Östtyskland Podcasts
-
Den här veckan krokar vi i Pontus pågående fascination av Östtyskland och frågar oss själva när vi själva blir del av historien, och vilka lärdomar och kunskaper vi kan ta med oss av det till nuet och våra yngre kollegor. Pontus berättar om sin nya situation i studion, och Ida om konsekvenserna av hennes frånvaro från Instagram. Boktips, musée-tips och en massa musik följer såklart med på köpet.
Diskutera gärna vidare med oss om veckans ämnen på instagram.com/kulturbarnen
Välkomna!
Dessutom:Författarfonden
DN - Saga Cavallin
L-tyrosin
Uwe Tellkamp, ’Tornet’
blomochbok
Bokbörsen
Östtyskland
Svd Junior
Pontus nya titel
Moderna Museet
Musikmakarna
Killen Manjaro
Trainspotting
AIR - ’Moon Safari’
Wet Leg
Sexy Boy
Moby
Daft Punk
Serge Gainsbourgh
Brigit Bardot
Leonard Cohen
Tom Waits
Lutz Seiler - ’Stjärna 111’
Wende-roman
Horst Krüger - ’Vårt Kvarter’
-
Berlinmurens fall på kvällen den 9 november 1989 kom som en fullständig överraskning för alla. Tidigare samma år hade den östtyske ledaren Erich Honecker stolt förkunnat att muren som delade staden skulle stå i ytterligare 50 eller 100 år om det visade sig nödvändigt.
I nästan tre decennier hade Berlinmuren hindrat DDR-medborgare att fly till väst och i slutet av 1980-talet var det många som uppfattade den som en historisk konstant. Men hösten 1989 blåste förändringens vindar kraftiga i östra Europa och en efter en tvingades kommunistregimerna ge efter för trycket från folket och lämna ifrån sig makten.
Även Östtyskland påverkades av denna utveckling. Motvilligt tvingades den östtyska kommunistregeringen till eftergifter men så långt som till att öppna Berlinmuren var man inte villig att sträcka sig. Berlinmuren föll inte heller som ett resultat av medvetna politiska beslut utan var ett resultat av en rad misstag och ett omfattande slarv. För de styrande i DDR skulle Berlinmurens fall kunna beskrivas som ett fatalt olycksfall i arbetet.
I dagens avsnitt av En oväntad historia samtalar historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund om Berlinmurens uppgång och fall. Varför uppstod två tyska stater efter andra världskriget? Vad var syftet med att bygga en mur som delade Berlin och vilka händelser var det som ledde fram till Berlinmurens fall en sen kväll i november 1989?
Men Berlinmuren var inte bara en mur. Den var en symbol för det kalla krigets delade värld. När muren föll var en ny världsordning som höll på att ta form. Det kalla kriget gick mot sitt slut.
Lyssna också på Sovjetunionens sammanbrott.
Bild: Berlinmurens fall 1989, Wikipedia.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Lundastudenten Leif Persson väcktes brutalt av de östtyska vakterna på tåget till Berlin. Allting hade startat två år tidigare när den unge alingsåsaren på en semesterresa kommit i kontakt med Girrmanngruppen som med stor fara för sig själva hjälpte unga östtyskar att fly diktaturen DDR efter att berlinmuren byggts.
Det som börjat som ett slumpartat möte i Berlins uteliv fick konsekvenser för resten av Leifs liv. De hårda förhören i Stasis fängelse knäckte Leif som aldrig mer blev sig lik.
I reprisen av det nymixade avsnitt 77 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med forskarna och journalisten Karin Westin Tikkanen som skrivit boken Flykten genom Berlin.
Byggandet av berlinmuren påbörjades den 13 augusti 1961 efter att hela 3,5 miljoner eller 20 procent av befolkningen i Östtyskland valt att lämna ofriheten och fattigdomen i den kommunistiska diktaturen som skapats ur den sovjetiska ockupationszonen av Tyskland.
Vill ni ha den historiska bakgrunden till Östtyskland och muren måste ni lyssna på avsnitt 58 om berlinmuren med DN:s tidigare tysklandskorre Jan Lewenhagen.
Så snart muren var på plats påbörjade flera grupper i Västberlin arbeta med att hjälpa ut människor som ville lämna Östtyskland. Trots hindren kom 5 000 människor att fly genom att använda andras pass, klippa taggtråd, simma över floder, krypa via tunnlar, dolda i lönnfack i bilar och flyga med flygplan och luftballonger. Runt 200 människor dog vid flyktförsök. Både försök till och förberedelser för flykt bestraffades med upp till åtta års fängelse.
