undvika alla de ord och uttryck som vår samtid klär sig i. Däremot är hon i allra högsta grad en berättelseförstörare, problematiserar hela idén om en berättelse, frågar sig hela tiden – om vad berättas det, vem berättar, när berättas vad det nu är som berättas?
Det finns alltid denna osäkerhet hos Lotass och däri ligger hennes ständiga obstruktion mot en den tidstypiska och tillrättalagda berättelsens idé. Däremot avisar Lotass inte alls ett slags samtidsavkänning – vem är väl den gamle W med alla sina krig, med sitt skapande av nya världar?
I den sista delen ”Örnen” så är vi som från början i en artefakt, ett teatralt minnesrum – ”Invid horisonten reser sig bergskedjor av söndermalt papper som blandats med mjöl och vatten. Ståltrådstommen skymtar i enstaka klev, skrevor och rämnor. Stift och klamrar döljs nogsamt av bergssidornas patinering”. Våra hågkomster är alltid en konstruktion, en reproduktion tycks Lotass mena – ”Ridån går upp. Spelet kan börja.” så slutar första kapitlet. Och ”Örnen” den emblematiska titeln där örnen som symbol går igen i de många av världens stora riken; det romerska, det amerikanska, det nazistiska, och där jag möjligtvis tror att bokvolymens bruna färg faktiskt betyder något.
Och kanske är alltihop ett barn som leker med sina tennsoldater – ”Mor, var är du?” utropas på en sida och ingen enskild tolkning göras till den bestämmande. ”Örnen” blir också med sin flerskiktiga teknik en på sitt sätt skrämmande förevisning i hur det förflutnas reminiscenser återskapas, ges ny dräkt, inte känns igen utan tolkas som nya.
Lotta Lotass är en av våra mest uppfordrande författare, ett slags civilisationskritiker som vår tid inte riktigt verkar ha förmåga att ta till sig annat än i mindre kluster. Men för den som tar sig tiden väntar en sällsam läsupplevelse som för alltid vaccinerar mot förenklade ”berättelser” var de än uppträder.
Maria Edström, kritiker och tidigare medarbetare på kulturredaktion
-
Många äldre kvinnor lever i destruktiva förhållanden med både psykisk och fysisk misshandel. Relationer de har svårt att ta sig ur - och som sällan syns i medier och statistik.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Säkerligen har många en bild av ålderdomen som harmonisk och stillsam och med lyckliga par som hängt ihop länge. Men för många äldre kvinnor innebär det en tillvaro i destruktiva relationer där det kan förekomma både fysisk och psykisk misshandel - och ibland även brutala mord.
Men den här gruppen kvinnor har en tendens att hamna i bakgrunden och deras problematik förblir osynlig i brottsstatistiken. Vi möter Anita, 77, och Monika, 73, som båda berättar om sina destruktiva relationer och svårigheterna att ta sig ur dem på ålderns höst.
- "När man passerar 60 så är det inte lika enkelt att gå sin väg" säger Monika och menar att deras generation vuxit upp med en tro på kärnfamiljen till varje pris.
Och trots att många äldre personer lever i destruktiva relationer är forskningen kring detta eftersatt menar Johanna Simmons, läkare i geriatrik och som forskar kring äldre personers utsatthet för våld och övergrepp. Hon upplever ofta chockartade reaktioner när hon föreläser om våld mot äldre kvinnor och möts regelbundet av en ålderistisk föreställning om den idylliska ålderdomen som fridfull och oproblematisk.
Monika och Anita är fingerade namn och avsnittsbilden är arrangerad.
Övriga medverkande:
Eva Engman, jourkvinna på "Tantjouren". Kerstin Weigl, journalist. Maria Edström, mediaforskare.
