Elena Namli Podcasts
-
Vikten av att alla får komma till tals
Brödtext: Vi samtalar med Elena Namli och Hans Abrahamsson om demokratins utmaningar och hur ett lokalt demokratiarbete gör det möjligt för fler att komma till tals genom medborgardialog.
Medverkande: Elena Namli, Professor i Teologisk etik vid Uppsala Universitet, Hans Abrahamsson, freds- och utvecklingsforskare från Göteborgs Universitetet, Nils Munthe, SKR
Programledare: Anders Nordh, SKR
Textversion avsnitt 70 (PDF)
-
Går det att ha en stark övertygelse, och samtidigt vara öppen för andras åsikter om vad som är rätt och fel? Elena Namli funderar på triumfalismens arv i den europeiska idétraditionen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Att läsa Abdulrazak Gurnahs romaner om den europeiska kolonialismen i Afrika är en omskakande upplevelse. Smärtan och medkänslan blir intensiv just eftersom författaren är återhållsam i sitt sätt att berätta. Sällan beskriver han starka känslor eller använder stora ord.
I romanen "Efterliv" dras en ung kille, Hamza, in i ett blodigt krig mellan de tyska och brittiska kolonialmakterna. Samtidigt som han medverkar i ett för honom obegripligt krig utsätts Hamza för ett slags civilisationsprojekt. Den tyske oberleutnant som Hamza är betjänt till agerar som hans lärare. Gurnah skriver:
”[officeren] gav [Hamza] en nästan omärkligt liten gillande blick när han gjorde bra ifrån sig, och log motvilligt när han åstadkom något oväntat. Du är väldigt duktig, sa han, men du är inte redo för Schiller ännu. Ibland fortsatte lektionerna även på eftermiddagen, så Hamza tyckte att det kändes som om han gick i skolan […]”
För oberleutnanten står alltså förmågan att kunna läsa Schillers lyrik för civilisationens högsta punkt. Han skryter till och med om att Hamza en dag kommer att kunna läsa Schiller. Senare får Hamza Schillers "Kalender" som en sista gåva från sin officer.
Gurnah ger en lika stram som obarmhärtig bild av vad kolonialismen gör med människor. Européer förde med sig krig och förslavning till Afrikas folk men de menade sig bidra till utvecklingen. Denna utveckling ansågs vara så värdefull att tvång inte längre var tvång och mord inte längre var mord.
Gurnahs lågmälda berättande aktualiserar frågan om triumfalismens plats i europeisk kultur. Går det att hålla något för sant och viktigt utan att samtidigt betrakta denna sin övertygelse på ett triumfalistiskt sätt? Kommer vi någonsin att kunna göra upp med föreställningen om den europeiska kulturens överlägsenhet?
Triumfalismen verkar vara vanlig i samband med starka övertygelser. Religiösa föreställningar om moral och frälsning, men också sekulära föreställningar om till exempel mänskliga rättigheter och demokrati antar ofta triumfalistiska former – de betraktas som segrande över andra föreställningar och hållningar. Om min uppfattning om det rätta och det sanna har segrat har jag också rätten att betrakta andras sätt att leva och tänka som underlägsna.
Inom triumfalismens logik föreställer man sig den andres utveckling som en rörelse mot det man själv menar sig ha uppnått. När kristendomen var kolonialismens ideologi uppfattades den segrande kristna sanningen som målet för de andras utveckling. Till exempel användes både utbildning och våld som medel för att i andra kulturer införa normer från ”den överlägsna” kristna sexualetiken.
Kristen moral som legitimering av kolonialism är till stor del historia. Men triumfalismen lever vidare. Olika visioner av modernisering, demokrati och inte minst mänskliga rättigheter betraktas av många i Väst som ett slags segertåg och ett mål för alla andra. Till exempel fördömde de kristna missionärerna all sexualitet utanför den heterosexuella familjen – idag bekämpar människorättsaktivister sådana konservativa tolkningar av sexualitet inom både kristendom och islam.
Triumfalismen har flera rötter. Dess viktigaste grund är makten – den rejäla möjligheten att tvinga sina uppfattningar på andra människor. Men triumfalismen går också tillbaka på de idéer som företräddes av upplysningsfilosoferna, liksom av Karl Marx. Dessa europeiska humanister tänkte sig att all progressiv utveckling går i en och samma riktning.
Just detta inslag i upplysningstraditionen behöver vi göra upp med. Men vilka resurser finns det för att motarbeta triumfalism när vi blir frestade att uppfatta vår egen utveckling som ett slutmål för andra eller till och med för alla? Om jag har rätt och om makten möjliggör triumfalistiska praktiker borde jämlik maktfördelning motverka triumfalismen. Men även den som kämpar för jämlikhet kan anamma triumfalism som sin hållning.
