Descartes Podcasts
-
Många har velat skapa ett språk som förbrödrar världen, men inget kom längre än esperanto. Dan Jönsson reflekterar över tungomålet som blev USA:s låtsasfiende och ett offer för Stalintidens paranoia.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes först 2023-01-26.
Året var 1947, Tyskland var besegrat, kalla kriget hade knappt börjat och den amerikanska armén insåg att det nu behövdes en ny fiende att öva mot om man skulle hålla ångan uppe. Pentagons strateger uppfann då en ondskefull militärmakt med namnet Aggressor, som hade som sin plan att ”assimilera” amerikanska medborgare in i sin egen frihetshatande och människofientliga kultur. Denna lätt förklädda kommunistiska fiende talade såklart också ett vilt främmande tungomål. Ryska, tänker ni – men nej, faktiskt inte. Alltså kinesiska? Nej, inte det heller. Aggressorerna från Aggressor pratade – håll i er nu – esperanto. Logiken var klar och redig: helt i enlighet med Aggressors lumpna assimileringsplaner fungerade ju esperanto just genom att ”assimilera” ord från en mängd olika språk. Symbolen för Aggressors så kallade ”Circle Trigon Party” var en grön triangel som påminde om esperantorörelsens gröna stjärna, och USA:s försvarsdepartement gick rentav så långt att man 1959 gav ut en lärobok med titeln ”Esperanto: The Aggressor Language”. Inte förrän i slutet av sextiotalet gjorde Vietnamkrigets barska realiteter slut på fantasierna.
Hur i all världen var nu detta möjligt? frågar man sig. Esperanto, som ju ända från början både konstruerades och spreds som ett fredens och förbrödringens språk? Ska man inte vara bra paranoid för att se det som ett hot? Svaret är att jo, det ska man nog, men det är det alltså en och annan som är och US Army var långtifrån de första.
Så låt oss ta historien från början. När den judiske, rysktalande läkaren Ludovik Zamenhof från Bialystok i nuvarande Polen 1887 lade fram grunderna för det han då kallade lingvo internacia så var det långtifrån första gången någon hade försökt konstruera ett nytt världsspråk för att göra slut på mänsklig fiendskap. Hade man läst sin bibel visste man att det var först med den babyloniska språkförbistringen som människornas tungomål söndrades och blev sinsemellan obegripliga. I Första Mosebok låter ju Gud Adam ge namn åt alla levande varelser, och tanken på att hitta tillbaka till detta ursprungliga, ”adamitiska” språk var något som kittlade både fantasin och äregirigheten.
Ett tidigt försök att rekonstruera något liknande var medeltidsmystikern Hildegard von Bingens ”lingua ignota” – men riktigt på allvar vaknade intresset först på sextonhundratalet. Skälet var att latinet då sakta men säkert började förlora sin ställning som den lärda världens gemensamma så kallade lingua franca. Vetenskapsmän som Galileo, Descartes och Newton publicerade sig både på latin och sina respektive modersmål. Samtidigt frågade man sig om det trots allt inte behövdes ett språk som alla kunde förstå – och som i tidens anda då tänktes utgå helt från rationella begrepp: matematiskt exakt och rensat från alla avvikelser och möjliga missförstånd. Flera av tidens stora forskare och filosofer utarbetade sina olika förslag till hur ett sådant språk skulle kunna se ut och fungera. Alla strandade de till slut på att de blev på tok för oöverskådliga och komplicerade, men idén levde vidare och fick på sitt sätt ny energi i nittonhundratalets analytiska språklogik.
När Zamenhof lanserade lingvo internacia var det återigen i en språkligt förbistrad värld. Tyska, franska och engelska konkurrerade om herraväldet och det var lätt att se behovet av ett neutralt, mellanfolkligt hjälpspråk. Tio år tidigare hade den bayerske prästen Johann Schleyer introducerat sitt volapük, ”världsspråket”, och på kort tid lyckats engagera många entusiaster i framför allt Tyskland och Frankrike, länder som just hade varit indragna i ett förödande krig. Men förbrödringen kom av sig, av flera skäl. Volapüks system av affix var svårt och krångligt, och Schleyer visade sig vara en smått diktatorisk figur som hårdnackat motsatte sig alla tankar på reformer. Dessutom kom de gränsöverskridande visionerna på kollisionskurs med de nationalistiska stämningarna i både Bismarcks Tyskland och det efter kriget stukade Frankrike, där volapükisterna blev fritt villebråd för tidningsspalternas satiriker. Zamenhofs ”esperanto” – hoppets språk, som det snart kom att kallas – var tillräckligt likt, men också tillräckligt olikt för att kunna fånga upp den ideologiska budkaveln. Med sin rysk-judiska bas kunde det för det första knappast utmålas som en fiendelist, för det andra var det också lättare att lära sig, och Zamenhof var för det tredje ett helt annat slags ledare än Schleyer – hans inställning var kort och gott att språket ägdes av dem som talade det. Det viktiga var inte att grammatiken förblev intakt utan att man höll fast vid det han kallade för esperantos ”interna ideo”, den inre idé som handlade om att med språket som grund bygga en fredlig, global gemenskap.
Det var sådana på en gång demokratiska och visionära principer som gjorde att esperanto dels snabbt fick fäste och kunde växa till en världsomspännande rörelse; dels också lyckades avvärja konkurrensen från de olika ”förbättrade” världsspråk – ido, patolglob, idiom neutral och allt vad de hette – som runt förra sekelskiftet dök upp som svampar ur jorden. Esperanto attraherade drömmare och aktivister från vitt skilda håll: pacifister och feminister, ockultister och revolutionärer men också regionala språkprotektionister som i esperanto såg ett värn mot utbredningen av de koloniala världsspråken. Rörelsen nådde sin kulmen efter första världskriget, och aldrig var den så nära en avgörande seger som när Nationernas Förbund 1922 tog upp frågan om att göra esperanto till det rekommenderade andraspråket i världens skolor. Men förslaget föll efter hårt nationalistiskt motstånd, återigen från franskt håll, och de följande åren stod hoppet istället framför allt till Sovjetunionen, som 1926 stod värd för världskongressen i Leningrad. Kanske kunde esperanto bli språket som fick världens proletärer att förena sig? Komintern hade saken på sin dagordning, men med stalintidens alltmer paranoida och isolationistiska politik krossades till slut även den sovjetiska esperantorörelsen.
