Jane Podcasts
-
Melina 7 år och hennes mamma Jane delar med sig av hur det är att besegra cancer. En resa med mycket oro och mycket hopp.
I Vem snackar med Lotta möter Sveriges främsta radiojournalist och intervjuare Lotta Bromé kända och okända människor i samtal där det händer. -
Thomas har precis haft premiär på sin dokumentär om Jane Wåhlstedt, JANI keramik, och här berättar han storyn kring hur det kom sig att detta stycket kulturhistoria filmatiserades. Välkomna på en härlig åktur med trevlig kapten!
-
Vi försökte klippa ner det i tid. Det gick inte. Lyssna vid två tillfällen.
-
Vi besöker återigen Hattstugan på Gotland för en pratstund med Jane Lindell-Ljunggren. Den här gången pratar vi om utbytet som Hattstugan har haft med Japan. Vad finns det för likheter och skillnader mellan Sverige och Japan när det kommer till äldreomsorg? Vilken roll spelar underhållningen på ett boende? Finns det något bättre alternativ än Ninja-TV och Karaoke? Och är det stora saker som måste göras för att åstadkomma förändring och förbättring?
Vi pratar också lite om boken ”Leva livet med demens” som Jane har skrivit tillsammans med Gun Aremyr. Vad innehåller den? Vem riktar den sig till? Och hur är den upplagd? Svaren på de frågorna får du i månadens avsnitt.
Detta är det andra avsnittet som Mattias och Linda gjorde med Jane när de var på Gotland. Har du missat det första så hittar du enkelt det på samma ställe som detta. Har du några idéer om något du skulle vilja att vi tog upp i vår podcast? Maila till [email protected]
-
Hej hej! Här kommer ett till avsnitt i lite snabbare tempo, där jag pratar om roadtrippen jag precis gjorde med två vänner från Zagreb till Valencia. Hoppas ni gillar det!
Sample of the transcript at the bottom!
--------------------
Om du vill stödja podden och få transkript till alla avsnitt kan du bli patron - det kostar bara 5€ per månad! Gå in på min hemsida www.swedishlinguist.com och klicka på länken till min Patreon-sida!
På min hemsida kan du också hitta information om kursen Strong Swedish! Kursen för dig som vill nå en avancerad nivå i svenska.
Letar du efter en svenskalärare? Jag har alltid använt italki för att hitta lärare. Klicka här för att få 10$ krediter på italki efter du har spenderat dina första 20$!
--------------------
If you want to support the podcast and get transcripts to all episodes, you can become a patron - it's only 5€ per month! Go to my website www.swedishlinguist.com and click the link to my Patreon page!
On my website you can also find information about the Strong Swedish course! The course for you who want to reach an advanced level in Swedish.
Are you looking for a Swedish teacher? I have always used italki to find teachers. Click here to receive 10$ in credits on italki after you’ve spent your first 20$!
-------------------
Instagram: swedish.linguistYouTube: Swedish LinguistFacebook: Swedish Linguist
-------------------
Ett smakprov (sample) på transkriptet:
Hallå hallå, välkommen välkommen till Simple Swedish Podcast. Det här är podden för dig som vill träna på att förstå talad svenska. Och om du vill ha transkript till dom här avsnitten så kan du bli patron. Gå till min hemsida, swedishlinguist.com, och bli patron. Det kostar bara 5€ per månad, och du får transkript till nya avsnitt varje vecka!
Och några personer som har gjort det, det är Benedetto, det är Barbara, Sara, Leopold (som hälsar till Anastasia för övrigt), det är Áslaug, Jinyan, Jane, Harsha, Kyle, Greg, Galina, Tristan, Mariam, Xenia, och Sammi! Tack tack tack till er för att ni stödjer den här podden!
Och, ja, det var extra många namn idag, för att det var ett tag sen som jag spelade in ett nytt poddavsnitt. Och det är för att jag har rest. Och förra veckan så kunde jag inte jobba så mycket för att jag var på en roadtrip. Så att jag och två kompisar var på en roadtrip från Kroatien till Valencia. Så från Zagreb i Kroatien till Valencia i Spanien. Så det tänkte jag prata om idag.
