Elisas Wraak Podcasts
-
Syfilis var en skambelagd sjukdom men samtidigt så utbredd att den fick genomslag i kulturen. Anneli Jordahl reflekterar över sjukdomens betydelse och vår tilltro till vattnets läkande kraft.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2021.
All sjukdom döda. Så löd en strof i en dikt om vattnets helande kraft vid järnkällan i kallvattenkuranstalten Augustenbad. Källvattnet ansågs magiskt, särskilt kraftfullt vid midsommarafton, sjuka människor vallfärdade dit. Kurorten låg i en prunkande dal vid rullstensåsen i sörmländska Bie, en liten by en mil norr om Katrineholm. Dit flyttade jag i början av 2000-talet och bodde granne med kurortsplatsen. Kvar som ett minne om fornstora dar stod två källöverbyggnader. Särskilt den gotiska förlänade parken en gåtfull skönhet. Det porlade från bäckar, källor och rännilar kring parken.
Vid hembygdsföreningens stånd en marknadsdag i juni bläddrade jag i Allan Degermans ambitiösa skrift om kurortsläkaren Per Axel Levin verksam i Bie. En stridbar hydroterapeut känd för att under slutet av 1800-talet bota syfilitiker och alkoholister med iskalla bad. Jag läste och tittade upp mot åshöjden där en praktfull trävilla tronade. Aha, där vårdades alltså syfilissjuka. Inbäddade som mumier i blångarnslakan som doppats i sexgradigt vatten. Ironiskt nog kallas villan än i dag för Paradiset.
Syfilis var närmast en folksjukdom på 1800-talet.
Vandrar du i syfilisspår blir du snabbt smittad. Jag strök runt parken och försökte föreställa mig allt mänskligt lidande före penicillinet. Syfilis var närmast en folksjukdom på 1800-talet. Per Axel Levin var inte ensam inom läkarvetenskapen att undvika, eller tona ned, den gängse behandlingen med kvicksilver, vilken många gånger var mer livshotande än sjukdomen i sig. Vatten däremot, lindrade och förhindrade.
Kurorterna bjöd på nationalromantisk nordisk sommarkänsla med skira björkstammar och lusthus efter promenadstigarna. Kurortstanken var en del av friskvårdsrörelsen och nationalismens vurm för landsbygden, som ett svar på urbaniseringen vid 1800-talets mitt.
På baden tvagades den friska, hälsosamma svensken fram. Det nya seklet skulle byggas med kraft. Ett sunt sinne förväntades välja bort alkohol och dekadent leverne. Nu gällde gymnastik och skogspromenader. På så vis skulle också fattigdomen stävjas.
I mina anteckningsböcker växte det fram en sommar i slutet av 1800-talet. Det blev en roman om lidande, passioner och död. Sjukdomar och dödsångest ger onekligen vitalitet åt litteraturen. Hur många sjukdomsskildringar ges det ut på ett bokår? Själv hade jag stor användning av författaren Alphonse Daudets dagboksanteckningar om sjukdomens nedbrytande förlopp i slutskedet. Han badar också på kurorter vid samma tid som min roman utspelar sig. I den ofullbordade "I smärtans riken" som gavs ut efter hans död nämner han sina olycksbröder, Baudelaire, Flaubert och Heine.
Märkligt nog är vi inte många som skrivit om syfilis. Min roman "Augustenbad en sommar" nämns i litteraturforskaren Agneta Rahikainens "Smittans rike – om syfilis i konst, kultur och kropp", en studie som utgår från morfaderns död i sjukdomen. På Paradisets veranda sitter min fiktiva Amanda Eggerts vid fullmånenätter och skriver onda sagor. På den tiden var det socialt accepterat att män köpte sex och smittan överfördes till hustrun. Eggerts skelett vittrar i tredje stadiet.
