Djungelboken Podcasts
-
Det finns ett språk för att ställa världen till rätta, och ett annat som beskriver den som den är. Kiplings dikter hör till det senare slaget, konstaterar Vincent Flink Amble-Naess i denna essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Tommy Atkins är på permission från sin militärtjänst i brittiska Indien, och på besök i London, imperiets huvudstad. Några egna kläder äger han inte, utan flanerar genom stadens bakgator klädd i den scharlakansröda uniformsrocken han fått låna ur regementets ekipering. När han lämnade England var han en av rekryterna – the ten year men, som de kallas efter längden på deras tjänstgöringstid – och under åren i den bengaliska hettan har minnet av hans hemstad kommit att förskönas bortom rimlighetens gräns. Mellan exerciserna har han drömt sig bort till Music Hall-teatrarna, gallerierna, dansbanorna och pubarna. Och nu är han äntligen här.
Mottagandet blir emellertid inte fullt så varmt som Tommy hade hoppats. Redan vid teaterns biljettkontor börjar problemen. Mannen i luckan hänvisar Tommy till översta läktaren, där man varken kan se eller höra vad som försiggår på scenen. De finare platserna är dessvärre redan upptagna. Men näst på tur står en civilklädd, och just som Tommy ska ta biljetten, och gå in genom entrédörrarna, hör han hur expediten erbjuder mannen två platser på första parkett. Tommy inser att han har blivit lurad. Han är oönskad; ledningen vill inte ha några oborstade soldater bland etablissemangets ordinarie klientel – de förfinade herrarna och damerna som drar efter andan i spelad förfäran över dramats förvecklingar, och kisar bakom sina operakikare fastän scenen är alldeles intill. Hur ska han ha det? undrar expediten. Vill han ha biljetten eller inte? Tommy rycker den till sig, knölar ihop den i näven och slänger den framför sig på kullerstenen. När ridån går upp för krig, svarar han och spottar framför sig, då får vi nog parkett!
Händelsen skildras i dikten Tommy ur boken Barrack-Room Ballads av Rudyard Kipling. Samlingen gavs ut år 1890, när det viktorianska England stod på toppen av sitt herravälde. I texterna skildras livet i de brittiska kolonierna genom diktjaget Tommy Atkins, som är soldat i drottningen armé. Dikterna är skrivna på en utpräglad arbetarklassengelska, som blandats med indiska och burmesiska låneord. Som titeln antyder är de skrivna för att sjungas, helst till tonerna av ett concertinaspel – en form av dragspel i behändigt format, som under artonhundratalet var vanligt förekommande i fält och till sjöss.
I våra dagar är Kipling främst känd som den tämligen anonyme upphovsmannen till den berättelse som fått stå modell för Walt Disneys succéfilm Djungelboken. Men under sin livstid var Kipling en världsstjärna. Hans alster nådde en läsekrets som sträckte sig över hela det brittiska imperiet, från Kanada i norr till Australien i söder. År 1907 – blott 41 år gammal – tilldelades Kipling nobelpriset i litteratur.
Det råder inga tvivel om saken. Du befinner dig i helvetet.
Den kanske mest välkända dikten i samlingen bär titeln Gunga din. I den sjunger Tommy om regementets vattenbärare, en man ur det muslimska bhistifolket, som går klädd i fotsid kaftan och transporterar sitt vatten i en säck av getskinn. Hans namn är just Gunga Din, och Tommy håller honom för den främste människa han någonsin mött. En dag, när Tommy ligger sårad i fält kommer Gunga Din springandes till hans undsättning. Just som locket på vattensäcken skruvas upp hörs ett skott, och bäraren faller livlös till marken.
Tommy har förlorat sin kamrat. Men i sista versen ser han ändå fram emot deras nästa möte, i livet efter detta. Eftersom de är soldater kan varken Tommy eller den döde hoppas på något himmelrike. Återseendet måste alltså äga rum i helvetet, eller som Tommy beskriver platsen: där det alltid är dubbla manövrar och matrasten alltid är inställd.
