Luthersson Podcasts
-
Det bysantinska riket (323–1453) med Konstantinopel som huvudstad skapade en litteratur som knappast kan mäta sig med den antika avfattad på samma språk, grekiska. Favoriserade genrer var historieskrivning och sådant som anknöt till ortodox kristendom, som hymner och helgonlegender. En viktig roll spelade bysantinska lärda för att förmedla antikens litteratur till Västeuropa och eftervärlden, ja, inte bara en viktig roll utan den viktigaste. Under den så kallade makedoniska renässansen från andra hälften av 800-talet och framåt kopierades manuskript i stor mängd, manuskript som medfördes västerut när intelligentians flydde undan anstormande, erövrande turkfolk.
-
Hans litterära stil kännetecknas av fart och fläkt, myllrande persongallerier, ständig växling mellan komik och tragik, högt och lågt, triviala episoder och filosofiska uttolkningar. I romaner som Augie Marchs äventyr (1953), Herzog (1964), Humboldts gåva (1975), Professorns december (1982) och Ravelstein (2000) odlar han en konst som han själv en gång karakteriserade med orden ”att berätta avspänt och ditt och datt”.
Danuta Fjellestad, professor i amerikansk litteratur vid Uppsala universitet, samtalar med Peter Luthersson. -
”Den muterade suveränen” härskar fortfarande i ”det öppna och fria samhället”, skriver Botho Strauss, född 1944, i sin genombrottsroman ”Den unge mannen” från 1984. Allting ligger i skuggan av ”1933 års kors”. Tyskarna skyr sina traditioner och seder av rädsla för att likna den döde, deras ”störste niding”. I en essä 1993 uppmuntrar han landsmännen att bryta den onda cirkeln. I betraktarens ögon förvandlades han därmed från postmodernistiskt underbarn till kontroversiell nationalkonservativ. Är någon av bilderna sann?
Thomas Steinfeld, professor i litteraturvetenskap vid universitetet i Luzern, tidigare litteraturredaktör i Frankfurter Allgemeine Zeitung och kulturchef i Süddeutsche Zeitung, samtalar med Peter Luthersson. -
Per Olof Sundman (1922–1992) är en utpräglad utomhusförfattare med en karakteristisk ordknapp, närmast klassiskt isländsk stil och berättarteknik. Hans noveller och romaner tilldrar sig främst i norrländska fjällområden men också i polartrakter och i afrikansk vildmark. Hans gestalter utsätts för sådana prövningar som naturen kan bjuda och har ofta svårt att relatera till varandra. Allting är mycket suggestivt.
Per Svensson, politisk redaktör i Dagens Nyheter och 1998 författare till boken Frostviken om Per Olof Sundman, samtalar med Peter Luthersson. -
Medeltida resenärer som Marco Polo (1254–1324) och Ibn Battuta (1304–1368 eller 1369), en affärsman från Venedig och en koranlärd från Tanger, tillbringade decennier borta från sina hemländer. Den förre kom i tjänst hos den mongoliske härskaren Kublai khan, den senare hos sultanen i Delhi Muhammad Shah.
Båda uppträdde med rättmätigt anspråk att vara den mest bereste mannen i världen.
Båda berättade hemkomna om sina upplevelser för personer som nedtecknade vad de hörde, Messer Rusticiano respektive Ibn Juzayy. Båda har blivit lästa av generation efter generation äventyrslystna.
Kurt Villads Jensen, professor i medeltidshistoria vid Stockholms universitet, samtalar med Peter Luthersson. -
Michel Houellebecq är född 1958 på ön Réunion i Indiska oceanen. I en situation när den franska litteraturen såg ut att dö anfäktad av svårartad överförfining gav Michel Houellebecq den liv och relevans på nytt. De tanklösa uppfattade honom som provokatör, men det provocerande i hans romaner har inte provokationen som mål.
Houellebecq erbjuder verklighet sedd genom ett temperament. En mer nyanserad bild av författarskapet förutsätter viss kännedom inte bara om romanerna utan också om de många diktsamlingarna och de centrala essäerna. Alfred Sjödin, filosofi doktor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet och expert på 1700-talslitteratur, samtalar med Peter Luthersson. -
Hinduismen är inte en enhetlig religion med en enda helig skrift. Historiskt har den likväl utvecklat tyngdpunkter. En sådan är att sky tvåfald och splittring och söka enhet. Dess myller av gudar kan betraktas som skilda manifestationer av en och samme gud.
För människan gäller det att kunna lämna återfödelsens hjul och uppnå befrielse, att genom gärning, visdom eller kärlek kvalificera sig för uppgåendet i tillvarons gudomliga, allt omfattande grundprincip, brahman. Att göra så är inte att förintas, säger en uttolkare, utan att föralltigas.
Måns Broo, docent i religionshistoria vid Åbo Akademi och översättare till svenska av åtskilliga av hinduismens heliga skrifter, samtalar med Peter Luthersson. -
Jonathan Swift (1667–1745) var född i Dublin men till sin härkomst engelsman. Under många år eftersträvade han en karriär i moderlandet, som minister eller i varje fall biskop, men fick nöja sig med att bli domprost i sin födelsestad. Hans giftiga, satiriska skrifter kom att utgöra ett oöverstigligt karriärhinder.
