Charlottesville Podcasts
-
Hennes frispråkiga dikter bröt med alla litterära och sociala konventioner. Marjaneh Bakhtiari reflekterar över den iranska poeten och filmaren Forough Farrokhzads poesi, liv och död.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i januari 2018.
En skapande kvinna behöver inte bara ett eget rum. Hon behöver även möjligheten och friheten att lämna det rummet och komma tillbaka frivilligt och ostraffad. Annars är det inget rum, utan ett fängelse.
I århundraden har iranska kvinnor hållits inomhus av en rad olika ursäkter som: själviska, kulturella och religiösa. Det är bara de senaste 160 åren som kvinnor börjat förhandla om gamla gränsdragningar både innanför och utanför hemmet.
Längre bort från en kvinnas förväntade plats och språk gick det, och går fortfarande inte att komma
Farzaneh Milani, professor vid University of Virginia i Charlottesville, skriver i boken ”Words Not Swords” – Ord inte svärd – om iranska kvinnliga författare och friheten i att röra sig.
1977, när Milani själv var student och ville skriva om poeten Forough Farrokhzad hittade hon bara skvaller om poetens skandalösa frigjordhet. De analyser och den kritik som hon var ute efter fanns inte.
40 år senare ser det annorlunda ut bland annat tack vare Milani själv som i sin bok tittar på hur iranska kvinnors skrivande påverkats av att under så lång tid ha förvisats till hemmets privata sfär.
Milani skriver om klassiska persiska kärleksdramer och de knep manliga författare har använt för att skriva om kvinnliga protagonister. Hur träffas ens de älskande i en värld där kvinnans plats är i slutna rum och fri rörlighet en manlig angelägenhet? Ofta genom orden. De blir kära genom att få berättat för sig hur nån ser ut. Eller så får de en vision. Ser sin älskade först i en dröm, sen i verkligheten. Vinden blir en oslagbar budbärare. Den tar sig lätt förbi alla hinder och gränser ända in i de annars så förbjudna kvinnorummen.
Och vad som än händer under berättelsens gång, oavsett om kvinnorna varit motsträviga eller aktivt sökt sin kärlek, till och med lett arméer för att nå honom, så är slutet alltid lika ortodoxt. Hon är fortfarande mirakulöst nog oskuld, han är överlycklig att hon är det, de gifter sig och alla återgår till sina roller bakom stängda dörrar.
Hon älskar friheten men sörjer samtidigt dess konsekvenser: förskjutning, hemlöshet, isolation.
Så ser det inte ut när Forough Farrokhzad skriver. Hennes första dikt ”Synden” handlar om en utomäktenskaplig kärleksaffär som hon inte ber om ursäkt för. ”Jag har syndat, en synd full av lust”, skriver hon 1954, 19 år gammal i ett land där man aldrig hört nåt liknande. Kärleksaffärer var inget nytt i den persiska lyriken. Men ett diktjag som är kvinna. En kvinna som varken är frustrerad eller ångerfull och som med ett enkelt rakt språk skriver om erotik och lust. Så öppet dessutom. Längre bort från en kvinnas förväntade plats och språk gick det, och går fortfarande inte att komma.
Farrokhzad objektifierar istället för att identifiera mannen. Älskaren. Han som dikten igenom förblir en fysisk varelse skapad för hennes begär. En älskarinna som pratar om synd men inte om botgörelse. Det var både nytt och, såklart, skandalöst. Hon bröt mot könsroller, sociala konventioner, den traditionella lyrikens språk, ramar och regler. Hon skrev historia och fördömdes. Det blev skilsmässa. Hon förlorade vårdnaden om sin treårige son i ett land där moderskap är ett privilegium, ingen rättighet.
Djupt deprimerad lämnade hon Iran. Under drygt ett år reste hon i Italien och Tyskland. Den geografiska distansen och det andrum den innebar från kritiken breddade hennes tankevärld medan det hemma tisslades och tasslades om vilka hedonistiska eskapader en ensam kvinna på resande fot kunde tänkas syssla med.
Ett år senare, 1956, publicerades Farrokhzads första diktsamling ”Fången”.