Och därmed kanske den utopiska drömmen om ett fredens världsspråk. Esperanto lever visserligen vidare; språket har idag mellan 50 000 och en miljon talare, beroende på hur man räknar, även om de som växer upp med esperanto som modersmål är försvinnande få. Men de finns. Och trots att ingen inbillar sig att esperanto idag kan utmana engelskans ställning som globalt lingua franca, så vem vet, tiderna förändras, förr än vi anar står vi på nytt inför ett språkligt maktvakuum, och vägen ligger åter öppen för det som kallas ”fina venko”, slutsegern för rörelsens interna ideo. Eller också inte. Tago post tago, som man säger på esperanto: man får ta en dag i sänder. Tiel la mondo iras.
Dan Jönsson
författare och essäistLitteratur
Roberto Garvía: Esperanto and its Rivals. University of Pennsylvania Press, 2015.
Esther Schor.: Bridge of Words. Metropolitan books, 2016.
Brigid O'Keeffe: Esperanto and Languages of Internationalism in Revolutionary Russia. Bloomsbury publishing, 2022.
-
Parentesen är ända sedan den först uppstod en oroande partisan. Den träder in i texten som en eftertanke, med ett tillägg som komplicerar och bjuder motstånd, säger litteraturvetaren Jesper Olsson.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 27 november 2018.
”Parentes livet slut parentes”. Så slutar dikten ”First Person Shooter” i Malte Perssons bok ”Till dikten”. Bokstavligen. Raden rymmer inte några krökta tecken av välbekant slag, bara ord. Läsaren bjuds in att yttra något som egentligen hör till det skrivnas och outsagdas domän. Och vems röst är det som hörs inom parentesen: min egen, poetens, eller någon tredje? Frågan motiveras av diktens tema om poesins promiskuösa natur. Det vill säga, poetiska texters förmåga att framträda på och upplevas på en mängd olika sätt av en mängd olika läsare.
Parenteser, precis som andra skiljetecken, hör till språkets stumma register. De fyller en funktion i texter – de organiserar och rytmiserar vår läsning. Men de pockar inte på uppmärksamhet, och vill definitivt inte höras. Undantagen bekräftar som alltid regeln. Som i Carl Fredrik Reuterswärds konceptuella arbete ”Prix Nobel” från 1966. I denna poesibok får vi ta del av de grafiska resterna av ett föregivet Nobelpristal. Orden har plockats bort, och allt som återstår är en armatur av skiljetecken – som Reuterswärd själv, med sedvanlig ironi, läste in på grammofonskiva.
I sin studie ”Digital Shift” skriver litteraturvetaren Jeff Scheible att parenteser i en text alltid väcker tankar på dynamiken mellan skrivande och läsande och tystnad och tal. Vilket också begreppets långa historia vittnar om. Själva termen härrör från grekiskans parentesis, som betyder att foga in bredvid. Under antiken bildades ordet för att beskriva en retorisk operation – ett inskott eller sidoreplik i ett anförande – som gav extra energi och perspektiv på det som talaren hävdade. Intressant nog har begreppet alltså sina rötter i ett muntligt sammanhang.
Det var först under medeltiden – år 1399 hävdar en handbok – som termen började hänvisa till ett skrivet tecken. Det var då som de klassiska bågarna (lunula, liten måne på latin) kom till bruk. Precis som andra skiljetecken bidrog parentesen till uppdelningen av en tidigare sömlös skrift. Vilket också indikerar en förskjutning i litteratur- och mediehistorien: en övergång från högläsning till tyst läsning – från ett klingande ord som delas kollektivt till ljudlösa meningar, som möblerar en individs inre rum.
parentesens stumhet är alltså, precis som fiskars, skenbar och bedräglig.
Skiljetecken var på det sättet kopplade till det tysta läsandets utbredning – en process som mediehistoriker förbinder med uppkomsten av ett modernt jag. Det subjekt som den franske filosofen Descartes skulle fira med sitt ”jag tänker alltså är jag”. Men parentesen var ändå, från början, en oroande partisan. Den träder in i texten som en eftertanke, med ett tillägg som komplicerar och bjuder motstånd (också när den vill förklara och förtydliga). Som om ytterligare en stämma än den som tidigare talat ville göra sig hörd. Parentesen öppnar för både brus och polyfoni.
Det är inte någon tillfällighet att estetiskt brokiga perioder i litteraturhistorien, som barock och romantik, uppvisar en ökning i bruket av parenteser medan frekvensen sjunker under 1700-talets upplysning och 1800-talets realism. Med det tidiga 1900-talets avantgarde blev tecknet delaktigt i den mediepoetik som då bedrevs – där skrivandets mediala och materiella villkor gjordes till föremål för experiment av dadaister och andra. Talande är den tyske expressionisten Christian Morgensterns dikt ”Fisches Nachtgesang” (Fiskens nattliga sång) från 1905, bestående av enbart stumma streck och omkullvälta parenteser.
Men parentesens stumhet är alltså, precis som fiskars, skenbar och bedräglig. Dess rötter i retorik och vältalighet skulle även bekräftas av flera 1900-talsförfattare, som aktivt utforskade tecknet. En av dem var den rysk-amerikanske språkekvilibristen Vladimir Nabokov, vars roman ”Lolita” (1955) rymmer hela 450 parenteser, vilket är en signal om verkets komplexitet, och som givetvis påverkar läsningarna av det.
Nabokovs förtjusning i tecknet var inte något isolerat exempel under efterkrigstiden. Tvärtom blev perioden en framgång för det parentetiska. Särskilt inom filosofin och kulturteorin. Genom att skapa ett avbrott och en fördröjning i textens flöde blev parentesen en perfekt symbol för sextiotalets poststrukturalism. Tecknet förkroppsligade vad den franske filosofen Jacques Derrida kallade ”différance”. Det var inte någon tillfällighet att Derridas egen tongivande essä och vidräkning med den amerikanske språkfilosofen John Searle, ”Signature événement contexte” (1971), lyckades packa in hela 190 parenteser i en text på 21 sidor, enligt Jeff Scheible, som uppenbarligen känt sig kallad att räkna dem …
Siffrorna påminner också om att parentesens viktigaste operativa område – vid sidan av det skrivna ordet – är matematiken. Och under det senaste halvseklet har dess matematiska tillämpning framför andra varit i algoritmer och programspråk. Att hävda att parenteser haft en betydelse för hur samtida verkligheter utformas är, med andra ord, en underdrift. Det mest parentestäta av programspråk är sannolikt LISP, där staplandet av logiska nivåer kan bli svindlande. Något av detta illustreras hos en samtida svensk författare, som gärna
utforskar skärningspunkter mellan poetiskt och digitalt. Så här låter det när rymdspelet ZAXXOR ska beskrivas i Pär Thörns roman ”Din vän datamaskinen” (2008) – med parentestecknen högt uttalade: ”För att rädda världen (det vill säga jorden med tillhörande kolonier (exempelvis Venus (vilket är en djungelplanet, liknande en blandning av det inre av Afrika och Amazonas …” Och så fortsätter texten att vecklas in till dess att fem slutparenteser i rad leder tillbaka till den nivå som beskrivningen startade på …
På så vis kan parentesen presenteras som det ekologiska och relationella tänkandets figur framför andra.
