Dante Alighieri Podcasts
-
Den uppmärksamme studenten av Dionysios verk lägger efter en tid märke till att Dionysios om och om igen refererar till en sorts kosmisk karta, en intrikat symbolisk vision av världen, tecknad med sfärer och triader. En karta som Dionysios Areopagiten fick som gåva av de änglar som vägledde honom genom de himlar den beskriver. En sorts symbol för allt, som beskriver hur Gud skapar himlarna och jorden, genom att låta sig själv flöda ut genom ett antal gudomliga principer. Likt en kosmisk fraktal i ständig rörelse strålar Den ende i detta nu ut ur sig själv och ger allt skapat del i sitt väsens grund. Därmed är inte skapelsens grund inte något annat än Gud, säger Dionysios. Nej, allt du ser i skapelsen är namn på Gud. För varhelst du vänder din blick, ser du Gud själv.
I detta nyckelavsnitt till hela den andra säsongen av podden djupdyker jag och Josef Moe-Ekesryd i Dionysios Areopagitens kosmologiska vision. Vid vår sida har vi protorenässanspoeten Dante Alighieri, också han en student av Dionysios mystika karta, som vid sidan om Gud och skapelsen också visar sig beskriva människan och den spiralformade väg hon kan ta, för att åter finna sitt oskapade ursprung. En karta som vi noterar inte är alldeles olik den judiska kabbalan, som började utvecklas några hundra år efter att Dionysios skrev sina verk. Men det var Dionysios Areopagiten som var först.
Dagens avsnitt av Den Fördolda Världen har rubriken Sfärer & Triader.
Länk till chatgrupp på signal:
https://signal.group/#CjQKIDZAFjacbg7E1B_VxHjM7pzg5kkc5SZZ3oZPmdidRVIZEhBhvIKnEEyqETf7cTnHsGY-
En av flera varianter på en kosmologisk vision utifrån Dionysios & Dante, av Carl:
https://www.instagram.com/p/CfgZwrmtiUN/
Ptolemaios klassiska beskrivning av tillvaron som sfärer:
https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/3/3a/Ptolemaicsystem-small.png
Pythagoreernas tetractys
https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/6/66/Tetractys.svg/1024px-Tetractys.svg.png
Kabbalans "Livets träd"
https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/9/91/Tree_of_life_bahir_Hebrew.svg/800px-Tree_of_life_bahir_Hebrew.svg.png
https://images.fineartamerica.com/images-medium-large-5/the-tree-of-life-of-the-jewish-caballa-mary-evans-picture-library.jpgExempel på tolkningar av Dantes utläggning av Dionysios:
https://i.pinimg.com/736x/b0/4c/52/b04c522f75f18fbe8d16d3af3c8f7340.jpg
Gustave Doré tolkar Dante:
https://en.wikipedia.org/wiki/Celestial_spheres#/media/File:Paradiso_Canto_31.jpg
Böhmes utveckling av pythegoreernas tetractys:
https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/9/93/Boehme-heart.jpg
Helixform av spiral:
https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/2/29/Helix.svg/800px-Helix.svg.png
Pyramid of capitalism
https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/2/26/Anti-capitalism_color%E2%80%94_Restored.png/800px-Anti-capitalism_color%E2%80%94_Restored.png
Mer från vårt instagramkonto:
https://www.instagram.com/p/CfQDxmvIdqy/Musik och ljud av Aionarch:
Aionarch | Spotify
-
Sedan coronapandemin bröt ut har många drabbats av insikten om att tillvarons förutsättningar inte var så stabila som vi kanske inbillade oss. Frida Anund funderar över livet i tider av osäkerhet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
”Det är den 5 november när jag påbörjar den här redogörelsen.” Så inleds Marlen Haushofers roman Väggen från 1963 i svensk nyöversättning av Rebecca Lindskog. Huvudpersonen som den 5 november har fattat pennan är en medelålders kvinna. Hon har följt sin kusin på en semestertripp till familjens jaktstuga i Alperna. Så fort packningen stuvats in i huset ger sig sällskapet av ner till byn för att ta en öl på värdshuset. Bara kvinnan stannar kvar. Morgonen därpå vaknar hon i ett hus som fortfarande är tomt. Ingen kom hem kvällen innan och snart måste hon fråga sig om någon någonsin kommer återvända. Runt jaktstugan har en genomskinlig vägg rest sig.
