Kurt Wallander Podcasts
-
Serien om Kurt Wallander skapade ett nytt begrep över hela världen, nordic noir. Ingen av Henning Mankells romanfigurer väckte någonstans i världen till närmelsevis lika stort intresse som polisen Wallander. Utom i ett land, där Fredrik Wallin, från romanen Italienska skor, är mer känd än Kurt Wallander.
-
Lagom till jul har Bamse och vulkanön biopremiär. Rolf Lassgård gör rösten till världens starkaste björn.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kanske är han en av Sveriges mest folkkära skådespelare. Rolf Lassgård har gestaltat poliser som Gunvald Larsson, Kurt Wallander och Erik Bäckström i ”Jägarna”-filmerna. Men han har också gestaltat en transperson i ”Min pappa Marianne” och varit nära en Oscar för sin roll i ”En man som heter Ove”.
– Det var en dröm roll, men jag visste det inte innan. Det blev en drömroll, säger han.
Ger röst åt världens starkaste björn Bamse i ny filmLagom till jul är han aktuell som rösten till världens starkaste björn i ”Bamse och vulkanön”. Klivet dit var inte långt.
– När det gäller Bamse var det väldigt enkelt för det är en karaktär som har funnits med i ens liv, från det att jag var barn till att jag själv fick barn och nu har jag barnbarn i den åldern.
Den djupa rösten är förstås en anledning till att han fått rollen. Men det är också ett kraftfullt verktyg.
– Jag har varit med och skrämt barn. Blir jag för våldsam kan min röst skrämma barn och det får den absolut inte göra här, säger han.
Gör älskad uppläsning av Kerstin Ekmans romanUnder sin långa karriär har Rolf Lassgård också jobbat med Lars Molin och många känner honom säkert som de varma och lite finurliga potatishandlaren i filmen med samma namn.
För radiolyssnarna är han säkert bekant som uppläsare av Kerstin Ekmans moderna och älskade klassiker ”Händelser vid vatten”.
För kulturredaktionen berättar Rolf Lassgård om hur han väljer sina roller – och om den gången då han nästan la skådespeleriet på hyllan.
– Jag går verkligen på magkänslan. Även om det är en berättelse om svåra saker vill jag att det ska ha något upplyftande för publiken också.
-
Vad kan vi lära oss om världen genom att läsa skönlitteratur? Malin Krutmeijer betraktar de skandinaviska länderna genom ett par amerikanska glasögon, placerade ovanpå en trave med kriminalromaner.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
När den amerikanska litteraturvetaren Wendy Lesser läste sin första Sjöwall-Wahlöö-deckare förändrade det hennes syn på hela genren. Hon kände att hon verkligen hade genomlevt något tillsammans med Martin Beck, Lennart Kollberg och de andra figurerna. Det här var mycket mer än en brottsgåta som skulle lösas.
Det var på 1980-talet och Wendy Lesser blev besatt, inte bara av Sjöwall-Wahlöö. I över 40 år har hon slukat skandinavisk kriminallitteratur, periodvis 4-5 böcker i veckan. Hon tyckte att hon lärde känna de skandinaviska samhällena, och för ett par år sedan bestämde hon sig för att resa hit.
Resan till Sverige, Norge och Danmark är utgångspunkten för hennes bok "Scandinavian noir. In pursuit of a mystery". Lessers tanke är att utsätta sina föreställningar om Skandinavien för verkligheten. Det är en rätt komplicerad idé, inte minst om man tänker på vad som kännetecknar de skandinaviska romaner som hon fått sin bild ifrån.
Inflytandet från Sjöwall-Wahlöö är fortfarande starkt, fast det gått över 50 år sedan deras första bok kom ut. De använde ju deckargenren för att skriva politiska romaner, och många av de mest framgångsrika författarna efter dem förvaltar det samhällsmedvetna arvet.
Det är alltså inte realism.
Kjell Eriksson, Leif GW Persson, Henning Mankell, Stieg Larsson och Jens Lapidus är några självklara namn i sammanhanget, men också exempelvis Tove Alsterdal som skrivit spänningsromaner om de som försvann i militärjuntans Argentina på 70-talet, och om Sudettyskarna under Andra världskriget.