Ständigt stred Swift för frihetens sak, mot inskränkthet och girighet, mot intolerans och förtryck. Ur hans penna flöt pamfletter, poesi och romaner, allting slukat av en läslysten allmänhet.
Filosofi doktor Alfred Sjödin, som disputerade på en avhandling om den svenske 1700-talsförfattaren Johan Gabriel Oxenstierna, samtalar med Peter Luthersson. -
Som poet kom han tidigt i kontakt med litterär modernism och fanns i utkanten av rörelser som Ezra Pounds imagism och Wyndham Lewis vorticism. Så småningom blev hans ideal mer traditionalistiska och klassicistiska. År 1948 tilldelades han Nobelpriset i litteratur. För en bred publik har han blivit känd inte minst för de kattdikter som används i musikalen ”Cats”.
Carl Rudbeck, doktor i litteraturvetenskap och kulturjournalist, samtalar med Peter Luthersson. -
William Makepeace Thackeray (1811–1863) var född i Calcutta, såg som pojke Napoleon på Sankta Helena och besökte som ung Goethe i Weimar. I stort sett hela hans författarskap tillkom under en knapp tioårsperiod från mitten av 1840-talet. I hans romaner utspelar sig fiktionen som regel mot en starkt framhävd historisk bakgrund.
Där tecknas människoöden invävda i och präglade av historiska omständigheter. De tre mest betydande romanerna är Barry Lyndon (1844, senare omarbetad), Fåfängans marknad (1847–1848) och Henry Esmond, Esquire (1852). Erik Hedling, professor i filmvetenskap vid Lunds universitet och kännare av brittisk historia och kultur, samtalar med Peter Luthersson. -
Francesco Petrarca (1304–1374) är litteraturhistoriskt ihågkommen för sina på italienska skrivna dikter om Laura men var först och främst samlare och utgivare av antik litteratur, resenär och lärd författare av på latin skrivna verk som kunde heta Om livet i ensamhet, Om världsföraktet eller Om ryktbara män.
Ytterst fascinerande är hans omfattande produktion av brev, inte sällan ställda till adressater döda sedan 1000 år eller mera, adressater som Cicero eller Vergilius. Petrarca var född i Arezzo som son till en landsflyktig florentinare och uppväxt i Avignon, som han gärna refererar till som ”min avskyvärda hemstad” eller ”detta helvete på jorden”. Anders Bergman, förläggare på bokförlaget Natur och kultur och författare till böcker om Petrarca och renässanshumanism, samtalar med Peter Luthersson. -
Emilia Fogelklou (1878–1972) är en särpräglad, djupt imponerande och orättvist förbisedd svensk författare. Hennes vetgiriga, nyfikenhetsdrivna författarskap spänner över skilda genrer. Hon är en pionjär inom religionspsykologisk forskning och en rese som existensfilosofisk betraktare. Hon har skrivit mäktiga levnadsteckningar över Birgitta, Franciscus och William Penn samt inte minst kväkaren James Nayler.
Hennes sjävbiografiska romantrilogi Arnold (1944), Barhuvad (1950) och Resfärdig (1954) tillhör den svenskspråkiga memoarlitteraturens yppersta verk.
Ulrika Knutson, journalist och författare, samtalar med Peter Luthersson. -
Witold Gombrowicz (1904–1969) var en polsk journalist och författare som befann sig på resa i Sydamerika när andra världskriget bröt ut. Han bestämde sig för att stanna i Buenos Aires. Här påbörjade han den dagbok som blev hans främsta litterära verk, en dagbok som från början av 1950-talet fortlöpande publicerades i en polsk exiltidskrift.
Egentlig litterär berömmelse vann han sent, först på 1960-talet, och då med en roman som hade tillkommit och utgivits redan i Polen, Ferdydurke. De inkomster som följde med berömmelsen gjorde det möjligt för honom att återvända till Europa, dock inte till Polen men väl till Frankrike. Han häcklade återkommande förhållandena i sitt forna fosterland men bekände sig till radikal individualism och inte till någon oppositionsrörelse. Richard Swartz, journalist och författare, tidigare Svenska Dagbladets korrespondent i Central- och Östeuropa, samtalar med Peter Luthersson. -
Thomas Bernhard (1931-1989) blev kontroversiell i sitt hemland, Österrike, som han i dramer och romaner ihärdigt anklagar för att vara genomdrypt av katolicism och nazism. Karakteristiskt för författaren är utdragna monologer av undantagsmänniskor som avskyr det mesta, framför allt föräldrar, lärare och läkare, rollfigurer som har hindrat dem från att vara autentiska och originella, fullt levande.
Bernhards gestalter dignar, med hans egna ord, under ”den fruktansvärda bördan av såväl sin egen inre värld som omvärlden”. Djupast tränger han i en självbiografisk romansvit, som startar med Orsaken. En antydan (1975) och avslutas med Ett barn (1982).
Richard Swartz, journalist och författare, sedan länge bosatt i Wien, samtalar med Peter Luthersson. - Visa fler
