Malte Persson Podcasts
-
Parentesen är ända sedan den först uppstod en oroande partisan. Den träder in i texten som en eftertanke, med ett tillägg som komplicerar och bjuder motstånd, säger litteraturvetaren Jesper Olsson.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 27 november 2018.
”Parentes livet slut parentes”. Så slutar dikten ”First Person Shooter” i Malte Perssons bok ”Till dikten”. Bokstavligen. Raden rymmer inte några krökta tecken av välbekant slag, bara ord. Läsaren bjuds in att yttra något som egentligen hör till det skrivnas och outsagdas domän. Och vems röst är det som hörs inom parentesen: min egen, poetens, eller någon tredje? Frågan motiveras av diktens tema om poesins promiskuösa natur. Det vill säga, poetiska texters förmåga att framträda på och upplevas på en mängd olika sätt av en mängd olika läsare.
Parenteser, precis som andra skiljetecken, hör till språkets stumma register. De fyller en funktion i texter – de organiserar och rytmiserar vår läsning. Men de pockar inte på uppmärksamhet, och vill definitivt inte höras. Undantagen bekräftar som alltid regeln. Som i Carl Fredrik Reuterswärds konceptuella arbete ”Prix Nobel” från 1966. I denna poesibok får vi ta del av de grafiska resterna av ett föregivet Nobelpristal. Orden har plockats bort, och allt som återstår är en armatur av skiljetecken – som Reuterswärd själv, med sedvanlig ironi, läste in på grammofonskiva.
I sin studie ”Digital Shift” skriver litteraturvetaren Jeff Scheible att parenteser i en text alltid väcker tankar på dynamiken mellan skrivande och läsande och tystnad och tal. Vilket också begreppets långa historia vittnar om. Själva termen härrör från grekiskans parentesis, som betyder att foga in bredvid. Under antiken bildades ordet för att beskriva en retorisk operation – ett inskott eller sidoreplik i ett anförande – som gav extra energi och perspektiv på det som talaren hävdade. Intressant nog har begreppet alltså sina rötter i ett muntligt sammanhang.
Det var först under medeltiden – år 1399 hävdar en handbok – som termen började hänvisa till ett skrivet tecken. Det var då som de klassiska bågarna (lunula, liten måne på latin) kom till bruk. Precis som andra skiljetecken bidrog parentesen till uppdelningen av en tidigare sömlös skrift. Vilket också indikerar en förskjutning i litteratur- och mediehistorien: en övergång från högläsning till tyst läsning – från ett klingande ord som delas kollektivt till ljudlösa meningar, som möblerar en individs inre rum.
parentesens stumhet är alltså, precis som fiskars, skenbar och bedräglig.
Skiljetecken var på det sättet kopplade till det tysta läsandets utbredning – en process som mediehistoriker förbinder med uppkomsten av ett modernt jag. Det subjekt som den franske filosofen Descartes skulle fira med sitt ”jag tänker alltså är jag”. Men parentesen var ändå, från början, en oroande partisan. Den träder in i texten som en eftertanke, med ett tillägg som komplicerar och bjuder motstånd (också när den vill förklara och förtydliga). Som om ytterligare en stämma än den som tidigare talat ville göra sig hörd. Parentesen öppnar för både brus och polyfoni.
Det är inte någon tillfällighet att estetiskt brokiga perioder i litteraturhistorien, som barock och romantik, uppvisar en ökning i bruket av parenteser medan frekvensen sjunker under 1700-talets upplysning och 1800-talets realism. Med det tidiga 1900-talets avantgarde blev tecknet delaktigt i den mediepoetik som då bedrevs – där skrivandets mediala och materiella villkor gjordes till föremål för experiment av dadaister och andra. Talande är den tyske expressionisten Christian Morgensterns dikt ”Fisches Nachtgesang” (Fiskens nattliga sång) från 1905, bestående av enbart stumma streck och omkullvälta parenteser.
Men parentesens stumhet är alltså, precis som fiskars, skenbar och bedräglig. Dess rötter i retorik och vältalighet skulle även bekräftas av flera 1900-talsförfattare, som aktivt utforskade tecknet. En av dem var den rysk-amerikanske språkekvilibristen Vladimir Nabokov, vars roman ”Lolita” (1955) rymmer hela 450 parenteser, vilket är en signal om verkets komplexitet, och som givetvis påverkar läsningarna av det.
