Arendt Podcasts
-
Går det att ha en stark övertygelse, och samtidigt vara öppen för andras åsikter om vad som är rätt och fel? Elena Namli funderar på triumfalismens arv i den europeiska idétraditionen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Att läsa Abdulrazak Gurnahs romaner om den europeiska kolonialismen i Afrika är en omskakande upplevelse. Smärtan och medkänslan blir intensiv just eftersom författaren är återhållsam i sitt sätt att berätta. Sällan beskriver han starka känslor eller använder stora ord.
I romanen "Efterliv" dras en ung kille, Hamza, in i ett blodigt krig mellan de tyska och brittiska kolonialmakterna. Samtidigt som han medverkar i ett för honom obegripligt krig utsätts Hamza för ett slags civilisationsprojekt. Den tyske oberleutnant som Hamza är betjänt till agerar som hans lärare. Gurnah skriver:
”[officeren] gav [Hamza] en nästan omärkligt liten gillande blick när han gjorde bra ifrån sig, och log motvilligt när han åstadkom något oväntat. Du är väldigt duktig, sa han, men du är inte redo för Schiller ännu. Ibland fortsatte lektionerna även på eftermiddagen, så Hamza tyckte att det kändes som om han gick i skolan […]”
För oberleutnanten står alltså förmågan att kunna läsa Schillers lyrik för civilisationens högsta punkt. Han skryter till och med om att Hamza en dag kommer att kunna läsa Schiller. Senare får Hamza Schillers "Kalender" som en sista gåva från sin officer.
Gurnah ger en lika stram som obarmhärtig bild av vad kolonialismen gör med människor. Européer förde med sig krig och förslavning till Afrikas folk men de menade sig bidra till utvecklingen. Denna utveckling ansågs vara så värdefull att tvång inte längre var tvång och mord inte längre var mord.
Gurnahs lågmälda berättande aktualiserar frågan om triumfalismens plats i europeisk kultur. Går det att hålla något för sant och viktigt utan att samtidigt betrakta denna sin övertygelse på ett triumfalistiskt sätt? Kommer vi någonsin att kunna göra upp med föreställningen om den europeiska kulturens överlägsenhet?
Triumfalismen verkar vara vanlig i samband med starka övertygelser. Religiösa föreställningar om moral och frälsning, men också sekulära föreställningar om till exempel mänskliga rättigheter och demokrati antar ofta triumfalistiska former – de betraktas som segrande över andra föreställningar och hållningar. Om min uppfattning om det rätta och det sanna har segrat har jag också rätten att betrakta andras sätt att leva och tänka som underlägsna.
Inom triumfalismens logik föreställer man sig den andres utveckling som en rörelse mot det man själv menar sig ha uppnått. När kristendomen var kolonialismens ideologi uppfattades den segrande kristna sanningen som målet för de andras utveckling. Till exempel användes både utbildning och våld som medel för att i andra kulturer införa normer från ”den överlägsna” kristna sexualetiken.
Kristen moral som legitimering av kolonialism är till stor del historia. Men triumfalismen lever vidare. Olika visioner av modernisering, demokrati och inte minst mänskliga rättigheter betraktas av många i Väst som ett slags segertåg och ett mål för alla andra. Till exempel fördömde de kristna missionärerna all sexualitet utanför den heterosexuella familjen – idag bekämpar människorättsaktivister sådana konservativa tolkningar av sexualitet inom både kristendom och islam.
Triumfalismen har flera rötter. Dess viktigaste grund är makten – den rejäla möjligheten att tvinga sina uppfattningar på andra människor. Men triumfalismen går också tillbaka på de idéer som företräddes av upplysningsfilosoferna, liksom av Karl Marx. Dessa europeiska humanister tänkte sig att all progressiv utveckling går i en och samma riktning.