Och jag kommer prata i ett mer vanligt tempo. Så jag pratar inte så långsamt som jag gör just nu, utan jag kommer prata i lite mer vanligt tempo. Och om du tycker att det är svårt att hänga med så kan jag verkligen rekommendera att använda transkriptet.
Ja, okej men.. Och det här avsnittet kommer vara lite..det är väldigt improviserat. Så jag har inte planerat exakt vad jag ska säga, jag har bara planerat vad jag ska prata om. Så vi får se hur det går.
Men i alla fall, förra veckan så gjorde jag en roadtrip från Zagreb till Valencia. Och anledningen till det, det är att en kompis till mig flyttar..eller ja, skulle flytta till Valencia, då. Och hon har bil och hund. Och hon behöver ha hit bilen till Valencia och hon behöver ha hit hunden till Valencia, och det enda sättet är att åka bil.
Men, det är svårt att åka helt själv med hund, så hon ville gärna att nån vän skulle följa med, och jag sa att, fan det låter askul med roadtrip genom Europa, så jag sa att, ah men vi planerar det då!
Och så var det en annan kompis som hade semester. Och han bor vanligtvis i Paris, men han tyckte att det lät som en väldigt kul idé, och han hade semester dom dagarna, så han hakade på! Och att haka på nånting, det betyder liksom att man, ah, man bestämmer sig för att man är med på det. Man är med, man hakar på, man joinar.
....för att läsa hela transkriptet till detta och alla andra avsnitt, klicka här!
-
Huvudtesen i dagens avsnitt bygger på frågan: tänk om målet i livet är att maximera mängden positiva livsupplevelser snarare än att maximera mängden pengar på kontot? Hårdrar man det så kan man till och med se pengar på kontot när man dör som slöseri på ens tid och energi.
Det här är huvudtesen i Bill Perkins bok "Die with zero" som vi diskuterar i dagens och nästa veckas avsnitt.
En av teserna i boken är att värdet / nyttan med pengar minskar över tid. Det vill säga att man bör använda en del av pengarna när man har som störst nytta av dem (och så klart ha en balans mellan konsumtion idag och sparande för imorgon). På sätt och vis är det inte helt olika ett optimeringsproblem - hur maximerar man nyttan och minskar slöseriet?
Vi hoppas att du gillar avsnittet och att vi ses nästa vecka då vi pratar om den avslutande delen i boken om t.ex. arv till barnen och tidshinkar.
-------
Länkar:
Våra bästa länkar (börja här)Kommentera, fråga eller läs om avsnittet i forumetLivslängdräknareIntresseanmälan workshopReklam: Spirecta - verktyget för en välmående ekonomiReklam: RikaTillsammans-programmet-------
Reklam: Sponsra eller stöd RikaTillsammans via Patreon
Om du stödjer oss får du förutom vår stora tacksamhet även bland annat:
mängder av extra-material,allt ordinarie material utan reklamtips och struktur för en bättre ekonomi,Läs mer om vår community →-------
Tänk på: Allt sparande är förknippat med risk. Dina investeringar kan både öka och minska i värde. I värsta fall kan det hända att du förlorar hela ditt insatta kapital. Historisk avkastning är inte en garanti för framtida avkastning. Alla våra avsnitt är allmän information, ska inte ses som finansiell rådgivning eller ensamt utgöra underlag för investeringsbeslut. Läs mer i våra villkor.
-------
00:00:00 - Intro00:10:24 - Det bästa sättet att använda vår livsenergi på00:16:46 - Ska jag köpa denna skjorta för 5 timmar av mitt liv?00:27:58 - Man behöver hitta balansen00:39:53 - Kvantifiera din upplevelser00:48:42 - Uppleva allt man vill men inte vara vårdslös, hur?00:52:46 - Go-go years, slow-go years och no-go years00:59:55 - Amortera mer på huset eller uppleva fler saker?01:06:45 - Många sparar mer än vad de behöverHosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Avsnitt 3 blir lite av ett sequel-avsnitt. Vi diskuterar framförallt Joanna Hoggs semi-självbiografiska double feature The Souvenir från 2019 och dess uppföljare The Souvenir: Part II från 2021. Två filmer som verkligen borde uppmärksammas mer och som bland annat handlar om filmskolestudenter och deras toxiska relationer.
