Gunnar Ekelöf Podcasts
-
Med den ljuva, lyckliga, vemodiga, motbjudande sommaren för dörren stängde vi in oss en eftermiddag i ett försomrigt Stockholm med jordgubbskaka, champagne och gisslan: veckans podgäster poeten Arne Johnson och litteraturvetaren Sofia Roberg, för att prata sommar i poesin.
Dikter som läses i poden (i kronologisk ordning)
”Eufori”, Gunnar Ekelöf ur Färjesång (1941), ”Juninatten”, Inger Christensen ur Alfabet (2019), Titellös dikt, Johannes Göransson ur Summer (kommer 2022), Titellös dikt, Johan Jönsson ur Nod noll (2001), Titellös dikt, Helena Boberg ur Sinnesvåld (2013), Sonett nr 18, Shakespeare ur Sonetter i översättning av Eva Ström (2010). Titellös dikt, Arne Johnson ur Zoetrope (2021), Titellös dikt, Ann Jäderlund ur Mörker mörka mörkt kristaller (2005)
Samtliga dikter är godkända för uppläsning av rättighetsinnehavarna. Poden är originalpublicerad på sajten Örnen och Kråkan som står under ansvarig utgivare. Läs mer om aktuell poesi på www.ornenochkrakan.se -
Var finns de rena svaren och den avklarnade blicken på världen? När författaren Mattias Hagberg tar sig an frågan tycks svaren leda honom till en värld av brus, nonsens och trams.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
I Thomas Pynchons roman "V" från 1963 möter läsaren, bland mängder av andra romanfigurer och lösa berättartrådar, den tyske ingenjören Kurt Mondaugen. Det är tidigt 1920-tal och Kurt Mondaugen sitter i tyska Västafrika och analyserar radiobrus från atmosfären på jakt efter mönster. Han är del av ett världsomspännande forskningsprogram med den uttalade målsättningen att avslöja signalernas ursprung och mening. Kanske döljer sig ett meddelande i röran av radiovågor? En hemlig kommunikation? En kod?
Kurt Mondaugen och hans kollegor vet inte att radiovågorna de avlyssnar och undersöker bara är atmosfäriska störningar, det vill säga ett naturligt brus som uppstår under vissa väderförhållanden eller i samband med solstormar. Här finns varken meddelanden eller mönster, bara en oöverskådlig kakofoni. Ändå upptäcker Kurt Mondaugen, eller rättar sagt en vän till honom, att bruset bär på ett budskap, en allvarsmättad mening på renaste tyska: Die Welt ist alles was der Fall ist. Världen är allt som är fallet.
Ur det innehållslösa bruset har en oändligt meningsfull sats uppenbarat sig. Men varför?
Thomas Pynchons lek med en av den moderna filosofins mest allvarstyngda utsagor är lätt att avkoda. "Die Welt ist alles was der Fall ist" är ingenting annat än den berömda första satsen i Ludwig Wittgensteins banbrytande verk "Tractatus Logico-Philosophicus" från 1921, en sats som inleder filosofens generalangrepp på vad han upplevde som den västerländska kulturens meningslösa pladder. Ludwig Wittgenstein ville inget mindre än att rensa vetenskapen i allmänhet och filosofin i synnerhet från allt onödigt tjatter. Med sin skrift ville han komma fram till ett fulländat, rent och logiskt språk, en begreppsvärld befriad från årtusenden av överlagringar, missförstånd och rena dumheter. Han ville, en gång för alla, rädda tanken och språket från sina egna tillkortakommanden. Eller som han själv skriver i förordet till "Tractatus": "Man skulle kunna sammanfatta hela innebörden av denna bok i ungefär följande ord: Det som går att säga, går att säga klart, och om det man inte kan tala måste man tiga."
Ludwig Wittgenstein ville med andra ord resa en mur runt det filosofiska språket, han ville upprätta en demarkationslinje som inte fick överträdas. I sitt förord slog han fast: "Gränsen kommer alltså endast att kunna dras i språket, och det som ligger bortom denna gräns är helt enkelt nonsens."
Thomas Pynchon vänder med andra ord ut-och-in på Ludwig Wittgenstein. I stället för att rensa språket och tanken låter han pladdret ta över. I romanen "V" uppstår det meningsfulla av en slump. Ur rymdens oändliga brus kan vad som helst råka framträda, till och med ett till synes meningsfullt filosofiskt påstående på tyska.