Just detta inslag i upplysningstraditionen behöver vi göra upp med. Men vilka resurser finns det för att motarbeta triumfalism när vi blir frestade att uppfatta vår egen utveckling som ett slutmål för andra eller till och med för alla? Om jag har rätt och om makten möjliggör triumfalistiska praktiker borde jämlik maktfördelning motverka triumfalismen. Men även den som kämpar för jämlikhet kan anamma triumfalism som sin hållning.
En lika dråplig som träffsäker beskrivning av triumfalism finns i en av Umberto Ecos gamla essäer – den som heter ”Eloge till Thomas av Aquino”. Eco framställer den store teologen och filosofen Thomas av Aquino som en passionerad sanningssökare vars gärning ödeläggs när han helgonförklaras av kyrkan. Eco skriver:
”[…] den olyckliga händelse som ödelägger Thomas av Aquinos liv inträffar år 1323 […] då Johannes XXII beslutar att helgonförklara honom. Det är som att få nobelpriset, bli invald i Franska Akademin eller få en Oscar. Man blir som Mona Lisa: en kliché. Det är det ögonblick då den store pyromanen blir utsedd till brandchef”.
Thomas av Aquino är främst känd som den kristna rationalismens filosof. Förenklat menar Thomas att det finns en morallag som alla människor kan förstå med hjälp av sitt förnuft. Man behöver alltså inte vara kristen för att förstå vad som är rätt och fel. Med hjälp av förnuftet kan var och en inse vad som svarar mot gudomlig lag och vad som strider mot den. Med hjälp av denna sin lära och i en dialog med samtida muslimska teologer, framför allt Ibn Rushd, föreslår Thomas en modell för teologisk rationalism – ett sätt att förena teologi och vetenskap.
I sin essä reflekterar Eco över vad som händer med Thomas teologi när den av kyrkan betraktas som en filosofisk och teologisk triumf. Från att vara ett levande sanningssökande blir Thomas rationalism till ett objekt för dyrkan – ja, Mona Lisa, en kliché.
För de flesta av oss idag är det inte Thomas av Aquino som i första hand behöver räddas från sin olycksaliga helgonstatus. Det många av oss dyrkar – i stället för att tänka, leva ut och förhålla oss till – är andra idoler: vetenskap, mänskliga rättigheter eller demokrati. För om man menar sig redan ha uppnått, eller nästan har uppnått, demokratins och de mänskliga rättigheternas seger finns svaga incitament för att fortsätta tänka och diskutera med andra. Då gäller det att försvara denna sin antagna seger mot sanningens och moralens fiender.
Vi behöver synliggöra och motarbeta förståelsen av utveckling såsom en rörelse mot ett och samma mål. I det avseendet tilltalas jag av Hanna Arendts syn på politiken. Hon tänker sig att genuint politiska projekt aldrig någonsin kan slutföras. Arendt påminner oss helt enkelt om att människor är dödliga och vad vi än företar oss måste det alltid göras på nytt av andra.
Denna icke-linjära syn på demokrati borde gälla även när vi tänker och agerar i den globala världen. När människor självständigt utformar sina samhällen på olika sätt är det inte därför att de önskar få ett Nobelpris i demokrati. Det handlar om mänskliga och i de flesta fall både häftiga och knasiga försök att leva sina egna liv. Strävan att nå fram till det goda och det sanna är inte en tävling där det gäller att uppnå ett mål som redan är givet.
Hanna Arendt var inte relativist. Det är jag inte heller. Allt är inte lika rätt och jag är redo att argumentera för mina uppfattningar i viktiga frågor. Men Gud bevare mig från frestelsen att se min egen uppfattning som ett mål för all andra människors utveckling.
Elena Namli, professor i teologisk etik
-
Kan man ens tala om sanning i dessa tider präglade av "perspektiv", "tolkningar" och "allas rätt till sin berättelse? Idag blir det en duvning i SANNING. Ärdet som kan bevisas sant? Eller är det som flest anser sant, sant? Finns det andra sanningar än de empiriska? Måste man alltid tala sanning? Det blir Arendt, Kant och lite Trump. Dessutom: Sanningens motsats, lögnen, nagelfars. PLUS: Ann berättar om sin senaste lögn och Anna-Karin betonar vkten av att kunna ljuga med stil.