Om algoritmer aktualiserar parentesen, gäller det också för samtidens brännande frågor kring klimat och miljö. En av 2000-talets mest inflytelserika tänkare, Bruno Latour, har diskuterat hela vår modernitet som en parentes – ett perspektiv på historien som kommer ur den kolonialisering och exploatering av jorden som åtföljt modern vetenskap, kapitalism och industrialism – och som placerat oss i en växande klimatkatastrof. Vad som krävs idag, bortom modernitetens parentes, är ett annat och ekologiskt tänkande.
Och kanske skulle denna ambition hos Latour kunna förstärkas genom ett mer raffinerat skriftbruk av parenteser? Parentesen är ju en figur som i stället för att nagla fast något – likt ett objekt att hantera och exploatera – i stället lägger till ännu ett perspektiv. Parentesen i en text bygger en ny platå eller värld, varifrån saker kan upplevas annorlunda. Och nästa parentes gör detsamma. I princip finns inte någon gräns för detta alstrande av nya kopplingar, relationer och miljöer. På så vis kan parentesen presenteras som det ekologiska och relationella tänkandets figur framför andra.
Detta gör i högsta grad parentesen till ett skiljetecken för samtiden – för poeter, filosofer och miljöforskare och alla vi andra textbrukare. Och då har jag inte ens nämnt, att den är bärande byggsten i en alldeles vanlig smiley.
Jesper Olsson, litteraturvetare och kritiker
Litteratur
Cuddon, J. A. A Dictionary of Literary Terms (Wiley-Blackwell 2013)
Derrida, Jacques, Marges de la philosophie (Les Éditions minuit 1972)
Hörl, Erich (red.), General Ecology (Bloomsbury 2017)
Nabokov, Vladimir, Lolita (Penguin 2011)
Persson, Malte, Till dikten (Bonniers 2018)
Reuterswärd, Carl Fredrik, Prix Nobel (Bonniers 1966)
Scheible, Jeff, Digital Shift (University of Minnesota Press 2015)
Thörn, Pär, Din vän datamaskinen (Modernista 2008)
-
I "Filosoferna: Vetenskaplig revolution och upplysning" får läsaren stifta bekantskap med portalfigurer som Descartes och Spinoza och hur de bröt med det förflutna. Professor Svante Nordin är en av Sveriges främsta idéhistoriker och har skrivit åtskilliga verk om filosofins historia. Han samtalar med Adam Cwejman om hur hela den moderna världens tänkande uppstod.
-
Flera hundra år efter Descartes teori om att kroppen och "själen" (the mind) är fundamentalt olika saker tycks vi fortfarande vara kvar i dualistiskt tänkande och språkbruk. Konsekvenserna tycks stora och negativa, för patienter såväl som för vården. I extremfall har den dualistiska klyftan bidragit till att forskare hotas för att de tycker eller forskar om fel saker. Två sådana forskare är intervjuade i avsnittet. Gäster: Simon Cervenka, professor i psykiatri, och Maja Västhagen, psykolog och doktorand.
Musik: Karl Thunell
Programledare: Mats Lekander
-
Hello Interactors,
Today is part one of a two-part exploration. I was curious as to why conventional economics continues to rely so heavily on deterministic mathematical models that assume perfect conditions even though they know such inert situations don’t exist in nature. It may tie back to the Enlightenment and the popular beliefs of Newton and Descartes who merged Christian beliefs with mathematic certainty – despite viable alternative theories they helped squelch.
As interactors, you’re special individuals self-selected to be a part of an evolutionary journey. You’re also members of an attentive community so I welcome your participation.
Please leave your comments below or email me directly.
Now let’s go…
THE SPERMISTS
Isaac Newton and René Descartes were spermists. They believed they entered this world through preformation. This theory states every future organism is wrapped up in a seed or sperm as a preformed miniature version of itself. This was the dominant belief among Europe’s most respected Enlightenment thinkers. They believed not only did a Christian god create all the plants and animals, including humans, but all the future ones too. Intercourse, they surmised, is a magical act that initiates the growth of microscopic animacules which then grow until they are fully formed. It’s easy to brush this off as a point in time lack of knowledge and excuse these brilliant minds. We might say, “They just didn’t know any better.” But it turns out there were other brilliant minds at the time who thought they were crazy.
But powerful people are not easily persuaded. They, along with the church, continued to push the idea that preformation is as elementary to evolution as mathematical axioms are to theorems. A mathematical certainty that one day seduced many scientists, and later economists, into similar deterministic expressions.
One of the early preformation influencers was the Dutch philosopher, mathematician, and theologian, Bernard Nieuwentyt (1654-1718). Three years before his death, he published a soon to be popular book, The Religious Philosopher: Or, The Right Use of Contemplating the Works of the Creator. In it he writes,
“This however is sure enough…that all living Creatures whatever proceed from a Stamin or Principle, in which the Limbs and Members of the Body are folded and wound as it were in a Ball of Thread; which by the Operation of adventitious Matter and Humours are filled up and unfolded, till the Structure of all the Parts have the Magnitude of a full grown Body.”
His book was translated into English in 1724 and its influence spread. In 1802, the English clergyman and philosopher, William Paley (1743-1805), expanded on the ‘Ball of Thread’ analogy with his infamous watchmaker analogy. Using examples of mechanistic functions of the human body like joints and muscles, he expanded the popular notion that this is the work of a supreme designer – their Christian god. He writes,
“Contemplating an animal body in its collective capacity, we cannot forget to notice, what a number of instruments are brought together, and often within how small a compass. It is a cluster of contrivances.”
But Paley wasn’t alone, nor was he the first. Both Descartes and Newton had already remarked as much. Newton once wrote, “like a watchmaker, God was forced to intervene in the universe and tinker with the mechanism from time to time to ensure that it continued operating in good working order."