Nabokovs förtjusning i tecknet var inte något isolerat exempel under efterkrigstiden. Tvärtom blev perioden en framgång för det parentetiska. Särskilt inom filosofin och kulturteorin. Genom att skapa ett avbrott och en fördröjning i textens flöde blev parentesen en perfekt symbol för sextiotalets poststrukturalism. Tecknet förkroppsligade vad den franske filosofen Jacques Derrida kallade ”différance”. Det var inte någon tillfällighet att Derridas egen tongivande essä och vidräkning med den amerikanske språkfilosofen John Searle, ”Signature événement contexte” (1971), lyckades packa in hela 190 parenteser i en text på 21 sidor, enligt Jeff Scheible, som uppenbarligen känt sig kallad att räkna dem …
Siffrorna påminner också om att parentesens viktigaste operativa område – vid sidan av det skrivna ordet – är matematiken. Och under det senaste halvseklet har dess matematiska tillämpning framför andra varit i algoritmer och programspråk. Att hävda att parenteser haft en betydelse för hur samtida verkligheter utformas är, med andra ord, en underdrift. Det mest parentestäta av programspråk är sannolikt LISP, där staplandet av logiska nivåer kan bli svindlande. Något av detta illustreras hos en samtida svensk författare, som gärna
utforskar skärningspunkter mellan poetiskt och digitalt. Så här låter det när rymdspelet ZAXXOR ska beskrivas i Pär Thörns roman ”Din vän datamaskinen” (2008) – med parentestecknen högt uttalade: ”För att rädda världen (det vill säga jorden med tillhörande kolonier (exempelvis Venus (vilket är en djungelplanet, liknande en blandning av det inre av Afrika och Amazonas …” Och så fortsätter texten att vecklas in till dess att fem slutparenteser i rad leder tillbaka till den nivå som beskrivningen startade på …
På så vis kan parentesen presenteras som det ekologiska och relationella tänkandets figur framför andra.
Om algoritmer aktualiserar parentesen, gäller det också för samtidens brännande frågor kring klimat och miljö. En av 2000-talets mest inflytelserika tänkare, Bruno Latour, har diskuterat hela vår modernitet som en parentes – ett perspektiv på historien som kommer ur den kolonialisering och exploatering av jorden som åtföljt modern vetenskap, kapitalism och industrialism – och som placerat oss i en växande klimatkatastrof. Vad som krävs idag, bortom modernitetens parentes, är ett annat och ekologiskt tänkande.
Och kanske skulle denna ambition hos Latour kunna förstärkas genom ett mer raffinerat skriftbruk av parenteser? Parentesen är ju en figur som i stället för att nagla fast något – likt ett objekt att hantera och exploatera – i stället lägger till ännu ett perspektiv. Parentesen i en text bygger en ny platå eller värld, varifrån saker kan upplevas annorlunda. Och nästa parentes gör detsamma. I princip finns inte någon gräns för detta alstrande av nya kopplingar, relationer och miljöer. På så vis kan parentesen presenteras som det ekologiska och relationella tänkandets figur framför andra.
Detta gör i högsta grad parentesen till ett skiljetecken för samtiden – för poeter, filosofer och miljöforskare och alla vi andra textbrukare. Och då har jag inte ens nämnt, att den är bärande byggsten i en alldeles vanlig smiley.
Jesper Olsson, litteraturvetare och kritiker
Litteratur
Cuddon, J. A. A Dictionary of Literary Terms (Wiley-Blackwell 2013)
Derrida, Jacques, Marges de la philosophie (Les Éditions minuit 1972)
Hörl, Erich (red.), General Ecology (Bloomsbury 2017)
Nabokov, Vladimir, Lolita (Penguin 2011)
Persson, Malte, Till dikten (Bonniers 2018)
Reuterswärd, Carl Fredrik, Prix Nobel (Bonniers 1966)
Scheible, Jeff, Digital Shift (University of Minnesota Press 2015)
Thörn, Pär, Din vän datamaskinen (Modernista 2008)
-
Ruinerna tar plats i poesin igen, men denna gång representerar de inte ett förlorat förflutet, konstaterar Anna Blennow.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
En man kommer vandrande genom staden Rom. Vi känner inte till något säkert om honom utom hans namn: Gregorius. Kanske kom han från England, troligen någon gång på 1200-talet. Vad vi vet är att den reseberättelse han skrev är ett av de äldsta vittnesmål som finns bevarat av Romresenärer genom tiderna. Den stad Gregorius genomströvar är både levande och förgången, och full av antika ruiner mer storslagna än någonting han sett. Vid en visit i det som en gång var kejsar Diocletianus badhus noterar han att kolonnerna där är så enorma att ingen ens skulle kunna kasta en sten lika högt (man får en känsla av att han själv har försökt, men misslyckats).