1963 greps 23-årige alingsåsaren Leif Persson av östtysk säkerhetspolis, misstänkt för att ha hjälpt östtyskar fly till väst. Det blev stora rubriker i svenska tidningar när Lundstudenten Leif Persson fängslades i Östberlin anklagad för medhjälp till republiksflykt.
Leif Persson kom tidigt i kontakt med en västtysk studentgrupp som hjälpte östtyskar att fly, och han blev ombedd att bistå med svenska pass. Leif Persson avslutade sin medverkan senare samma år när det började bli för farligt. Han fortsatte dock att tillbringa mycket tid i Berlin och det var under ett av sina besök som han greps.
Musik: Feel the Tension, Soundblock Audio
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Efter andra världskriget frågade sig världen vilket ansvar tyskarna hade för de oerhörda grymheter som utförts i deras namn. Ylva Herholz funderar på om det finns något sådant som en kollektiv skuld.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Hösten 1945, bara ett halvår efter att andra världskriget tagit slut, höll den tyske filosofen Karl Jaspers en rad föreläsningar på universitetet i Heidelberg, där han vände och vred på den akuta fråga som upptog omvärlden efter krigsinfernot: skuldfrågan. Vilken skuld hade tyskarna i de fasor som nyligen hade ägt rum? Die Schuldfrage kom strax därpå ut också i bokform – och de briljanta utläggningarna ges fortfarande ut i nya upplagor, i Tyskland; ingår alltså också i ett ständigt pågående tyskt offentligt samtal.
I den tyske kulturjournalisten och författaren Harald Jähners bok Wolfszeit, Vargatider, från 2019, har föreläsningarna också en given plats. I denna mäktiga skildring av åren 1945-55 i det som då var kvar av Tyskland får glimtar ur Jaspers skuldresonemang bidra till beskrivningen av den tyska offentligheten under de första tio efterkrigsåren. Jähner lyfter främst fram Jaspers tes om att tyskarna måste börja tala med varandra igen, efter tolv år av diktatur och repression – då uppriktiga samtal varit mer eller mindre omöjliga: ”Tyskland kan bara bli sig självt igen om vi tyskar når fram till varandra i kommunikation”, som Jaspers uttryckte det.
För att förstå skuldföreläsningarnas sprängkraft måste man förstå den kontext de formulerades i. För hur hade de det, tyskarna, efter kriget? Då när omkring 75 miljoner människor trängde ihop sig i det hopkrympta landet. Hälften av dem på platser där de inte hörde hemma: befriade koncentrationslägerfångar och tvångsarbetare, utbombade skärvor av familjer, fördrivna från förlorade tyska områden, evakuerade stadsbor. Spillrorna av Stortyskland var mer eller mindre laglös terräng. Folk fick bli tjuvar, för sin överlevnad: stal några potatisar, där de kom åt, kanske en handfull sädeskorn, lite ved, några bitar kol.
Efterkrigsåren var också vandrandets tid. Inte minst tyskarna som fördrivits från sina hem österut – som ryssar, polacker och tjecker tagit över – ja, inte minst de drog omkring på vägarna. Det dröjde mer än tjugo år tills alla barackläger för dessa sammanlagt tolv och en halv miljon fördrivna var borta – en del av dem var ombyggda koncentrationsläger. Och så var det alla Heimkehrer, hemvändarna, männen som traskade hemåt från krigsfångenskapen – fast det där ”hemma” var sig inte mera likt.
Inte var det underligt att ”ruinfilmer” var populära de tidiga tyska fredsåren, där huvudpersonen syns irra fram i exempelvis resterna av Berlin, när enstaka biografer hade kunnat dra igång igen. Den sortens filmer speglade länge tyskarnas inre tillstånd.
Harald Jähners Wolfszeit är också en mentalitetshistoria över tiden. Grundstämning i efterkrigs-Tyskland: förbittrad uppgivenhet och misstro. De mest bedragna var barnen, och ungdomen: den som hade skolats i hitlerism inför ”slutsegern”. De brukar kallas den glömda generationen i Tyskland.