The confidence of spermists was buoyed when spermatozoa was discovered by the Dutch microscopist Antoine van Leeuwenhoek in 1677. But the seed of the idea dates all the way back to Pythagoras. He believed male semen is fluid that collects and stores different elements from the body like the bone and brain. He said, “semen is a drop of the brain.” The woman provided a host and nourishment so the male semen could unfold inside her body.
Another Greek philosopher, Empedocles, refuted the Pythagorean claim 100 years later noting offspring often inherit characteristics of the mother. He proposed there was a blending of male and female root reproductive elements in plants and animals that has the potential to produce blended varieties as their offspring. Empedocles was on to something, but his theory was overshadowed by a more popular theory and powerful name, Aristotle.
THE OVISTS
Aristotle believed both men and women provided different forms of reproductive purified blood in the form of semen and menstrual fluids. Because semen appeared more pure than menstrual fluids, he surmised it must have the advantage. Therefore, the male provided the instructions, design, or blueprint for formation and the woman provided the material. The ‘blood’ metaphor is alive today despite our knowledge of genetics. J.K Rowling did her part in her Harry Potter series to perpetuate and popularize the blood metaphor with ‘pure-bloods’ and ‘half-bloods’ or the derogatory ‘mud-bloods’.
Aristotle’s ideas were brought to life in the 17th and 18th century by the spermists nemesis, the ovists. Ovists were rallying behind the discoveries of William Harvey (1578-1657) and Antonie van Leeuwenhoek (1632-1723) of female eggs in female bodies, the union of the sperm and egg, and the formation of an embryo which in turn unleashed the production of various parts of the body. Harvey called this cellular formation of individual parts in plants and animals epigenesis. An idea Aristotle also suggested.
But one Dutch spermist, Jan Swammerdam (1637-1680), used this to further the preformation theory, but with a twist. Evidence of the union of egg and sperm, he suggested, must mean the future organism is embedded inside the head of the sperm in miniature form waiting to become whole with the help of the egg. A century later, this prompted a Swiss scientist, Charles Bonnet (1720-1793), to offer a counter ovist preformation theory. He suggested a Christian god planted future generations not inside the sperm, but inside the egg – like nested eggs within eggs.
Meanwhile, a group of naturalist scientists opposed these Cartesian and Pythagorean, mechanistic preformation theories. The French naturalist, mathematician, and philosopher, Pierre Louise Maupertuis (1698-1759), further rejected theological explanations and believed both the male and female possess particles that come together to form unique characteristics in their offspring. He is credited with being the first to observe evolutionary hereditarian changes in organisms over time suggesting some characteristics are dominant while others are recessive.
The German physiologist Caspar Friedrich Wolff (1733-1794) expanded on this work and revived Harvey’s theory of epigenesis. By observing chick embryos, he discovered a supernatural action occurs once the sperm is implanted in the egg. This sparks what he called a vital action “vis essentialis” that culminates over the period of gestation creating a fully formed body. This is the origins of what we now call embryology.
Those in the mechanistic and theological Cartesian camp weren’t having it. They, like the church, rejected talk of indescribable, supernatural, and immaterial ‘vital actions.’ It was not only heretical, but suggested science was going backwards to embrace medieval miracles of the occult. Either way, if there were forces at work on matter, the preformation mechanists believed it too would have been preordained by a Christian god. The co-inventor of differential calculus, German polymath and theologian, Gottfried Wilhelm Leibniz (1646-1716), reasoned like this,
“But if in truth an intelligible explanation is to be sought in the nature of the thing it will come from what is clearly apprehended in the thing…for the success of the whole system is due to divine preformation.”
THE NATURALISTS
Toward the middle of the 18th century the French naturalist and mathematician, Comte de Buffon (1707-1788), began publishing his work on natural history, Histoire Naturelle – an opus that amassed 36 volumes that continued to be amended even after his death. By looking at the history and evolution of the natural world, Buffon was the first to articulate patterns of ecological succession – the successive structural change of species over time. He rejected Christian Creationism and theories of the preordained mechanistic unfolding of nature and provided vivid and expertly rendered illustrations to the contrary.
He took elements of Aristotle’s blood theories, qualitative approaches to inquiry, and aspects of both spermists and ovists to merge them with empirical evidence and compelling writing to make convincing arguments for unexplainable actions vital to the creation and evolution of the natural world.
As the late professor of history and Director of Seventeenth and Eighteenth Century Studies at UCLA, Peter Hanns Reill, wrote, Buffon “emphasized the primacy of living over inanimate matter, asserted the existence of inner, active forces as central agents in nature, envisioned a world of new creation and leaps in nature, and proclaimed the ineffable quality of individuality and the manifold variety of nature.”
Through “comparison”, “resemblance”, “affinity”, and “analogical reasoning” he “revitalized and historicized nature without denying the existence of a comprehensible order.” This provided a path for science to embrace qualitative reasoning without foregoing the rigor, language, and quantitative aspects of mathematics embraced by mechanists like Newton and Descartes.
It wasn’t only ecological communities that could be explained this way. Society and politics could too. This admission further worried mechanists and theologians. They feared any acknowledgement that mysterious random events, be it at a particle or societal level, that could lead to a ‘vital action’ creating unforeseen mutations accuses the Christian god of not understanding his own creations. It would reject both ‘divine preformation’ and ‘God’s will’.
This came at a time of social revolutions, debates, and contestations over human rights, freedoms of religion, and ‘we the people.’ Mechanists married the certainty of mathematics with the certainty of their Christian god to explain the world. If nature and society lacked the linear precession of clocks, compasses, and mathematical calculations, they feared such uncertainty would unravel societal order and unleash chaos.
Naturalists continued to point to ‘internal’ vital forces that created perceptible ‘external’ microscopic and macroscopic evolutions that countered the dominant inert, deterministic, and mechanical philosophies and beliefs. But the seduction of certainty remains with us to this day, even when we know it not to be true.
The Scottish philosopher and historian, Adam Ferguson (1723-1816), suggested as much writing,
“Our notion of order in civil society is frequently false: it is taken from the analogy of subjects inanimate and dead; we consider commotion and action as contrary to its nature; we think it consistent only with obedience, secrecy, and the silent passing of affairs through the hands of a few.”
Ferguson goes on to use a brick wall as an analogy. He continues,
“The good order of stones in a wall, is their being properly fixed in places for which they are hewn; were they to stir the building must fall: but the order of men in society, is their being placed where they are properly qualified to act. The first is a fabric made of dead and inanimate parts, the second is made of living and active members. When we seek in society for the order of mere inaction and tranquility, we forget the nature of our subject, and find the order of slaves, not of free men.”