Hille pratar dessutom om The Janes i synnerhet och dokumentärer som handlar om abortlagar i USA i allmänhet, Felix har sett somrig fransk 80-talsfilm i form av Eric Rohmers Le rayon vert (The Green Ray) lagom till semestertider och Krille beklagar sig över en annan uppföljare, A Quiet Place Part 2, men bjuder också på en lista över de bästa filmuppföljarna någonsin
-
Kvinnan som sägs ha två chip implanterat av polisen. En kvinna har livestreamat nästan varje dag i över 15 år när hon sover i konstiga positioner och stirrar på sin datorskärm. Man vet väldigt lite om henne men kvinnan har fått ett smeknamn efter att hon berättat en konstig historia. Kvinnan hävdar att polisen har implanterat två chip i henne för att kontrollera kvinnan. Ett vid ankeln och ett vid det vänstra ögonbrynet. I flera år fortsätter kvinnan att streama och hävdar att hon hålls fången av en korrupt polis, men ingen vet riktigt om de ska ta henne seriöst eller om det hela är ett skådespel. Mysteriet om kvinnan ska än idag cirkulera online. Detta är fallet om Chip Chan.
----------
Edit: råkade kalla Jane för Kim mot slutet av avsnittet, ber om ursäkt för det.
----------
Vill ni skicka dricks/en slant och bjussa på några koppar kaffe så kan göra det här: https://buymeacoffee.com/crimepodden
-
Charlotte Brontë axlade inte konstens klimatansvar, ändå har hon bidragit till minskat bilåkande. Författaren Isabella Nilsson reflekterar över den eventuella nyttan med konst och människor.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Uppläsare Sofia Strandberg.
I klimatkristider och andra humanitära kristider är det naturligt att vi ställer oss frågan om konstens och kulturutövarnas roll och ansvar, deras potentiella bidrag till problemets lösning. Men inte sällan uppmuntras – eller snarare åläggs – konstnären att bli aktivist. Hur ska konst vara skapt, frågar vi oss, för att effektivast förändra världen?
Jag tycker att den som får en sådan fråga bör svara som Stina Oscarson: ”att den förändring konst har möjlighet att skapa ligger bortom vår föreställningshorisont”. Oscarson tror att konst absolut kan förändra världen, men att vi aldrig kan förutspå exakt på vilket vis. “Det kan alltså gå hur som helst. Och det är att sätta sig på mycket höga hästar om man tror sig kunna kontrollera resultatet. Att kunna förutse vilka tankar och känslor som i mötet med konsten kommer att väckas inom en människa och vad hen sedan väljer att göra med dessa”, skriver hon. Låt mig ta ett exempel från mitt eget liv:
I november, när de två kilometrarna mellan mig och mataffären ligger inbäddade i ett yllefuktigt töcken av mörker, regn och snålblåst, finns det bara en enda person i världen som kan övertyga mig om att avböja mammas erbjudande om bilskjuts, till förmån för en klimatförnuftig utsläppsfri promenad. Denna enda person skulle ha kunnat heta Greta, men eftersom jag är en obotlig romantiker och verklighetsfrånvänd bokmal med en ofrivillig dragning åt tragik och patetik, så heter hon Jane. Jane Eyre, närmare bestämt. Bara genom att hela vägen till affären unna mig själv att leka att jag är den i stormnatten irrande romanhjältinnan Jane Eyre, som hjärtekrossad och tappert och övergivet stretar sig fram över den karga engelska heden – så blek! så febrig! så modig! – lyckas jag uppbåda tillräckligt med själsstyrka för att följa mitt klimatsamvetes röst. (Mr Rochester! yrar jag när jag utmattad segnar ner på en bänk vid självscanningsapparaterna.)