Ja, hela Thomas Pynchons romankonst fungerar på samma sätt; ur ett närmast ändlöst flöde av ord, intriger och digressioner framträder en svårgripbar meningsfullhet, eller i alla fall något vi kan kalla realism, en sorts oöverskådlighet eller åtminstone osäkerhet som liknar livet självt. Hos Thomas Pynchon är det bruset som regerar, just för att verkligheten är alltför motsägelsefull för att rymmas inom ett språk, än mindre mellan ett par bokpärmar, vare sig det handlar om ett filosofiskt traktat eller ett omfattande romanbygge.
För Thomas Pynchon är det med andra ord själva meningslösheten som är grejen. Hans mål är nonsens som realism, ett meningsbärande strunt, eller rent trams om man så vill.
Scenen med Kurt Mondaugen i Thomas Pynchons debutroman kan upplevas som ett frontalangrepp på Ludwig Wittgensteins filosofiska program, som en bredsida ämnad att slå omkull en av nittonhundratalets mest inflytelserika tänkare med ett enkelt narrstreck. Men saken är något mer komplicerad än så. Ludwig Wittgenstein läste själv med glädje allsköns trams, som till exempel nonsenslitteraturens egen bibel, "Alice i underlandet", och han lär till och med ha sagt att han kunde föreställa sig ett helt filosofiskt verk uppbyggt enbart av olika skämt.
Mellan Ludwig Wittgensteins sparsmakade filosofiska satser och Thomas Pynchons överflödande, karnevaliska litterära upptåg finns en märklig affinitet, som om de båda arbetade sig fram mot samma problemområde, fast från två diametralt olika utgångspunkter.
Precis som Thomas Pynchon älskade Ludwig Wittgenstein att osäkra sitt eget bygge. Gång på gång reser han stegen, bara för att lika snabbt plocka bort den. "Mina satser är klargörande på det sättet att den som förstår mig till slut inser att de är nonsens…" heter det till exempel mot slutet av "Tractatus". Och i "Filosofiska undersökningar", det postumt utgivna storverket: "Filosofins resultat är upptäckten av rent och skärt nonsens och av bulor som förståndet fått genom att ränna emot språkets gränser. Dessa, bulorna, låter oss inse värdet av upptäckten."
Ja, kanske har varken filosofin eller litteraturen någon annan uppgift än att banka fram dessa mentala bulor, rådbråka våra sinnen tills vi tappar förståndet och inser att leken är en lika framkomlig väg som allvaret.
Kanske har Sveriges egen nonsensprinsessa, poeten Isabella Nilsson, sammanfattat detta drag hos Ludwig Wittgenstein allra bäst, när hon, med en blinkning till det allvarstyngda budskapet i "Tractatus" skriver: "Om det man inte kan tala måste vi tramsa." En nonsenspoetisk tes värd att spika upp på varenda litterär port i hela fantasins rike: "Om det man inte kan tala måste vi tramsa."
Eller som Gunnar Ekelöf, Sveriges höglitterära mästertramsare, uttryckte samma sak i en av dikterna i samlingen med den talande titeln "Strountes" från 1955:
När man kommit så långt som jag i meningslöshet
är vart ord åter intressant:
Fynd i myllan
som man vänder med en arkeologisk spade:
Det lilla ordet du
kanske en glaspärla
som en gång hängt om halsen på någon
Det stora ordet jag
kanske en flintskärva
med vilken någon i tandlöshet skrapat sitt sega
kött
Finns det då någon poäng med denna essä, detta snirklande och eklektiska refererande till några av förra århundradets mest uppburna farbröder: Ludwig Wittgenstein, Thomas Pynchon och Gunnar Ekelöf…? Finns det en sensmoral, ett budskap, något att avtäcka och ta med sig hem? Eller är detta också bara radiobrus, signaler utan något uppenbart sammanhang, atmosfäriska störningar som ordnar sig till något som låter sammanhängande och begripligt men som i själva verket inte är något annat än ett tramsigt spratt?
Ja, säg det?
Kanske är det till syvende och sist så som kungen formulerar det i "Alice i underlandet" när han kommenterar ett vittnesmål i berättelsens avslutande rättegång, en kommentar som har bäring på hela romanen, men som också går långt utanför själva fiktionen:
"Om det nu inte finns minsta mening i det, sa kungen, så spar vi en massa besvär eftersom vi då inte behöver försöka hitta någon."