Jag läser Haushofers bok sommaren 2020. Jag har rest till familjens sommarstuga, något jag ofta gör men den här gången är inte jämförbar med något tidigare tillfälle. Runt gården där stugan ligger har Coronapandemin slagit ner och livet har för många, inklusive mig själv, förändrats i ett slag. Alla mina planer har ställts in, och hastigt och lustigt har jag flyttat in i stugan på obestämd tid. I bilen, som är min enda länk till yttervärlden ligger en flaska handsprit och en förpackning våtservetter. Himlavalvet är tomt på flygplan, som om en osynlig vägg rest sig runt gården och spärrar vägen för varje pilot.
I Haushofers bok fortsätter tiden sin gilla gång trots den absurda situationen. Praktiska problem måste lösas, framförallt den nyfunna kon behöver mjölkas och utfodras. Kvinnan har många viktiga beslut att fatta om hon ska överleva den kommande vintern ensam i jaktstugan.
Min egen tillflykt i den svenska skogen är inte en fråga om liv och död. Snarare tänker jag att jag borde passa på att njuta av det oväntade avbrottet i tillvaron. Det är sommar, sjön är varm och i skogen mognar blåbär och hallon. Men på natten ligger jag sömnlös, ett mystiskt brummande ljud håller mig vaken. Jag går ner till elskåpet i hallen, vrider av strömbrytaren och ser dioden på kylskåpet slockna, men brummandet fortsätter. I flera dagar letar jag efter källan till oljudet. Till sist måste jag förlika mig med tanken på att ljudet kommer inifrån mitt huvud. Jag bokar en tid hos öronläkaren. Väl där får jag lovord för mina fina hörselgångar. Det finns inget fel på mina öron. Men var kommer ljudet ifrån i så fall? Läkaren, en trevlig äldre dam, lägger ifrån sig sina redskap. Hon säger att kroppen kan reagera på påfrestande situationer och så frågar hon om något i mitt liv har förändrats på sista tiden.
Det finns ett ord som spökat under hela pandemisommaren: limbo. Jag lever i limbo. Jag har tappat kontrollen över mitt liv. Jag väntar utan att veta vad jag väntar på eller hur länge jag måste vänta. Jag sitter i trädgården och väntar och läser, och kvinnan i Haushofers roman väntar med mig. Hon blickar mot horisonten. Hon väntar ömsom hoppfullt på en räddare och ömsom bistert, med handen om geväret, på en okänd fiende.
Ordet limbo kommer från latinet och går att översätta till gräns. Begreppet kan härledas till 1200-talet och Thomas av Aquino. Han var en av den katolska kyrkans inflytelserika tänkare och han introducerade limbo bland annat för att lösa frågan om vad som hände med de barn som dog innan de hunnit döpas. De som inte förtjänade helvetet men som heller inte kunde komma till himlen. Thomas av Aquino introducerade limbo som en barmhärtighetsåtgärd, ett helvetets förgård åt de odöpta. Om han nu tänkte sig en förgård, det var i alla fall vad Dante Alighieri föreställde sig i sin Gudomliga komedi. Dante lät sina hedniska hjältar få vistas i Limbo för att de skulle undkomma de lägre kretsarna i hans Inferno.