På sanning: mer än någon annan konst har Charlotte Brontës romantiska svärmerier på detta sätt bidragit till minskat bilåkande i mitt liv. Ändå saknar hennes romaner varje tillstymmelse till klimataktivistiskt budskap eller ögonöppnande miljömedvetenhet. Inte en enda liten fjuttig konstnärlig gestaltning av flygskam kan hon erbjuda läsaren. Charlotte Brontë är helt enkelt inte en författare som axlat konstens klimatansvar. Det beror säkert delvis på det faktum att hon varit död i sisådär 150 år, men likväl: romanen “Jane Eyre” borde inte kunna räknas till sådan konst som har kraft att minska människors koldioxidutsläpp och hjälpa dem att ställa om till en miljömässigt hållbar livsstil. Ändå måste vi, givet min nyss återgivna empiriska erfarenhet, räkna “Jane Eyre” till just sådan konst. Jag är alltså ytterst benägen att hålla med Stina Oscarson. Jag tror att kulturen lika väl som naturen mår bäst av artrikedom och mångfald. Litteraturen behöver talskrivare som Greta Thunberg, den behöver kärleksromanförfattare som Charlotte Brontë, den behöver kulturskribenter som Stina Oscarson, och kanske till och med en nonsenspoet som undertecknad. Vi författare kan liksom inte helt egenmäktigt och självrättfärdigt låta kalhugga bokskogen i syfte att plantera nyttoväxter i dess ställe. Ett sådant tuktande vore sorgligt kontraproduktivt och dessutom fåfängt på gränsen till storhetsvansinnigt.
Mångfaldens nödvändighet gäller, det tåls att inskärpas, naturligtvis inte bara för litteraturen och konsten men också för livet i stort. Även den förändring ett människoliv kan skapa ligger bortom vår föreställningahorisont. Vill säga, att bedöma huruvida ett liv är “lyckligt” eller “olyckligt” är kanske inte oöverstigligt svårt, om inte annat kan man ju fråga den som livet tillhör. Men att bedöma huruvida ett liv är “nyttigt” eller “onyttigt”, det är omöjligt. Varken livets ägare eller någon annan människa har den typ av överblick som skulle krävas. Ett till synes meningslöst och förspillt liv kan mycket väl utgöra en bit i ett ännu inte färdiglagt världspussel. Alla tråkiga intetsägande helgrå pusselbitar kanske tillsammans bildar hjältens listiga lösskägg, eller mynningen till en magisk grotta, eller en hundvalps mjuka päls. Medans tvärtom en vackert brokig pusselbit med glitter och silverstänk kanske visar sig utgöra en bit av den onda trollkarlens trolldryck! Så menar till exempel Nietzsche när han i Den glada vetenskapen påpekar att fastän en väldigt genial individ bidrar med mycket gott till världen kan hennes samlade inverkan på mänskligheten ändå vara skadlig. Detta eftersom, förklarar han, mindre heroiska naturer riskerar att gå under när de försöker leva med geniet som förebild; den lilla skarans hjältedåd väcker den stora massans självförakt. Spontant kan jag ju tänka då, att i så fall kanske vi klenare människor behöver jobba lite på vår självkänsla, snarare än att lasta genierna för deras oefterhärmliga genialitet. Men Nietzsche har en poäng: det är fullt möjligt att orsaka skada med det bästa man har, och lika möjligt, måste vi anta, att komma till nytta och vara till glädje med sitt livs sämsta. Vi repeterar Oscarsons ord “Det kan alltså gå hur som helst. Och det är att sätta sig på mycket höga hästar om man tror sig kunna kontrollera resultatet.”
För egen del var jag under många år heltidssjukskriven till följd av svårt tvångssyndrom. Periodvis oförmögen att lämna lägenheten, insnärjd i min egen paranoida värld av magiskt tänkande, har jag knappast varit sinnebilden av en nyttig samhällsmedborgare. Ofta har jag känt mig värdelös, och också faktiskt varit det, enligt mångas sätt att räkna. Men kanske kommer även mitt nervösa livsverk att gå åtminstone plus minus noll till slut? Det positiva behöver som vi har sett inte alltid ha sin upprinnelse i något positivt. Även något otrevligt kan på märkliga omvägar få oväntat trevliga följder. För att citera min lillasyster, som en morgon fundersamt mellan müslituggorna utbrast:
“Isabella, tror du inte man skulle kunna bygga en nöjespark baserad på dina tvångstankar?”
Hm. Osvuret är bäst. Men det man förlorar på gungorna tar man igen i karusellen. Soten är boten och boten är soten – och såväl soten som boten är, om vi ska tro på vad en väldigt vis man en gång sade, tomhet idel tomhet och ett jagande efter vind.
