Erik Johansson Podcasts
-
I det sjunde avsnittet av podden träffar vi Friska Viljors sportchef Erik Johansson. Han berättar om jobbet i FV, visionen om Superettan, fotbollen i Ö-vik och hur man ska ta nästa steg.
-
EFS-missionärerna Sophia och Elias Tranefeldt har bott i Addis Abeba i fem år. När Budbäraren träffar paret berättar de om att komma den lidande kyrkan nära och om tendensen i att försköna den afrikanska kristenheten på bekostnad av den svenska.
Vardagen och uppdraget för EFS utsända har förändrats sedan den förste Etiopien-missionären Karl Cederqvist, tillika pionjär inom Mekane Yesus-kyrkan, satte foten i landet 1904.
– Vi bor inte i hydda längre som missionärerna gjorde förr. Vi är konsulter mer än evangelister. Mekane Yesus-kyrkan är också på väg att få en ny identitet. Det är inte bara en fattig kyrka utan också en kyrka med stora tillgångar, beroende på var i Etiopien man är, säger Elias Tranefeldt.
En del av Sophias vardag som översättningsrådgivare är att möta etniska minoriteter som går igenom förföljelse och diskriminering. Bild: Privat
Bild: Dagmawit Alemayehu
– Alla här räknar med Bibeln som en auktoritet, säger Elias Tranefeldt som undervisar i exegetik vid Mekane Yesus-kyrkans teologiska Seminarium i Addis Abeba.
De första svenska missionärernas tid i Östafrika präglades av sjukdomar och våldsamt motstånd som ofta ledde till döden. När pandemin COVID-19 når Etiopien är det med bättre beredskap. Elias berättar att det mesta hittills är som vanligt i Addis Abeba, förutom att alla skolor, inklusive Mekane Yesus-kyrkans, är stängda för tillfället (red. anm skrivet 31 mars) i avvaktan på hur viruset sprider sig.
– Vi mår bra även om vi blir lite rastlösa, då våra arbetsplatser är stängda i åtminstone fyra veckor. Vi försöker jobba hemifrån och är glada att internet fortfarande är igång och att vi får lite mer tid för varandra i familjen. Flera delstater är stängda, man ser mycket mindre folk ute på stan, de skakar inte hand, många har munskydd och det talas om total lock-down även här. Samhälleliga åtstramningar kan leda till politiska oroligheter i landet och då kanske saken hamnar i ett annat läge för oss och vi tvingas försöka komma till Sverige.
Paret Tranefeldt bor i ett inhägnat hus inom Mekane Yesus-seminariets campus. Deras två tvillingpar Gabriel, Josef, Emanuel och John leker med hunden Sissi på gården och familjens barnvakt Abaynesh gör sig i ordning för att gå hem för dagen. »Egziabher kenante gare yehon,« »Må Gud vara med er,« säger hon.
Guds Ord är en central och daglig del i paret Tranefeldts liv – i både andakt och vardag. Elias undervisar i exegetik vid Mekane Yesus-kyrkans teologiska seminarium och Sophia är översättningsrådgivare och arbetar med bibelöversättning i samarbete med Folk och Språk.
Just bibelöversättningen var deras väg in i Etiopien. Innan de flyttade år 2015 hade de en längre tid längtat efter denna typ av arbete och Erik Johansson (EFS internationella missionssekreterare) föreslog att paret skulle överväga att flytta till ett land där EFS redan hade infrastruktur för missionärer.
– SIL, en av organisationerna som arbetar med bibelöversättning här i Etiopien ville gärna ha med mig. Mekane Yesus-kyrkans seminarium hade samtidigt ett behov av lärare så det passade bra för Elias som har en master i teologi. Vi hade nog snarare hoppats att vi skulle hamna i Sibirien eller så, för vi har lite svårt med värme. Föga visste vi hur kallt det faktiskt kan bli i Addis, säger Sophia.
Då hade de en begränsad kunskap om Etiopien men språkentusiasten Sophia var exalterad över att det talas runt 80 språk i landet.
På seminariet hörs amarinja och oromiffa i korridorerna bland studenterna innan Budbärarens utsända träffar Elias utanför ett av klassrummen. Kursens sju studenter droppar in en efter en.
– Studentkontakten och hela idén om bibelundervisning är min passion. Det är en väldigt kreativ miljö här på seminariet för den som vill hitta på lösningar själv, för det finns rätt få givna ramar för hur undervisningen ska gå till. I Sverige var jag präst och det var ju en del undervisning i det, men jag trivs väldigt bra med att arbeta helt och hållet som lärare.