Att ett Rom i ruiner ändå är större än vilken annan blomstrande stad som helst hade redan den diktande biskopen Hildebert de Lavardin påpekat i början av 1100-talet. I dikten ”Om Rom”, som skulle komma att citeras i berättelser och böcker i århundraden efteråt, skriver han: ”Likt dig, Rom, är ingenting, trots att du ligger nästan helt i ruiner. Hur stor du var som hel, visar du ännu som bruten.” Ett par sekel senare anknyter den franske poeten Joachim du Bellay till samma tematik i en enigmatisk sonett: ”Rom är det enda monumentet över Rom / och endast Rom har besegrat Rom.”
Ruinerna som symbolbild av sorg över det som gått förlorat vändes i poetiska verk som dessa istället till segervisshet. Synen på den kristna kyrkan som både arvtagare till och besegrare av det antika Rom sipprar in i den litterära traditionen och etablerar Roms paradoxala karaktär som en stad som lever trots att den fallit. Och lika dubbeltydig blir bilden av ruinen: såväl gravsten som segermonument, och symbol för både förlust och evigt minne.
Ordet ruin kommer från latinets ruína, som i sin tur bygger på verbet rúere, att störta samman. Ursprungsbetydelsen är alltså själva ögonblicket då allt kollapsar och faller, medan ordet idag istället betecknar det kvarstående resultatet.
Men i samma ögonblick som ruinen blir till ett fragment av den helhet den en gång bestått av, öppnas en möjlighet att åter göra det trasiga monumentet helt. Renässansens antikvarier lät antikens Rom återuppstå som en papperets idealkonstruktion i ritningar och på planskisser. 1800-talets arkeologer förbättrade gärna monumenten rent fysiskt med tegel och murbruk för att få dem att bli mera lika sitt tänkta ursprungliga utseende. Och nuförtiden kan datoranimeringar och digitala hjälpmedel hjälpa oss att förstå hur antikens Rom kan ha sett ut – ja, kan ha sett ut, för ruinen bär inte på någon absolut sanning. Den utgör en indikation och en vägvisare, en bit av ett pussel som kan ha många olika tänkbara lösningar. Målet för den bildade besökaren, då som nu, är att antingen genom fakta eller fantasi fylla i ruinernas kunskapsluckor.
Oavsett om den finns i Rom, i Alvastra eller på Ground Zero i New York är ruinen en byggnad som lämnat sin ursprungliga funktion och istället trätt in i en roll som historiskt minne och monument. Och i samma process har den också blivit till ett nytt objekt som måste bevaras intakt för att kunna bära på det budskap vi tillmäter den. Ett återkommande problem för museer och kulturarvsplatser är därför frågan om hur vi ska kunna föreviga de ruiner som redan i sig är så fysiskt bräckliga.
Den antika staden Pompeji, nära dagens Neapel, begravdes vid vulkanen Vesuvius utbrott år 79. När arkeologerna började gräva fram den igen fann de, snarare än ruiner, en komplett antik miljö där såväl byggnader och invånare som bröd och oliver från vardagens måltid hade bevarats nästintill intakta. Men när de freskbemålade väggarna exponerades för luft och ljus, och så småningom strömmar av svettiga och dammiga turister, började de ofrånkomligen vittra och förfalla.
Ruinen, själva symbolen för att allt är förgängligt, har inte heller den evigt liv. Också en ruin kan falla i ruiner, som när resterna av den antika romerska staden Palmyra i dagens Syrien till stor del förstördes av IS-trupper 2015. De tempel som redan skattat åt förgängelsen gick under ännu en gång. Omvärlden reagerade med sorg och bestörtning över de historiska minnesmärken som gått förlorade. Men sätter vi upp förväntningar som är omöjliga att infria, när vi vill att ruinerna ska vara för evigt, att de ska bära på oförändrade värden, att de oupphörligt ska manifestera vår tro och vår ideologi? Och även om ett monument består, skriver poeten och språkprofessorn Susan Stewart, kommer förändrade maktförhållanden och nya generationer att omforma och förvandla dess betydelse.