Hon var då 20 år gammal och rastlös. Dikterna, livet, kroppen måste hela tiden vara i rörelse. En stilla kropp är en död kropp. Att flyga med fåglarna och rusa mot solen, en nödvändighet. Det handlar om överlevnad. Hon skriver: ”Minns flykten/Fågeln är dödlig”.
Hon reser mycket. Slutar aldrig skriva poesi, men börjar även översätta tysk litteratur. Hon gör en internationellt prisad dokumentärfilm ”Huset är svart” om en spetälskekoloni och adopterar en son därifrån. Det är som om hon inte kan låta bli att bryta mot konventioner. Hon lär sig redigera. Skriver reseskildringar, nåt bara iranska män gjort före henne. Och hon går igenom depressioner och perioder av extas och livsbejakelse.
Hon skriver om kärlek, lust och rörelse. Om att sakna sin biologiske son. Om öppna fönster, vägar och hav. Och om hastighet. Det rörliga är det centrala i många av dikterna. Hon älskar friheten men sörjer samtidigt dess konsekvenser: förskjutning, hemlöshet, isolation. Och det är mellan dessa tillstånd, mellan livsglädje och självmordstankar, vi ofta får syn på henne i dikterna. I extas, mani och flygning, och i sorg och fångenskap. Men de bipolära impulserna blir aldrig motpoler i dikterna. Istället drar hon in oss in en värld av både mörker och ljus men framför allt av överlappande skuggor. Flytande gränser. Rum utan väggar.
Farrokhzad skrev under 1950- och 1960-talen. En tid då Iran gick igenom ett traumatiskt skifte med konflikter mellan det traditionella och det moderna. Mellan män och kvinnor och den kris i könsrollerna det innebar. Och så förskjutningen av gränsen mellan det privata och det offentliga. Normer och tabun ifrågasattes. De två mest populära romanerna, Den blinda Ugglan och Prinsen handlar båda om män i kris och kvinnor som inte var som kvinnor brukade vara: stilla i ett hem. Fromma. Tysta och förföriska.
Det gick fort.
Otåligt ville shahen modernisera landet. Iran skulle slitas loss från allt det österländska och formas om efter väst. In med flickorna i skolan. Ut med dem i arbetslivet sen. Bygg nattklubbar istället för moskéer. Av med slöjan, på med minikjolen. Fort, fort, fort.
Milani beskriver hur landets slitningar speglas i Farrokhzads dikter. Av egen erfarenhet visste poeten hur lätt viljan till förnyelse kan väga mot gamla traditioner. Medan makthavarna gladde sig åt all framgång, skriver Farrokhzad om grannar som planterar maskingevär i sin trädgård. Om barnen i grannskapet som fyller sina ryggsäckar med små bomber. Detta, drygt 20 år innan revolutionen 1979, och kort innan sin egen död i en singelolycka där hon körde, som vanligt, alldeles för fort. Hon var då 32 år gammal och hade gett ut 4 diktsamlingar.
De moderna samhällen som hon besökt utomlands och som var ett drömmål för shahen hemma i Iran var inget som Farrokhzad hade bråttom till. Det var inte där friheten låg. Där såg hon istället människor som vandrar från ”exil till exil”.
Enda tillflykten, den enda plats där hon kunde hoppas och drömma, var i poesin. Den gav henne skydd, men också hjärtesorg. Hon kallar poesin för en blodtörstig gudinna när hon saknar sin son som allra mest: ”Annat än två tårfyllda ögon/ Vad har du gett mig?”
frågar hon.
Det kostar att vara en modern kvinna i ett konservativt land. Och för att vara den föregångare som Farrokhzad var, räcker det inte att ha talang. Då hade många fler kvinnor publicerats långt tidigare. Nej, det krävs en vilja, ett begär, så starkt att precis allt annat än ett liv tillägnat poesin blir ohållbart.
Hennes symboliska död; i fart och på väg, och det faktum att hon inte hann mogna vare sig som kvinna eller poet, har cementerat bilden av Farrokhzad som den eviga rebellen. Den rastlösa poeten har lika paradoxalt som typiskt nog förvandlats till en ikon. Fångad i beundrares bild av henne. Själv hade hon mer elastiska och gränslösa drömmar om framtiden. Hon såg den persiska lyriken som en trädgård där hon planterade sina bläckfläckiga fingrar. Där poet, läsare och språk sträcker sig mot solen, inte trots, utan tack vare varandra. Nåt som hon själv aldrig fick uppleva. Hon vars namn betyder evigt ljus.