Producerat av Silverdrake Förlag
Redaktör: Marcus Blomgren
Klipp: Patrik Sundén
[email protected]
www.silverdrakeförlag.se -
Kan man ens tala om sanning i dessa tider präglade av "perspektiv", "tolkningar" och "allas rätt till sin berättelse? Idag blir det en duvning i SANNING. Ärdet som kan bevisas sant? Eller är det som flest anser sant, sant? Finns det andra sanningar än de empiriska? Måste man alltid tala sanning? Det blir Arendt, Kant och lite Trump. Dessutom: Sanningens motsats, lögnen, nagelfars. PLUS: Ann berättar om sin senaste lögn och Anna-Karin betonar vkten av att kunna ljuga med stil. Producerat av Silverdrake Förlag Redaktör: Marcus Blomgren Klipp: Patrik Sundén [email protected] www.silverdrakeförlag.se
-
Rymden har alltid varit en plats för drömmar och utopiska projekt. Men något tycks ha förändrats. Dan Jönsson funderar på vem som får plats i rymden när det börjar kännas trångt på jorden.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Om det är så att världen, som vi känner den, snart kommer att gå under. Om det är så att den här planeten till stora delar i en någorlunda nära framtid kommer att bli obeboelig. Om det är så att det kommer att föra med sig svältkatastrofer och inbördeskrig, som i sin tur kommer att orsaka enorma flyktingströmmar från de obeboeliga delarna av världen till de delar som fortfarande kommer att vara någotsånär beboeliga, vilket förmodligen, nej helt säkert kommer att skapa oro och resursbrist även i dessa relativt lyckligt lottade delar av världen, som även de till slut ska nås av undergången: om det är så – ja, då är det ändå en fantastisk tur att rymden finns.
Tanken på rymden kan få också den mest nervösa riskkapitalist att känna en ström av lättnad och tillförsikt genom kroppen. Rymden är kall och oändlig: den är med andra ord rent fysiologiskt själva motsatsen till och svaret på klimatkrisen, ett vidsträckt fält av möjligheter där bara resurserna och teknologin sätter gränserna. Och det allt längre bort från vår hemplanet, som bekant. Vid årsskiftet 2022 skickades det nya rymdteleskopet James Webb upp från en raketbas i Guyana – ett gigantiskt instrument som astronomerna hoppas ska kunna hjälpa oss att se nästan till tidernas begynnelse och universums födelse. Ett halvår tidigare gick den engelske entreprenören Richard Branson ombord på sin egen rymdfarkost, döpt till Eve efter hans mor, för att skjutas upp mot atmosfärens yttre gräns. Branson är långtifrån den förste mångmiljonär att köpa sig en stunds illusorisk befrielse från jordens dragningskraft, knappast den siste heller, och skuttet ut ur gravitationen är i själva verket bara början för dessa rymdkapitalismens pionjärer. En annan av dem, Elon Musk, planerar redan för kolonier på Mars inom ramarna för sitt projekt SpaceX.
Rymden är den moderna världens fortsättning på himmelriket. En plats hinsides den jordiska existensens knappa villkor, de rättfärdigas asyl från den hotande apokalypsen. Som väl har stått för dörren ungefär så länge människan har funnits; jordens undergång har blivit henne förutskickad i järtecken eller som idag i vetenskapens rön, och hon har trott sig kunna undkomma den genom antingen botgöring eller flykt. Den tyska filosofen Hannah Arendt skriver i sitt förord till Människans villkor 1967 om rymdfärderna som just ett uttryck för den moderna människans främlingskap inför existensen, och de grundläggande livsvillkor som trots allt än så länge binder oss vid det jordiska. För henne hör månfärder och raketuppskjutningar till samma kategori av vetenskapliga fåfängligheter som drömmarna om mänsklig genförädling, evigt liv och artificiell intelligens. ”Denna framtida människa”, skriver hon, ”förefaller vara besatt av ett uppror mot den mänskliga tillvaron så som den är henne given, en gåva från ingenstans som hon verkar vilja byta ut mot något hon själv skapat”.
