Gertrude Stein Podcasts
-
Hannah och Johan jämför 20-talets modernister med svenska generationskamrater och frågar sig om inte alla generationer är lite lost.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Avsnittet gästas av historieprofessorn Yvonne Hirdman som berättar om det som hon hellre vill kalla "de stora drömmarnas generation." Psykologen Björn Hedensjö ger perspektiv på hur vi påverkas av vår samtid och så gläntar Tiina Rosenberg på dörren till Gertrude Steins berömda salong i Paris.
-
Lord Byron föredrog ett glas vatten. Linda Skugge synar vad det är som gör personer i offentligheten förr och idag så benägna att tygla sina kroppar genom självsvält.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Mad, bad and dangerous to know.
Så beskrev Lord Byrons älskarinna Lady Caroline Lamb honom, innan hon skickade en lock könshår med texten ”I cut the hair too close and bled more than you need”. Jag klippte för nära huden så att blodet började forsa.
Och det var han. Mad och bad. Så pass att en av hans fruar, Anne Isabella Byron, inte lät honom träffa dottern, Ada Lovelace, som senare kom att bli den första datorprogrammeraren. Anne Isabella Byron hoppades på det viset att Ada skulle hindras från att utveckla den sorts galenskap hon menade att Lord Byron led av.
För egendomlig var Lord Byron. Minst sagt. Och mycket är välkänt. Exempelvis att han var en i det där coola gänget av författare och poeter som år 1816 tillbringade en regnig sommar vid Genèvesjön i Schweiz där de utmanade varandra i att skriva spökhistorier och den blott nittonåriga Mary Shelley skrev Frankenstein.
Sedan började alla dö som flugor omkring Mary Shelley: endast ett av de fyra små barnen överlevde, hennes styvsyster Fanny tog livet av sig, hennes makes ex-fru Harriet (som hon och mannen Percy Shelley rymde ifrån) gjorde likaså, hennes mamma, Mary Wollstonecraft, som räknas som en av feminismens tidigaste förgrundsgestalter, hade innan hon dog i barnsäng försökt ta livet av sig två gånger på grund av kärleken till män, något som måhända kan kännas lite knepigt för en feminist att acceptera.
Och de tragiska dödsfallen slutade inte där, Mary Shelleys man, poeten Percy Shelley, dog år 1822 endast 29 år gammal. I en drunkningsolycka - en olycka Mary Shelley aldrig kom över och som hon på ett enastående dystert sätt skildrat i sin dagbok Book of sorrow som man endast får tag i om man är beredd att pynta si så där en tusen spänn. Som jag har gjort. Och strukit under oförglömliga rader som:
What folly is it in me to write trash nobody will read.
Destroyed by being nothing.
If I could un-one myself and yet.
Men tillbaka till Lord Byron. Excentrisk, javisst, men han var nog värre än så - han var skogstokig. Särskilt när det kom till maten. Som han vägrade äta. Lord Byron dog 1824, endast 36 år gammal. Av självsvält. Och Mary Shelley förlorade ytterligare en vän, dessutom den man som försörjde henne och sonen. Det var Lord Byron som fick henne att skriva romanen Den sista människan (i vilken hon låter pesten skona en enda människa, för övrigt baserad på, just det, Lord Byron).
Lika knäpp som han var med käket var han när det kom till djur, som han älskade. När han inte fick ha sin älskade bulldog Smut på sitt college i Cambridge hade han en björn på rummet. Hur det fick passera är oklart. Under sitt korta liv hade han ett smärre menageri som innefattade papegojor, hästar (som fick gå fritt inomhus), påfåglar, hönor, tranor, gäss, örnar, falkar, apor, kråkor, vargar, katter och hundar. Det är väl främst hundarna han är känd för. Och som hans älskarinna, tillika Mary Shelleys halvsyster Claire Clairmont formulerade det när deras dotter Allegra hade fötts. ”Jag har noterat ett drag hos dig som jag tycker om.” Och menade att Lord Byron systematiskt såg till att omge sig av personer som var beroende av honom, som tjänare och barn, och hundar.
Och så har vi incesten. De amerikanska författarna och livskamraterna Gertrude Stein och Alice B Toklas uppkallade en av sina hundar efter Byron för att den parade sig med sin syster.
För det gjorde även Lord Byron. Parade sig med sin syster alltså. Augusta och Lord Byron fick en dotter år 1814 som han valde att kalla Medora.
