Erik Lindman Podcasts
-
Enligt poeten Paul Celan (1920-1970) utmärker sig dikten genom sin brist på fullkomning - och står därför alltid öppen mot framtiden. Erik Lindman Mata försöker fånga Celans försiktiga optimism.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Förväntningar går i vågor. Ibland, säger man, finns det framtidshopp. Jag får för mig att mina föräldrar kände så, som del av den generation som växte upp rakt in i välfärdsstatens blomning. Det materiella välståndet ökade, stadigt och till synes outsinligt.Förväntningar går i vågor. Ibland, säger man, finns det inget framtidshopp. Jag behöver knappast säga något om det: Stormarna tornar rent faktiskt upp sig och generationerna som växer upp mitt i ett omvälvande klimat, de kommer att berätta vad hopplöshet är.
Förväntningar går i vågor. Ibland verkar det vara ett slags tröskel. De som tvingas växa upp i ruinerna av en katastrof dröjer varken vid den trygga, ljusa självklarhet som förbättring kan kännas som, eller vid en hotande framtids mörka moln. Kanske är tröskel fel ord, för de som tagit sig igenom katastrofen och kommit ut på andra sidan velar inte, har inget val. Stormen har redan skett, framtiden lovar ingenting.
Stormen har redan skett, framtiden lovar ingenting.
Den här sortens situation har kanske aldrig formulerats tydligare och mer drastiskt än i 1900-talets mellan- och efterkrigstid. Inte minst befinner sig det tyskspråkiga Europa då i en position som varken tillåter ett framtidshopp eller omfamnar min egen generations ironisvärtade likgiltighet. Den här traumatiska dubbelheten fick en ökänd formulering hos filosofen Theodor W. Adorno, när han berörde det barbariska i att skriva poesi efter Auschwitz. Det rör sig dock om ett missförstånd – han utfärdade inget förbud mot poesi i katastrofens efterföljd, utan pekade på en omöjlighet som bör övervinnas.
Omöjligheten i att skriva, leva och hoppas efter katastrofen, tog sig ett emblematiskt uttryck i Paul Celans diktning. Han återkommer ofta till det outhärdliga och ofrånkomliga arv som Förintelsen utgör. Ett exempel är dikten Dödsfuga, där askan från koncentrationslägren sprider sig i själva luften, en luft Celan tvingas gå runt i och andas. Dikten talar om ”gravar i skyn” och målar upp ett scenario där det varken går att luta sig bakåt och ta stöd av det förflutna eller fly undan det som har hänt. Man måste vända bort blicken och samtidigt stå kvar.
När han 1960 tilldelas Georg Büchner-priset talar Celan i sitt tacktal om detta omöjliga arv och denna paradoxalt framåtvända situation i termer av en sorts utopi. Men han vänder på sätt och vis på begreppet, ställer det på sitt huvud, genom att kalla sitt tal för ”toposforskning” – alltså en platsstudie. Men hur kan ett tal om utopin, det grekiska ordet för icke-plats, vara ett studium av platsen och det närvarande?
Dikten sträcker sig alltid mot något annat.
Talet har kommit att få namnet Meridianen, ett ord som betecknar det ögonblick då förmiddagen går över i eftermiddag. Denna övergång, denna vändning, återkommer Celan till, just eftersom det är där – sammanpressat mellan för- och eftermiddag – som förändring kan ske. Det är som att dra efter andan och plötsligt – likt ett sliding doors moment – uppstår en glipa i vilken något omvälvande kan hända.
Men vad? Inget märkvärdigt, kan tyckas. Celan säger nämligen att det enda som kan hända där, i glipan mellan före och efter, är att vi lyckas ta ett steg. Något kan förskjutas, förvridas.
Vad är det för steg? För att förstå det behöver vi vända oss till Celans beskrivning av poesin. För honom talar dikten alltid till en annan – inte enbart till den som skrivit dikten eller till en viss samtid. Trots att det är samma dikt, kommer den att läsas på en rad olika platser, i olika tider och av olika människor. Ja, dikten sträcker sig alltid mot något annat.