Mattias Hagberg, författare
-
Gunnar Ekelöf, Artur Lundkvist, Harry Martinson, Nils Ferlin, Eyvind Johnson, Ivar Lo-Johansson och Erik Lindegren. I en villa på Parkvägen på Lidingö samlades poeterna på 1930-talet. Värdfolk var makarna Tora Dahl och Knut Jaensson och litteratursamtalen stod i centrum för samvaron. Författaren Jesper Högström är gäst hos Marie Lundström.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
När Jesper Högström skulle skriva Gunnar Ekelöfs biografi hittade han Tora Dahls dagböcker på Kungliga Biblioteket. Ekelöf fick vänta. Med det digra och ibland pikanta materialet i Dahls dagböcker kunde Högström istället levandegöra livet på Parkvägen i boken "Jag vill skriva sant Tora Dahl och poeterna på Parkvägen". I dagböckerna framgår det att Tora Dahl haft kärleksförhållanden med både Erik Lindegren och Gunnar Ekelöf. Och hon skildrar hur det var att vara "husmor", kvinna och författare i villan på Parkvägen med de unga poeterna som återkommande, ofta övernattande, gäster.
Programmet sändes första gången i oktober 2021.
Skriv till oss! [email protected]
Programledare: Marie Lundström
Redaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Anna-Karin Ivarsson (producent)
-
Författaren Tora Dahl (1886-1982) såg hur föraktet för barn fördes vidare mellan generationerna. Vi har fortfarande mycket att lära av henne, menar Eva-Lotta Hultén i denna essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Under många år tänkte jag att jag någon gång skulle skriva en biografi över Tora Dahl. Hennes serie om flickan Gunborgs uppväxt var en av min ungdoms stora läsupplevelser och jag tyckte att Tora Dahl blivit orättvist bortglömd. Men andra hann före.
Tora Dahl hade en särskild förmåga att skildra inte minst det lilla barnets känslor. Jag var i tonåren när jag läste hennes sju böcker långa svit om fosterbarnet Gunborg, byggd på Tora Dahls uppväxt, och jag hade min egen barndom i hyfsat färskt minne. Själv var Tora Dahl 68 år när första delen kom ut, men hon verkade minnas allt med skärpa och jag kände igen mig själv: nyfikenheten, förundran inför de vuxnas ofta obegripliga ord och handlingar, känslan av att bli missförstådd och inte tagen på allvar.
I sin biografi "Jag vill skriva sant. Tora Dahl och poeterna på Parkvägen" använder sig Jesper Högström av Tora Dahls dagböcker och det blir tydligt att känslor av att inte bli förstådd eller lyssnad till fortsatte att följa henne. Hennes egen man nedvärderade henne som författare och tänkare, liksom flera i den litterära umgängeskrets de tillhörde och där bland andra Artur Lundkvist, Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren ingick. En scen som särskilt fastnar är den där Tora Dahl, som själv är mycket förtjust i barn men inte har några egna, bevittnar ett samspel mellan en mor och ett spädbarn som hon sedan återberättar för några av de andra och får veta att hon sett i syne. Bebisar kan inte samspela, de är tomma blad, vet dessa andra barnlösa personer att berätta för henne.Barn är ju så ointressanta!
Också en annan scen återger hur hon blir nedlåtande bemött för att hon vill prata om barn. En liten pojke hon träffat visade henne sina bokmärken och hon är glad över det korta mötet. Artur Lundqvist tittar på henne som hon inte är riktigt klok när hon berättar och maken, kritikern och essäisten Knut Jaensson, blir generad över att hon vill ta upp deras tid med detta. Barn är ju så ointressanta!
Jesper Högström konstaterar på något ställe i sin biografi att Tora Dahl fyller sida efter sida i sin dagbok med tankar om hur vår uppfostran formar barn men han skriver ganska lite om vad det är hon faktiskt tänker om detta.
Barns liv och föreställningsvärld är centrala inte bara i hennes dagböcker utan också i flera av hennes publicerade verk. Jag söker i en av hennes essäböcker, också den en viktig läsupplevelse i min ungdom, efter mer av hennes tankar på området. "Om växande och om förtryck" heter boken. I den kopplar Tora Dahl föraktet för barn till föraktet för allt som växer. Hon ondgör sig över hur vi vänder oss till det levande och säger att det ingenting är värt i sig självt utan får sitt värde av den som formar eller nyttjar det. Hon kopplar också förtrycket av barn till andra sorters förtryck. Tyranner finns både i form av totalitära diktatorer och föräldrar som trycker ner och omformar sina barn med straff, hot eller belöningar. Alla varelser har rätt till sin egenart, menar Tora Dahl.