En lika dråplig som träffsäker beskrivning av triumfalism finns i en av Umberto Ecos gamla essäer – den som heter ”Eloge till Thomas av Aquino”. Eco framställer den store teologen och filosofen Thomas av Aquino som en passionerad sanningssökare vars gärning ödeläggs när han helgonförklaras av kyrkan. Eco skriver:
”[…] den olyckliga händelse som ödelägger Thomas av Aquinos liv inträffar år 1323 […] då Johannes XXII beslutar att helgonförklara honom. Det är som att få nobelpriset, bli invald i Franska Akademin eller få en Oscar. Man blir som Mona Lisa: en kliché. Det är det ögonblick då den store pyromanen blir utsedd till brandchef”.
Thomas av Aquino är främst känd som den kristna rationalismens filosof. Förenklat menar Thomas att det finns en morallag som alla människor kan förstå med hjälp av sitt förnuft. Man behöver alltså inte vara kristen för att förstå vad som är rätt och fel. Med hjälp av förnuftet kan var och en inse vad som svarar mot gudomlig lag och vad som strider mot den. Med hjälp av denna sin lära och i en dialog med samtida muslimska teologer, framför allt Ibn Rushd, föreslår Thomas en modell för teologisk rationalism – ett sätt att förena teologi och vetenskap.
I sin essä reflekterar Eco över vad som händer med Thomas teologi när den av kyrkan betraktas som en filosofisk och teologisk triumf. Från att vara ett levande sanningssökande blir Thomas rationalism till ett objekt för dyrkan – ja, Mona Lisa, en kliché.
För de flesta av oss idag är det inte Thomas av Aquino som i första hand behöver räddas från sin olycksaliga helgonstatus. Det många av oss dyrkar – i stället för att tänka, leva ut och förhålla oss till – är andra idoler: vetenskap, mänskliga rättigheter eller demokrati. För om man menar sig redan ha uppnått, eller nästan har uppnått, demokratins och de mänskliga rättigheternas seger finns svaga incitament för att fortsätta tänka och diskutera med andra. Då gäller det att försvara denna sin antagna seger mot sanningens och moralens fiender.
Vi behöver synliggöra och motarbeta förståelsen av utveckling såsom en rörelse mot ett och samma mål. I det avseendet tilltalas jag av Hanna Arendts syn på politiken. Hon tänker sig att genuint politiska projekt aldrig någonsin kan slutföras. Arendt påminner oss helt enkelt om att människor är dödliga och vad vi än företar oss måste det alltid göras på nytt av andra.
Denna icke-linjära syn på demokrati borde gälla även när vi tänker och agerar i den globala världen. När människor självständigt utformar sina samhällen på olika sätt är det inte därför att de önskar få ett Nobelpris i demokrati. Det handlar om mänskliga och i de flesta fall både häftiga och knasiga försök att leva sina egna liv. Strävan att nå fram till det goda och det sanna är inte en tävling där det gäller att uppnå ett mål som redan är givet.
Hanna Arendt var inte relativist. Det är jag inte heller. Allt är inte lika rätt och jag är redo att argumentera för mina uppfattningar i viktiga frågor. Men Gud bevare mig från frestelsen att se min egen uppfattning som ett mål för all andra människors utveckling.
Elena Namli, professor i teologisk etik
-
Som medborgare har vi rättigheter. Men ibland har vi svårare att hävda dem. Varför då? Det frågar sig Elena Namli i den här essän.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Sårbarheten har, tills nyligen, inte varit något populärt ämne för filosofisk reflektion. Medan skönlitterära klassiker utforskar människan när hennes sårbarhet är som störst brukar filosoferna intressera sig för den rationella människa som söker – om inte kontroll över tillvaron – så i alla fall oberoende i förhållande till både naturen och samhället. Särskilt moderniteten har präglats av just sårbarhetens glömska och inte sällan svaghetsförakt.
I mitt eget filosoferande intresserar jag mig helst för människan vars sårbarhet inte kan elimineras. Precis som andra djur är människor dödliga och både vår kropp och vår själ utsätts för smärta och ångest. Kanske därför läser jag om och om igen gamla klassiker som Fjodor Dostojevskij och Thomas Mann. De är ständiga samtalspartner i mina böcker. Jag låter också dessa gamla män följa med mig i olika vardagssituationer och reflektera över min egen sårbarhet men också över hur vi i vårt samhälle ska förhålla oss till varandra.
På senare tid har jag haft problem med hälsan. Då har Bröderna Karamazov och Doktor Faustus fått följa med mig till olika avdelningar och mottagningar inom vården – ja, här i Sverige med dess fantastiska och mycket avancerade vård. Det finns något plikttroget i att beskriva den svenska vården som fantastisk. Men hur ärlig är jag?
Vad händer med mig när jag är sjuk och behöver hjälp? Hur går det för mina kära när de ligger i sina sjukhussängar och reduceras till ett förnamn och en diagnos? Varför blir stämningen så dålig när jag klagar? Varför måste jag inleda berättelser om likgiltighet, diskriminering och till och med övergrepp med att först intyga att jag egentligen är tacksam för den svenska vården?
Ingen förväntar sig att jag ska visa samma djupa tacksamhet när jag möter människor med andra yrken. När jag som är morgonpigg anländer till mitt kontor på universitetet i Engelska parken i Uppsala är städpersonalen redan där. Är jag tillräckligt tacksam för det? Taxiföraren som kör mig till tåget och lokföraren som kör vidare – har jag visat att jag är tacksam? När tåget är sent och jag klagar – borde jag först intyga att jag på det stora hela älskar de svenska järnvägarna?
