Epikuros Podcasts
-
Under historien har synen på döden förändrats och de döda har blivit föremål för olika maktanspråk. Kristoffer Leandoer funderar över vad vi ska med döden till, om vi ändå inte får vara ifred.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Varje morgon kör jag förbi Martyrkyrkogårdens kulle i Tirana där albanska kommunister som stupade i partisankriget mot italienare och tyskar ligger begravda. Trots att han dog fridfullt fyrtio år efter andra världskrigets slut begrovs även landets ledare Enver Hoxha där 1985 under högtidliga former. Men med kommunismens fall fråntogs Hoxha retroaktivt denna utvaldhet, han hörde inte hemma bland martyrerna längre. I april 1992 öppnades graven vid en ny offentlig ceremoni, diktatorns kvarlevor grävdes upp och flyttades till en allmän begravningsplats på andra sidan stan. Det var den värsta dagen i mitt liv, har Hoxhas son sagt om gravöppningen.
Och då vet Ilir Hoxha ändå var han har sin pappa: barn och barnbarn till regimens offer letar alltjämt efter sina bortförda och försvunna anförvanter; arbetet med att spåra upp offrens kvarlevor och ge dem en riktig begravning är en viktig del i landets ännu pågående läkeprocess och bearbetning av det förflutnas trauma. Närmast profetiskt hade den albanske författaren Ismail Kadaré redan 1963 skildrat detta myckna grävande i romanen Den döda arméns general, där en melankolisk italiensk general åker runt i ett regnigt och slutet efterkrigs-Albanien med en präst och gräver upp benen efter andra världskrigets stupade italienska soldater för återtransport till hemlandet.
Alla dessa kvarlevor är argument, inlägg, vältaliga påståenden eller förtiganden.
”Så länge vi finns till finns icke döden; när döden finns, finns icke vi.” Svårare än så var det inte enligt den grekiske filosofen Epikuros, mer än så behövde man inte bekymra sig över det hinsides. Det är en tanke som mänskligheten kunnat hämta tröst ur i 2 300 år. Men i fallet Enver Hoxha och Albanien hade Epikuros tydligen inget att erbjuda.
Uppenbarligen kan vi finnas även när döden finns. Uppenbarligen finns det ett liv efter döden. Åtminstone i politisk mening.
Filosofen Hans Ruin kallar det ”att vara med de döda” i en bok som heter just Being with the dead där han argumenterar för en syn på människan och det mänskliga som inte gör halt vid livets slut: varje mänskligt samfund omfattar i praktiken både levande och döda. Ruin vidgar Sokrates berömda definition av filosofi som konsten att dö: enligt Ruin är filosofi konsten att leva samman med de döda.
Utifrån den franske sociologen Robert Hertz epokgörande studier i dödens riter och praktik visar Ruin hur döden i de flesta kulturer inte är ett oföränderligt tillstånd utan en process precis som livet: den döda kroppen liksom de sörjande har flera stadier att gå igenom innan skilsmässan är avslutad och de sörjande kan leva som vanligt igen.
Det kanske inte alltid är lika påtagligt som i den turkiska stenåldersstaden Çatalhöyük, där invånarna sov direkt ovanpå de döda, på plattformar av lera som byggts ovanpå gravar där de döda vilade i fosterställning. Men vi är med våra döda, som Ruin säger. De är medborgare i samma samfund som vi, med rättigheter som går att kränka eller kämpa för. Och därför har också de dödas rättigheter blivit en angelägenhet i flera av den västerländska litteraturens portalverk, till exempel Antigone och Iliaden.
I boken Moment of Reckoning, alltså ”Räkenskapens stund”, hävdar den amerikanska religionshistorikern Ellen Muehlberger att döden genomgick en förändring i den kristna världen under senantiken: livet tog helt enkelt inte längre slut bara för att man dog.
Fram till dess hade kristna kunnat möta döden bekymmersfritt, den var det garanterat lyckliga slutet på deras historia. Det som hände under 300–400-talet var att döden flyttade från slutet av historien till mitten. Själva dödsstunden blev alltmer central i en människas biografi. Hela predikningar strukturerades som sofistikerade hörspel kring dödsögonblicket, där prästen spelar alla roller och till exempel beskriver hur rosslingarna i den döendes strupe ”liknar ljudet av en såg som börjat ta ner ett träd som märkts ut för att fällas”. Det påminner om scenen i Det sjunde inseglet där Döden börjar såga ner trädet som skådespelaren Skat klättrat upp i: frågan är om inte Muehlberger skildrar starten på den medeltida dödsfixering som ger Bergmans film dess grundton.
Döden blir nu måttet på kvaliteten hos ett människoliv. I Eusebios biografi över Konstantin, skriven direkt efter kejsarens död 337, skildrar Eusebio Konstantin som bättre och lyckosammare än både Alexander den store och perserkungen Kyros, trots att deras fälttåg var lyckosammare, deras segrar fler och deras erövringar större. Varför? Jo, för Konstantin dog bättre – vid hög ålder, med ordning och reda i såväl sina egna som rikets affärer.