Alldeles riktigt. Så hade till exempel det sovjetiska rymdprogrammet sin utopiska förelöpare bland de så kallade biokosmisterna, en futuristisk rörelse som under tidigt 1900-tal arbetade för att med vetenskapliga metoder avskaffa döden och kolonisera rymden. Den ryska raketforskningens fader Konstantin Tsiolkovskij var en hängiven anhängare av de här idéerna, som senare, i den unga sovjetstaten kunde framställas som den självklara fortsättningen på det revolutionära befrielseprojektet. Att övervinna döden handlade inte bara om att utplåna det radikalt onda, det var också en fråga om rättvisa för alla de tidigare generationer som per definition inte kunde inkluderas i den kommunistiska framtiden – om man inte återuppväckte dem. Koloniseringen av rymden var i sin tur ett sätt att i mänsklighetens namn befria sig från naturens begränsningar. Som Tsiolkovskij uttryckte det: ”Jorden är mänsklighetens vagga, men man kan aldrig stanna i vaggan i evighet.”
Hannah Arendt var alltså av en annan mening. Medan såväl de sovjetiska som amerikanska rymdprogrammen på sextiotalet bars fram av rivaliserande ideologiska berättelser om framåtrörelse, gränsöverskridanden och optimism uttryckte Arendt en sorts fascinerad skepsis. För henne var rymdfärderna en frukt av samma destruktiva pionjäranda som den som skapade atombomben, ett teknokratiskt övermod som låter varje vetenskapligt genombrott rättfärdiga sig självt utan föregående moraliska överväganden. Därmed delade hon ju, kan man säga, biokosmisternas övertygelse att denna diskussion måste vara i grunden politisk. ”Den kan därför”, skrev hon, ”inte överlåtas åt professionella vetenskapsmän eller åt professionella politiker.”
Om 1900-talet alltså blev den rationella optimismens århundrade, så tycks 2000-talet istället ge Hannah Arendt och teknikskeptikerna rätt. Atombomben var bara en symbolisk början; vår tids klimatförändringar och kollapsande ekosystem tycks peka ut den moderna ingenjörskonsten som skyldig i en ekologisk katastrof snart helt bortom kontroll – och det dessutom i en värld som i ideologisk nitälskan gjort allt för att begränsa politikens räckvidd. Professionella vetenskapsmän och professionella politiker står lika maktlösa som gatans demonstranter; rädde sig den som kan. De mycket rika kan numera investera i klimatförändringsresistenta och revoltsäkra skyddsrum på mer eller mindre avlägsna och svårtillgängliga platser. Den kanske mest påkostade av dessa privata ”domedagsbunkrar” heter The Oppidum och är belägen strax öster om Prag i Tjeckien: ursprungligen en gammal militäranläggning, konstruerad för att stå emot en kärnvapenattack, som av fastighetsmiljardären Jakub Zamrazil utrustats med allt från golfbana och swimmingpool till en underjordisk trädgårdsanläggning, och som sägs kunna försörja sina invånare i upp till tio år, även med exklusiva viner.