Hennes reflektioner får mig att tänka på hur ett par äldre kvinnor, när jag var nybliven mamma, oberoende av varandra berättade för mig att de var avundsjuka på dagens unga föräldrar som kelade med eller ammade sina barn när barnen påkallade att de behövde det. Själva hade de hållit sig till sin tids råd: barnet skulle bara plockas upp när det skulle äta eller bytas på – och tiderna för det var strikt reglerade. Mat högst var fjärde timme så inte barnen blev bortskämda eller klemiga. Däremellan kunde de gott skrika sig till sömns. Dessa äldre kvinnor hade lytt råden trots att det värkt i själen på dem.Idag tänker vi väl inte längre så?
Det var så man såg på barn och barnuppfostran när Tora Dahl blev näpst för att hon visade intresse för barns känsloliv och kommunikation. Idag tänker vi väl inte längre så?
Medan jag läser Tora Dahls essäer snubblar jag över en artikel i Riksförbundets Attentions medlemstidning. Den handlar om en pappa till ett barn som under flera år vägrade att gå till skolan. Mannen var, samtidigt som sonen skolstrejkade, utbildningschef i en kommun i Värmland. Han berättar hur alla, när sonen slutade gå till skolan, försökte få honom dit igen. Men pappan ångrar att han var med och pushade. För, som han säger i intervjun, "alla tittade på sonen, ingen tittade på skolan."
Det var ju skolan som gjort sonen sjuk, ändå förväntades han böja sig krokig för att passa in där. Och pappan skäms över att han själv pressat sonen med "Man kan inte ha roligt jämt", och "Du vänjer dig". Nu försöker pappan skapa den skola hans barn hade behövt, där det finns avskildhet för dem som är i behov av det och där varken barn eller föräldrar ombeds skärpa sig när skolgången blir övermäktig.
De här förväntningarna om att alla barn ska klara samma saker och trivas i samma miljöer, och hårdheten som hela tiden hörs i debatten – de ständiga kraven på mer krav och gnället över att dagens barn är bortskämda och överkänsliga – är det inte samma gamla förakt för det som lever och växer som också Tora Dahl försökte göra upp med? Vad händer med den som aldrig får känna att den duger eller att det den gör räcker? Hur långt ska vi egentligen gå i våra försök att forma barnen efter samhällsinstitutionerna istället för tvärtom? Hur mycket psykisk ohälsa bland unga tål Sverige?Hur mycket psykisk ohälsa bland unga tål Sverige?
Tora Dahl såg hur föraktet för barn internaliserades och fördes vidare mellan generationerna. Den som mötts med hårdhet blev själv hård och hon skriver: "Vi har både tyrannen och barnet inom oss, det frågande och rättframma barnet och tyrannen som föraktar detta barn därför att det ingenting har att komma med som kan göra sig gällande." Hon citerar poeten Wordsworth som skrivit att 'Barnet är mannens fader'. I oss alla finns det barn vi en gång var kvar och fortsätter forma vilka vi är som vuxna.
Jag samåkte en gång med en engelsman i någon timme. Det var när mina egna barn var små och jag precis hade börjat arbeta igen. Mannen ville berätta för mig om sin egen frus tid hemma med barnen. Hur frustrerande han tyckte det var att se denna framgångsrika yrkeskvinna degradera sig själv – i hans tycke – till att bara prata om blöjbyten och matning. Jag svarade syrligt att det här var ett av skälen till att jag var glad att min egen man delat tiden hemma med våra barn med mig: att han begrep att blöjbyten och matning faktiskt är mycket viktiga saker när man har med små människor att göra.
Det blev alldeles tyst i bilen och jag undvek avsiktligt att lätta upp stämningen genom att börja prata om annat. Det är få saker jag har så svårt för som människor som nedvärderar barns behov och upplevelser. Men om jag varit klokare och mer storsint hade jag kanske i hans barnförakt kunnat se det förtryckta barn han möjligen varit själv en gång.
Eva-Lotta Hultén
-
Ska nya byggnader vara samtida eller igenkännliga från äldre tiders bebyggelse? Författaren och journalisten Lars Anders Johansson vill uppmärksamma oss på den mångfald som traditionen erbjuder.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Den första november 1903 tändes lanterninen i Tjärvens fyr för första gången. Fyren ligger på ett ensligt skär i yttersta havsbandet i Stockholms norra skärgård. Tjärven är angöringsfyr för Furusundsleden in mot Stockholm. Skäret är bara 200 meter långt och 100 meter brett och dess högsta punkt höjer sig endast sex meter över havsytan. Vid hårt väder sköljer havet över hela klippan och där finns varken träd eller buskar. Endast ett rikt fågelliv. Där går inte ens att förtöja med båt och landstigning är endast möjlig när vädret är lugnt.