Som pedagogisk kontrast till Konstantins och andras exemplariska frånfällen börjar tidens kristna författare samtidigt frossa i utdragna skildringar av skräck och plåga: hedningars eller dåliga kristnas dödsstunder. Döden förändras från frälsning och befrielse till rannsakan och dom, eventuellt en port till evig pina.
Ingående skildrades hur själen drogs ur den livlösa kroppen med hjälp av fiskkrokar, hur de saligas himmelska städer doldes i insektssvärmar, så att pilgrimerna i det hinsides inte kunde hitta dem på egen hand, utan bara om de leddes av en Guds ängel.
Fiskkrokar och insektssvärmar: det slår mig att vår fantasi ändå är bra mager, vi kan inte föreställa oss något vi inte redan sett, vi kan inte hitta på nya former utan bara lägga pussel med de gamla vanliga.
Eftersom människan ska dömas enskilt måste hon kunna uppvisa giltigt prov på sin identitet även i det tillkommande, inte bara befrias från sin jordiska lekamen och uppgå i en kollektiv salighet. Det blev nödvändigt att behålla kroppen som identitetshandling, eftersom ansvar skulle utmätas. Därför lades större vikt vid kroppens vidare öden, på gravplatser och begravningar.
Varför förändrades synen på döden just då? Det är lätt att räkna ut: förvandlingen av dödsstunden från lyckligt slut till domstolsförhandling ägde rum samtidigt som kristendomen blev statsbärande. Det gällde makt och realpolitik. Eftermäle, gravplatser och begravningar användes både för att demonstrera att man hade makten och för att legitimera den. Var man på fel sida politiskt, ökade risken att ens kvarlevor också skulle hamna på fel sida. Frågan om en rätt död, vem som är martyr och inte – och en rätt behandling av de döda – blev makthavarnas slutgiltiga sätt att både legitimera sin egen makt, och utöva den: sköter du dig inte, får du ingen plats på kyrkogården och riskerar därmed din plats i nästa värld.
Jag finner allt det här grävandet i döda kroppar och deras politiska symbolvärde högst provocerande: räcker inte alla ställningstaganden som yttervärlden avtvingar en medan man lever? Om man inte får vara ifred ens när man är död, när ska man då få vara det? För egen del tänker jag hålla fast vid Epikuros: när jag dör upphör jag att vara ett bekymmer. Åtminstone för mig själv.
Kristoffer Leandoer, författare
-
Många av oss tillbringar mycket tid på sociala medier. Ibland får vi lust att göra motstånd. Men hur ska det gå till egentligen? Författaren David Jonstad funderar över några motståndsstrategier.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
I ljudinspelningsteknikens barndom gjordes ett test. Folk fick ställa sig vid ett skynke och lyssna till ett stycke operasång från två olika ljudkällor. De visste att det bakom skynket fanns dels en rullbandspelare, dels en riktig operasångare. För de flesta var det svårt att urskilja när sången kom från bandspelaren och när den kom från operasångaren, trots att ljudkvaliteten på bandspelaren var rätt usel. Men tekniken var ny och häpnadsväckande, och i försökspersonernas hjärnor upplevdes därför maskinkopian som lika verklig som verkligheten.
På liknande sätt har det gått till när annan ny teknologi har introducerats. Men efter en tid har vi vant oss och upplevelsen blir då en helt annan. Tekniken får då snarare verkligheten att framstå som mer verklig. I fallet med bandspelaren fick den oss att uppskatta den unika upplevelsen av livemusik.
Det digitala teknikskifte vi nu befinner oss i är ännu så pass nytt att det fortfarande har förmågan att hänföra oss. Så pass att den handfull storföretag som dominerar tekniken har kunnat slå klorna i större delen av mänskligheten och det är först nu som de mörka sidorna av denna revolution börjar framträda.
Vi häpnar över hur mycket som kan rymmas i en manick inte större än en handflata. Att vi i våra fickor kan bära runt en portal in i ett eget universum av relationer, kunskap, ljud och bild. Men medan vi tillbringar allt större del av våra liv i denna värld exploateras vi utan att märka det. Författaren och Harvard-professorn Shoshana Zuboff kallar det för ”övervakningskapitalismen” i sin bok med samma titel. Hon jämför Google, Facebook och de andra techjättarnas explosionsartade uppgång med den industriella revolutionen. Då var det naturen och dess resurser som förvandlades till varor på en global marknad. I dag är det vi själva – och i synnerhet våra beteenden – som är råvaran som får kapitalismen att frodas.
Industrikapitalismen hotar att kosta oss jorden, skriver Zuboff, övervakningskapitalismen hotar att kosta oss vår mänsklighet.
Det är en dystopisk verklighet hon målar upp. Med maktfullkomliga organisationer som vet mer om oss än vad vi själva gör och hur dessa blir allt skickligare på att förutse och styra våra beteenden. Ofta i syfte att hålla kvar vår uppmärksamhet på skärmen och allt vad denna erbjuder – på bekostnad av livet i övrigt.
