John Cale Podcasts
-
Hon trollband med sin säregna röst, mörka musik, sitt utseende och sin stil, men artisten och modellen Nico hatade mode och att vara vacker och blond. Hon ville skapa sin egen musik.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Christa Päffgen (1938-1988), som hon egentligen hette, var en egensinnig musiker och låtskrivare som började som modell och skådespelare. När Nico på 1960-talet syntes i Andy Warhols filmer och sjöng med bandet The Velvet Underground tyckte många att hon var det vackraste de någonsin hade sett med sitt långa blonda hår med lugg, höga kindben och cremevita, skräddade kostymer. ”Om det finns en skönhet så universell att den är obestridlig, så ägde Nico den”, sa en person om henne.
Själv hade Nico ett ganska kluvet förhållande till sitt utseende, som kunde vara både en välsignelse och en förbannelse. Att hon blev en 1960-talets stora stilikoner kan tyckas ironiskt eftersom hon, enligt John Cale från Velvet Underground, ”hatade mode och hatade tanken på att vara blond och vacker. Ytligheten i det hela var något hon störde sig på. Nico ville göra något större, sin egen musik.”
Och egen musik skulle Nico komma att göra – musik som inte lät som något annat. När hon släppte sin skiva The Marble Index 1968 beskrevs den som ett hål man faller ner i. Den var mörk och dyster och full av underliga, spöklika ljud som slingrade sig kring Nicos sorgsna orgeltoner, poetiska texter och mässande stämma. Många fler album i samma anda skulle det bli.
I veckans program träffar vi fotografen Ewa Rudling som lärde känna Nico i Paris i början av 1970-talet och tog flera kända bilder av henne. Vi tittar också närmare på tramporgeln – instrumentet som Nico valde som sitt när hon började komponera sin egen musik. Den gav hennes låtar en alldeles speciell stämning. Vad är det som är så lockande med tramporgeln? Det pratar vi om med musikern Hampus Norén.
Vi träffar också musikern och vokalisten Belinda Kordic (STABB, Killing Mood, Crippled Black Phoenix). Hon har, precis som Nico, en sångröst som sticker ut. Och så pratar vi med Eva Bergström från punkbandet Mögel. 1982 spelade de förband åt Nico – ett kort möte som skulle göra starkt intryck.
Veckans programledare är Erik Sjölin.
-
Nicos säregna sätt att sjunga och göra musik, fångade Nina Persson tidigt i hennes egen karriär med bandet The Cardigans: "Hennes otroligt annorlunda, enkla sångstil inspirerade i sin extrema minimalism".
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
SÅNGERSKAN NICO GICK SIN EGEN VÄGNico (1938-1988) föddes i Köln i Tyskland. Christa Päffgen, som hon egentligen hette, var en egensinnig musiker och låtskrivare som började som modell och skådespelare. I mitten av 60-talet påbörjade hon en karriär som sångerska och medverkade på Velvet Undergrounds debutalbum. Men Nico ville vara sin egen och gav ut sin första soloskiva "Chelsea Girl" 1967 – rätt så lättsam vispop, skriven av andra. Redan på nästa album "The Marble Index" komponerade Nico allt själv, sjöng och spelade på tramporgel i arrangemang av John Cale. Hon var drogberoende i många år och avled efter en cykelolycka på Ibiza 1988.
NINA PERSSON KÄNNER IGEN SIG I NICONina Persson är musiker, låtskrivare och skådespelerska. Hon är känd som sångerska i The Cardigans som blev världsberömda med hits som "Lovefool", "Erase and rewind" och "My favourite game". Hon har också arbetat med A Camp - som först var ett soloprojekt – tillsammans med Niclas Frisk och Nathan Larson, 2014 gav hon ut soloalbumet "Animal heart", 2015 barnskivan "What If...," som belönades med en Grammis för "Årets barnskiva". 2021 gjorde hon singeln "One mile from heaven" tillsammans med Julia Logan. I New York medverkade Nina Persson i The Citizen´s band, som verkade för medborgarengagemang och startade sedan 2018 ett liknande projekt - Medborgarbandet - i Malmö tillsammans med Gudrun Hauksdottir.
I avsnittet medverkar också musikjournalisten Andres Lokko.
GUNNAR BOLIN – KULTURJOURNALIST PÅ SVERIGES RADIOProgramledare Gunnar Bolin är mångårig medarbetare på Sveriges Radio och har arbetat på kulturredaktionen sedan 1989. Förutom otaliga radioinslag har han också skrivit två böcker: ”Hovjuvelerarens barn” och ”Bibliotekarien i Magdeburg”.
Producent: Maria Götselius
-
Robert har de-googlat och tagit ett återfall i turkadelica. Love mår, enligt officiellt beslut, bättre än någonsin och har lyssnat på Auteurs och en tidig skiva från en av de största. Skott avlossas mot Wagner och Broder Daniel. Love introducerar några lite mer obskyra kvinnliga singer/songwriters, huvudsakligen från 60-talet. Två nyss insomnade ikoner inom bombastisk, maximalistisk popmusik hyllas. Robert sammanfattar den brasilianska tropicalia-rörelsen genom ett mestadels lyckat jungfruförsök till live-DJ-mixning. I Bisarra hörnan bjuder Love på oändligt fantasifull koreansk sovrumspop och Robert på det kanske enda band som sammankopplar Frank Zappa, Todd Rundgren, Wild Man Fischer, Alice Cooper, Jimmy Carl Black, Rod Stewart, Kevin Ayers, Russell Maël, John Cale, Shuggie Otis, Jeff Beck, Errol Flynn och Jonathan Richman. Och så lite Eden Abhez på det.
Gör oss sällskap på Discord: https://discord.gg/Cywtq7vaqZ
Gilla, kommentera och recensera på The Facebook: https://facebook.com/musikensmaktpodcast/
Bidra till Loves fysiska överlevnad och få lite bonusmaterial: https://www.patreon.com/musikensmakt