Ruinen kan manifestera det förflutna och förgångna, men den kan också stå som påminnelse om en nära förestående kollaps. I pandemiernas, krigens och klimatkrisens tid syns en ny besatthet av civilisationernas fall i poesin. En dikt ur Malte Perssons dystopiska ”Undergången” skildrar en övergiven byggnad vars tomma rum fylls av graffiti, mögel och stank av urin, en vision som öppnar för förlusten av ett helt samhälle: ”i tomma villor, nedlagda fabriker / och olönsamma biografpalats / syns redan hur ett mänskligt nu som sviker / åt framtidens förflutna lämnar plats.” Och i Fredrik Nybergs ruindikter monteras såväl bondgårdar som museer ned i monotont malande prosastycken. Ständigt återkommer den symboliska bilden av det bärande valvets slutsten, som drar med sig allt då den faller.
Vår desillusionerade samtid, där vi tycks ha tappat tron på rekonstruktion och helhet, och där tillvarons grundmurar vacklar, för tankarna till romantikens förkärlek för ruinen som förgänglighetssymbol. 1700- och 1800-talets konstnärer och poeter lät avbilda sig vid fallna kolonner och skrev elegier över den förgångna tid då allt var idealiskt och intakt. Deras omvärld var liksom vår en orolig och osäker tid med revolutioner och maktstrider, men där ruinerna för dem representerade ett förlorat förflutet ser vi istället en förlorad framtid.
Men ruinen är inte bara en översättningsakt mellan det förgångna och nuet, som Susan Stewart skriver. Den har också alltid utgjort förbindelselänken mellan den förgängliga civilisationen och den primitiva men eviga naturen. Under industrialismens långa tidevarv, från romantiken till 2000-talet, har längtan till naturen ständigt ställts mot de teknologiska landvinningarna – naturen som aldrig kan gå under för att den ständigt återföds. Romantikens idealbild av den pittoreska ruinen med slingrande murgröna och överväxta murar är också det högst reella öde som väntar varje monument som förfaller. Naturen blir både ett hot och ett löfte: den bara väntar på att få återföra både oss och ruinerna till den jord ur vilken vi kommit, men grässtrået som bryter igenom den rämnande stenläggningen visar att livet kommer att fortgå.
Anna Blennow, latinforskare och poet
Litteratur
Susan Stewart, ”The Ruins Lesson. Meaning and material in Western Culture”, The University of Chicago Press 2020
Malte Persson, ”Undergången”, Albert Bonniers Förlag 2021
Fredrik Nyberg, ”Ruiner. Första häftet (I–XXII), Norstedts 2021
-
Kristofer och Nanna diskuterar risken att gå Putins ärenden.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kristofer pratar om det ”coola instagramkontot” Redfish som visade sig vara en rysk propagandakanal, och frågar sig dels om den ryska propagandan fungerar, och hur vi ska förhålla oss till de ämnen ”Putin vill” att vi ska prata om.
Nanna har sett paret Borg och Peczynski besöka Strömstedts i TV4:s hyllning till heterosexuell tvåsamhet - programmet Tillsammans med Strömstedts. Hon har luskat i vad - förutom sex - som är gnistan i paret Borg och Peczynskis förhållande, och hittar svar i den grekiska antiken.
Dessutom: Balenciagas senaste visning av fula kläder i Paris, regissören Emir Kusturicas nya jobb, och poeten Malte Persson får Bonniers lyrikpris efter att ha gnällt om det på sociala medier.
-
Biblioteket Nu och då med Georg Brandes 2010 05 17 1403 (2010 05 18 1815)1871 formulerade den danske litteraturkritikern tanken att Litteratur skall sätta problem under debatt, en idé som blev central för en det moderna genombrottet som strävade efter realism. Biblioteket har undersökt hur gångbar denna tanke är idag när den svenska litteraturen blivit mer samhällsinriktad. Louise Epstein har pratat med Johan Jönsson, Dilsa Demirbag Sten, Lars Sund, Malte Persson och Aase Berg. Samt litteraturprofessorn Lisbeth Larsson som förklarar varför Georg Brandes tänkte som han gjorde.
1871 formulerade den danske litteraturkritikern Georg Brandes tanken att ”Litteratur skall sätta problem under debatt”. Denna idé blev central för en det moderna genombrottet, en litterär inriktning som bejakade ett nytt realistiskt sätt att skriva. Biblioteket har undersökt hur gångbar denna tanke är idag när den svenska litteraturen blivit mer samhällsinriktad. Och hur är det? Räcker det att diskutera aktuella samhällsproblem för att en bok skall bli bra? Louise Epstein har pratat med författarna Johan Jönsson, Dilsa Demirbag-Sten, Lars Sund, Malte Persson och Aase Berg. Samt litteraturprofessorn Lisbeth Larsson som förklarar varför Georg Brandes tänkte som han gjorde.Programledare: Louise Epstein