Antingen är jag i grunden en otacksam människa eller så är det någon skillnad mellan just vården och allt annat. Varför anser vi generellt att det är bra att medborgare ställer krav och uppfattar sin relation till det allmänna i termer av rättigheter men gör ett undantag för just vården? Hon som städar, kör, undervisar och flyger gör sitt jobb. Men vårdpersonal är hjältar i sin vardag. Varför?
Kanske för att det just i vården blir uppenbart för de flesta att vi faktiskt är beroende av varandra. Vi klarar oss inte om vi inte får hjälp av andra människor – många människor med olika slags kunskap, färdighet och därmed makt som vi själva saknar. Jag kan köra bil men jag kan inte laga den. Jag kan lägga om ett sår men jag kan inte operera bort min egen cancer. Jag behöver de andra människorna. När de finns för mig är jag tacksam – genuint tacksam. Men tacksamhet är en känsla som på många sätt inte passar in. I alla fall inte som en grundhållning inom ramen för en jämlikhets- och rättighetskultur.
Det finns många skäl till det men ett är just att utsatthet och beroende riskerar att leda till att människor behandlas mindre värdigt. När rättighetskultur är stark spelar det mindre, eller ingen roll alls, huruvida en myndighetsperson, en lärare eller en sjuksköterska tycker att medborgaren är sympatisk, till exempel tillräckligt tacksam. Den respekt för människans värdighet som hon i sitt agerande ska visa är en grundhållning som hör till jobbet.
Men detta betyder ju förstås att varje rättighet säkras av motsvarande plikter.
Blev det dålig stämning nu? Rättigheter vill vi ha, men låter inte ”plikt” gammaldags och tråkigt? Det må så vara, men det går inte att ha rättigheter utan att också ha plikter. Plikt behöver inte betyda att vi agerar utan engagemang. Ännu mindre betyder det att vi agerar under något slags tvång. Plikten betyder att den andres rättigheter är ramen för mitt agerande när jag är lärare, polis eller sjuksköterska.
En av de grundläggande poängerna med en rättighetskultur är att människan, när hennes rättigheter är erkända, förblir ett subjekt, en aktör. Ett alternativ till rättighetskultur är att människan behandlas som objekt. Hon blir då utlämnad åt andras omsorg men också godtycke.
Vad skulle en rättighetskultur betyda inom vården? Vad händer om vi som patienter får rättigheter istället för att tacksamt ta emot den vård som erbjuds? Är risken med rättighetsbaserad vård att vi som patienter blir otacksamma rättshaverister?
Jag tror inte det. Jag tror nämligen att vi ofta känner tacksamhet och visar tacksamhet för de människor som utför sina plikter professionellt och engagerat. Samtidigt är det skönt att våga tro att ingen ställer krav på motprestation för att vi ska få en bra behandling och bli värdigt bemötta när vi är svaga och beroende av andra. Redan idag finns det inslag av rättighetskultur i svensk vård – framför allt när det kommer till informerat samtycke som måste inhämtas i samband med vården. Samtycke är dock långt ifrån den enda rättighetsformen. När världshälsoorganisationen beskriver rättighetsbaserad vård poängteras till exempel vikten av att staten i sin lagstiftning garanterar jämlik tillgång till vård.
Mycket har ändrats inom medicinsk etik sedan Fjodor Dostojevskij och Thomas Mann skrev sina storslagna romaner. Den gudalike doktorn vars vetenskapliga övertygelser hindrade honom från att känna empati och därmed ge plågade människor smärtlindring är borta. Borta är också den fattigdom som gjorde att vården överhuvudtaget inte kom till de flesta människor. Nu har vi istället en bra vård för de flesta människor i vårt land. Samtidigt tycks samtalet om brister inom vården blivit tabu. Eller snarare har vi reducerat samtalet till frågan om ekonomiska resurser. Visst är resurstilldelning en viktig fråga, men det löser inte alla problem. Ovärdigt bemötande och kränkande behandling, liksom paternalism och diskriminering, är inte främst en resursfråga.
Att tala om diskriminering och teknokratism inom en vård som idag räddar liv som inte gått att rädda för bara några år sedan riskerar att skapa dålig stämning. Låt oss ta risken. Det som står på spel är nämligen vårt människovärde. Vårt människovärde den dag vi tvingas sätta på oss sjukhuskläder och ligga i en sjukhussäng.
Tyvärr är varken Fjodor Dostojevskij eller Thomas Mann med mig i detta ställningstagande – de trodde nämligen inte att ett humant samhälle kan byggas som en rättighetskultur. I Dostojevskij och Manns romaner prövas vår mänsklighet på ett personligt plan varje gång vi ställs inför vår egen och andras utsatthet. Detta har inte ändrats. Det som har ändrats är att vi också söker och finner sociala strategier för att säkerställa att sårbara människor i vårt samhälle inte förminskas i sin mänsklighet.
Elena Namli, professor i teologisk etik