Jag ligger sömnlös i stugan med det oavlåtliga brummandet i huvudet och tänker att både Thomas av Aquino och Dante underskattade det fruktansvärda i att fastna i ett gränsland. Vår förståelse för begreppet limbo skiljer sig så klart från de medeltida männens. Få skulle idag förknippa limbo med barmhärtighet. För mig är sinnebilden av limbo dagens gigantiska flyktingläger. Många som tvingats på flykt fastnar i ett gränsland mellan det helvete de lämnat och drömmen om ett bättre liv. För den som hamnat utanför tillvaron på det sättet och fastnat i limbo kan världen vara en mycket farlig plats, inte minst för att människans psyke inte verkar kunna hantera en sådan situation särskilt väl. Det är som om människosläktet har en gemensam akilleshäl, vi vill veta vad morgondagen har att erbjuda, vi vill i alla fall tro på illusionen att vi vet.
För kvinnan i jaktstugan är hoten många; olyckor, sjukdomar, en man någonstans, med en yxa. Och så finns det hotet som gör att hon den 5 november letar fram en penna och börjar skriva sin redogörelse, just det inre hotet, galenskapen som lurar, som kanske redan fått fäste? När kvinnan i jaktstugan fattar pennan den 5 november skriver hon:
”Jag skriver inte för att jag tycker om att skriva; det har bara blivit så att jag måste skriva för att inte förlora förståndet.”
Väggen är en modern klassiker och en av storheterna med boken är att den går att tolka på så många olika sätt; som en psykologisk skildring, en postapokalyptisk text eller en civilisationskritik. Många som läst boken frågar sig om väggen finns på riktigt eller om den bara förekommer i kvinnans huvud. Under min läsning blir den frågan aldrig relevant. Coronapandemin låter mig erfara en vägg som är lika osynlig och på många sätt lika brutal som den runt jaktstugan. Vi genomlever enformiga dagar avskurna från omvärlden, kvinnan och jag. Liksom hon, staplar jag ved om kvällarna, småpratar med djuren på gården och påtar i landet. Vad spelar det för roll om dessa väggar finns på riktigt eller inte om de, oavsett svaret, hindrar både mig och kvinnan från att återgå till våra vanliga liv.
Marlen Haushofer föddes 1920 i Österrike och levde som hemmafru i en borgerlig miljö. Hon hann under sin livstid uppleva flera omstörtande samhällsförändringar i ett Österrike plågat av världskrig och politiska kupper. Haushofer, tänker jag, levde ett liv som präglades av både osynliga väggar och plötsliga omvälvningar. Jag läser hos henne en ödmjukhet inför att världen kan förändras över en natt. Hon lät sig inte invaggas i någon illusion av stabilitet, och hon hade ingen övertro till det egna jagets makt över sig själv eller sin omgivning.
En sådan inställning till livet innebär kanske att allt är limbo. Vi befinner oss i någon sorts förgård, i ett gränsland mellan födelse och död. Limbo blir då människans utgångspunkt, hennes grundtillstånd i världen. Jag tycker mig se den här idén framträda i Haushofers beskrivning av kvinnans relation till sin katt. Hon skriver:
”Katten och jag var gjorda av samma materia, och vi satt i samma båt, som med allt levande drev mot de stora mörka vattenfallen. Som människa hade jag bara äran att inse det, utan att kunna göra något. En något tvivelaktig gåva från naturen, om jag tänkte närmare på saken.”
Frida Anund, skribent
-
I det kristna helvetet straffas syndare utan hopp om att nästa dag slippa straffen. De ansätts av insekter, ormar, eld, köld, monster. De kokas i beck, magen huggs upp, de bränns. Dag och natt i evighet. 1300-talsskalden Dante Alighieri är den som bäst har åskådliggjort vad som händer nere i kristendomens helvete. Med Dantes hjälp gör vi ännu en färd i helvetet.