Marjaneh Bakhtiari, författare
Litteratur
Farzaneh Milani: Words not swords – Iranian women writers and the freedom of movement. Syracuse University Press, 2011.
Forough Farrokhzad på svenska
Mitt hjärta sörjer gården. Översättning: Namdar Nasser, Anja Malmberg, Lisa Fernold. Lindelöws, 1996.
Bakom fönstret skälver natten. Översättning: Namdar Nasser. Modernista, 2021.
-
Statyer och monument väcker känslor. I närtid har kampen om makten över minnet i det offentliga rummet lett till kravaller och upprörda diskussioner på många olika håll. För några år sedan ledde nedtagandet av en staty föreställande sydstatsgeneralen Robert E. Lee till våldsamma protester i staden Charlottesville i delstaten Virginia i USA och Sverige höjdes röster som förespråkade att statyer föreställande 1700-talsbotanikern Carl von Linné skulle plockas bort eftersom denne kunde kopplas till rasbiologins framväxt under 1800-talet. Olika tider fyller det förgångnas monument med olika innehåll och betydelser.
Redan i de första högkulturerna restes statyer över härskare och gudar men det moderna statyresandets gyllene tid brukar förläggas till 1800-talets andra hälft. Kungar och fältherrar i brons och sten uppfördes på många håll i Europa för att fungera som förebilder och enande symboler för folket. Då duglighet började att värderas högre än börd fick de sällskap i offentligheten av uppfinnare och poeter. En särskild typ av minnesmärken är krigsmonumenten. Från att ha hyllat fältherrarna har de alltmer kommit att skildra krigets fasor och de vanliga soldaternas lidanden. Även statyer och monument har sin historia.
I detta avsnitt av En oväntad historia samtalar historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund om historien i form av monument och statyer. Vad har programledarna för favoritmonument? Bör historiska minnesmärken tas bort för att passa in i samtiden? Kan man verkligen kräva att vår tids värderingar ska gälla också de personer som fått statyer resta över sig för flera hundra år sedan?
Lyssna också på Vapenlasten som avslöjade slaveriet i kung Leopold II:s Kongo.
Bild: Det sovjetiska krigsminnesmärket Treptower Park i Berlin är ett krigsminnesmärke och militärkyrkogård. Den byggdes efter design av den sovjetiske arkitekten Yakov Belopolsky för att fira 7 000 av de 80 000 Röda arméns soldater som stupade i slaget vid Berlin i april–maj 1945. Wikipedia.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Människan är obotligt religiös
MAGNUS PERSSON
2020-01-07
Har karriär, föräldraskap, teknologi, politik och romantik blivit samtidens nya religion? Budbäraren mötte David Zahl från Mockingbird Ministries i New York, en man som har fått ett stort gehör för sina relevanta samtidsspaningar.
Försöker nutidsmänniskan att formulera en sekulär men religiös berättelse om sitt liv i vilken de söker att finna försoning för skuld och bekräftelse på att hon äntligen är bra nog?
FAKTADavid Zahl
Ålder: 40 år.
Familj: gift och två barn.
Bor: i Charlottesville, Virgina, arbetar som predikant inom den Episkopala kyrkan, skribent, författare och leder organisationen Mockingbird Ministries.
Aktuell: med boken Seculosity – how career, parenting, technology, food, politics and romance became our new religion and what to do about it (Fortress Press) och podcasterna The Mockingcast (talkshow-podcast) och The Mockingpulpit (predikningar).
Webbsida: mbird.com.Bild: Johan Ericson
De senaste åren har David Zahl varit med och byggt upp Mockingbird ministries – en kristen organisation som kommenterar samtida kulturfenomen med ett evangeliskt perspektiv. Bild: Johan Ericson
– Det är intressant att se hur den samtida universella längtan hos människan inte främst är att vara lycklig eller respekterad utan snarare att vara nog.