Men gäller inte detta all litteratur, all konst? Kanske. För Celan verkar dikten ha en särskild, inneboende rörelse bort från sig själv. Dikten är densamma, den har ett ständigt ”nu” som kan åkallas från en mängd vinklar, men den är också oavslutad och icke-absolut. Skillnaden mellan dikten och de andra konstformerna, tycks Celan mena, är att de senare lyckas nå en fullkomlighet som dikten saknar, ständigt strävar efter och förskjuter. Dikten klarar aldrig av att bli färdig.
Ett svårare problem är hur vi ska förstå Celans platsstudie i förhållande till att dikten strävar bort från platsen. Kanske måste vi förstå strävandet ”mot något” på ett annat sätt än som en rak pil in i framtiden. En avgörande aspekt av Celans tanke om att dikten inte är avslutad är nämligen att dikten visserligen rör sig bort, men också ”alltid kommer tillbaka” till sig själv. Den strävar, ständigt ofullbordad, mot något annat, men det är en och samma ofullbordade plats som dikten frammanar – dikten består av samma ord, med nya, ofullständiga innebörder.
I den här vändningen tillbaka till sig själv, säger Celan, kan något komma emellan. Tänk på det så: När man återvänder till sin barndomsort blir man inte barn igen. Även om det är exakt samma plats, även om allt ser likadant ut, har något hänt med förhållandet mellan dig och platsen. Något – Celan specificerar inte vad – har kommit emellan, påverkat hur platsen och dikten är, innan jag hunnit vända mig om och gå tillbaka.
Vid meridianen vänder jag mig alltså mot möjligheten till något nytt.
Men är inte detta bara en förändring hos mig? Är det inte mina erfarenheter och minnen som påverkar dikten? Nej. Celan verkar mena att det är något mer konkret som har förändrats. Som läsare är jag inte bara en passiv tolkare, utan påverkar också dikten. Jag blir del av den. Vid varje återvändande öppnas något nytt upp, nya associationer eller tolkningar, eftersom ingenting kan upprepas identiskt. Något har ändrats, kommit emellan.
Kanske kan vi alltså inte säga vad som träder in genom glipan. Celan ger oss ett undflyende och formmässigt svar. Det handlar om möjligheten för något att över huvud taget träda in.
Dikten är ett hemvändande till sig själv.
Men en sak specificerar han om framtidshoppet. Litenheten. Även om diktens rörelse beskrivs som en revolution, en rörelse bort och tillbaka, så behöver inget dramatiskt ha hänt, för att dikten ska se annorlunda ut. I stället talar ju Celan om att vi bara, kanske, kan ha tagit ”ett steg”.
Detta är nyckeln till frågan om vad en platsstudie har med utopin, med icke-platsen, att göra.
Det är samma barndomsort, nu och framöver, men ändå en annan. Gotland kan inte helt plötsligt bli Karesuando, men båda kan förändras. Celans utopiska utforskande begränsar sig till att ta ett litet, men avgörande steg utifrån det varande. Möjligheter som till sist återfinns i diktens öppenhet mot något annat. Han vägrar att tänka på utopin som något framtida, fulländat och visar i stället på förändringen här och nu.
Dikten är inte absolut, utan ofullständig, och i insikten om denna diktens brist finns det en möjlighet. Dikten är ett hemvändande till sig själv. Man känner kanske inte igen sig, kanske har man lyckats ta ett verkligt steg, förändrats, men man står här.
Förväntningar går i vågor. Vågor är märkliga. De rör sig, men vattnet är stilla. När man är i oroligt vatten, fyllt av vågor och underströmmar, kastas man än hit, än dit. Men så – i stillheten mellan två vågor – kan man kanske ta ett simtag, uppnå en liten förskjutning, och slippa ut för ett ögonblick.