Denna dag undervisar Elias utifrån Johannesevangeliet och om Jesus förhållande till Fadern. Etiopiens utveckling och utmaningar speglas ständigt i samhällets alla led, inte minst i Elias klassrum. Där sitter till exempel prästen Paulus Adem från den lutherska kyrkan i Eritrea – tack vare fredsavtalet mellan Eritrea och Etiopien. Hans närvaro hade varit omöjlig bara för något år sedan. EFS sponsrar nu hans och ännu en eritreansk prästs vidareutbildning vid seminariet.
När det är dags för diskussion uppmuntrar Elias eleverna att delta: »Jag kommer inte att underkänna er för vad ni säger, bara om ni inte säger något alls.«
– Alla här räknar med Bibeln som en auktoritet. Det är en underbar kontrast för mig som svensk där det ju i vår kontext hela tiden handlar om att ifrågasätta Bibeln – inte minst från samhällets sida. Här är det nästan för mycket åt andra hållet ibland: Bibeln blir lätt något som bara läses rakt av utan att analyseras eller sättas i sitt sammanhang. En mycket vanlig form av predikan är att bara upprepa bibeltexten ett par gånger och trycka på sådana meningar man som predikant tycker är särskilt bra. Men Guds Ord tål att brottas med utan att auktoriteten går förlorad.
Den första tiden i Etiopien präglades av en tuff graviditet för Sophias del, men flytten var också en källa till mycket glädje.
Sophia och Elias berättar att de lekfulla tvillingparen Gabriel och Josef, och Emanuel och John, har berikat den härliga tiden i Etiopien.
FAKTASOPHIA OCH ELIAS TRANEFELDT
Bor: Addis Abeba, Etiopien.
Familj: Tvillingarna Gabriel, Josef (13 år), Emanuel och John (5 år).
Uppdrag: Att undervisa i och översätta Bibeln i Etiopien.
Brinner för: Att uppmuntra EFS-församlingar (Sophia), bibelundervisning (Elias).
I Sophias arbete är brottningen med Bibeln ett måste för henne och hennes kollegor. Då utifrån en språklig angreppspunkt. Som översättningsrådgivare förbereder hon det inblandade teamet av översättare för deras jobb. Trots att hon hade läst teologi och lingvistik i Sverige var uppdraget som översättningsrådgivare en helt ny värld för henne.
– Jag hade en lång startsträcka för jag var tvungen att lära mig amarinja på någorlunda nivå. Det tog nästan två och ett halvt år med tanke på barnen. 2017 kunde jag börja på riktigt.
Paret hade med sig de då 8-åriga tvillingarna Gabriel och Josef till Etiopien och Sophia blev rätt snart gravid med ett andra tvillingpar: Emanuel och John. Elias – till skillnad från hustrun som hade en tuff graviditet med sug efter sushi och svenskt lösgodis – beskriver en förälskelsefas.
– Jag tyckte allt var nytt och spännande. Etiopien är på många sätt ett fantastiskt land att vara i. Men visst har man sina dippar, särskilt kring praktiska saker. Som när det inte går att spola i toaletten, när strömmen försvinner eller när internet stängs ner.
Inte bara de praktiska bitarna kan upplevas frustrerande:
– Man får lära sig hantera en helt annan syn på hierarki och transparens. Man kommer också väldigt nära den lidande kyrkan. I mitt arbete träffar jag etniska minoriteter som går igenom förföljelse och diskriminering, ibland med en dödlig utgång. Jag ser alla orättvisor och kan känna mig maktlös, säger Sophia.
Hon nämner specifikt en incident som drabbade en grupp översättare vars folkgrupp hon helst inte namnger. När de var på väg till huvudstaden för en workshop för ett år sedan blev de överfallna på grund av sin etnicitet och hudfärg – de kallades babianer, blev sparkade och kände sig hotade till livet. Under hemresan blev de jagade och fick springa in på en polisstation för att ta skydd. Till slut fick de färdas dolda i en ambulans till sin hemby. Väl hemma möttes de av nedbrända hus och invånarna hade tvingats fly in i skogen utan mat eller dryck. Många mördades.
– Detta sker ofta i kristna kontexter. Vi behöver fråga oss själva vad det beror på och vad vi som kyrka kan göra för att öka förståelsen mellan olika etniska grupper. Det här är den stora utmaningen som Etiopien har, säger Sophia.
Det är ingen hemlighet att de etniska motsättningarna påverkar kyrkorna, menar Elias. Men den kristna identiteten behöver vara den starkaste. Paret är övertygade om att kyrkans undervisning om försoning och förlåtelse är avgörande för att etniskt baserat våld skall upphöra.