Alltså vad religion i allmänhet och kristendom i synnerhet kallar för att vara rättfärdig. När den sekulära tidsandan trängt religionen åt sidan, har det uppstått ett vakuum som gör att människan vänder sig till alla möjliga vardagliga fenomen med religiös frenesi. Vanliga aktiviteter förvandlas till arenor för prestation där hon försöker bevisa sig som tillräcklig, okej och godkänd.Orden kommer från David Zahl, en amerikansk prästson som under det senaste dryga decenniet byggt upp en kristen organisation som utifrån ett evangeliskt perspektiv kommenterar samtida kulturfenomen. Vid tiden för vårt möte befinner vi oss på deras årliga konferens i New York City som samlar drygt 400 deltagare. Inte sällan anklagas kyrkan och kristna konferenser för att sakna relevans och vara hopplöst interna och verklighetsfrånvända. Men på den här konferensen korsar Broadway och Calvary (Golgata) både symboliskt och bokstavligt varandra. Skickligt uttyds ropet efter nåd och viljan att rättfärdiga sig själv i hela spektrat från essäer i The New Yorker till Netflix serier. Budbäraren får en intressant pratstund med David.
Vad förknippar du Sverige med?
– Musik! Inte minst Abba, jag har alla deras skivor och min favoritlåt är SOS. Jag tycker att den låter som en bön. Överlag är jag ganska bekant med europeisk kultur då jag spenderade stora delar av min uppväxt i Tyskland och Schweiz, eftersom min pappa studerade teologi där. Förra året bodde jag även en tid i Köpenhamn.Vad är bakgrunden till Mockingbird, organisationen som du leder?
– Vi var fyra unga män här i New York City som för tolv år sedan längtade efter att kommunicera en starkt nådebaserad och Kristuscentrerad kristendom till unga vuxna. Vår upplevelse var att detta var otydligt i kyrkorna eller åtminstone var dåligt presenterat. Vår verksamhet består av konferenser, ett kvartalsmagasin, bokutgivning, en omfattande närvaro online och en podcast som skapat ett inflytande långt bortom vår vildaste fantasi. Vårt mål är att hjälpa människor tolka livets verklighet i ljuset av evangeliet.Namnet Mockingbird betyder härmtrast och är hämtat ur fågelvärlden. Denna fågel härmar andra fåglars läten, och på samma sätt önskar David och de andra kommunicera evangeliets tidlösa budskap på ett sätt som människor känner igen, förstår och kan ta till sig.
– Vi lägger mycket tid på att försöka urskilja människors rop efter nåd och försoning i vår samtid och hitta nya, kreativa formuleringar som når fram till dem. Men vi arbetar inte bara med vackra förpackningar, även om det är viktigt, utan först och främst själva innehållet, säger David och fortsätter:
– Våra observationer av samtiden, och vårt intresse för populärkulturen, sammanföll med vår passion för god teologi. Den sekulära människan försöker ständigt att rättfärdiga sin existens, sitt liv och sina vägval. Mot den bakgrunden önskar vi presentera Guds nåd och budskapet om rättfärdighet genom tro.
Vad önskar ni åstadkomma med Mockingbird?
– Vi har försökt att undvika frestelsen att formulera vår verksamhet utifrån mål och resultat. Vårt uppdrag är att översätta evangeliet till ett språk som låter övertygande och trovärdigt för dagens människor. Ursprungligen fokuserade vi på unga vuxna, men efterhand har det visat sig att människor i alla åldrar dras till våra olika forum. Om jag ändå ska försöka formulera någon slags övergripande dröm är det väl att påverka kyrkans profilering som helhet att präglas av goda nyheter.Mockingbird arbetar ekumeniskt och har deltagare, följare och lyssnare från hela bredden av kristenheten. Men deras teologiska betoning är tydligt reformatorisk, med begrepp som lag och evangelium, »simul iustus et peccator«, samt korsets teologi som en tolkningsnyckel för att förstå Guds handlande mitt i tillvarons skeva verklighet.
– Enligt mig fångade reformatorerna något centralt, men på inget sätt något nytt, utan det som vi möter som en röd tråd genom hela Bibeln, hos Jesus och aposteln Paulus. Behovet av att förklaras rättfärdig, fri från skuld och att vara innesluten och accepterad är den alldeles avgörande frågan för människor även idag, slår David fast.