Men vi mindre bemedlade ska inte misströsta. Amerikanska företag som Atlas och Vivos producerar enklare skyddsbunkrar i halvmiljonersklassen där man åtminstone tillfälligt kan gömma sig undan den väntande apokalypsen. Men sådana tillflyktsorter bleknar jämfört med de riktigt långsiktiga lösningarna som alltså bokstavligen befinner sig bland stjärnorna – och vi som blir kvar på jorden får väl försöka föreställa oss den spillra av vår mänskliga civilisation som i framtidens marsianska kolonier helt kommer att bestå av den telluriska kapitalismens ekonomiska superelit. Den amerikanske sciencefictionförfattaren Kim Stanley Robinson skildrade i sin Marstrilogi från nittiotalet den ordnade flykten från vår förödda hemplanet, med början 2026 när en rysk-amerikansk grupp kolonisatörer under ett FN-mandat upprättar de första bosättningarna på Mars; kolonier som med tiden utvecklas till ett egalitärt och ekologiskt civilisationsprojekt. Denna nära framtid känns redan längesen. Rymdforskningens en gång utopiska löften till den samlade mänskligheten har numera blivit ett privatekonomiskt projekt, ett sätt för rika pojkar att behålla drömmen om en värld där de kan slippa allt som tynger.
Dan Jönsson, essäist och författare
-
Dagens avsnitt gästas av Ulrika Björk, lektor i filosofi vid Södertorns högskola. Ämnet är ”Den banala ondskan”, ett begrepp som myntades av Hanna Arendt, tysk-judisk filosof som flydde från Nazityskland och bosatte sig i USA 1941. Arendt bevakade år 1961 rättegången mot SS-officeren Adolf Eichmann som greps av israeliska underrättelsetjänsten och ställdes inför rätta i Jerusalem för sin delaktighet i Förintelsen. Arendt såg i Eichmann en simpel byråkrat som skyllde sitt handlande på att han endast hade lytt order. För Arendt var Eichmanns uppenbarelse ett uttryck för en banal ondska. Vad detta begrepp innebär och vad vi har att lära oss av det idag handlar dagens avsnitt.
Bli medlem på Patreon: https://www.patreon.com/bildningskomplexet och få exklusiva avsnitt och övriga avsnitt reklamfritt före alla andra, eller stötta podden på SWISH på 0709262541
Facebook: Bildningskomplexet
Instagram: Bildningskomplexet
Twitter: @BenjaminElfors
E-post: [email protected]
Musikproduktion: Ivar Edding
Omslag: Emma Westin/Matthew Sundin
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
I vår sommarserie "Nio tänkare att ha koll på" kretsar samtalet kring efterkrigsfilosofen Hannah Arendt vars filosofi upplever något av en renässans idag.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Hon växte upp i Heidelberg på 1910-talet, gick i landsflykt 1933, blev en intellektuell celebritet på 1950-talet och häftigt omstridd efter sin bok om nazisten och massmördaren Adolf Eichmann 1961.
Många förknippar Hannah Arendt (1906-1975) med begreppet ”den banala ondskan”, som hon myntade i just den boken. Men i jämförelse med teoretiska verk som Människans villkor (1958) och Totalitarismens ursprung (1951) är Eichmannboken närmast en fotnot i hennes produktion. I dag är intresset för Arendt och hennes idéer stort: bara i vår kommer tre böcker – bara i Sverige – som närmar sig Hannah Arendt ur helt olika perspektiv: en levnadsteckning, en analys av hennes tankar om konst och estetik, en blandning av essä och dramatik.
I Filosofiska rummet möts författarna Ann Heberlein, Kenneth Hermele och Cecilia Sjöholm för att reda ut varför Hannah Arendt fortfarande är angelägen för oss, snart 45 år efter sin död.
Programledare: Tithi Hahn
Producent: Mårten ArndtzénProgrammet sändes första gången 10 maj 2020
BOKTIPS I PROGRAMMET:
Den banala ondskan: Eichmann i Jerusalem (övers. Barbro Lundberg och Ingemar Lundberg), senaste utgåvan 2013.
Hannah Arendt: den sista intervjun och andra konversationer, 2018 (övers.Erik Thompson)
Men in Dark Times (ej översatt, utk. 1970)
Hannah Arendt ”Zur Person”, intervju https://www.youtube.com/watch?v=dsoImQfVsO4
