Le Figaro Podcasts
-
Den franska Nobelpristagaren Annie Ernaux har haft en sårig och komplex relation till den plats, småstaden Yvetot i landskapet Normandie, där hon växte upp. Kulturredaktionens Cecilia Blomberg reste dit för att få svar på hur och varför.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I reportaget förekommer Émile Canu, som tills nyligen var borgmästare i Yvetot och numera nära vän till Ernaux, stadens kulturchef Clémence Laot och bokhandlaren Manuel Hirbec.
Dessutom får vi följa med till Paris där vi möter Nicolas Ungemuth, biträdande kulturchef på tidningen Le Figaro och en stark kritiker av Ernaux, samt Le Mondes biträdande kulturchef Raphaelle Leyris.
Musiken i reportaget är Capri c'est fini med Hervé Vilard. En låt som nämns i boken Åren - och dessutom ingick några fragment av sånger av Yves Montand.
Uppläsningarna i reportaget är alla ur Sveriges Radios arkiv, ur boken Min far.
Producent: Mattias Berg.
-
Den franska Nobelpristagaren Annie Ernaux har haft en sårig och komplex relation till den plats, småstaden Yvetot i landskapet Normandie, där hon växte upp. Kulturredaktionens Cecilia Blomberg reste dit för att få svar på hur och varför.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I reportaget förekommer Émile Canu, som tills nyligen var borgmästare i Yvetot och numera nära vän till Ernaux, stadens kulturchef Clémence Laot och bokhandlaren Manuel Hirbec. Dessutom i Paris Nicolas Ungemuth som är biträdande kulturchef på tidningen Le Figaro, samt Le Mondes biträdande Kulturchef Raphaelle Leyris.
Musiken i reportaget är Capri c'est fini med Hervé Vilard. En låt som nämns i boken Åren - och dessutom ingick några fragment av sånger av Yves Montand.
Uppläsningarna i reportaget är alla ur Sveriges Radios arkiv, ur boken Min far.OBS: DEL TRE OM DRÖMMAR
I den tredje essän i OBS serie om drömmar ska vi få ett vetenskapligt perspektiv på detta ämne. Vad händer i hjärnan när vi drömmer – och vad är det för nytta med det?
Sömnforskaren Torbjörn Åkerstedt berättar idag om en av de viktigaste upptäckterna i människans mångtusenåriga försök att komma närmare drömmens gåta: nämligen REM-sömnen. Det är den period då våra ögon rör sig snabbt under ögonlocken, då stora delar av kroppen förlamas. Ju längre forskningen pågår, desto mer står det klart att drömsömnen är viktig för oss. Drömmen verkar helt enkelt vara balsam för själen.
Programledare: Cecilia Blomberg.
Producent: Mattias Berg.
-
Språket är ett slagfält. Och i Frankrike har det stridits om rätten att få vara både kvinna och författare, konstnär eller makthavare även till ordet. Cecilia Blomberg reflekterar över utvecklingen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.
Alla som har läst romanska språk är väl förtrogna med uppdelningen i maskulina ord och feminina ord. Jag exemplifierar ur franskan: un livre – en bok – maskulinum, une peinture – en målning – femininum. Det låter ju hyfsat oproblematiskt och jämlikt.
Men när det handlar om den som höll i pennan eller penseln gick det under väldigt lång tid bara att använda maskulinform på franska: un peintre – en målare, un auteur eller un écrivain – en författare. Eller un ministre – en minister. Oavsett om just den utpekade målaren, författaren eller ministern som avsågs var en kvinna – en faktisk kvinna med namn, bostadsadress, ett liv. Någon som kämpat för att nå sin position. Kanske kämpat lite mer än de manliga kollegerna.
Det är lätt att tro att det här är ett arv sedan urminnes tider, men så är det inte.
Christine de Pizan var den första kvinnliga franskspråkiga författaren som försörjde sig, sina barn och sin mor på sitt skrivande. Hon levde mellan 1364 och 1430 och där, i övergången mellan medeltid och tidig renässans, var hon vid frontlinjen av samtidens debatter: alltifrån filosofi och politik till kvinnors ställning i samhället. Dessutom var hon poet.
Av sina samtida kallades Christine de Pizan för une clergesse – det vill säga en lärd, skrivande kvinna. Kvinnliga yrken som var rätt vanliga i de medeltida städerna hade sina egna feminina former. En kvinnlig författare kallades ofta une autrice.