https://www.svegot.se
This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.sveating.se/subscribe -
Varför har just tidsloopar blivit så populärt i amerikansk film de senaste åren? Torbjörn Elensky letar efter svar i den här essän.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det måste vara någon mer än jag som har lagt märke till en rätt märklig trend i framför allt amerikansk film under senare år: fler och fler filmer handlar om människor som fastnar i tidsloopar. Tidsresor är en sak, sådana har länge varit vanliga, både frivilliga och ofrivilliga, det är inte sådana jag tänker på. Utan det här när folk fastnar i en dag, som sedan bara går om och om och om... Den mest kända är fortfarande Groundhog day, på svenska Måndag hela veckan, från 1993, i vilken Bill Murrays självupptagne, cyniske och manipulative rollfigur, som är väderman på någon halvstor tv-kanal, ska rapportera om ett murmeldjur som traditionsenligt ska spå hur länge vintern kommer att vara. Det är urlarvigt, han tycker det är urlarvigt, han hatar hela den urlarviga grejen. Och så vaknar han upp, gång på gång på gång, till samma dag, med Sonny and Cher som sjunger I got you babe på klockradion. Han blir förtvivlad, road, passar på att utnyttja läget, försöker ta livet av sig, men hela tiden vaknar han upp till precis samma enahanda dag. Tills han börjar lära sig sin läxa, blir en god människa och vinner den sanna kärleken. Det ges aldrig någon förklaring till varför han hölls kvar i den här dagen och tvingades genomleva den igen och igen och igen. Men den moraliska lektionen är klassisk och förlösningen genom en kvinnas kärlek likaså.
Den filmen verkar inte ha startat någon trend under 90-talet. Det är ju också svårt att upprepa en idé som bygger på ett så specifikt koncept utan att det blir efterapning, måndag hela veckan det också. Men på senare år har det kommit den ena efter den andra filmen som utnyttjar just detta motiv, med olika variationer. Som Boss Level, en film i vilken någon fastnat i en sorts dataspel, som den får spela om gång efter gång, och The map of tiny perfect thing, i vilken två tonåringar fastnar i samma loopade dag, finner varandra och blir kära. Det finns skräckfilmsvarianter och det finns komedier, storbudgetrullar som Edge of tomorrow med Tom Cruise och indiefilmer som den suggestiva The endless, av Justin Benson och Aaron Morrhead, som bägge också spelar huvudrollerna: två bröder som återvänder till den UFO-kult där de växte upp, och som upptäcker att människor i den lever fängslade i var sin liten loop. Bröderna måste fly igen för att inte fastna i en egen loop.
När en trend blir så påtaglig, som denna är, måste det bero på något. Vad är det i tidsandan som speglas i den stora mängden tidloopsfilmer? Något måste det ha att göra med den generella känslan av att vi fastnat, att vi inte lyckas förnya oss, att vi bara upprepar, citerar, bearbetar, parodierar. Kulturutbudet är proppfullt av uppkok på gamla rester. Jag skulle vilja påstå att vi lever i vad som kan kallas en alexandrinsk epok, en där bevarandet, förvaltandet, kommenterandet och citerandet är viktigare än nyskapandet. Den kommer inte att vara för evigt, men det är rätt speciellt att den börjar kännas så seg att den bearbetas även i Hollywoodfilmer, där man knappast egentligen bryr sig om kulturens vitalitet så länge man drar publik.
Men det är något annat också, djupare, som jag tycker mig uppfatta i dessa filmer. Tidloopar är något rätt nytt, det känns som science fiction – men tanken att man kan fastna i mönster är mycket äldre. Gestaltterapin exempelvis är en psykologisk metod som handlar om att bli medveten om sina egna mönster och "bryta den onda cirkeln". Och medvetenheten om att vi kan sitta fast i våra egna vanor, känslor, åsikter och rädslor är äldre än så, är det till exempel inte detta den svenske mystikern och visionären Emanuel Swedenborg syftar på då han beskriver helvetet (och för all del också himlen) som något som vi skapar själva: onda handlingar ger upphov till mönster som håller oss fängslade, för Gud skulle inte straffa människor, han är enbart god, utan det är vi själva som snärjer oss i negativiteten.