Isabella Nilsson, författare även känd som Nonsensprinsessan
I texten refereras till en text av Stina Oscarsson i Svenska Dagbladet den 6 augusti 2019. Artikeln endast tillgänglig för prenumeranter: https://www.svd.se/a/8mxypd/inte-kulturens-uppgift-att-radda-demokratin
Bilden är en illustration baserad på Georges Michels (1763-1843) målning "Moorland, The Storm Cloud": https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Georges_Michel_(1763-1843)_-_Moorland,_The_Storm_Cloud_-_35.534_-_Burrell_Collection.jpg och ett fotografi av skådespelerskan Charlotte Thompson (1843-1898) i rollen som Jane Eyre: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Charlotte_Thompson_as_Jane_Eyre_-_NYPL_ps_the_2712.jpg
-
I poddens tolfte avsnitt så gästas Stefan av Gustaf och Elaine men så är även Honvargen tillbaka från havet! Idag pratar vi om Wild Bull Hickok och Calamity Jane bland annat, men också om staden Deadwoood.
Patreon: https://www.patreon.com/tardulv
Twitter: https://twitter.com/tardulv
Källor för avsnittet:
Uppdateras
Produktion Klippning: Stefan Johansson (https://twitter.com/tardulv) Musik: "Bakom Senapen" av Jojje (https://soundcloud.com/skriket/)
Bli Patreon för extra content!Support till showen http://supporter.acast.com/alla-dessa-javlar-1.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
1997 kom actionfilmen G.I. Jane med Demi Moore i huvudrollen. Nyligen hamnade den oväntat i fokus på årets Oscarsgala, i samband med det omtalade bråket mellan Will Smith och Chris Rock.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
G.I Jane är en fiktiv historia som handlar om Jordan O`Neal som blir den första kvinna som får i uppdrag att hårdträna med manliga elitsoldater i den amerikanska flottans specialförband ”Navy Seal”. Filmen kom att bli omdiskuterad på många sätt, som varför måste Demi Moores karaktär helt förneka sin kvinnlighet och varför måste hon raka av sig allt hår?
Hör om beslutet att som kvinna raka av sitt hårsvall och hur handlingen kommit att bli symbolisk för kvinnlig frigörelse. Vi reder också ut vad begreppet "sigma-man" betyder och hur det uttrycket under senare tid kopplats till en man klädd i militärkläder – Volodymir Zelenskyj. Vi pratar också med den den australiensiska filmkritikern Michael Adams om hur dålig en film egentligen kan bli.
Gäst i studion är filmkritikern Göran Everdahl.
-
Vi träffar Jane Walerud, serieentreprenör och investerare. Hon beskrivs ibland som kvinnan bakom Klarna och en av 2000-talets främsta investerare med flera världssuccéer i sitt bagage. Förutom Klarna finns exempel som Tobii och Lensway. Jane finns dessutom med på Dagens industris lista över näringslivets mäktigaste kvinnor där hon kallades för Sveriges okrönta riskkapitaldrottning.
I avsnittet djupdyker vi i ämnet deep tech och hur det går att använda investeringar för att påverka jorden till det bättre. Jane och hennes familj är engagerade i endast ett fåtal bolag åt gången och går in med mer än pengar. De investerar tid och ett stort engagemang. I samtalet delar Jane med sig av sina tankar kring såväl komplex teknologi som den skillnad det kan göra för miljön.
Samtalet leds av Robin Askelöf, CMO på Hypergene, som med podden är på ständig jakt efter nya perspektiv på beslutsfattande, verksamhetsstyrning och ledarskap.
Avsnittets boktips är ”Deep tech” av Eric Redmond. I den går han igenom vad han menar är förändringar av samma storlek som den industriella revolutionen. Och bakom det ligger sju tekniker, som alla ryms inom begreppet deep tech – och som han går igenom och förklarar i den här boken. Spännande läsning, med andra ord.
Kom ihåg att prenumerera på Konkurrenskraft så påminns du om när nya avsnitt finns att lyssna på - för vi har många fler spännande gäster som kommer! -
Jane ringer in till larmcentralen. Hon viskar och säger att hon blivit kidnappad. Shawn Grate, mannen som kidnappat Jane, ligger i sängen bredvid henne. När poliserna slutligen kommer till undsättning ska det visa sig att Shawn gjort sig skyldigt till flera grova brott.