Programledare: Linus Lindahl, Mariela Quintana Melin
Producent: Stefan Sundberg
Reporter: Jennifer Ahlbom
Tekniker: Johan Hörnqvist
Kontakt: [email protected]
Tipstelefon: 0734-61 29 15
-
Förra veckan hade Dostojevskijs "Brott och straff" premiär på Dramaten. Men under Rysslands krig mot Ukraina har röster höjts för att omvärdera de ryska klassikerna. Hur sätter man upp "Brott och straff" i dag?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Teaterkritiker Maria Edström och Fredrik Wadström, medarbetare på kulturredaktionen och tidigare Rysslandskorrespondent, har båda sett pjäsen och samtalar om hur vi ska förhålla oss till rysk litteratur mitt under brinnande krig i Europa. Intervju också med Dramatenchefen Mattias Andersson, om hur nationalscenen resonerat kring uppsättningen.
AUGUSTPRISVINNAREN NINA VAN DEN BRINK OM MAJA EKELÖFMaja Ekelöfs bok "Rapport från en skurhink" riktigt skakade om Sverige då den vann första pris i Rabén och Sjögrens romanpristävling som Bästa politiska roman 1970. Maja Ekelöf blev rikskändis över en natt och boken en modern klassiker. Nina van den Brink har arbetat på sin biografi i fyra år. Reportage av Katarina Wikars.
REPORTAGE: STAND UP I KAIROI Egypten växer den mycket unga stand up-scenen. Komedi, satir och skämtkultur är djupt förankrad i den arabiska och egyptiska världen. Men 2022 års Egypten styrs av en militärdiktatur, där yttrandefriheten är kraftigt begränsad. Vad får man egentligen skämta om i dagens Egypten? Reportage av Edgar Mannheimer.
ESSÄ: OM FARAN MED BEKVÄMLIGHETBekvämlighet är ett ord med stark positiv värdeladdning för de flesta av oss. Men kanske är det just vårt behov av och krav på komfort, som håller på att försätta oss i en situation som är allt annat är behaglig. Över detta funderar journalisten och författaren Eva-Lotta Hultén i dagens OBS-essä.
Programledare: Lisa Wall
Producent: Felicia Frithiof -
En upp- och nervänd James Bond kallades den svartvita filmen Spionen som kom in från kylan av Martin Ritt när den kom 1965. Den byggde på John le Carrés succéroman med samma namn.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Spionlivet på båda sidorna om den nyss uppförda Berlinmuren och det tysta kriget mellan väst och öst skildrades här i all sin sjaskiga komplexitet med Richard Burton som i rollen som den brittiske agenten Alec Leamas.
En Klassikern från 2014 signerad Maria Edström. -
1977 skrev den då nästan femtioårige östtyske dramatikern Heiner Müller utifrån Shakespeares danske prins, pjäsen Hamletmaskinen - som gjorde succé och gav Müller en kultstatus i väst.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Redan på tidigt 1960-tal hade Müller blivit utesluten ur DDR:s dramatikerförbund eftersom hans dramatik under åren gått från en socialrealistisk till en alltmer tvetydig stil. ”Att vara en maskin” hade Müller tagit från Andy Warhol och i intervjuer antog han att pjäsen gillades i väst därför att den kombinerade två kända ting; ”Hamlet” och ”maskin” - som en reklamslogan.
Müller reste runt i Europa och USA som en rockstjärna och med i sin ständiga cigarr, skinnjacka och svartbågade glasögon svarade han ironiskt och kryptiskt på intervjufrågor - att spela den tacksamme dissidenten låg inte för honom. Han lämnade aldrig DDR, trycket där gjorde att han kunde ”tänka bättre”.
Teaterkritikern Maria Edström borrar i Heiner Müllers massaker på Hamletfiguren och varför vi fortfarande behöver detta föga uppbyggliga stycke.
Scener ur: "Hamletmaskinen" Radioteatern Sveriges radio 1990 i regi och översättning av Stefan Johansson,"Die Hamletmachine" Hörspielstudio in the Funkhaus 1990 i regi av Blixa Bargeld och Wolfgang Rindfleisch och "HamletMachine" Theatre History Class vid U.C.L.A 2014 i regi av Bryan Puckett
-
Maria Edström är journalist, forskare och universitetslektor vid Institutionen för journalistik medier och kommunikation vid JMG i Göteborg. Om mediernas syn på ålder och äldre och om åldersfixering och fördomar. Samt förändringar hon tror på.
