Hunger Podcasts
-
Varje gång vi kommer ihåg en händelse förändras minnet en smula. Vad får det för konsekvenser när självbiografier ska skrivas. Ja, vad vet vi egentligen om våra egna liv?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Den 17:e november 1995 föll stora mängder snö över Västsverige. Jag har livliga minnen av att befinna mig på Göteborgs centralstation utan att komma hem den kvällen, och av att dagen efter se människor åka längdskidor vid Götaplatsen. Det är bara det att jag inte alls befann mig Göteborg dessa dagar, utan hemma i Ljungskile. Jag tror mig veta att mina falska minnen kommer dels av en väns berätta om sin snöoväderskväll på centralstationen, och dels från en bild i Göteborgs-Posten av skidåkare i centrala stan. På samma sätt har en annan vän berättat att hon tagit över ett av mina minnen. Vi växte upp i samma område av likadana hus. När jag berättade att ett av mina första minnen var av hur stor jag kände mig när jag kunde se en tofs av mitt eget hår i spegeln över den låga badrumsbänken, sa hon att hon hade trott att detta var hennes minne ända tills hon nu hörde mig berätta det igen och insåg att hon bara lånat det.
För några år sedan pratades det mycket om falska minnen kopplat till människor som genom terapi letts att minnas övergrepp som aldrig ägt rum. Minnesforskaren Elisabeth Loftus har liknat minnet vid en wikipediaartikel som vem som helst kan gå in och ändra i. På samma sätt skapar och omformar vi alldeles på egen hand hela tiden våra vanliga minnen. Varje gång vi tänker på något vi varit med om förändras det litegrann. Det vetenskapliga ordet för det är rekonsolidisering. Det är en process som kan upprepas många gånger. Detaljer faller bort och tillkommer, ordningsföljder ändras, personer byts ut eller läggs till, olika tillfällen läggs ihop till ett enda.
Vittnespsykologin har också visat att vi har svårt att komma ihåg ens grundläggande skeenden i händelseförlopp vi bevittnat. Delvis beror det på att vi redan när det händer feltolkar eller missar viktig information, men studier visar att vi under de veckor som följer även förändrar våra minnen utifrån vad som tycks oss mest logiskt, eller vad våra fördomar och förväntningar säger oss borde ha hänt. Men också känslor kopplade till minnet förändras över tid. Det gamla minnet formas om av det liv vi lever nu, vilken stämning vi är i när vi plockar fram det, hur relationer till de inblandade förändrats, vad som hänt oss i livet sedan det skedde och hur andra återgivit samma händelser för oss. Ett glatt minne kan bli mörkare om vi mår dåligt när vi plockar fram det, eller om relationen till någon inblandad försämrats, och tvärtom.
Ju äldre våra minnen blivit desto mer ökar möjligheten att vi hunnit omforma dem, kanske i flera omgångar. Därför är risken stor att den pensionär som skildrar sin barndom misslyckas med att göra det på ett sätt som överensstämmer med hur den upplevdes medan den faktiskt pågick. Vi förskönar och förvränger, förstorar upp våra egna positiva drag och insatser, förminskar och rationaliserar det dåliga vi gjort - och förstärker på så vis vår självkänsla och känslan av trygghet och konsistens. "Troligtvis", skriver hjärnforskaren Pontus Wasling i sin bok Minnet fram och tillbaka, "är hela syftet med vårt dåliga minne att vara självförhärligande.” Vi anpassar helt enkelt våra hågkomster efter våra nuvarande behov och det är viktigare att ett minne är oss till lags än att det är korrekt.
Så hur mycket kan vi egentligen lita på en självbiografisk bok?
Det funderar Joyce Carol Oates över i boken Det förlorade landskapet. Den innehåller ett antal självbiografiska berättelser från barndomen upp till vuxen ålder. Både ton och teman känns igen från Oates romaner. Här finns starkt dramatiska händelser, som en ungdomväns självmord, mordet på en äldre släkting och incest och våld i en grannfamilj. Joyce Carol Oates skriver att en författares verk är en kodifierad återgivning av författarens liv. Och allteftersom åren går glömmer man det privata livet, sånär som på konturerna av det. Bara då och då kommer man ihåg nyckeln till koden. Med andra ord: när de egna minnena blir till arbetsmaterial bleknar och förvanskas de. Minnen och fantasi flyter samman.
Oates erkänner också medvetna förvanskningar för att skydda sig själv eller dem hon skriver om. Flera personer kan också ha slagits ihop till en enda, eller personlighetsdrag lagts till för att skärpa storyn. Hon förklarar att hon väljer essensen av sitt liv, och förbättrar den. Så jobbar vi alla hela tiden men oftast utan att vara medvetna om det. Vi skapar mening och konsekvens där ingen mening eller konsekvens finns. Vi ägnar oss åt det som på marknadsföringslingo kallas storytelling.
Vår vänstra hjärnhalva jobbar hela tiden med att ge logiska förklaringar, fylla i luckor, se samband och mönster. Där spinns röda trådar av liv som de flesta av oss levt på måfå, och vi bygger en sammanhängande berättelse som kan visa oss själva och andra vilka vi är. Utan en sådan riskerar vi att framstå som konstiga. Det normala är att presentera sitt liv som en begriplig historia.