Buffon’s new modes of inquiry transformed fields formally beholden to mechanistic dogma like medicine, physiology, and chemistry. But it seems economics remain seduced by the determinism of linear, mechanistic, mathematical approaches despite it being a branch of the social sciences. While it may have dropped religion, it has yet to fully embrace the “notion of order in civil society is frequently false.” It’s time conventional economics acknowledge there are mysterious ‘vital forces’ internal to nature and society resulting in external perturbations that propagate indeterminant permutations.
Tune in next week as I explore what that might look like.
Thank you for reading Interplace. This post is public so feel free to share it.
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit interplace.io -
En av filosofihistoriens ständiga frågor handlar om förhållandet mellan kropp och själ. Maria Andersson Vogel funderar på vad hennes egen ovilja och oförmåga att lyssna till kroppen betyder.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
En vecka innan min dotters beräknade ankomstdag vaknade jag av att jag hade ont i magen. Det var som kraftiga kramper som pågick intensivt under en kort stund och sedan försvann, för att några minuter senare komma tillbaka. Jag väckte min sambo: ”Jag har så ont i magen!” När jag någon halvtimme senare förstod vad som pågick hade han redan diskret börjat klocka mina regelbundna anfall av magknip. Trots att jag var höggravid, förstod jag inte vad min kropp ville säga mig.
Den eviga berättelsen om att kvinnor bara vet, att det finns en urkraft som gör att vi instinktivt följer vår kropp genom såväl graviditet som födande, tycktes inte gälla mig. Väl inne på förlossningen lät jag barnmorskan leda mig rakt igenom hela förloppet. Jag gjorde allt hon sa, ifrågasatte ingenting, det var hon som visste och jag hade ingen aning. Att det var min kropp det hände hade liksom inte med saken att göra. Sedan dess har jag aldrig upphört att fascineras av de kvinnor som tycks (i alla fall försöka) ta kontroll över sin egen förlossning. Som har önskemål, idéer om hur eller var de vill föda. Som att de visste vad det innebar. Jag hade inga sådana föreställningar, kände ingen kvinnlig urkraft tala till mig överhuvud taget.
När jag genom åren funderat över detta, och jämfört min upplevelse med alla andra förlossningsberättelser jag fått mig till livs, har jag ofta landat i att det måste ha handlat om åldern. Jag var bara 24 när jag blev mamma. Snittåldern för förstföderskor i Stockholm där jag bor är 32 och alla i min bekantskapskrets har varit äldre än jag var första gången de fött. Många har varit etablerade, utbildade, vana att ställa krav. De har kunnat projektleda sina förlossningar. Men jag har alltmer börjat tvivla på om den förklaringen håller. Handlar det inte snarare om min oförmåga, eller ska jag kalla det ovilja, att på riktigt stå i kontakt med min kropp?
På senare år tycks västvärlden ha flödat över av rörelser som handlar om att på olika sätt vända åter till naturen, inte minst genom att lyssna på kroppen. Vi yogar och vi mediterar, vi försöker sitta still (ibland i mycket märkliga ställningar) för att lyssna inåt. Vi flyttar ut på landet, låter självhushåll och naturens växlingar styra vårt tempo, lär oss leva med kroppens krafter. Det senaste exemplet är den så kallade ”no shower”-rörelsen där man duschar sällan och undviker industriellt framtagna hygienprodukter för att i stället återgå till kroppens naturliga försvar mot smuts. Vad som förenar den här typen av rörelser är synen på kroppen som något vi är. Och att vi i stället för att tukta, manipulera och försöka ta makten över den bör beakta och ta på allvar den kunskap och intelligens den besitter.
Det låter så klokt. Jag menar, hur ska vi annars förhålla oss till våra kroppar om inte lyssnande? Men jag tycks inte kunna. Eller vilja? Det är hela tiden något som skaver. Som ger mig rysningar och får mig att snabbt vilja backa ut ur rummet så fort ”lyssna till din kropp” föreslås. Trots att jag anar att det är det enda rimliga förhållningssättet får sådana uppmaningar mig alltid att omgående vilja halsa en flaska vin och kedjeröka ett helt paket cigg. I sin film ”Sibling Topics” säger den amerikanske konstnären Ryan Trecartin: ”I don’t want a body anymore. Fuck the body”. I motsats till uppmaningarna om att lyssna på kroppen letar detta citat sig raka vägen in i mitt hjärta och jag hummar instämmande. Men varför?
Sedan jag var barn har min relation till kroppen uteslutande handlat om hur den ser ut. Maten har sedan tidiga tonår inte haft något med hälsa, energipåfyllning eller njutning att göra utan varit ett medel för att uppnå en kropp som inte putar, väger eller stör. Jag har, likt alldeles för många andra, i åratal övat mig på att förneka såväl hunger- som mättnadskänslor och bit för bit klippt banden mellan mitt psyke och min kropp. Ibland tänker jag att jag glömt att jag är en kropp, glömt att den är lika mycket jag som mina tankar och inte endast en formbar bit kött. Men ofta undrar jag om jag någonsin vetat det. Att jag har en bristande förmåga att lyssna på kroppen är därför kanske inte så konstigt. Men varifrån kommer oviljan?
I Karl-Ove Knausgårds roman "Morgonstjärnan" beskriver Eskil att kroppen hans kommer att dö, men inte det i honom som ”är”. I en intervju i P1-programmet Lundströms bokradio säger Knausgård att han föreställer sig den odödliga delen av människan som en ”klang”. Handlar min ovilja att lyssna på kroppen om dödsskräck? Om jag erkänner att kroppen är jag, erkänner jag också att jag kommer att dö.
Om dödsskräck är förklaringen framstår min copingstrategi att halsa en flaska vin och kedjeröka ett paket cigg som högst kontraproduktiv. För att inte tala om de åratal då jag försökt låta bli att äta. Ryan Trecartin fortsätter sitt ”fuck the body” med ”I want a soul”. Kanske är allt Descartes fel? Den franske filosofen menade att medan själens främsta attribut är tänkandet, det rörliga, följer den kroppsliga substansen naturens mekanistiska lagar. En sådan uppdelning gör mig knappast mer sugen på att identifiera mig med min kropp, vem vill vara styrd av lagar när alternativet är att vara rörlig och fri? Men det är också en dikotomi som i århundranden har utnyttjats för att rättfärdiga mäns överordning och kvinnors underordning, där mannen varit intellektet och kvinnan den passiva kroppen. Det är ett särskilt riskabelt projekt att som kvinna identifiera sig med sin kropp.