Att bygga en fyr på en så gudsförgäten plats var ett komplicerat företag och bygget föregicks av intensiva diskussioner. Efter ett antal grundstötningar och skeppsbrott i vattnen runt Tjärven och Söderarm beslutades dock att göra den lilla klippan till en fyrplats, då den tidigare angöringsfyren Söderarm befunnits otillräcklig och dessutom saknade mistlur.
Det mest anmärkningsvärda med Tjärvens fyr är dock inte den svårtillgängliga placeringen, utan den ambitiösa gestaltningen. Arkitekten John Höjer valde nämligen att utforma fyren som en medeltida borg, med krenelerade bröstvärn, burspråk, torn och rundade fönster. Detta trots att byggnaden endast skulle beskådas av sjöfarare på avstånd, och av den stackars fyrpersonalen från Söderarm, som turades om att bemanna Tjärven i tvåveckorsperioder.
Det fantasieggande sagoslottet som reste sig ur havet väckte diktaren Gunnar Ekelöfs intresse. I diktsamlingen Köp den blindes sång från 1938 finner man dikten Tjärven, där Ekelöf frågar:
Vem flyttade slottet hit
och satte det på ett ödsligt skär?
Vem tog det ur öknen, djinn eller ande,
vem bor i de hundra gemaken, nymf eller fe?
Vem flyger i fjäderhamn dit, vem stiger
dit upp ur de svartblanka vatten?
1956 renoverades Tjärvens fyr. Vid det laget hade de historiserande stilarna kommit ur modet till förmån för den strama funktionalismen. Dekorationerna skalades bort och fasaden kläddes med tidstypiska eternitplattor, vilket ansågs vara framtidens material. Mig veterligt har ingen diktare skaldat om den eternitklädda kuben, men skräckförfattaren John Ajvide Lindqvist har förlagt en berättelse om zombier till den lilla ön.
Den medeltidsinspirerade sagoarkitekturen var av ett slag som idag med största sannolikhet skulle avfärdats som ”pastisch” av dem som anses företräda den goda smaken, å andra sidan var den på många sätt typisk för sin samtid, som excellerade i arkitekturhistoriska referenser, om än kanske inte så ofta i fyrsammanhang.
Byggandet kring det förra sekelskiftet präglades av en hämningslös entusiasm inför arkitekturhistorien. Stilar ur det förflutna blandades hej vilt, men skapade tillsammans en helhet som vunnit uppskattning av eftervärlden. Till Sveriges och Stockholms lycka sammanföll denna eklektiska tidsålder med Stockholms mest expansiva fas.
Medan de funktionalistiska pionjärerna ville klippa banden till historien ville de traditionella arkitekterna stärka dem.
Mellan åren 1880 och 1890 bebyggdes 2000 tomter i Stockholms innerstad. Nästan hela den nuvarande stenstaden tillkom under detta decennium. I dag tycks de flesta vara överens om att resultatet blev lyckat. De lägenheter som uppfördes under denna period är de mest attraktiva i dag.
Stenstadens popularitet är resultatet av god stadsplanering i kombination med god arkitektur. Denna typ av stadsbyggande skulle dominera fram till slutet av tjugotalet, då det utmanades av, och sedermera konkurrerades ut av, ett annat sätt att planera och bygga: funktionalismen. Skillnaden mellan den traditionella arkitekturen, eller arkitektur i klassisk tradition som den också kallas, och funktionalismen, är mer än en fråga om stil. Det var två helt skilda ideologiska paradigm som ställdes mot varandra.
Arkitekturhistorien fram till funktionalismens genombrott är en historia av ständiga experiment. Lyckade grepp kopierades, misslyckade grepp förkastades. Därför är den traditionella arkitekturen paradoxalt nog ofta mer funktionell än den funktionalistiska, eftersom de senare förkastade den nedärvda kunskapen från föregångarna.
Medan de funktionalistiska pionjärerna ville klippa banden till historien ville de traditionella arkitekterna stärka dem. Det gällde inte bara den specifika platsens historia, utan arkitekturhistorien i största allmänhet. Det finns en lekfullhet i stilvalen kring förra sekelskiftet som gav oväntade resultat. På Strandvägen i Stockholm samsas en rad historiska stilar i vad som likväl bildar en sammanhängande helhet. Ett talande exempel är Bünsowska huset, till vars utformning arkitekten Isak Gustaf Clason inspirerades av de renässansslott som han sett på resa i Loiredalen.
Arkitekturen i klassisk tradition skiljer sig också från den modernistiska i synen på skönhet. De traditionella arkitekterna ville bygga vackert, och lutade sig därvid på den samlade erfarenheten ur arkitekturhistorien.