Sedan hade han en fetisch för namnet Mary. Och han avskydde knubbiga kvinnor. Men allra mest hatade han sitt eget fläsk. Oftast bestod hans diet endast av skorpor och sodavatten och allra helst önskade han över huvud taget slapp äta. Han föredrog att äta ensam, vilket förmodligen innebar att inte äta alls. Det sägs att både Byrons syster Augusta och älskarinna Lady Caroline Lamb senare även de utvecklade ätstörningar.
”Var Lord Byron anorektiker?” skrev Wilma Paterson år 1982 i World medicine, och var den första som identifierade vad Lord Byron i själva verket led av.
Detta läser jag i The private life of Lord Byron av Antony Peattie. I boken redogör han lite pliktskyldigt för Byrons pappas förhållande med sin syster och om de sexuella övergrepp Byrons barnflicka utsatte honom för, om hans vänskap med Percy Shelley (de lärde känna varandra efter att den senare stulit diktstrofer från den förstnämnda) och hans ”skull cup”-samling, det vill säga skallar han använde för att dricka ur. Men snart nog övergår den fullständigt i det som Byron var allra mest intresserad av och bäst på: självsvält.
Den ena kapitelrubriken överträffar den andra i denna sexhundrasidiga bok, eller vad sägs om ”Anorexia Byronica”, ”He would rather not exist than be large”, ”Women and eating part 1”, ”Fattening”, ”Women and eating part 2”, ”Enormously fat”, ”Thin thinner thinnest”, ”And all obey, starved to death”.
Enligt Antony Peattie ville Byron med hjälp av obefintlig kost befria själen från kroppen, och på så sätt uppnå en högre medvetandegrad. Han närde en anorektisk längtan efter att slippa allt som var knubbigt. Han brukade ofta fråga sina vänner om de någonsin sett någon som varit så smal som han själv, utan att ha varit sjuk. Han skröt om att han såg ut som ett skelett.
Som själv varandes ett skelett är jag övertygad om att det finns en annan sanning bakom Lord Byrons matfobi. Jag är osäker på om han verkligen ville straffa kroppen för att kunna befria själen. Snarare ville han – som de flesta anorektiker – befria sig från sin mamma. Peattie skriver att Byron som ett slags svar på sin mors bortstötande hyste avsmak för sin egen kropp.
Inte för att detta vore den enda möjliga orsaken till självsvält. I mitt fall handlar det om att tävla … och vinna. Att skriva är en otäck bedömningssport och kulturbranschen en plats där man aldrig riktigt får vara med, medan ett BMI talar sitt tydliga språk. Det är en ekvation där längden är täljaren och vikten är nämnaren och voilà jag VINNER! Har man sedan barnsben fått höra att man är fel, ful och inte får vara med kittlar det så JÄVLA skönt i kistan att veta att man är BÄST på något!
Jag när en dröm om att vinna ett pris och få gå upp på en scen och inför den fulla salen segna ner och dö … av svält. Det kommer krävas en enorm precision, matintaget kommer tarva en exakthet utan dess like. Jag ska be mina KTH-döttrar göra någon graf över hur lite jag måste käka för att dö på scenen. ”Tack alla”, ska jag säga och visa mina magrutor som jag tillskansat mig genom att gymma varje dag i många år och inte äta NÅGONTING och så bara … poff!
Och de av er som inte tackar för min trogna tjänst som underhållare under de senaste trettio åren ska jag aldrig sluta hemsöka, likt en vålnad sprungen ur den gotiska litteraturen.
Dessutom är jag övertygad om att vi måste gå tillbaka till Mary Shelleys ord om att un-one sig själv för att till fullo förstå Lord Byrons vilja att svälta sig till döds. Det handlar om en vilja att slippa sig själv. Eftersom ingen annan vill ha en.
Linda Skugge
-
Hur förbereder sig en skådespelare för sin roll? Hur viktig är kostymen – och hur roligt är det egentligen att improvisera i grupp? I det andra avsnittet av Scenpodden synar vi skådespelarrollen i sömmarna – från lekfullhet och rampfeber till teaterhistoriska skådespelarmetodiker och dagsaktuellt samhällsansvar.
Veckans gäst är Gunilla Röör, skådespelare med 30 års erfarenhet från teater och film, knuten till Stockholms stadsteater och bland annat känd för sina starka porträtt av historiska personligheter som Gertrude Stein, Frida Kahlo och Rikard III.
Scenpodden leds av Rebecca Forsberg, regissör och konstnärlig ledare för RATS Teater, tillsammans med Karin Helander, teaterprofessor vid Stockholms universitet. Podden är ett samarbete mellan RATS Teater och Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet.