Samtidigt vet alla som någon gång haft fjärilar i magen på grund av nervositet att ett fullständigt separerande av kropp och själ inte är möjligt. Såväl Descartes själv som en lång rad efterföljande filosofer har försökt lösa gåtan kring hur det materiella och det själsliga kommunicerar med varandra. Samma gåta som jag själv alltså inte kan sluta grubbla på.
Jag hör en historia om den svenska konstkritikern Ulf Linde. När läkaren meddelar honom att han måste sluta röka, för att de annars måste kapa hans ben, svarar Linde: ”ta benen”. Oavsett sanningshalten i historien säger den något om vad vi betraktar som essensen i våra identiteter. Är det intellektet eller är det kroppen? För Linde var rökningen en större del av den han var än hans ben, hans kropp. Kanske har Linde och jag det gemensamt, att vi inte klarar av att se kroppen som en del av oss? Att vi bedömer intellektet som viktigare. Det låter vackert, men det räddar oss inte från döden. Vi kan bara hoppas att klangen stannar kvar.
Maria Andersson Vogel
-
Det här avsnittet av ekopsykologipodden tar avstamp i ett magiskt möte med en sjöborre. Detta leder in på ett samtal om den japanska filmen "Spirited away", om att möta sina rädslor och att bli en annan varelse. Vi pratar om knopparnas förunderliga värld och om den franske 1600-talsfilosofen René Descartes. Var verkligen Descartes tänkande så entydigt dualistiskt och antropocentriskt som det ofta framställs, eller hade han en livssyn som närapå skulle kunna beskrivas som ekocentrisk? Vi hinner också med att prata lite om att träd har hjärnor och att människor är rätt lika bananer.
-
Det sunda förnuftet är nog det mest åberopade förnuftet av alla. Men är det så förnuftigt? Det frågar sig Eva-Lotta Hultén i denna essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
”Det förstår väl alla med sunt förnuft!”Frasen får det alltid att krypa i kroppen på mig. Det spelar ingen roll om jag håller med i sakfrågan eller inte. Det är den inbyggda premissen som sätter fart på mina invärtes myror: att alla som kan tänka skulle komma fram till samma slutsats. Men vad som är förnuftigt att göra hänger ihop med vilka mål vi har. Och vilka mål vi har beror på vilka egenintressen, värderingar och föreställningar om världen vi har.
Det är samma sak med det sunda förnuftets systerbegrepp: rationaliteten. Risken är att man glömmer de grundvalar som den vilar på.
Under andra världskriget dödades judar, romer, homosexuella, kommunister och handikappade för att de inte föreställdes kunna passa in i det fulländade samhälle man eftersträvade. Nazisterna ansåg det vara förnuftigt att döda dem och rationellt att göra det med gas.
Ett mindre drastiskt och mer nutida exempel är miljöfrågor och ekonomi. Många anser det rationellt med fortsatt ekonomisk tillväxt trots att den riskerar att underminera den biologiska tillväxten – som är grunden inte bara för ekonomin utan för fortsatt liv på den här planeten.
Det gäller att vara vaksam för det är svårt att argumentera med dem som anser sig företräda förnuft och rationalitet. Ofta finns anledning att tolka det som kodord för en instrumentell syn på världen, och brist på föreställningsförmåga. Idéer om det rationella riskerar att skymma sikten för andra möjliga vägar att gå och för ifrågasättande av de gränser som upprättats runt rationaliteten. Som sociologen Zygmunt Bauman konstaterar i Auschwitz och det moderna samhället: ”Ju mer rationellt organiserat handlandet är, desto lättare är det att vålla lidande – och fortfarande behålla sinnesron.”
Med upplevd rationalitet riskerar likgiltigheten att slå följe: ”jag handlar rationellt, alltså är jag ansvarsfull, oavsett vilka konsekvenser mina handlingar får.”
De ser helt enkelt sig själva som måttstocken för sunt förnuft
På ett mer vardagligt plan stör pratet om förnuft och rationalitet mig också eftersom många som hänvisar till det tycks anse inte bara att just deras ståndpunkter är de förnuftiga och rationella utan också att just deras premisser är neutrala eller på något sätt objektiva. De ser helt enkelt sig själva som måttstocken för sunt förnuft. Andra har kommit fram till sina slutsatser för att de är känslomässiga, skygglappade, ideologiskt styrda, okunniga eller har fastnat i grupptänk. Själva står de över sådant.
Ett närmast övertydligt exempel är filosofen och författaren Ayn Rand, en av nyliberalismens förgrundsgestalter och en stark förespråkare för förnuft och rationalitet, som döpte sina filosofiska läror till objektivism. Rands åsikter är att egoism är något gott, att beskattning och omfördelning är stöld och att konkurrens är det högsta goda. Ett av hennes stridsrop lyder ”Kontrollera dina premisser!” Men själv har hon naturligtvis inga.
Hennes roman "Och världen skälvde" ger en bra bild. När svaga människor misslyckas är det deras eget fel, när de överlägsna misslyckas är det de underlägsnas fel. När egoister samarbetar är det ädelt, när altruister eller fattiga gör det är det farligt. När arbetare tar till våld är det avskyvärt, när kapitalister gör det är det föredömligt. När en företagsledare bestämmer lönerna så blir de automatiskt rättvisa, om facket blandar sig i blir de automatiskt orättvisa.
Här och var hemfaller Rand åt ren komik. Som när hon hävdar att guld och silver är ”objektiva värden” och att det är därför som bara de gäller som betalningsmedel i den dal dit de överlägsna människorna i Och världen skälvde dragit sig undan. Men vilket objektivt värde representerar egentligen guld? I samma stund som människor slutar hålla guld högt så mister det ju allt värde utöver bruksvärdet. Och guld är inte en särskilt användbar metall eftersom den är så mjuk. Att guld och silver ansetts mer värdefulla än många andra metaller har alltid främst handlat om människors tro på deras värde.
Vi ser det vi vill se, eller förväntar oss att se.
Det var Aristoteles som kategoriserade människan som det förnuftiga djuret. Descartes tog föreställningen in i den moderna tiden. Vi kunde, menade han, genom vår tankeförmåga kasta loss från vår kultur, våra medmänniskor och våra egna känslor och behov och utifrån givna data fatta klartänkt rationella beslut.