Trots att skönhet är ett ämne som debatterats sedan antiken är det inte ovanligt att den samlade kunskapen på området avfärdas med relativiserande slagord som att “skönheten ligger i betraktarens öga”. Därför tenderar försvarare av klassisk arkitektur lämna de teoretiska resonemangen därhän och istället hänvisa till opinionsmätningar och attitydundersökningar som visar att människor alltjämt föredrar traditionell arkitektur.
Men skönhet är inte en helt och hållet subjektiv fråga. Redan Pythagoras kunde till exempel på 500-talet före Kristus konstatera det gyllene snittets betydelse för vår upplevelse av harmoni. Den traditionella arkitekturen är en flera tusen år gammal experimentverkstad där denna typ av insikter empiriskt prövats. Opinionsmätningar bekräftar empirin.
Modernisternas motstånd mot historiserande arkitektur springer ur Sigfried Giedions idé om ”stadens årsringar”, att varje byggnad måste spegla sin tillkomsttid. De flesta skulle nog säga att de historiskt inspirerade byggnaderna på Strandvägen speglar sin tid i lika hög grad som de brutalistiska byggnaderna runt Brunkebergs torg.
Det som ansågs vackert för hundra år sedan anses fortfarande vackert.
Att verka i en tradition är inte att vilja vrida klockan tillbaka eller att vilja förvandla staden till ett museum. En tradition är en organisk process av ständigt framåtskridande. Den som kontrasterar det sena 1800-talets mångfald inom arkitekturen mot efterkrigstidens bedövande likriktning blir varse hur begränsad den blir som vill bryta med traditionen och klippa banden till historien.
Sverige kring förra sekelskiftet var ett mycket fattigare land än Sverige idag. Att bygga hus var både dyrare och mer komplicerat. Ändå lades så mycket mer vikt vid byggnaders utformning och estetik än idag. Det sena 1800-talets industrilokaler, som Kvarnen Tre Kronor eller Münchenbryggeriet är idag uppskattade märkesbyggnader. Ingen möda sparades när nya byggnader skulle utformas. Inte ens om de låg på ett avlägset skär i Ålands hav.
Historien tog inte slut, vare sig med modernismen eller det kalla kriget. Människors upplevelse och behov av skönhet försvann inte med industrialiseringen. Det som ansågs vackert för hundra år sedan anses fortfarande vackert.
I dag befinner vi oss på ungefär lika långt avstånd från den historiserande sekelskiftesarkitekturen som från funktionalismens genombrott. Vi kan välja om vi vill vara en civilisation som reser riddarborgar ur havet, eller en som klär dem i eternit.
Lars Anders Johansson
-
Gunnar Ekelöf, Artur Lundkvist, Harry Martinson, Nils Ferlin, Eyvind Johnson, Ivar Lo-Johansson och Erik Lindegren. I en villa på Parkvägen på Lidingö samlades poeterna på 1930-talet. Värdfolk var makarna Tora Dahl och Knut Jaensson och litteratursamtalen stod i centrum för samvaron. Författaren Jesper Högström är gäst hos Marie Lundström.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
När Jesper Högström skulle skriva Gunnar Ekelöfs biografi hittade han Tora Dahls dagböcker på Kungliga Biblioteket. Ekelöf fick vänta. Med det digra och ibland pikanta materialet i Dahls dagböcker kunde Högström istället levandegöra livet på Parkvägen i boken "Jag vill skriva sant Tora Dahl och poeterna på Parkvägen". I dagböckerna framgår det att Tora Dahl haft kärleksförhållanden med både Erik Lindegren och Gunnar Ekelöf. Och hon skildrar hur det var att vara "husmor", kvinna och författare i villan på Parkvägen med de unga poeterna som återkommande, ofta övernattande, gäster.
Skriv till oss! [email protected]
Programledare: Marie Lundström
Redaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Anna-Karin Ivarsson (producent)
-
Christer Hermansson är författare till en lång rad böcker och kulturchef i Strängnäs bland annat. Han är också känd för att debattera biblioteksfrågor. I höst, 2021, släpper han boken Kontorschefen och cellisten. Christer är en storläsare, han läser gärna flera böcker parallellt och är intresserad av olika sorters texter, allt från kommunpolicys till skönlitterära texter. Han säger att det är krävande att läsa, att det är jobbigt. Christer har mycket annat att säga om läsning, men också om att skriva. Välkommen in att lyssna!