-
Dramatikern Edvard Albees debutpjäs från 1958 The Zoo Story är kanske Albees mest fascinerande pjäs tycker Maria Edström i dagens Klassiker.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Den amerikanske dramatikern Edvard Albee - räknas till vad som i USA kallades ”desperata generationen”. Arvtagare till storheter som Eugene O´Neill, Tennesse Williams och Arthur Miller och vars stora glansnummer var ”Vem är rädd för Virginia Woolf” som också filmades med Elizabeth Taylor och Richard Burton. Men hans debutpjäs från 1959 ”The Zoo Story” hålls av många som Albees mest fascinerande pjäs – så också av Maria Edström i dagens Klassiker om ”The Zoo Story”.
Denna Klassiker är en redigerad version från 2009.
-
Klassikerrummet läser den franske filosofen och författaren Jean-Paul Sartres debutroman "Äcklet från 1938, hans första försök att gestalta existentialismen. En filosofi som handlar om människans fria val, men också ensamhet och ångest. Romanens huvudperson Antoine är en ung man som grips av äckel inför både människorna, tingen och livet självt. Men istället för att ta livet av sig lämnar han småstaden för Paris där han tänker skriva en stor roman. Maarja Talgres gäster är kulturredaktionens Mats Arvidsson och Maria Edström.
-
Nordiska rådets litteraturpris gick i år till den norska författaren Merethe Lindstrøm för romanen Dager i stillhetens historie, som handlar om hemligheter och tystnad i en relation. Hon har skrivit noveller och romaner i över tjugo år, men är inte särskilt känd ens i Norge. Under flera år har jag funderat över om mina böcker ens blivit inköpta i bokhandeln, säger hon. Men nu har det hänt något och plötsligt ser jag min bok uppställd mitt bland alla deckare. Hur skriver hon och vad tänker hon på? Anna Tullberg har varit hemma hos Merethe Lindstrøm på Nordberg i Oslo. Klassikerrummet läser den franske filosofen och författaren Jean-Paul Sartres debutroman Äcklet från 1938, som var hans första försök att gestalta existentialismen. En filosofi om människans fria val, men också ensamhet och ångest. Romanens huvudperson Antoine är en ung man som grips av äckel inför både människorna, tingen och livet självt. Men istället för att ta livet av sig lämnar han småstaden för Paris där han tänker skriva en stor roman. Maarja Talgres gäster är kulturredaktionens Mats Arvidsson och Maria Edström.
-
Programprotokoll Klassikerrummet 20110620 Norrtullsligan av Elin Wägner.Prodnr 2947-11/0620---FUT: Klassikerrummet: Norrtullsligan av Elin Wägner.---PÅA: Och nu följer Klassikerrummet: Idag en roman som av en jury valts till 2011 års Vi-läser bok. En svensk klassiker från 1908 av Elin Wägner. Maarja Talgres gäster idag är Maria Edström och Anna-Karin Palm.---AVA: Klassikerrummet idag handlade alltså om den kända svenska rösträttskämpen, akademiledamoten, debattören och författaren Elin Wägners allra första bok Norrtullsligan från 1908 som nu finns i färsk pocketupplaga. Maarja Talgre var som vanligt programledare och med sig hade hon kollegan Maria Edström och författaren Anna-Karin Palm. Ljudtekniker var Niklas Ek och programmet sänds i repris nu på fredag kl 21.03---PRESS Nortullsligan från 1908 är rösträttskämpen och fredsaktivisten Elin Wägners första bok. Det är en rolig, drastisk och samtidigt skakande berättelse om några unga kvinnliga kontoristers kamp för att försörja
-
Kärlekens historia av den amerikanska författaren Nicole Krauss erövrade världen. I den nya romanen, Det stora huset, återvänder hon till sina teman om kärlek och förlust. Ett gigantiskt skrivbord står i centrum. En av bokens fem berättare, en antikhandlare osm vigt sitt liv åt att leta upp möbler som stulits från judiska familjer under andra världskriget för att återbörda dem till deras rättmätiga ägare, har återskapat sin fars arbetsrum så som det såg ut den dag Gestapo kom. Men en viktig detalj saknas: skrivbordet. Skrivbordet knyter samman de fem berättelserna genom decennierna och via Budapest. London, Chile och New York. Alla har formats av det de förlorat, och försöker komma underfund med sina liv. - Det finns ett starkt hopp i mina böcker, säger Nicole Krauss Litteraturen hjälper oss att hitta oss själva, att övervinna våra begränsningar. Ulla Strängberg träffade författaren på hennes Stockholmsbesök nyligen.