Andra har påpekat att vi snarare utmärker oss i djurvärlden som det självbedrägliga djuret. Det är kanske lite väl hårt för nog har vi förmåga till förnuft. Vi kan väga fakta, resonera och dra slutsatser. Men vårt förnuft har många fläckar. Att vi alla lider av bekräftelsebias är väl belagt i forskningen. Vi ser det vi vill se, eller förväntar oss att se. Det hjälper inte att vi är aldrig så högutbildade. Naturligtvis sker det helt omedvetet, vilket gör det möjligt för oss att tro att vi dragit våra slutsatser enkom efter moget och objektivt övervägande.
Vi är också lättmanipulerade. Ett kul experiment är det där man visade försökspersoner bilder av två personer och lät dem välja vem de tyckte var mest attraktiv. Sedan gav man dem bilden på den de rankat som nummer två och bad dem förklara varför de tyckt denna person var vackrast. De allra flesta gav glatt sina skäl till valet — som de alltså inte gjort. Mindre komisk är den forskning som visar hur vi bildar oss åsikter genom att dras med av flocken. Den som i stunden tanklöst skrattar åt det den egentligen uppfattar som ett fördomsfullt skämt känner efteråt ofta behov av att rättfärdiga snarare än att rannsaka sig själv. Jag skrattade för att jag faktiskt håller med, blir slutsatsen.
De båda kognitionsforskarna Hugo Mercier och Dan Sperber har lanserat idén att vår förmåga till förnuft är utvecklad för att användas tillsammans med andra. Vi klarar inte att ensamma på våra kammare lägga pannan i djupa veck och självständigt tänka fram det förnuftiga och rationella. Visst kan vi själva väga för- och nackdelar i våra egna resonemang men vi är flockdjur och gjorda för att möta mothugg på vår väg mot klokskap.
Ett ord jag tycker mycket bättre om än förnuft — särskilt om det behäftas med epitetet ”sunt” — är omdöme. I omdömet, menar filosofen Jonna Bornemark i sin bok ”Horisonten finns alltid kvar”, ingår förmåga att förhålla sig till det vi inte vet, att se och erkänna våra känslomässiga kopplingar, att så rationellt som möjligt överväga, vrida och vända; och inte minst att handla lyhört och eftertänksamt. Vårt omdöme utvecklas, menar Bornemark, genom samtal om konkreta händelser som utspelat sig i gråzoner.
Med vårt omdöme kan vi till exempel ta ett helhetsgrepp om ekonomi och ekologi och se att de hänger ihop, och att vi ännu inte vet allt om de komplexa samspelen i naturen och därför måste vara varsamma om dem.
Omdömet har en koppling till verkliga situationer, människor och relationer. Till själva livet och inte till teorierna om det. Sunt förnuft är kanske däremot mest något vi slänger i ansiktet på varandra när vi är frustrerade — för att vi inte förmår nå varandra eller för att vi inte är riktigt förankrade i den värld vi lever i.
Eva-Lotta Hultén
-
Humor är vanligt bland människor och andra primater. Vad vi skrattar åt förändras med tiden - kanske också skrattets kvalitet? Läkaren Matz Larsson minns sin tid som clown, i denna essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Jag hade precis fått min läkarlegitimation, och blivit anställd på Huddinges psykiatriska klinik. Då uppkom plötsligt behov av ledighet, lång ledighet – och redan om en vecka! Det var inte särskilt populärt, eftersom jag hade flera nattjourer inplanerade. Jag väntade nervöst på besked. Min chef hade till och med tillkallat klinikchefen. De tog god tid på sig men till slut kallades jag in i rummet.
De två herrarna synade mig från topp till tå.
– Att åka till München för att jobba som clown på en Cirkus låter fullkomligt vansinnigt, vansinnigt…
(lång paus)
..men samtidigt så roligt och studentikost, att det måste premieras!
De slog sig för knäna och kasta till mig en beviljad ledighetsansökan. Drömjobbet var mitt!
Men är det verkligen drömjobbet att vara clown, komiker – yrkesmässigt reta till skratt? Historikern Peter K Andersson ställer frågan i boken Komikerns Historia.
För vad händer när rampljuset slocknar? Drar sig komikern tillbaka till en värld av ensamhet och introspektion? Följande episod anges vara autentisk:
En djupt deprimerad och livstrött man besöker doktorn. Denne ämnar skriva ut ett recept men får en idé och säger: Gå och se på clownen Grimaldi! Ni kommer att gå därifrån mycket gladare. Patienten suckar.
– Det är jag som är clownen Grimaldi.Grimaldi förändrade clownens skepnad för alltid. Det började i London 1806. Han framträdde som harlekin, men överraskade alla genom en helt ny kreation: Grälla färger, djärva mönster. Det vitsminkade ansiktet pryddes med tjocka röda läppar.
Ja, Grimaldi skapade cirkusclownen och blev omåttligt populär, men hans barndom och vuxna liv var dystert och vemodigt, så han kom att bli sinnebilden för den melankoliske komikern.
Fast det är konkurrens om den titeln. Max Linder – filmens första världsstjärna, liksom Robin Williams - suiciderade. Den manodepressive Spike Milligan, en förebild och föregångare till Monty Pyton, for titt som tätt till psykiatriska kliniken.
Lyckligt ovetande om sådant for jag ner till München för att bli clown på anrika Cirkus Krone. Den vita rocken ersattes av en harlekin-kostym med klingande bjällror på huvudet. Jag och fem andra clowner skuttade över en gammaldags plint, fastnade, krockade, snubblade, tappade byxan, fick lavemang. Kort sagt ett klassiskt clown-nummer.
Artistgruppen hette Humbugs, ett passande namn, för clowner bör misslyckas med det mesta, te sig betydligt dummare än sin publik. Det var vi bra på. Cirkuspubliken kunde bokstavligt se ner på oss från sin läktare. Våra stunttrix, snubblingar och fall nådde oanade höjder – och bottnar. Botten på cirkusen, dvs cirkusgolvet var hårt och kunde bli snorhalt. Björnurin och papegoj-spillning från tidigare nummer gjorde det geschwint att dratta på ändan. Visst kunde det vara smärtsamt men publikens skratt fungerade likt morfin.
Publikens skratt fungerade likt morfin.
Några decennier senare frågar jag mig: Hur kom det sig att jag beredd att växla läkaryrkets status och pålitliga lönekuvert mot clownens lågavlönade, kringflackande och frakturbenägna syssla? Vad var det som lockade?
Svaret är nog ”skrattretande”. Ja, nu menar jag det bokstavligt: skrattretandet – det som främst lockade var faktiskt lusten, förmånen, glädjen av att framkalla skratt!
Då reser sig frågan - Vad är skratt – egentligen? Platon, Aristoteles, Descartes, Kant, Schopenhauer, Darwin, Freud har tacklat frågan, dock utan större framgång.