Böcker och författare som nämns:
Mansklubben av Leonard Michael
Jag måste sluta tänka på Patrik Lundgren av Josefin Sonck
Tavlor på en utställning av Teodor Stig-Matz
Det sjunde korset av Anna Seghers
Vi ses igen i nästa dröm av Carl-Henning Wijkmark
Orons bok Fernando Pessoa
Faserland av Christian Kracht
Essayer av Michel De Montaigne i översättning av Jan Stolpe
Samlade verk av Lydia Sandgren
Prator Sandro Kay-Åberg
Albert Camus Magnus
Hedlund Erik Andersson
Daniil Charms
Konrad Bayer
Gunnar Ekelöf
Håkan Nesser
Kurt Tucholsky
Christer Hermanssons hemsida -
Han var outsidern som tog den europeiska modernismen till Sverige, samtidigt om han plågades av svek och själslig förtvivlan. Han var drömmaren vars lyrik kom att förändra den svenska diktarkonsten. Litteraturväven berättar historien om Gunnar Ekelöf: Jag Har Drömt Mig Ett Liv. Följ oss gärna på instagram för att se vad som är på gång.
Litteraturväven är ett program av och med Jonas Stål, med inläsningar av Beatrice Berg, Hanna Wintzell och Dick Lundberg. Gunnar Ekelöfs porträtt är tecknat av Irem Babovic.
KÄLLOR:
[Litteratur]
Cullenberg, Johan – En diktares kompost: om Gunnar Ekelöf, Natur & Kultur (2012)
Ekelöf, Gunnar – Blandade kort, Bonniers (1957)
Ekelöf, Gunnar – Dikter, Månpocket (1999)
Ekelöf, Gunnar – Drömmen om Indien, Bokvännerna (1989)
Ekelöf, Gunnar – En självbiografi, Bonniers (1971)
Ekelöf, Gunnar – Också jag har varit Alfred Vestlund, Gunnar Ekelöf-Sällskapet (2016)
Ekelöf, Gunnar – Utflykter och promenader, Bokförlaget Aldus/Bonniers (1963)
Lagercrantz, Olof – Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma, Wahlström & Widstrand (1995)
Olsson, Anders – Ekelöfs nej, Bonniers (1983)
Sommar, Carl Olov – Gunnar Ekelöf, Bonniers (1991)
Svedjedal, Johan – Spektrum: den svenska drömmen, Wahlström & Widstrand (2011)
[Artiklar]
Lagercrantz, Olof – Spriten närde och tärde Gunnar Ekelöf. Dagens Nyheter. 29 december 1993 -
En av våra mest framstående skådespelare med hemvist på Dramaten och även regissör. Om musiken genom vilken jag upplevt rus av glädje och mörkaste förtvivlan.
Alla Sommarprat finns att lyssna på i Sveriges Radio Play.
Hur kan man veta vem man är?Hur påverkar orden oss och vad är ett hem, det är frågor som skådespelaren Lena Endre ställer i sitt Sommarprogram.
Vi får möta några av Lenas vänner som hon haft genom livet. De är poeter allihop – i text och i musik och ibland i vänskap. Nästan alla är döda, så hon har inte känt så många av dom heller.
Lena Endre berättar om miraklet som hände när hon skulle uppträda tillsammans med Tomas Tranströmer, i Leksands kyrka. Vi får höra om civilisationen som hon mötte i södra Mali, och så ställer hon frågan vart tog den allmänna solidariteten vägen?
Dikter i programmet: Södergran ”JAG”, Tranströmers långa: ”ROMANSKA BÅGAR”, Bruno K Öijer ”VARSEL”, Kristina Lugn (den långa) ur Dikter 1972-2003, T S Elliot ”DE FYRA KVARTETTERNA 1”, T S Elliot ”Klippan”, Stagnelius ”VÄN! I FÖRÖDELSENS STUND”, Gunnar Ekelöf ”DEDIKATION”.
Om Lena EndreSkådespelare, 65 år. Född i Härnösand, bosatt i Stockholm. Tidigare Sommarvärd 1995 och 2007.
En av våra mest framstående skådespelare med hemvist på Dramaten och även regissör. Under våren aktuell i filmen Min pappa Marianne, i klimatthrillern Tunn is i TV4 och som regissör för Boys and Girls vid Nye Teater i Oslo. Föreställningen hade premiär i slutet av maj med endast 50 personer i salongen på grund av coronapandemin.
Slog igenom 1987 i SVT-serien Varuhuset. Har medverkat i en rad filmer, bland annat tio Wallanderfilmer. Tilldelats många priser. Blev Guldbaggebelönad för sina roller i filmerna Jerusalem och Trolösa.