Beskrivningen är typisk för Kiplings realistiska diktning. Han försöker inte beskriva helvetet såsom han själv föreställer sig det, eller såsom han antar att hans läsare föreställer sig det. Istället beskriver han det såsom den fiktive personen Tommy Atkins måste ha föreställt sig det.
Tänk dig in i det: Du är menig i drottningens armé. Reveljen går, och du slår upp ögonen i logementets våningssäng. Frukosten är inställd, och snart väntar dubbla manövrar med tjugo kilos packning i gassande sol. Det råder inga tvivel om saken. Du befinner dig i helvetet.
Förutsättningen för Kiplings litterära förmåga var en djup, personlig kännedom om de platser han skildrade. Han var själv uppvuxen i det brittiska Indien, och andra delar av imperiet kände han genom sina många resor. Dikterna i Barrack-Room Ballads är fulla av detaljerade beskrivningar av olika göromål. Ofta tar de formen av rena instruktioner. Läsaren får bland annat lära sig hur man fraktar timmer genom de burmesiska träskmarkerna, hur man undviker att smittas av den afghanska kolerabakterien och hur man nedmonterar ett tältläger på vägen mellan Haryana och Uttar Pradesh.
I dikten Loot, skildrar Kipling med samma inlevelseförmåga regelrätta övergrepp på lokalbefolkningen. Där står att läsa om hur man på bästa sätt drygar ut sin lön genom att råna de kuvade folken på deras smycken och dyrbarheter. Innan man lämnar brottsplatsen får man aldrig glömma att slå ut en spann vatten över jordgolvet. Där marken sedan sänker sig sticker man ner sin bajonett, och snart har man funnit det nedgrävda bytet.
Öster om Suezkanalen finns en plats där budorden är upphävda, och en soldat kan leva som han vill.
En del av innehållet i dikterna är moraliskt tveksamt. En förutsättning för Kiplings realism är nämligen att han aldrig skönmålar de människor han skildrar. För, som Tommy sjunger i sången som bär hans namn: Av ungkarlar i fält blir det aldrig några helgon. Istället för hustru och barn har de sina medsoldater som de äter och dricker och sover med, och som – för de flesta av dem – är det närmsta de någonsin ska komma en familj.
Trots det stränga reglementet skildras soldaternas tillvaro som ett liv i frihet. Öster om Suezkanalen finns en plats där budorden är upphävda, och en soldat kan leva som han vill. Där väntar ett liv i manlig gemenskap, fullt av upptåg och vilda fester. För Tommys vidkommande är hela imperiet en form av lekplats.
Vissa av dikterna i Barrack-Room Ballads hör till de starkaste i hela Kiplings författarskap. Kanske beror det på den omutliga realism som utmärker dem. Många författare frestas att lägga verkligheten till rätta i syfte att få den att verka mera storslagen än vad den egentligen är. Det finns goda skäl att förhålla sig skeptisk till sådana människor. Den som vill framställa världen i ett visst ljus har nämligen alltid ett ärende. Kanske vill han övertyga sina läsare om storheten i en världsåskådning, eller en religion eller ett politiskt system.
På kyrkogården i den malaysiska staden Penang har tiden stått still sedan imperiets fall. I skuggan av ett fikonträd, täckt av rankor och blågröna lavar, står en gravsten i svärtad granit. Den dödes namn har vittrat bort, men skriften förtäljer att han stod i tjänst hos den brittiska kolonialmakten och att han var lika galant som han var godhjärtad. Det är maktens och exploatörernas språk som når oss genom seklen. Men ur Kiplings diktvärld stiger en annan musik.
Det är någon som drar ett concertinaspel, och skränar förfärligt på ovårdad engelska. Bälgen är sprucken och tangenterna tröga. Hans namn är Tommy Atkins, och han sjunger om rotlöshet, elände och längtan; om våldtäkt och rånmord och utpressning. Han sjunger om sitt liv, utan omskrivningar och tillrättalägganden. Han sjunger om en människa.
Vincent Flink Amble-Naess