Klassikerrummet ägnas Norrtullsligan, Elin Wägners debutroman från 1908. Boken handlar om fyra lågavlönade kontorister som delar hyresrum och hjälps åt att försöka överleva som självständiga yrkeskvinnor i ett Stockholm där patriarkatet är obönhörligt. Sexuella trakasserier hör till vardagen, halvsvält likaså. Trots att de fyras liv är hårt och utan hopp är det en förvånansvärt rolig berättelse. Elin Wägner visar sig vara en barsk humorist och dialogen är modern och medryckande. Så var också förlagan en kåseriserie hon skrev i Dagens Nyheter. Maarja Talgres gäster den här gången är kollegan Maria Edström från kulturredaktionen och författaren Anna Karin Palm. Norrtullsligan har av en jury valts till 2011 års Vi-läser bok som är ett projekt i samarbete mellan Författarcentrum och Läsrörelsen. -
Biblioteket den 7 februari. Mia Gerdin träffar Kristian Lundberg, författaren bakom Yarden. Ett program om poesi, klasskamp och självutlämning. - Jag har ett närmast bulimiskt förhållande till att skriva text, säger Kristian Lundberg, och det märks när man ser hans produktion. Han har skrivit mer än 20 böcker sedan debuten 1991 och det är både lyrik, prosa och kriminalromaner. Dessutom skriver han litteraturkritik och kultur- och debattartiklar. Numera skriver han bara kritik om sådant han läst, för några år sedan blev det stor uppståndelse när han gav en åsikt om en bok som ännu inte var skriven. När Mia Gerdin träffar honom i Malmö vindlar samtalet mellan hans gamla arbetsplats Yarden i hamnen, hans tidiga sökande efter Gud, hans tid med Malmöligan vars respektlöshet var gränslös gentemot allt utom sig själva och hans rädsla för vansinnet. Nu kommer hans nya bok ut inom kort, Och allt skall vara kärlek, som är en slags fortsättning på den självbiografiska Yarden som kom ut 2009 som bland annat belönades med ett av Sveriges största litteraturpris, Ivar Lo-Johanssons personliga pris.
Kristian Lundberg älskar sin hemstad Malmö och den tar stor plats i hans böcker. Han gillar känslan av förvandling, hur en hamn- och industristad vittrar ner och ersätts med något annat. Han uppskattar också att staden inte är så stor, här lever olika samhällsklasser tätt inpå varandra. Själv bor han just nu i Västra hamnen i närheten av Turning Torso, ett nytt och dyrt bostadsområde. Men det vilar på ett skrotupplag, här låg Kockums gamla avstjälpningsplats, sådana kontraster gillar han.I programmet läser Anna Persson utdrag ur några av Lundbergs böcker, Yarden (2008), Malmömannen (2006), Mörkret skulle vara som ljuset (2010) och den kommande Och allt skall vara kärlek (2011). Det blir också tillbakablick till 1992, i Lyrikmagasinet i P1, där Malmöligan porträtteras av Fredrik Wadström och där Kristian Lundberg läser en av sina dikter. Då hade han precis debuterat som lyriker.Maria Edström hörs i en annan tillbakablick, då hon sammanfattar Yarden i ett inslag i Kulturnytt, februari 2010.Musiken som används kommer från Isaac Hayes version av Walk on by och The Captain med The Knife. Avslutningsvis hörs Låt i H-moll av och med Björn Olsson.Redaktör är Mia Gerdin. - Visa fler