Han har nyligen utvecklat sina tankar i boken Seculosity som har fått ett varmt mottagande långt utanför den kyrkliga sfären. Boken har uppmärksammats i sekulära kulturkrönikor och fått den ena positiva recensionen efter den andra i flera prestigefyllda mediekanaler.
– Seculosity är en lek med orden sekulär (secular) och religiositet (religiosity). Helt enkelt en sekulär form av god gammal religion. I traditionell religion står någon gudom i centrum medan i denna form står människans strävan i centrum, i det vakuum som skapats efter religionens marginalisering.
Jag skriver om hur man kan stöta på den både på gymmet och på lekplatsen. Där blir det så tydligt att alla ångestfyllt försöker framstå som hälsosamma och starka människor eller goda och medvetna föräldrar som gör sitt allt för barnen. Även baksidan finns med, nämligen fördömandet av den som är otränad och lever ohälsosamt såväl som att se ner på de föräldrar vars engagemang inte kretsar kring sina barn varje sekund. Med andra ord: alla ingredienser av god gammal religion, säger David med ett leende, innan han fortsätter att utveckla sin samtidsspaning.Bild: Jakob Arvidsson
Mingel utanför St George’s episcopal church, platsen där David Zahl och Mockingbird anordnade konferensen »Beyond deserving« med temat »Hopp i en värld full av prestation«. Bild: Johan Ericson
– Samtiden är religiös långt utanför de traditionella platserna av tillbedjan såsom tempel och kyrkor. Därför har varje del av livet förvandlats till någon slags helgedom av prestation. Man söker intensivt att uppfylla all rättfärdighet och hänger sig åt religiös hängivenhet för att framstå som en duglig och tillräcklig människa. Jag kallar fenomenet »ersättningsreligioner«, vilket i sin tur kan liknas med typ ersättningsmåltider. Vi kan inte förneka vår hunger men i stället för att äta riktig mat har vi ersatt det med någon slags soppa som effektivt ska skänka oss en känsla av mättnad.
Utveckla gärna, hur ser du olika tecken på detta i vår samtid?
– Jag brukar säga att vi är alla upptagna med att skapa »the justifying story of our life«, alltså en berättelse om vem jag är, vad som hänt mig och hur jag lever mitt liv, vilken också ska bekräfta och rättfärdiga min existens. Detta blir alldeles extra tydligt i de sociala mediernas tidsålder där vi publicerar våra liv i små texter och bilder i hopp om människors erkännande. Detta i stället för att tolka livet och finna sig själv i Bibelns stora berättelse.David talar varmt om varje människas behov av att möta en bekräftande kärlek mitt i ett samhälle som mer och mer präglas av skam. Men han har även ett budskap som på ett befriande sätt kan bekräfta människans skuld och synd, utan att utsätta människor för ytterligare press och kritik, men som pekar på den försoning som finns i Kristus.
– Alltså en rättfärdighet som inte bygger på människans prestation, att hon äntligen har gjort nog och således förtjänar Guds erkännande och kärlek. Utan en rättfärdighet som skänks henne av nåd och visar på att hon redan är högt älskad.
-
Liv Strömquist tänker på BB-krisen och de överdrivet stora resurserna som läggs på att vårda friska människor.
Moa Lundqvist avslöjar vad det nya konceptet i offentlig sektor kommer bli efter att regeringen beslutat sig för att sluta med det kontroversiella New Public Management.
Ola Söderholm tycker att kraven som ställs på Donald Trump efter händelserna i Charlottesville är lite märkliga.
-
Trots hård kritik står Trump benhårt fast vid att "båda sidor" har skuld i våldsamheterna i Charlottesville där en kvinna dödades av en nazist. Men varför? Och vad kan ilskan mot Trump nu leda till?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Medverkande: Ginna Lindberg, utrikeschef Ekot, Anders Ask, utrikesredaktör Ekot, Karin Henriksson, USA-kännare, journalist och författare och Thomas Nordegren, Sveriges Radios utsända i New York.
Programledare: Sara Stenholm Pihl.
Producent: Cecilia Khavar