Sjöwall-Wahlöö var i sin tur inspirerade av amerikansk noir-litteratur, och den influensen har stärkts i skandinaviska deckare. Man kan också se vad jag tolkar som ett visst inflytande från superhjältegenren, med omnipotenta ärkeskurkar, overkligt stryktåliga hjältar och datasnillen och hackare i ett slags trollkarlsroller.
Det här draget är tydligt i Stieg Larssons och David Lagercrantz Millennium-serie, och i Lars Keplers romaner om poliskommissarien Joona Linna, men det spökar i varierande grad i en hel del skandinavisk kriminallitteratur.
Det är alltså inte realism. Det går förstås att söka samband med olika aspekter ur den sociala och kulturella värld som författarna lever och skriver i ändå. Däremot är det orimligt att förvänta sig några konturskarpa spegelbilder mellan litteratur och verklighet. Nu utgår Wendy Lesser väldigt mycket från Sjöwall-Wahlöö, vars böcker är mer realistiska, men det var ändå skönlitteratur de skrev. Dessutom kom deras sista bok ut 1975. Det har hänt en del sedan dess.Lesser hade kunnat öppna för en spännande analys av hur berättelsers verklighet och det vi själva upplevt i den fysiska världen samverkar när vi tolkar vår omvärld, men hon är ganska handfast. Hon berättar hur hon läst och förstått skandinaviska deckare, och hur hon uppfattar de skandinaviska städer hon besöker. Att hon i förbifarten döper en polis fru till Gunnar, och konsekvent kallar Helsingborg för Helsingbörg ger en extra komisk krydda.
Lessers intryck är att feminismen inte haft mycket inflytande i skandinaviska samhällen.
När hon ska definiera viktiga drag i skandinaviska kriminalromaner klarar hon inte riktigt att generalisera – utan landar i hela 25 teman.
Först kommer förstås alkohol. Lesser noterar att en del mordutredare mer eller mindre är alkoholister, som stordrinkaren Harry Hole i norrmannen Jo Nesbøs bokserie. Sjöwall-Wahlöös Martin Beck är mer måttfull, men tar ändå regelbundna turer till "the state liquor store", som Lesser tycker är oerhört exotisk.Det är överhuvudtaget tydligt att hon vet väldigt lite om det verkliga Skandinavien, men det hindrar inte att hon frejdigt tycker till om det mesta. Även om boken är lite ytlig, så är utifrånperspektivet fascinerande.
Wendy Lesser noterar till exempel en stark fixering vid hem och inredning hos nästan alla skandinaviska författare. De stilbildande Sjöwall-Wahlöö beskriver i detalj hur det ser ut hemma hos brottsoffer, förövare och poliser. Lesser finner detta spännande men förvirrande. Det tar ett tag innan hon förstår att det är ett sätt att skildra personernas sociala, kulturella och ekonomiska förutsättningar, men hon kan ju inte koderna. Mest är hon besviken över att ingenstans i romanernas värld få möta den sparsmakade, stilrena design som hon förknippar med Skandinavien.Hon är också fascinerad av hur viktiga romanfigurernas hem är för dem. Hemmet är verkligen deras borg, och alla besökare tar respektfullt av sig skorna. Då bor romanfigurerna ändå oftast i lägenhet, vilket Lesser tycker är konstigt. Att inte äga ett eget hus är uppenbarligen ett fattigdomstecken för amerikanen. Hon verkar aldrig ha hört talas om det vi européer brukar referera till som "den borgerliga våningen", eller patriciervåningen.
Riktigt intressant, och lite förvånande, är hur många tecken på misogyni hon hittar i romanerna. I den danska, svenska och norska kriminallitteraturen finns än idag väldigt få kvinnliga kommissarier och huvudpersoner. Däremot kryllar det av sexrelaterade brott mot kvinnor, och hos Sjöwall-Wahlöö pratas det ständigt om "nymfomaner". Lessers intryck är att feminismen inte haft mycket inflytande i skandinaviska samhällen. Nåja.