Alla reagerar individuellt på den nyckfulla sjukdomen. Förloppet kunde stanna vid det första och mycket smittsamma fasen då en plita uppstår på könet. Eller stanna vid det andra stadiet som innebär svår värk, yrsel och synrubbningar. I Rahikainens bok bockar jag av kända män som lidit av sjukdomen, som Anders Zorn och finske symbolisten Hugo Simberg som är mest känd för målningen med två småpojkar som bär på en sårad ängel. Karen Blixen är en av få kvinnor i sjukdomens hall of fame.
Jag dröjer mig spänt kvar i ett för mig nytt spår. Rahikainen skriver om hur barn till syfilitiker påverkas av sin erfarenhet. Enligt Freud kunde syfilissjuka föräldrar orsaka neuroser hos barnen. Kanske har konstnären Egon Schieles typiska förvrängda avmagrade kroppar att göra med erfarenheten av syfilisdrabbade föräldrar. Fadern vägrade erkänna sjukdomen som på grund av hjärnsyfilis gled över i galenskap. Sjukdomen innebar en sträng tystnadskultur i familjer och släkter. Skam och skuldbeläggande. Namnet var onämnbart och den andre skuldbelades: Prostituerade eller utlänningar. Fransosen kallades den i Sverige, spanjoren sa man i Frankrike.
I Europa spreds smittan redan på 1400-talet bland militärer och sjöfarare. Först hade den en tjusig stämpel eftersom kungar och högreståndspersoner drabbades. Enligt myten – som inte stärkts av forskning – kunde ett extatiskt tillstånd av genialitet uppstå när hjärnan angreps. Filosofen Friedrich Nietzsche brukar nämnas i den vevan. När syfilis spreds i de breda folklagren var glansen förlorad.
Veneriska sjukdomar är fortfarande vidhäftade med skam. Var tredje svensk bär på herpesviruset vars symptom inte är helt olikt syfilis i första stadiet. Hur mycket får vi läsa om det, förutom i Johan Jönsons famösa dikt.
I dag botas syfilis snabbt med penicillin, för dem som har tillgång till antibiotika, vill säga. I fattiga länder kvarstår lidandet. Vad händer om mänskligheten blir resistent mot penicillin? Det är lätt att drabbas av sjukdomsskräck. Hur ska oron stävjas?
Vatten, vatten. Människans eviga tro på dess läkande kraft. När covid 19-pandemin bröt ut och smittan ökade som häftigast under vintermånaderna samlades avklädda människor på nedisade bryggor. Iklädda baddräkt och toppluva sänkte de sig i isvakar. Det blev en trend och reportagen om vinterbad fyllde medierna, isvatten påstods stärka immunförsvaret.
Pandemin pågår fortfarande när jag påpälsad betraktar fotografen Sara Mac Keys bilder på vinterbadare, utställda på en brygga vid Söder Mälarstrand i Stockholm. Jag såg Bie kallvattenkuranstalt framför mig när jag huttrande iakttog badarna. Kom 90-talets spavåg - och en hysterisk konsumtion av mineralvatten - mitt under en folklig rädsla för hiv-smitta? Under covidpandemin kunde ett iskallt bad få en nedstämd och uttråkad person att blixtra till i förhöjd livskänsla. Om än för en kort stund. Kanske ett substitut för inställda partyn och släktkalas.
Det får vara hur hälsosamt det vill, jag avstår. Jag badar aldrig under 20 grader. Sorgligt nog är därför mina bad lätträknade under en svensk sommar. Jag drabbas av dödsångest när iskylan griper tag om mig.
Anneli Jordahl, författare
Litteratur
Daudet, Alphonse, de Goncourt, Edmond, I smärtans riken, övers. Elisas Wraak (Alastor press).
Degerman, Allan, Per Axel Levin – den sörmländske läkaren och folkbildningsmannen, Sörmländska handlingar 34.
Läke Konst Ars Medica, Hagströmerbiblioteket.
Rahikainen, Agneta, Smittans rike - Om syfilis i konst, kultur och kropp (Natur & Kultur).