Erik Lindman Mata
-
Det kompakta mörker som en gång ramade in vår tillvaro har för de flesta ersatts av ett ständigt, konstgjort ljus. Vad har det gjort med oss? Det frågar sig poeten Erik Lindman Mata i denna essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Hur var det egentligen, vid det förra sekelskiftet, att vänta ut den gamla tidens ljus och bländas av det nya? Vi kan tänka oss en diptyk – två bilder bredvid varandra. Fotogenlampan, utgångspunkten, är den första bilden. Den elektriska belysningen, resmålet, är den andra. Ett mörkt Stockholm, sparsamt upplyst av några få oljelampor, ställd mot vår tids ständigt lysande stad, fylld av skärmar, gatubelysning och elektricitet.
Människan tycks vid slutet av 1800-talet ha stått inför en grundläggande, taktil konflikt, den mellan elden och elektriciteten. Man ser framför sig hur stearinljuset dör ut, precis när lampan tänds. I det här fallet är dessutom inte väntan på det gamlas utslocknande enbart en metafor. Det hör nämligen till stearinljusens egenhet att de är dömda att brinna ut. Till skillnad från det elektriska ljuset medför stearinljuset en överblickbar väntan. Det förefaller liksom redan från början vara utmätt, medan elektriciteten tycks pågå i det oändliga.
Den här konflikten mellan eld och elektricitet hittar man också i Magnus Florins bok Lykttändaren. Där undersöker Florin alla de sorters ljus som återfinns hos August Strindberg, både som taktil rekvisita och som lysande metaforer. Och ljusen hos Strindberg är många.
Vem är i besittning av elden och ljuset?
”I Fadren”, skriver Florin till exempel, ”sammanhänger kontrollen över lampan med makt – vem är i besittning av elden och ljuset?”. Man kan alltså tänka sig, att övergången till en annan sorts ljus inte bara hotar elden, utan också den som kontrollerade den. Läser man i stället det ökända brevet till Siri von Essen, i vilket Strindberg konstaterar att hans ”eld är den största i Sverige”, då handlar det inte längre om kontroll, utan om en eld som, i Florins ord, ”kan föra med sig ljus och värme, men också brand och förintelse”. Detta förödande ljus står i sin tur i kontrast till dynamon som återfinns i Ordalek och småkonst, vilken Strindberg beskrev som en ”hemsk [elektricitetsmaskin] som sitter nere i källaren […] mörk i mörkret och malar ljus åt hela qvarteret”.
Hos Strindberg ser det alltså ut, som om väntan på att det gamla ska brinna ut, är allt annat än en stillsam process; det är en ständig pendelrörelse mellan mörker och ljus, brand och förnyelse, natt och dag, vinter och sommar.
Kanske var det så elektricitetens inträde kändes – som när en årstid övergår i en annan. Efter en lång, mörk vinter blir det äntligen – vår.
Årstidernas olika ljus återkommer ofta hos Strindberg. Fadren utspelar sig vid vintersolståndet, i den mörkaste vintern, Fröken Julie på sommarens längsta och ljusaste dag. Och i kammarspelet Oväder berörs uttryckligen förhållandet mellan årstidsväxlingen och stadens ljus. I centrum för Oväder står en gammal man som tillbringar sommaren i staden. Men eftersom han skyr de ljusa sommarnätterna så mycket, håller han sig inomhus ända till dess den första lyktan tänds – då vet han nämligen att hösten äntligen nalkas. ”[Tänder] de bara första lyktan”, säger Strindbergs protagonist, ”så känner jag mig lugn igen och kan gå min aftonpromenad.”