Världslitteraturens största skildrare av människor som fastnat i loopar är annars Dante Alighieri . Nästan alla de påtagliga straffen i helvetet bygger på att själarna som torteras där sitter fast i upprepningen av det som utgjorde deras synd under livstiden. I Helvetets fjärde krets straffas exempelvis de som varit snåla och de som varit slösaktiga tillsammans, genom att tvingas att rulla runt i eviga cirklar, där de gång på gång möter varandra:
De stötte ihop, sen vände de, och välte
åt andra hållet, under höga tillrop:
"Gnidare där!" och "Allt har ni förslösat!"
Så fortsatte de rulla tills de möttes
vid motsatt punkt på denna mörka cirkel
och skrek på nytt den skymfliga refrängen...
Andra, ännu mera kända exempel är Paolo och Francesca, som straffas för lustfullhet genom att evigt svepas runt av virvelvindar och så frossarna, som visserligen bara befinner sig i skärselden för att renas inför sitt inträde i himlen, men som tvingas gå hungriga i skuggan av träd som dignar av läckra frukter.
Och där känner vi även igen en av Dantes många klassiska influenser: för det är i antiken vi hittar de första looparna. Tantalos, en kung som fick ordna en middag i gudarnas boning på Olympen, och som ville testa Zeus allvetande genom att servera sin egen son. Ett groteskt test, som straffades med att han tvingas stå i vatten upp till hakan, men varje gång han vill dricka viker det undan; och ovanför sig har han, likt frossarna hos Dante, ett träd fullt av frukter, som drar sig undan varje gång han sträcker sig efter det. Bland de myter om eviga straff som vi känner från antikens greker är också Prometheus , vars lever evigt äts av en örn, och naturligtvis den mest kände av dem alla, Sisyfos, som straffas för rätt invecklade brott, på ett pedagogiskt enkelt sätt: genom att tvingas rulla en sten upp för en kulle, som rullar ner igen varje gång han nästan nått toppen.
Albert Camus använde Sisyfos som symbol för människans livsvillkor: det vi sysslar med har ingen mening, men vi måste själva ge det mening, tillskriva det mening genom vår inställning till det. Vi måste, med en berömd fras ur Camus bok, "tänka oss Sisyfos lycklig".
De här motiven ur mytologin och litteraturhistorien har alltid varit populära som motiv för vidarediktning, skulpturer och andra konstverk. Det finns något i dem, som i koncentrerad form säger något om våra livsvillkor, precis som Camus också påpekar. Tvånget att upprepa, svårigheten att komma vidare, känslan av att gå i cirklar, som straff för eller bara följden av ensidighet, fantasilöshet, självupptagenhet, eller någon av de andra eviga synderna, som alla har den egenheten att de straffar sig själva.
Återkommande i filmerna om tidloopar är att det gäller att komma på ett sätt att ta sig ur dem, ett som oftast bygger på att man måste förstå något, lära sig hur världen fungerar, komma till insikt om sig själv kanske. Väldigt tydligt i The map of tiny perfect things, där tjejen måste försonas med sin mors död i cancer för att klara att gå vidare i livet. Men också i The endless, som mest av allt påminner om Dantes helvetesstraff – eller Swedenborgs, för den delen. Är det inte något i vår tid, som vi måste bli medvetna om, som vi måste fatta för att komma vidare? Eller är det helt enkelt insikten om att vi måste rulla Sisyfos sten och att det är måndag hela veckan och det gäller att gilla läget bara? Måste vi tänka oss Bill Murray lycklig? Eller kommer Sisyfos äntligen att vakna till en ny dag?