– Den största aha-upplevelsen för mig är att kyrkan i världen har både problem och möjligheter på alla ställen. I Sverige har vi problem med frågor om abort och HBTQ. I Etiopien är det etnicitet som är förblindande. Det är ju inte riktigt så att afrikanska kyrkor går från härlighet till härlighet medan vi i väst befinner oss i förfall, som vi kanske trodde när vi kom hit. Jag har lustigt nog fått en mer positiv bild av vår svenska kristenhet efter att ha tillbringat tid med kyrkan i Etiopien. Mitt uppdrag som EFS-missionär ser jag också mycket som att uppmuntra svenska kristna och särskilt EFS:are. Vi borde gaska upp oss, skaka av oss stoftet och vara en stolt del av kyrkan och inte alls ha mindervärdeskomplex inför de afrikanska kyrkorna bara för att de växer så mycket.
Elias upplever att tiden i Etiopien också förbereder honom för en framtid som präst i Sverige när familjen väl återvänder. Att behöva lära sig allt från början i Etiopien har varit ödmjukande, förklarar han, men tror att det har givit honom en större förmåga att kunna möta olika typer av människor och sammanhang med mer frimodighet.
Men innan det är dags för Sverige igen så är det seminariets studenter som är hans fokus.
– Något jag ofta återkommer till nuförtiden efter mina år här, är vikten av att fördjupa och utveckla det partnerskap vi har med Mekane Yesus. I takt med den otroliga ekonomiska och medlemsmässiga utveckling som Mekane Yesus gjort måste det snart kunna börja flyta medel även åt andra hållet. Jag brukar fråga mina studenter: »När ska ni vara med och bekosta en ungdomstjänst i EFS Karlstad?«. Tanken att Etiopien skulle kunna bidra ekonomiskt till Sverige är lika ovanlig här som i Sverige. Jag tror det vore berikande för oss alla om vi gjorde oss av med bilden av den stackars fattiga etiopiska kyrkan som vi måste skicka pengar till. Det är en djupt förminskande syn på världens största lutherska kyrka som skulle kunna vara med och forma svensk kristenhet lika mycket som vi har varit med och format etiopisk.
-
Lötenkyrkan firade 50-årsjubileum
2020-03-25
Ärkebiskopen deltog i jubileumsmässa.
Firandet pågick i en hel vecka och rundades av med jubileumsmässa den 1 mars. Kerstin Oderhem predikade och ärkebiskop Antje Jackelén ledde mässan tillsammans med Erik Johansson.
– Det var fint att vi som samarbetskyrka fick visa på bredden som finns med både ärkebiskopen och Kerstin på besök. Ärkebiskopen uppmande oss att fortsätta stå på modets sida, precis som EFS gjort så ofta tidigare, säger Christoffer Abrahamsson, präst sedan drygt ett år i Lötenkyrkan i Uppsala.
– Under jubileumsveckan fick vi både titta tillbaka och samtidigt rikta blicken framåt. Jag hoppas att Lötenkyrkan ska få förbli en öppen kyrka dit folk får komma som de är och dela vår gemensamma längtan om en fördjupad relation till Jesus.
-
Bildreportage: Kerstin Oderhem i Indien
2020-03-25
EFS missionsföreståndare Kerstin Oderhem är nyligen hemkommen från sin första resa till Indien, där hon besökte ett flertal platser, församlingar och hem med kopplingar till EFS. Här berättar hon om sina intryck.
Kerstin hann, tillsammans med Erik Johansson, EFS internationella missionssekreterare, med att besöka 15 olika hem på sju dagar. Här tillsammans med pensionerade sjuksköterskor i Padhar som bildat en bönegrupp.
– Det var fantastiskt att be med dem. Efter pensionen drog de igång ett arbete att be för byn. De ber regelbundet, flera timmar åt gången ett par dagar i veckan, säger Kerstin.
Kerstin och Erik fick också äran att vara med och inviga den efterlängtade kyrkan i Sukktawa.
– En mycket häftig upplevelse. Runt två tusen människor kom från byarna runtomkring och de som inte rymdes i kyrkan satt utanför under tälttak. Den festliga gudstjänsten pågick i flera timmar, säger Kerstin.
Invigningen av kyrkan i Sukktawa avslutades med lunch för alla tusentals besökare. De tappra matlagarna hade börjat förbereda klockan fem på morgonen.
Besöket i Indien innehöll också en rundvandring på Padhar sjukhus.
– Jag slogs av den underliggande passionen – livet med Jesus – som ligger till grund för att detta sjukhus finns. De börjar varje morgon med gemensam morgonbön, mitt i det centrala väntrummet, och det präglar såklart hela verksamheten. När sången började blev patienterna nyfikna och kom för att lyssna – vilken missionsstation!