Mot detta bör vi göra motstånd, om vi håller livet kärt. Frågan är bara hur. Zuboff hoppas att vi med hjälp av lagstiftning ska upprätta ett nytt kontrakt för en digital kapitalism där medborgarna är med och bestämmer vem som äger makten över informationen. Vi ska göra den digitala framtiden till vårt hem, skriver hon.
I viss mån görs försök att reglera övervakningskapitalismen, men de kommer sent och det lär inte bli enkelt att rå på dessa giganter som använder sin enorma makt till att motsätta sig alla försök till regleringar. De fem största bolagen är nu dessutom så stora att de utgör en tiondel av USA:s totala börsvärde – vilken politiker vågar vingklippa dem och riskera en börskrasch?
Medan Zuboff alltså tar sikte på hur vi med samhällets etablerade institutioner ska kunna återföra makten över internet till dess användare tar sig den amerikanska konstnären och skribenten Jenny Odell an frågan om motstånd från ett helt annat håll. I den hyllade boken ”How to do nothing. Resisting the Attention Economy” utforskar hon mer och mindre genomtänkta strategier för att krångla oss ur techbolagens klor. En av dessa är att betrakta skärmen som ett gift och att åka på retreat för digital detox. Budgetlösningar finns i allehanda appar som syftar till att begränsa användningen av framför allt sociala medier. Det lite ironiska med denna strategi, konstaterar Odell, är att den ofta säljs in med argumentet att den ökar användarens möjlighet att vara mer produktiv på sitt arbete (inom kapitalismen).
Mer drastiskt är att fly fältet – en metod med tusenåriga rötter. Med start hos filosofen Epikuros i det antika Grekland berättas om historiens många försök att exempelvis bygga upp lantliga kollektiv där deltagarna kan undkomma den rådande kulturens urartning för en sundare tillvaro med fokus på det goda livet. Erfarenheterna från 1960-talets Back to the land-rörelse avskräcker dock Odell som menar att de flesta ändå inte har möjlighet att dra sig undan på det sättet. Inte heller ger hon så mycket för strategin att bojkotta Facebook eller andra plattformar eftersom det sällan är någon bestående lösning. Och vi vet ju hur det brukar bli. De som lämnar gör det med dunder och brak, men det dröjer inte länge innan de kommer smygande tillbaka till den moderna lägerelden.
Istället föreslår Odell något enklare: Bryt trollbindningen till skärmen! Hennes uppmaning om att ”göra inget” ska förstås som att göra det du verkligen vill göra, snarare än det som andra vill att du ska göra. Den produktivitet eller nytta som vi tycker oss uppnå genom skärmen sker alltid på bekostnad av sådant vi hade kunnat göra någon annanstans. Hon skriver: ”Den första delen av att ’göra inget’ är att frigöra sig från uppmärksamhetsekonomin; den andra delen är att återengagera sig i något annat”.
Det saknas alltså inte förslag och idéer om hur en motståndskamp skulle kunna se ut. Håller rullbandsspelarens knastrande ljud alltså återigen på att bli avslöjat? Möjligen har vi nu kommit så långt i det digitala teknikskiftet att vår upplevelse av tekniken är på väg att förbytas. Från nyhetens behag och hänförelse – till mognad och krasshet. Visst har digitaliseringen många nyttor, men det innebär inte att vi vill gå helt upp i den.
Ironiskt nog får detta draghjälp av techindustrin själv. När Facebooks moderbolag hösten 2021 bytte namn till Meta och presenterade sin vision för framtidens fördjupade social medier-imperium, The Metaverse, framkallade det mer kalla kårar än entusiasm. Med hjälp av VR-glasögon och augmented reality-teknik ska vi konsumenter smälta samman med den digitala världen så att vi till slut inte vet var den ena världen slutar och den andra börjar. The Metaverse presenterar en utopi som låter oss fly den kaotiska och skitiga analoga världen – in i rena underbara miljöer som vi själva bestämmer, liksom vi bestämmer hur vi själva ska se ut och uppfattas av andra. Som många har påpekat framstår detta inte som en utopi utan som en dystopi – i linje med den som Zuboff varnar för – där ännu större delar av våra liv blir kontrollerade av en handfull bolag som kommer spela på våra känslor och begär som ett piano.
Kanske är det försent att återta makten. Men att döma av kommentarerna som följde på lanseringen lever fortfarande hoppet om något annat. Om det digitala universum som Facebook vill skapa framstår som en mardröm snarare än en dröm är det inget vi vill fly till, men ifrån. Ut i en analog verklighet, med all sin skitighet och sitt naturliga kaos.
David Jonstad, författare
Litteratur
Shoshana Zuboff: Övervakningskapitalismen – vid maktens nya frontlinjer. Översättare: Ola Nilsson. Ordfront förlag, 2021.
Jenny Odell: How to do nothing – resisting the attention economy. Melville House Publishing, 2020.