Hade hedersuppdraget att ringa in nyåret 2020 med Ring, klocka ring på Skansen. Är ambassadör för Greenpeace.Jag tror att mitt Sommarprat kommer inspireras av den musik som följt mig genom livet, genom vilken jag upplevt rus av glädje och mörkaste förtvivlan. Kanske även den poesi som märkt mig. Och så livet däremellan.
Producent: Mustafa Can
-
De drömde om ett nytt samhälle och en ny litteratur och flera av idéerna förverkligades i det svenska folkhemmet. Men så hade man också med sig författare som Karin Boye och Gunnar Ekelöf och socialreformatorerna Alva och Gunnar Myrdal. Det handlar om Spektrum som både var tidskrift och förlag och som startades av några unga radikaler i 30-talets Stockholm. De var den svenska motsvarigheten till Bloomsburygruppen. Johan Svedjedal har skrivit Spektrums historia, Maarja Talgre har träffat honom. Och hur ser det ut idag? Madeleine Grive som startade tidskriften 80-tal, som nu 30 år senare blivit 10-tal, tror på litteraturens förändrande kraft och det gör även gänget bakom Textival i Göteborg som brinner för den nya litteraturen. Och Mattias Nilsson på lilla skivbolaget Kning Disk låter musiken möta både konst och poesi - estetik som motkraft till kommersialismen. Mia Gerdin rapporterar.
Röster som hörs i Biblioteket:Om Spektrum:Maarja Talgre intervjuar författaren/litteraturprofessorn Johan Svedjedal.Ur radioarkivet hör vi:Karin Boye, Gunnar Ekelöf, Alva och Gunnar Myrdal, Victor Svanberg, Erik Mesterton, T S Eliot, Sven MarkeliusOm eldsjälarna i Spektrums efterföljd:Mia Gerdin intervjuar Madeleine Grive, 10-talStina Nilsson och Magnus Bernvik från TextivalMattias Nilsson, Kning DiskPamela Jaskoviak läser sin dikt Juni från skivan Radio Regn (2009) -
Vad händer med skrivandet om språket går sönder? Och vad händer med lyssningen och läsandet om orden inte riktar sig utåt längre? Poeten Leif Holmstrand fick diagnosen schizofreni för tio år sedan och har sedan dess gett ut tio lyriksamlingar och han beskriver språkets upplösning som en revolt mot dramaturgin. Många är också de modernister som inspirerats av psykosens brutna språk. Men går det egentligen att härma? Psykoanalytikern och författaren Johan Cullberg som kommer ut med sin biografi om poeten Gunnar Ekelöf i vår, han har öra för att tyda tecknen i den schizofrenes kaotiska unika bildspråk. Reporter är Per Shapiro. Och så tittar vi närmare på litteratur som skrivs inifrån andra tillstängda rum. Ulf Lindströms hårdföra machovärld till exempel, hur talar den till oss andra?
-
På Bibliotekets tid sänds här del 1 i Kulturredaktionens temavecka om kulturens roll i valdebatten. Programmet heter "Toppolitiker läser dikt" och sänds 2010 09 06 Marie Lundström sätter Gunnar Ekelöfs dikt En värld är varje människa i händerna på svenska partiledare och ministrar. Hör Mona Sahlin, Lena Adelsohn Liljeroth, Lars Ohly, Andreas Carlgren med flera som du inte hört dem förut. Ett program som ger plats åt ogarderade tankar och en annan ton än den vi är vana att höra våra politiker tala med i korta, snabba nyhetssammanhang.
Marie Lundström sätter Gunnar Ekelöfs dikt En värld är varje människa i händerna på svenska partiledare och ministrar. Samma dikt, sju olika läsare. En från varje riksdagsparti.Hör Mona Sahlin, Lena Adelsohn Liljeroth, Lars Ohly, Andreas Carlgren med flera som du inte hört dem förut. Ett program som ger plats åt ogarderade tankar och en annan ton än den vi är vana att höra våra politiker tala med i korta, snabba nyhetssammanhang.Programledare: Marie Lundström -
K1: Det som är botten i dig är botten också i andra. Så lyder en berömd diktrad av Gunnar Ekelöf. Men vad betyder den? Att vi alla i grunden är lika? Stämmer det? Vad skulle denna gemensamma botten i så fall vara? Hur låter den? Vilken färg har den? Är den något vi kan dela? Marie Lundström går på djupet med Gunnar Ekelöfs rad ur dikten Jag tror i diktsamlingen Färjesång från 1941.