Ända in på 1600-talet var innebörden i ordet ambassadrice ett kvinnligt sändebud i utlandet. 200 och 300 år senare hade ordets betydelse förskjutits till att beteckna en kvinna gift med en ambassadör. Genom borgerlighetens intåg sköts kvinnorna tillbaks in i hemmen och förlorade också den språkligt symboliska makten.
Först en bra bit in på 2000-talet återgick den språkliga maktbalansen till något som påminner mer om medeltiden än om den industriella revolutionen. En kvinnlig ambassadör är återigen en Ambassadrice. Kvinnliga författare envisas med att kalla sig écrivaine eller auteure, och en kvinnlig advokat kallar sig une avocate. Men det har varit en segdragen tvist.
Jag läser om den här språkliga maktkampen i lingvisten Bernard Cerquiglinis bok "Le Ministre est Enceinte”– på svenska: Ministern är gravid. Den som kan franska hajar till vid åsynen av titeln. Ministre har maskulin form samtidigt som adjektivet gravid har en feminin böjning med ett e på slutet. Man ser en kostymklädd man med höggravid mage framför sig.
Det är grammatiskt korrekt men samtidigt något av en bisarr, språklig karikatyr.
Bernard Cerquiglini har därför helt enkelt kryssat över den bestämda artikeln ”le” och i boktiteln ersatt det med som det ser ut ett handskrivet ”la”. Det är det här striden främst har handlat om – att titlar som handlar om makt ska kunna vara feminina. Men vägen dit har som sagt varit lång. Mer än 30 års nednötning har det tagit att få igenom den här förändringen.
På ena sidan stod Franska akademien och deras språkkonservativa, många rentav kvinnofientliga, beskyddare. På andra sidan började allt fler samla sig för att driva på en förändring. Medierna hörde till den falangen, även om tidningen Le Figaro höll ut länge i sin ovilja att reformera språket.
Bland reformisterna fanns också flera kvinnliga makthavare. De hade börjat tröttna på sina maskulina epitet. En av dem var Ségolène Royal – då biträdande skolminister i Lionel Jospins regering. Och det var Jospin som under sin tid som premiärminister redan 1998 skickade ut en kommuniké som uppmanade alla statsanställda att använda feminina former för yrken och ämbeten.
I den franskspråkiga världen utanför Frankrike var det här redan vardag. Först ut var radikala Québec som moderniserade rätten till feminina former redan på 70-talet. Belgien och Schweiz följde snart efter.
Men i Frankrike däremot aktiverade Franska akademien något som liknar en motståndsrörelse som gjorde en sak av att förlöjliga feminina former. De var outtröttligt ironiska över förflackningen och vägrade ens erkänna kvinnors alltmer framträdande positioner i det franska samhället. På andra sidan byggdes irritationen upp mer och mer och språkliga kupper genomfördes i franska parlamentets talarstol.
Så franskt, kan man tycka, att förnedra varandra i offentligheten i kampen om några enstaka bokstäver. En kamp på liv och död att få säga la istället för le eller une istället för un. Kanske även få tillstånd att lägga till ett e på slutet – så att kvinnliga författare kan få kallas det feminina nya auteure istället för manliga auteur. Eller rätten att använda slutstavelser som –aine, –ale, –esse, –ice eller det lite skämtsamma –otte som konstnären Louise Bourgeois tog ut svängarna med och skapade en del låtsatsord av när hon debuterade som rappare som 84-åring.
Men språket går djupt och inte ens franska akademien lyckades till sist hejda utvecklingen. I mars 2019 skrev de i en ny kommuniké om "att hela världen så här i början av det 21:a århundradet genomgår en stor förvandling, inte minst Frankrike. Kvinnans position i samhället har flyttats fram och många kvinnor önskar nu få ett feminint epitet som motsvarar den nya situationen för att fylla ett tomrum som funnits i språket".
Det var alltså 24 år efter Louise Bourgeois debut som rappare Och 31 år efter premiärminister Lionel Jospins uppmaning att använda den feminina formen när det till exempel är en kvinnlig minister eller direktör som avses.
Demokratiseringen av språket har tagit ett steg framåt. Men orden räcker bara så långt. Fortfarande är bara en liten minoritet av Franska akademiens ledamöter kvinnor. Och i den permanenta visningen av samlingarna på Centre Pompidou är kvinnliga konstnärer kraftigt underrepresenterade. För att bara ta två exempel. Språket går djupt, men inte så djupt.