Källor:
WJW Fox 8 Cleveland
Cleveland News
News.com.au
The Supreme Court of Ohio
NBC News
Cold Blooded Charmer: Serial Killer Shawn Grate
Kontakt:
Instagram: https://www.instagram.com/sagaspringcorn/?hl=sv
Mejl: [email protected] -
Passivitet är inte så uppskattat i vår tid. Men den som håller sig stilla kan vara mer lyhörd än den handlingskraftige. Zara Kjellner stannar upp i den danska författaren Helle Helles sällskap.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det är sensommar och börjar bli kallt i luften. Jag ligger stilla i min soffa. Kajorna har flyttat tillbaka till det stora trädet på innergården och skriker nu dag och natt. En kvinna röker cigarett efter cigarett i fönstret mitt emot. Dagarna är långsamma, liksom slutna i sig själva. En morgon cyklar jag till Stadsbiblioteket och lånar fyra böcker av den danska författaren Helle Helle. Jag lägger mig i soffan igen och läser, och sedan läser jag oavbrutet i fem dagar. En hel arbetsvecka går åt till att läsa. Efter ett tag existerar ingenting utanför min lägenhet, kajorna, kvinnan på andra sidan, och Helle Helle.
I den första romanen jag läser, Om detta borde jag skrivas i presens, flyttar den unga Dorte in i ett hus bredvid tågrälsen. Dorte ska egentligen till universitetet men går mest planlöst runt i området, i huset eller i äppelträdgården. Då och då tar hon tåget in till Köpenhamn, men istället för att åka till universitetet går hon i timmar i gallerior. Man skulle kunna beskriva Dorte som en sorts dagdrivare, hon rör sig ofta utan mål och jag föreställer mig att hon går ganska långsamt. Men samtidigt är hon allt annat än loj, även de minsta rörelserna registrerar hon, omgivningen skannas och skannas, och när hon inte lyckas gå av tåget vid rätt station är det för att hon som besatt har iakttagit flugan som dunsat i tågfönstret.
Att befinna sig så här många dagar instängd i min lägenhet är egentligen ingenting ovanligt. Ofta fastnar jag i något på morgonen och tar mig inte helt ur det förrän sent på kvällen. Det kan vara en tanke, en text, eller något mer svårgreppbart. Men under Helle Helle-dagarna är jag bara fast i läsandet, helt oförmögen att röra mig bortom det.
I den andra boken jag läser, Om du vill, går en man och en kvinna på varsitt håll vilse i en skog. De vet ingenting om varandra när de söker skydd under en tältduk mellan granarna och medan det mörknar i skogen börjar de tala med varandra. Kvinnan, mycket likt Dorte, berättar att hon spenderar mycket tid med att betrakta sin omgivning, hon lever ett ganska ensamt liv trots människorna runt henne. Kvinnan i skogen liksom Dorte går att beskriva som en observatör, som ständigt betraktar och registrerar sin omvärld. Ett tillstånd som påminner en hel del om skrivande.
I den tredje boken jag läser dyker så en författare upp. I Ner till hundarna har en kvinnlig författare tagit bussen till ändhållplatsen och blir där sittande när två förbipasserande bjuder in henne till sig på en kopp te. Samtidigt blåser det upp till storm utanför och bussen tillbaka in till staden ställs in. Författaren stannar hos de två under obestämd tid och en sorts mellantillvaro vecklar ut sig. De eldar i kaminen, äter fläskkotletter, löser korsord och går varje dag ut med två stora hundar. Ingenting avbryter eller hotar den slutna världen, författaren gör sig allt mer hemma hos de två främlingarna och snön den bara faller och faller.
Den fjärde dagen måste jag bryta min Helle-bubbla för att handla wienerbröd. Helles kvinnor äter nämligen ständigt wienerbröd. Och är det inte wienerbröd, som alltid är något torra, så är det stekt lever eller ostmackor där vaxet på osten skärs bort med en kniv. Maten är genomgående äcklig, något ångestframkallande, men bara på ett vagt molande sätt. Wienerbrödet frasar gott trots att ha blivit lite mosat i påsen. Jag lägger mig i soffan och fortsätter att läsa.