Vad gnällde Sjöwall-Wahlöö om egentligen?
Men Stieg Larssons Lisbeth Salander då? Hon representerar en "billig feminism", tycker Lesser, och där känner jag att hon gravt har missförstått sammanhanget och gjort en dålig läsning. Ser hon inte att Lisbeth Salander inte är skriven som en realistisk figur, utan som en anarkafeministisk superhjälte?
Efter ungefär halva boken reser Lesser äntligen till Skandinavien, för att konfrontera intrycken från romanerna med verkligheten. Hon hyr en lägenhet i Stockholm och promenerar stjärnögd genom den svenska huvudstaden. Allt är vackert, rent, snyggt och underbart. Entusiasmen kulminerar när hon tittar på midsommarfirandet på Skansen, där hon faller i gråt av rörelse.
Vad gnällde Sjöwall-Wahlöö om egentligen? För att få initierad bild av de skandinaviska samhällenas problem, har Lesser beslutat sig för att intervjua poliser. I Stockholm når hon först inte längre än till en arrogant pressavdelning. I Köpenhamn däremot får hon träffa ingen mindre än Jens Møller Jensen, som var ansvarig för utredningen av mordet på Kim Wall. Han tar omedelbart ur henne uppfattningen att det begås mord på löpande band i de skandinaviska storstäderna.
Äntligen hör Stockholmspolisen av sig.
Sedan blir Lesser varse den danska så kallade ghettolagstiftningen och debatten om invandrare, muslimer och integration. Hon blir uppriktigt chockerad. Upprörd drar hon slutsatsen att det i Danmark saknas kunskap om vad sådant ledde till i Tyskland på 30- och 40-talet.
Lesser reser vidare till Ystad, där hon äcklas av turistindustrin kring Kurt Wallander. Oslo i sin tur tycker hon är litet och folktomt.
Något stukad återvänder hon till Stockholm. Och äntligen hör Stockholmspolisen av sig.Lesser träffar Bengt, utredare på grova brott sedan nästan 40 år. Grånad, opretentiös, sensitiv och skärpt berättar han för henne om Sverige, svenskarna, brotten och mordet på Olof Palme. Han är en sann humanist. En "mensch" kallar Lesser honom. Här är han ju, känner hon, hennes älskade kommissarie Martin Beck, livs levande.
Malin Krutmeijer
-
SKÅDESPELARE. Jag kommer att prata om musik och poesi.
Alla Sommarprat finns att lyssna på i Sveriges Radio Play.
Stina Ekblad sitter i studio 11 i Radiohuset och sänder direkt. Hon är klädd i sitt älsklingsplagg klänning, berättar hon, när hon sätter punkt för Sommar 2017.
”Det är så lätt att älska den inbjudande sommaren”, säger Stina som påpekar att ”sommarlov” är ett av svenska språkets vackraste ord: mjukt och löftesrikt.
I sitt Sommarprogram refererar Stina Ekblad till Ingmar Bergmans Sommarprogram, då han frågade sig: ”Varifrån kommer musiken?” Men hon säger att det är en lika bra fråga som ”Varifrån kommer vårt behov av musik?” Stina Ekblad älskar musik och det genomsyrar hela hennes Sommarprogram.
I sitt program tar hon oss med på en resa från barndomens första minnen av musiken och klassisk musik, till de avslutande tonerna som avslutar Sommar för denna gång.
Om Stina EkbladEn av Sveriges mest hyllade skådespelare. Har haft betydande roller i en rad stora teater- och filmklassiker av bland andra Bergman, Strindberg och Shakespeare. Tillhör Dramatens fasta ensemble och sågs senast i föreställningen Presidenterna. Kommer i höst att spela i Kung Oidipus/Antigone.
Fick en Guldbagge i kategorin bästa kvinnliga huvudroll både för Amorosa och Ormens väg på hälleberget. En stor publik känner henne som obducenten Karin Linder i filmerna om Kurt Wallander.
Älskar poesi och ser poeter som ”Guds sändebud på jorden”.
Producent: Eric Schüldt