Aristoteles hade fel. Skratt är inte unikt för människan. Schimpanser producerar skratt såväl när de kittlas som när de leker. Fast, skrattande schimpanser låter helt annorlunda än oss, producerar betydligt glesare skrattljud - ett enda skrattljud per utandning och inandning. ”Ha—--Ha—--Ha—--Ha”. Även råttor producerar skrattliknande ljud.
Det var evolutionen av vår två-fota gång som liksom ”frikopplade” det mänskliga skrattet från andningen. Bröstkorgens muskler var inte längre oumbärliga vid förflyttning. Detta möjliggör ett mycket snabbare tempo.
Det finns två typer av skratt. Det spontana, "ärliga" känslodrivna skrattet brukar kallas Duchenne-skratt. När andra primater än människa brister ut i skratt handlar det alltid om Duchenne-skratt, alltså den ofrivilliga, "ärliga" sorten. Den andra skratt-varianten, det viljemässigt utlösta skrattet kan blott människan leverera.
Skrattet har stor social och känslomässiga kraft, och skratt fyller helt olika funktioner i olika situationer. Att skratta åt någon vid fel tillfälle kan utlösa mord, att skratta med någon kan förena, skapa sammanhållning, rent av rädda livhanken i en hotfull situation.
Skrattar många samtidigt kan det uppstå något magiskt. Det har clownerna i Humbugs och förstås många andra komiker fått uppleva. Samspelet, timingen med övriga aktörer, och viktigast av allt - publiken.
Att skratta gott – a la Duchenne - skänker samhörighet!
På en cirkus är publikhavet nära, sinnena alerta, och reaktionerna omedelbara. Dessutom, ekvilibristiska musiker bevakar clownens krumsprång, blåser i trumpeten, slår till cymbalen – i rätt millisekund. Det liksom böljar fram - musik, applåder, skrattsalvor, andningsrörelser. Artister, musiker och publik, barn som gamla, bildar som en stor synkroniserad organism. Att skratta gott – a la Duchenne - skänker samhörighet!
Mycket av denna sinnlighet, synkroni och närhet har gått förlorad i dagens komik. Den klassiska clownen finns i bästa fall på barnsjukhuset, men förknippas främst med skräckfilmer som Jokern. Komikern sitter i TV-soffan, eller skämtar via Youtube, fjärran från sin publik. Den postmoderna komikern drattar ej på ändan, nej hen står upp.
Trots att självironin är betydande, så tycks stå upp-artisten ändå liksom vara smartare är sin publik. Och där lurar en fara: Med en förtjust publik, blir komikern till det yttre lik en predikare, men en sann komiker behöver snarare vara predikarens motsats. En komiker som tar sig själv på för stort allvar glider lätt in i predikarrollen, och humorn brakar samman.
Så, kära stå-uppare: Om du blivit en förkunnare - om din humor gått i stå.
Några små tips. Pröva gärna bjällror i hatten, eller varför inte vitmålade kinder, stora röda läppar, grälla färger, djärva mönster.
Matz Larsson
Referenser:
Komikerns Historia av Peter K. Andersson, Natur och Kultur, Falun, 2020
Provine RR. Laughter as a scientific problem: An adventure in sidewalk neuroscience. J Comp Neurol. 2016 Jun 1;524(8):1532-9. doi: 10.1002/cne.23845. Epub 2015 Sep 24. PMID: 26131571.
-
”Jag” är ordet vi använder för att tala om oss själva. Men frågan om vad ett "jag" verkligen är har sysselsatt filosofin i flera hundra år. Har jaget en historia? Varför är vår kultur så jag-fixerad – i allt från sociala medier till självbiografisk skönlitteratur? Och vad kan äldre tänkare som Descartes och Montaigne lära oss om hur vi framställer oss själva på Instagram? Bildningspodden synar jaget i sömmarna och tecknar jagets litteratur- och idéhistoria.
Gäst i studion är Carin Franzén, professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, tidigare Linköpings universitet. Hon är bland annat specialiserad på psykoanalytisk teori och tidigmodern litteratur, och är författare till boken När vi talar om oss själva. Nedslag i subjektivitetens historia från Montaigne till Norén (Ariel förlag).
Samtalsledare och producent: Magnus Bremmer.
Bildningspodden är en del av ANEKDOT – det digitala bildningsmagasinet, där Sveriges främsta humanioraforskare berättar, förklarar och fördjupar. Fler poddar, filmer och essäer hittar du på anekdot.se.
Avsnittsbilden visar Parmigianinos "Självporträtt i en konvex spegel", ca 1524 (Wikimedia commons). -
Vad menas egentligen med ”Jag tänker, alltså finns jag”? Vad ville filosofen Descartes bevisa med denna tes? Och vad säger kritikerna?
Wikipedia säger sitt om Cogito ergo sum.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
I det första avsnittet av Fasciaguiden gick vi igenom olika historiska och kulturella sätt att se på kroppen, och hur vi ser på kroppen i det moderna väst - som något objektivt, en sak, något yttre, skilt från mig och mitt medvetande, separerat från mitt inre - och hur det här sättet att tänka får oanade konsekvenser. I det här avsnittet ska vi gräva djupare i varför vi i väst ser på människan och kroppen på det här sättet - och hur det har format vårt liv i övrigt. Vårt sökande tar oss tillbaka till den moderna naturvetenskapens födelse, till Newton, Descartes och till det 30-åriga kriget och där upptäcker vi en idé, ett frö som slagit rot i vår moderna världsbild. Det finns nämligen bara en sanning - och den bestäms av den katolska kyrkan. Fasciaguiden är en podcast som handlar om kroppen, om ny forskning och om en förändrad syn på hälsa värk och smärta. Fasciaguiden görs av Hans Bohlin, innovatör och fascia-expert, Per Johansson, doktor i humanekologi och idéhistoriker, och programledare Axel Bohlin. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
-
Vad är egentligen kunskap? Följ med på en resa som tar oss till renässansens Europa och tillbaka till vår tid. Filosofen Jonna Bornemark kopplar tänkare som Cusanus, Bruno och Descartes till vår tids mätbarhetsvurm.
Programledare: Fritte Fritzson
Producent: Ida Wahlström
Klippning: Gustav Wulff
Signaturmelodi: Vacaciones - komponerad av Svantana
Facebook: https://www.facebook.com/alltduvelatveta/
Instagram: @alltduvelatveta / @frittefritzson
Twitter: @frittefritzson
Become a member at https://plus.acast.com/s/alltduvelatveta.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