Men var det verkligen som en årstid det kändes? Kan man verkligen kalla den omvälvande övergången till elektricitet för en vår? När Strindberg beskriver den moderna gaslampans obönhörliga, vita sken med orden ”livet blir offentligt”, då handlar det inte om årstider. Där föregriper han en mer avgörande förändring. Han beskriver hur det elektriska ljuset helt ska komma att ta över och genomlysa varenda vrå i hemmet. Det är ingen ständig växling mellan mörker och ljus, utan något grundläggande och nytt som sker.
Kanske bör man snarare förstå den här övergången som analog med tidmätningens historiska utveckling. Ljuset hos Strindberg är som sagt kopplat till makt. Det är lykttändaren som har i uppdrag att vid mörkrets inbrott tända lyktorna i staden. I både Fadren och Dödsdansen är det fråga om en kamp om vem som har makt att tända och släcka lamporna – Ryttmästaren eller Laura, Edgar eller Alice.
På samma sätt kan man föreställa sig, att övergången från en kyrklig till en borgerlig-sekulär tid under 1300-talets slut, just var en fråga om makt. När de föränderliga temporaltimmarna, det vill säga de timmar som utgick från dagsljusets varierande längd, ersattes med en för fabriken mer passande mekanisk tid, då var det en rörelse bort från det enskilda och mot det offentliga. I stället för att binda tiden till händelser – solen går upp, ett ljus brinner ned – och arbetet till uppgifter – åkern skördas, huset målas –, så spändes tiden ut som ett abstrakt rutnät av dagar, timmar och minuter. Kyrkans tidigare sparsamma klockringningar för bön, mässa osv., ersattes med fabrikernas och rådhusens ständiga, stränga ringande.
Motsvarigheten till Strindbergs tröskel – dvs. väntan på att det gamla ljuset ska brinna ut, inträdet av det belysta, offentliga livet – skulle alltså vara det som så småningom utvecklades till taylorismens effektiviserade fabrik, och som i vår tid får sitt tydligaste uttryck i vårdföretagens mätningar av hur lång tid det egentligen behövs för att byta blöja på en 80-åring.
Men det finns risker med en sån här analogi. Det är lätt att man, som den svenske historikern Lennart Lundmark gör i sin bok Tiden är bara ett ord, alltför snabbt tecknar bilden av en entydig, klar utveckling. Först naturlig, sen abstrakt tid; först tystnad, sen klämtande.
Stearinljusen finns ju fortfarande kvar, för att inte tala om solen.
För som den tyske historikern Gustav Bilfinger påpekade redan i slutet av 1800-talet är bilden av den tysta förmekaniska tiden rätt och slätt felaktig. Jämte kyrkans kanoniska klockringningar fanns det edsklockor som kallade till möte, särskilda smedklockor, vinklockor som ringde när barerna skulle stänga, arbetsklockor, vaktklockor, varningsklockor, förnödenhetsklockor osv.. I staden rådde alltså ingen tystnad före de mekaniska slaguren, utan snarare tvärtom – kakofoni.
Vad säger detta om övergången från eld till elektricitet? Kanske att inga övergångar sker över en natt, att till och med de största revolutioner måste få tid på sig att växa klart, eller att det riktigaste sättet att ta sig an världen och historien på, är just genom att uppmärksamma överflödet av nyanser, i stället för att måla med breda penseldrag.
Vissa bilder är nämligen mer slående än upplysande; som när Gunilla Palmstierna-Weiss berättar för Florin, hur hon som barn inte kunde somna förrän lykttändaren gick förbi på gatan och tände gaslamporna. Tolkar man den utsagan som om det gällde en övergång mellan två tillstånd, mellan ett då och ett nu, då missar man nåt viktigt. Gaslyktorna, likt de mekaniska uren, är konkreta, materiella ting. De har inte försvunnit i något slags irreversibel utveckling.
Jag menar – stearinljusen finns ju fortfarande kvar, för att inte tala om solen. Kanske finns det anledning att påminna sig om detta, att det gamla på sätt och vis lever kvar. Om vi vill och anstränger oss, kan vi fortfarande dröja lite i mörkret.
Erik Lindman Mata