I Sverige har vi haft våra egna språkliga märkligheter med konstruktioner som manlig sjuksköterska och fru talman och Svenska akademien fick först göra en utredning innan det beslutades att Sara Danius skulle kallas för den ständiga sekreteraren i stället för den ständige. Men i stort sett har kampen om språket i Sverige sett annorlunda ut än i Frankrike. Kanske kan man kalla den motsatt. En av de första sakerna jag lärde mig som ny på radion, var att man inte använder ordet konstnärinna utan konstnär. Poetissa, författarinna, skådespelerska var inte heller okej. Här har könsneutralisering varit modellen. Och det hörs ju nästan att konstnärinna inte har samma tyngd och dignitet som konstnär.
Nästa steg i utvecklingen i många språk är just de könsneutrala uttrycken. I engelskan finns en återgång till att använda they, och their. Reformförespråkare i tyskan och hebreiskan har föreslagit nya ändelser, men ländernas Akademier har än så länge tagit avstånd från att införa förändringarna formellt.
Det känns som att Frankrike är ett steg efter, eller vid sidan av andra språkområdens diskussioner. För där har man nu alltså precis vunnit kampen för att få använda de femininumformer vi har gjort oss av med. Och det som är neutrum i franskan, det könsneutrala – det är fortfarande alltid manligt. Så länge man pratar om grupper av människor så ses inte den maskulina formen som ett problem – än så länge. Trevande förslag till förändringar har lagts fram även där. Men räkna inte med att den reformen kommer att ske snabbt i den franska offentligheten. Och tro inte att det kommer att ske utan strid.
Cecilia Blomberg, medarbetare på kulturredaktionen
-
För dig som är intresserad av författande, författarskap och läsande. Här diskuteras ny som klassisk litteratur, lyrik, analyser, litteraturens historia och bortglömda böcker.
Biblioteket gör tre nedslag i Frankrike och träffar Nina Bouraoui, Philippe Claudel och Virginie Mouzat. Om män som krigar och vackra, olyckliga kvinnor som grubblar över kärleken.Philippe Claudel skriver sig in i mänsklighetens mörkaste skrymslen. Med Brodecks rapport (2009) avslutade han en romantrilogi om 1900-talets historiska trauman. Grå själar (2006) som hade karaktären av en thriller, blev hans stora genombrott. På svenska är han aktuell med andra delen i trilogin, Monsieur Linh och den lilla flickan, om exilens utanförskap.Om Philippe Claudel skriver om krig och förlust, vänder sig Nina Bouraoui inåt och lyssnar till medvetandets ström, som Virginia Woolf uttryckte det. Hon har åtta böcker på svenska, varav den senaste Kärlekens geografi (2010) berättar om åtrå och gränsöverskridanden som så ofta i hennes romaner. Hon är en särpräglad språkkonstnär som skriver fram sina berättelser i monologform, så intensivt att man nästan tappar andan när man läser.Virginie Mouzat romandebuterade med Ingen riktig kvinna (2011). Som moderedaktör på tidingen Le Figaro möttes hon först av skepsis. Hennes roman, med självbiografiska inslag, är en aggressiv undersökning av kvinnlig identitet. Huvudpersonen föds utan äggstockar och hon har ätit hormoner sen tonåren. Hon vägrar att spela med i spelet mellan könen. Vem är hon bakom voyeurens blick?Redaktör: Ulla Strängberg -
Egentligen kom futurismen ångande in i världen 1909, när författaren, kritikern, kompositören, konstnären och estradören Filippo Tommaso Marinetti publicerade sitt futuristiska manifest i franska Le Figaro. Kring honom och hans paroller samlades en grupp konstnärer, som Luigi Russolo, Umberto Boccioni, Gino Severini, Giacomo Balla, Carlo Carrá och andra, eller om man hellre skall säga att det bildade en sekt, med Marinetti som ledare, för futurismen var en hårt centralstyrd rörelse, och Marinetti var en bister portvakt som släppte in och sparkade ut folk efter eget huvud.
I år är det 100 år sedan den italienska futuriströrelsen grundades och började slunga ut sina glödande manifest över världen. Ut med allt gammalt, döda traditionen, sätt museerna under vatten, en rusande automobil är vackrare än Nike från Samotrake och kriget är den enda sanna hygienen.Alllt skulle rivas ner, tas isär och sättas ihop enligt nya, futuristiska principer till en värld av fart, kraft och dynamik, utan plats för något humanistiskt pjoskande.Jubileet uppmärksammas stort i Italien och Mats Arvidsson och Karsten Thurfjell har bland annat sett en mycket stor i Milano.