Avsnittsbilden visar Gunilla Röör som Gertrude Stein på Stockholms stadsteater 2011. Foto: Carl Thornborg. -
Paul Bowles skickade ut amerikanerna i öknen i sin debutroman Den skyddande himlen från 1949. Han var kompositör och gift med författaren Jane Bowles och kom till Nordafrika på fyrtiotalet och blev kvar där till sin död 1999.
Han var kompis med Gertrude Stein och Truman Capote och alla beatpoeterna. På åttiotalet fick en han en renässans, unga adepter kom vallfärdande till hans hem i Tanger i Marocko. Då var Jane redan död på mentalsjukhus i Spanien, hon hade alltid mer ångest mer skrivkramp, men hon fick till romanen Två allvarligt sinnade damer och några pjäser. Norman Mailer har sagt att Paul Bowles öppnade litteraturen för morden, drogerna, incesten, orgiens rop, civilisationens slut, inte illa, och det slog uppenbarligen an."Du skapar en karaktär och tänker ut det värsta som skulle kunna hända honom eller henne, och sen låter du det hända. That is the pleasure of writing." I dagens K1 hör vi en intervju med honom från 1991, då Lena Gavelin besökte honom i hans hem i Tanger. Katarina Wikars ser om filmen Den skyddande himlen av Bertolucci med Debra Winger och John Malkovich som det äkta paret Kit och Port.De tar med sig sina egna trauman och missbruk ut i hettan och tomheten, var skulle de annars göra av dem? Port drivs av en längtan bort och aldrig tillbaka och när hans pass blir stulet känner han bara lättnad. Kit pimplar champagne i pumps av ödlehud, försöker förhålla sig till tusen förebud, identifiera alla omen, hon är kroniskt rädd för att ta ansvar för sitt eget liv.De kan inte röra varann, bara vid andra och knappt det, Kit väntar på en förändring utifrån, Port är instängd i sin egenhändigt byggda bur av ensamhet, de reser så fort, Port med tyfusen i kroppen ifrån sitt pass, må det aldrig komma tillbaka, Kit låter föras bort av karavanen, sin kropp hårdhänt användas, inga minnen mer, den dörren är stängd. Det finns inte längre några ord att tänka med. Bara himlen ser på, men det gör den inte och en dag skyddar den inte ens längre, den spricker och bakom den hålet, mörkret, ingenting. -
Biblio med Klassikerrum 20091120 Frihet och modernism i ParisMånga litteraturintresserade har drömt om Paris under mellankrigstiden. Här hände det grejer. Modernistiska mästerverk skrevs och det var fullt möjligt att stöta ihop med författare som James Joyce, Gertrude Stein, Ernst Hemingway och Djuna Barnes. Biblioteket har läst några nyutkomna böcker som skrivits av dem som var med. Och Klassikerrummet handlar om Nattens skogar av Djuna Barnes . Romanen är numera kultbok, hyllad för sin sexuella öppenhet och rytmiska prosa. Men när den utgavs 1936 var den kontroversiell eftersom den skildrade lesbisk kärlek.
Många litteraturintresserade har drömt om Paris under mellankrigstiden. Här hände det grejer. Modernistiska mästerverk skrevs och det var fullt möjligt att stöta ihop med författare som James Joyce, Gertrude Stein, Ernst Hemingway och Djuna Barnes. Biblioteket har läst några nyutkomna böcker som skrivits av dem som var med. ”Shakespeare and Company” är den legendariska bokhandlaren Sylvia Beachs självbiografi och vi har svaret på varför hon skriver mer om James Joyce än om sig själv. Många har hört talas om Gertrud Stein men få har läst henne och nu finns hennes bok ”Paris, Frankrike” på svenska för första gången. Vi har läst den och funderat över hur hon gör när hon tänker. Medverkar gör poeterna Athena Farrokhzad och Hanna Nordenhök samt förläggaren Jonas Ellerström.Och Klassikerrummet handlar om ”Nattens skogar” av Djuna Barnes . Romanen är numera kultbok, hyllad för sin sexuella öppenhet och rytmiska prosa. Men när den utgavs 1936 var den kontroversiell eftersom den skildrade lesbisk kärlek. Därför hade den refuserats under många år. Den inte helt lättforcerade berättelsen bygger på den amerikanska författaren Djuna Barnes stormiga passionshistoria med skulptören Thelma Woods. Djuna Barnes räknas idag till de betydande modernisterna. Och nu är det inte bara hennes manliga kollegor som James Joyce och Ezra Pound som får uppmärksamhet. Gäster hos Maarja Talgre är Katarina Wikars och författaren Jonas Brun.Programledare: Louise Epstein