”Nu måste vi absolut börja äta råkost” säger Tine till sin syster Jane som just börjat arbeta på parfymavdelningen på Tysklandsfärjan och dagarna igenom äter godis från taxfreen, i den fjärde boken jag läser, Rödby – Puttgarden. Systrarna lever i en sorts ständig transit, de arbetar båda på färjorna som går mellan Danmark och Tyskland, varje dag och natt fylls fartygen med nya passagerare som slussas mellan de två kuststäderna men på systrarnas parfymavdelning vilar samma lite solkiga doft av rosor i luften. Janes kollegor väntar ständigt, på männen med stora plånböcker, på kunderna eller på de kasserade påsarna godis de får äta efter dagens slut, men Jane väntar egentligen inte på något, romanen, liksom de övriga skildrar bara ett liv som mest råkar likna väntan.
På fredagen måste jag tillbaka till biblioteket. Jag tvättar håret och tar sedan cykeln. En lång kö rinner ut på Odengatan, när jag kommer in skäller en man genast ut mig, hänsynslöst, menar han, att stinka parfym på ett bibliotek. Jag ursäktar mig och skyndar sedan snabbt vidare till Helle Helle-hyllan och lånar allt jag ännu inte läst.
I Föreställningen om ett okomplicerat liv med en man steker Susanne fläsk i ett sjukhuskök tills hon en dag bestämmer sig för att säga upp sig. Hemma väntar hennes man, författaren, och hennes gravida väninna Ester, som efter att ha insett att hennes man har en annan fått flytta in. Susanne vantrivs snabbt med att bara vanka runt hemma, så för att sysselsätta sig med något börjar hon flacka omkring på stan, med uppgiften att hålla sig borta tills hon blir saknad.
Men hur länge hon än flackar omkring så är det aldrig tillräckligt. Det är aldrig någon som saknar henne där hemma. Hon skaffar därför ett städjobb för att sysselsätta sig och medan hon städar andra människors hem fantiserar hon om hur det hade kunnat vara att leva ett annat liv.
Helle Helle skriver: ”Det fanns två saker som Susanne brukade föreställa sig och som alltid gav henne tröst, den ena var tanken på ett liv med en man hon en gång hade känt. Det var ett okomplicerat och konkret liv. De skulle ha ägnat tid åt beröringar, utflykter och shopping. Det skulle inte ha varit ett brott att fantisera om familjefester eller en ny lampa över matbordet.”
Men Susanne byter inte liv, inte heller Dorte, författaren, kvinnan i skogen eller systrarna på färjorna gör något drastiskt för att förändra sin tillvaro. Helle Helle skapar med sina sävliga kvinnor ett sorts motstånd till idén om personlig utveckling. De arbetar, äter, tar hand om sina nära och somnar. Men trots att tillstånden är relativt statiska blir det aldrig depressivt eller trist.
Om kvinnorna som befolkar Helle Helles världar delar en egenskap så är det just förmågan att fästa blicken, stå helt stilla och vara uppmärksam på sin omvärld.
När Jane blir uppraggad av en elektriker på färjan och får följa med honom till Tyskland blir hon så rädd för att gå vilse att hon stannar på hotellrummet. Där träffar hon en annan elektriker som är hemma från jobbet med halsfluss och tillsammans med honom vecklar en sorts tillvaro ut sig på det ödsliga hotellet i den anonyma tyska staden.
Helle Helle skriver: ”Det var något pojkaktigt och oskyldigt över honom. Jag kände mig fullständigt trygg i hans sällskap. Han bjöd mig på jordnötter. Vi satt där på rummet och tuggade utan att säga något, men det kändes aldrig pinsamt.”
Zara Kjellner
Musiken i inslaget är "Allt vi passerar är på väg hem" från Ljungens lag av Råå.
-
Redan som 14-åring började Jane Segerblom engagera sig i kampen mot alkohol och droger. Idag är hon förbundsordförande i UNF och blev tidigare i år nominerad till en av Årets unga ledande kvinnor. "Men att vara en engagerad nykterist och samtidigt vara en ung kvinna är inte alltid lätt", konstaterar Jane i det tredje avsnitt av Sommarpoddarna 2020. Välkommen till Vänliga hälsningar Vetlanda.
- Visa fler
![#148 - Roadtrip från Zagreb till Valencia [svår]](https://is3-ssl.mzstatic.com/image/thumb/Podcasts126/v4/01/ed/eb/01edeb78-021e-9e19-a757-3ebedefdebb6/mza_1232582255841266061.png/80x80bb.jpg)