Kulturen vi lever i erbjuder mönster eller scheman för hur vi skapar våra livsberättelser. När jag läste journalisten Martin Caparròs reportagebok Hunger slogs jag av hur många av dessa jordens fattigaste och mest utsatta människor han intervjuade som beskrev sina liv som resultatet av guds vilja. I västvärlden skulle den som lade fram sin livshistoria så med stor sannolikhet betraktas som ganska udda. Här är vi i första hand agenter i våra liv – ensamma befälhavare på våra skepp. ”Jag gjorde som alla andra utan att tänka på det”, eller ”jag gjorde som jag blev tillsagd” är inget vi hör andra berätta särskilt ofta, trots att det troligen är sant för merparten av våra erfarenheter.
Jag hörde en gång en författare som ondgjorde sig över att när hon skrev en roman så trodde alla att den var självbiografisk men när hon skrev självbiografiskt så misstrodde alla sanningshalten. Det kan säkert upplevas som tröttsamt och paradoxalt, men likafullt är det högst relevant att ifrågasätta den som påstår sig återge exakta sanningar om sitt liv. Som Joyce Carol Oates skriver: "Egentligen har vi inte tillgång till de personer vi en gång var. Våra minnen är uppdiktade, även om de är välmenta.” Slut citat.
I fallet med snöstormen vet jag att jag "minns" fel. Vad gäller långt många fler minnen är jag osäker. Trots att mina barn inte är så gamla har jag redan svårt att minnas vem av dem som sa och gjorde vad när de var små. Vad gäller de allra flesta av mina minnen tillåter jag mig att vara säker på att minnas rätt. I alla fall ända tills de stöts mot någon annans minnen av samma sak och de visar sig skilja sig åt.
Eva-Lotta Hultén, frilansjournalist
-
Kock, krögare, 42 år. Född i Solna, bosatt i Stockholm. Debuterar som Sommarvärd.
Alla Sommarprat finns att lyssna på i Sveriges Radio Play.
Kocken Björn Frantzén driver Sveriges första restaurang med tre stjärnor i Guide Michelin och i Sommar i P1 berättar han om resan dit. Från misshandel i brittiska krogkök via konkurshot och nattjobb och försakat familjeliv till ren och skär matlycka.
När Björn Frantzén var 18 år gjorde ett medfött hjärtproblem att han fick lägga tankarna på en proffskarriär som fotbollsspelare på hyllan. Lite av en slump hamnade han då på Edsbacka krog i Sollentuna som elev hos stjärnkocken Christer Lingström, där märkte han att anspänningen i proffsköket liknade den inför avspark och bestämde sig för att byta sport mot mat.
Kocken, matnörden och stjärnkrögaren Björn Frantzén är idag 42 år och berättar i sitt Sommarprogram om hur han som ung kille fuskade sig in i den internationella stjärnköksvärlden i London. Där fick han utstå brutala förolämpningar och sparkar under arbetsförhållanden som inte liknade något annat. Frantzén pratar om skillnaderna mellan svenska och internationella arbetssätt, om sin väg mot att förstå att han ville - och att han kunde - skapa maträtter som lät tala om sig. Han berättar om sin fru Sara och hur hon höll honom under armarna i de värsta stunderna, då när han arbetade i stort sett dygnet runt för att lära sig så mycket han bara kunde.
Tillsammans med sin kollega Daniel Lindeberg öppnade han krogen Frantzén/Lindeberg i Gamla Stan i Stockholm – den blev snabbt superhajpad och fick på kort tid två stjärnor av Guide Michelin. Men efter ett tag började det knaka i fogarna. Björn Frantzén berättar om hur de två kollegorna efter många turer genomgår en smärtsam skilsmässa, en händelse som fortfarande plågar honom.
I sommarprogrammet berättar han också om när han inser att han är på väg att göra samma misstag som många fäder gjort genom historien; genom att lägga all kraft och energi på arbetet får familjen betala priset. Och han sätter ord på sin längtan efter att både lyckas med sitt nya krogkoncept och att få familjelivet att gå ihop.
Mer om Björn FrantzénDriver Sveriges första restaurang med tre stjärnor i Michelinguiden, Frantzén. Den har också utsetts till en av världens bästa av The World´s 50 Best Restaurants och fått utmärkelsen Årets Restaurang.
Driver även vinbar, cocktailbar, gastropub och flera andra restauranger, varav två finns i Hongkong.
Startade restaurang Frantzén/Lindeberg tillsammans med en kollega. Kampen för en tredje Michelinstjärna ledde till att kompanjonerna gick skilda vägar vilket skildras i dokumentärfilmen Hunger.
Gett ut flera böcker om mat.
Producent: Håkan Lahger
-
Mobbingpodden (källa Expressen) Flumskolan är tillbaka med en granskning av GT-chefen Frida Boisens novellsamling 01.15. Med Ina Lundström, redaktör på magasinet Hunger, Linus Larsson från Politism, Camila Astorga Díaz från Rummet och programledare i P3 och Emma Knyckare Komiker och programledare i P3. Studierektor Johannes Klenell.