Torbjörn Elensky, författare och skribent
-
I år är det 700 år sedan en av världens främsta författare, Dante Alighieri avled 1321. I denna korta andra del av vårt Dante-avsnitt går vi igenom hans död, hans grav, hans språk och varför några av 1900-talets stora författare som James Joyce och Samuel Beckett älskade "Divina Commedia".
Stöd oss på Patreon på www.patreon.com/allatiderspodcast.
Besök också vår hemsida www.delfyne.se, samt följ Delfyne förlag och Alla tiders podcast i sociala medier.
Bild: "Dante in esilio" av Domenico Peterlini (1860) / Wikimedia Commons
Musik: "Après une lecture de Dante" ur "Années de pèlegrinage II" av Franz Liszt med Roberto Poli.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
I år är det 700 år sedan en av världens främsta författare, Dante Alighieri avled 1321. Vi går igenom hans politiska och litterära liv och den långa resan genom helvetet och skärselden till paradiset som skildras i "Divina Commedia". Vilka gömmer sig längst ner i helvetet? Vad tycker Dante om förrädare? Hur väl kände han och Beatrice varandra egentligen? Det och mycket mer i veckans avsnitt!
Stöd oss på Patreon på www.patreon.com/allatiderspodcast.
Besök också vår hemsida www.delfyne.se, samt följ Delfyne förlag och Alla tiders podcast i sociala medier.
Bild: Dante av Sandro Botticelli (1495) / Wikimedia Commons
Musik: "Après une lecture de Dante" ur "Années de pèlegrinage II" av Franz Liszt med Roberto Poli.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Carl Cassegård presenterar en ny tolkning av människans förhållande till naturen i det kapitalistiska samhället, där katastrofer och förstörelse har blivit ett ”normaltillstånd”. Håkan Thörn och Emma Engdahl diskuterar därefter texter av Karl Marx och hans förhållande till naturen.
Böcker som nämns i avsnittet:
Dante Alighieri: Den gudomliga komedin (Natur och kultur, 2006).
Carl Cassegård: Toward a Critical Theory of Nature: Capital, Ecology and Dialectics (Bloomsbury, 2021).
Karl Marx: Kapitalet: första boken (Arkiv förlag, 2013), citerad på s. 442.
Karl Marx och Friedrich Engels: Filosofiska skrifter: skrifter i urval (Cavefors förlag, 1978), citerad på s. 227.
William Clare Roberts: Marx’s Inferno: The Political Theory of Capital (Princeton U.P, 2018).
Rikard Warlenius (red) Ekomarxism: grundtexter (Tankekraft, 2014).
I avsnittet nämns också David Harveys föreläsningar om Kapitalet. -
Det var slutet på den mörka medeltiden, en upplyst tid av vetenskapliga framsteg, konstnärliga bragder och en nyväckt förståelse för antikens kultur. Så brukar den åtminstone beskrivas, renässansen. Renässanskulturens epicentrum var 1400-talets Florens, en kulturell och politisk smältdegel utan like i sin samtid. Hur ska vi förstå renässansen idag, bortom romantisering och idealism? Vilka var de viktigaste tankarna, genombrotten och händelserna som definierade tiden? Hur kom det sig att den skapade utrymme för så många framstående kvinnor? Och vad var det verkligt unika med Florens som kulturstad?
Gäster i studion är Anders Cullhed och Sabrina Norlander Eliasson. Anders Cullhed är professor emeritus i litteraturvetenskap, specialiserad på medeltida litteratur och aktuell i höst med den första svenska biografin över Dante Alighieri. Sabrina Norlander Eliasson är professor i konstvetenskap, specialiserad på 16-1700-talets bildkonst och Italiens konsthistoria.
Bildningspodden är en del av ANEKDOT – det digitala bildningsmagasinet, där Sveriges främsta humanioraforskare berättar, förklarar och fördjupar. Fler poddar, filmer och essäer hittar du på anekdot.se.
Samtalsledare och producent: Magnus Bremmer.
Redaktör: Anna Frykholm.