I Betul vid de tidigare EFS-missionärernas gravar tog Erik Johansson upp psalmen Härlig är jorden.
– Tänk om dessa missionärer, som la ner sina liv på den platsen, fick se vad Gud gjort och hur kyrkan har växt.
I den psalmen sjunger vi »släkten följa släktens gång«, och då blev jag så rörd och grät så jag inte längre kunde sjunga, säger Kerstin.Under resan besökte Erik och Kerstin även flera nyplanterada församlingar på landsbygden.
– Även om kulturen är så olika längtar vi efter precis samma saker: människor och samhällen förvandlade av Jesus. Det är helt fantastiskt att få se vad Gud gör i sin världsvida kyrka.
Se bilderna och läs hela reportaget på http://budbararen.nu/artikel/bildreportage-kerstin-oderhem-i-indien/
-
I Karl Cederqvists fotspår
DAGMAWIT ALEMAYEHU
2020-01-07
Den 11 november var det 100 år sedan EFS-missionären Karl Cederqvist dog i Addis Abeba.
Detta uppmärksammades med en hyllningsgudstjänst i Mekane Yesus moderkyrka, även kallad Amist Kilokyrkan.
Gruppbild av de medverkande vid högtidsgudstjänsten som hedrade Karl Cederqvist. Bilder: Dagmawit Alemayehu
Malin Strindberg, präst i Svenska kyrkan i Skärholmen, hade med sig en gåva i form av en tavla på hemförsamlingens ljuskrona.
Denna soliga söndagsmorgon välkomnades församlingen av ett porträtt av en ung Karl Cederqvist, och det fanns inte helt oväntat en och annan svensk i bänkraderna. Agendan för dagen var tydligt utskriven på storskärmen och lydde: »Uppmuntra den nuvarande generationen att föra vidare våra fäders kamp för evangeliet.«
– Karl Cederqvist lyckades påverka stora delar av Etiopien och Afrika genom sitt missionsarbete tack vare hans lyhördhet till den Helige Ande. När vi sitter här måste vi minnas hans insatser, sa EFS missionssekreterare Erik Johansson inför den fullsatta kyrkan.
Mångsysslaren Karl Cederqvist – läkare, lärare, snickare och präst för att nämna några av hans sysselsättningar – har lämnat ett stort avtryck på Mekane Yesuskyrkan, det som idag är en av världens största lutherska kyrkor. Det var nämligen Cederqvist som år 1912 lyckades förvärva marken som Amist Kilokyrkan är byggd på. Förutom ett par hus byggdes även en djup brunn.
I Västerås stift – Cederqvists hemstift, har man inrättat ett stipendium i missionärens namn. 2017:s stipendiat Malva Rosenfeld, 19, från Nora i Västerås, hade inför hyllningsdagen samlat in 18 000 kronor för att få liv på pionjärens brunn, som under tiden för firandet var ur funktion.
– Vi hoppas att vatten kommer att rinna från brunnen snart igen, samtidigt som vi minns Cederqvists egna ord: »brunnen ska inte rinna torr förrän Jesu återkomst«, säger Malva.
Söndagens predikan hölls av präst Lelisa Daniel – Onesimus Nesibs barnbarn, tillika Karl Cederqvist första kontakt med Etiopien – och följde missionstemat.
– Jag tror inte att Cederqvist skulle nöja sig med att vi håller minnesstunder i hans namn, utan han skulle vilja att vi predikade evangeliet till de onådda precis som han en gång gjorde, säger präst Lelisa Daniel.
Mission var dock bara ett av Cederqvists expertisområden. Annika Nordin Jayawardena, biträdande myndighetschef på Svenska Ambassaden i Etiopien, beundrade hans holistiska synsätt på utveckling.
– Han var präst samtidigt som han hade kunskap om hälsa och en vision för utbildning och landets utveckling. Sättet han såg på och inkluderade lokalbor var beundransvärt. Man har hört om missionärer som tog en stark ställning i samhället, men han verkade ha ett ödmjukt tillvägagångssätt när han arbetade i Etiopien, säger Annika Nordin Jayawardena.
Malin Strindberg, präst i Svenska kyrkan i Skärholmen, hade med sig en gåva till Mekane Yesuskyrkan – en tavla på hemförsamlingens ljuskrona. Den skulle agera som en påminnelse om att de är ett i Kristus, att de ber för Amist Kilokyrkan och samtidigt uppmana till bön för kyrkan i Sverige.
Med på plats för att hylla pionjären Cederqvist var även präst Yonas Tamiru
från Mekane Yesuskyrkan i Skärholmen.