Min far var ett sådant krigsbarn. Tyskt. Det är säkert därför jag länge sysslat med det här temat. Tysk efterkrigstid, skuld, rättvisa.
Under en tid försökte jag leva mig in i hur det var att vara en liten tysk flicka på fem år, då kriget till sist tog slut. Det var när jag läste författaren Helga Schuberts prisbelönta roman om sitt liv från 2021, Vom Aufstehen, om uppstigandet. Hon var 81 när den kom ut. Hon skriver ”Jag är ett krigsbarn, ett flyktingbarn, ett barn av den tyska delningen.” Berättelsen, befriad från alla överflödiga ord, är både ömsint och omskakande. På flykten undan Röda armén, i krigets slutskede, hörde flickan och mamman rasslet från larvfötterna på de ryska pansarfordonen, alldeles nära. Farfar ville att mor och barn, lilla Helga, skulle ta gift, innan ryssarna skulle stå för dörren; vem visste vad de annars skulle bli utsatta för? På sommarloven under efterkrigstiden var hon hos farmor, vid Östersjökusten. Första dagen gick de alltid till apoteket och vägde den magra Helga. Vågen visade alltid nästan lika lite som sommaren innan, de första åren. Hungeråren.
Helga Schubert kallar sig diktaturskadad. Hon växte upp i Östtyskland. Där fick man inte – offentligen – sörja de tyska soldater som stupat i det av naziregimen startade kriget. Som hennes far, han som dödades av en handgranat i Ryssland; av honom har hon bara 184 numrerade fältpostbrev kvar.
Också min far blev ett flyktingbarn, hemlöst efter en av alla bombnätter över Berlin; han mötte ryska stridsvagnar på en gata där vid krigsslutet, blev kvar i den sovjetockuperade delen av Tyskland, lyckades lämna det blivande DDR efter två svältår – kom till Sverige som 13-åring, med familjen. Kollektivskulden som tyskarna behäftades med efter kriget, för alla förbrytelser som skett i deras namn, klibbade sig fast också på barnen. I decennier.
Men en sådan kollektivskuld finns ju inte. Där har vi ett av skälen till att Jaspers skuldföreläsningar var, och förblir, så angelägna. Som då han reder ut själva skuldbegreppen, med skarp urskiljningsförmåga; delar in skulden i fyra kategorier: kriminell skuld, politisk, moralisk och metafysisk skuld. Att moraliskt anklaga ett folk i sin helhet är befängt. Det är, skriver Jaspers, inte minst ologiskt, ett tankefel. Moraliskt skyldig, det kan bara den enskilde vara, även om det såklart kan gälla samtliga enskilda i en grupp. De som gjort sig skyldiga till brott ska givetvis rannsakas, få sitt straff. Men all sorts kollektivtänkande är omänskligt, förminskande, farligt.
Det var väl inte så konstigt att tyskarna skuldbelades, efter kriget. Kollektivskuldsanklagelsen utslungades i affekt. Omvärlden var i chock efter kriget, av alla de ohyggligheter som då uppdagades. Inget annat hade heller varit mänskligt. Men affekten förblindar. Naziväldet och Förintelsen gav världen en ny, fasansfull måttstock för vad människor är kapabla till. Men ska det få skymma det goda vi också är i stånd till?
Ju mer jag läst och skrivit om människor i efterkrigstidens Tyskland – eller hur de kunde bemötas, om de kom till det självgoda Sverige – desto oftare har ett visst ord dykt upp i tanken, och alltmer pockande. Det är ett av de där stora orden, de som sällan tas i någons mun – utom möjligen i kyrkan: barmhärtighet.
Även barmhärtigheten är nedlagd i oss. Möjligheten att vara barmhärtig. Och även om det kan vara svårt: möjligheten att vara barmhärtig också mot den mest föraktade. Som var vad ”tysken” var, och förblev under årtionden, efter kriget. Barmhärtighet avväpnar hatet. Bryter dess gruvliga cirklar. Gör oss mänskligare. Också Karl Jaspers nämner barmhärtigheten, upptäcker jag. Fast då i segerherrarnas skepnad: den barmhärtighet som utövas, då segrarna avstår från fortsatt våld. I bästa fall i bruk av sitt samvete.
Ylva Herholz, journalist och författare
-
Berlinmuren blev den starkaste symbolen för delningen av Europa efter andra världskrigets slut. Muren var 43,7 kilometer men med dubbla och tredubbla taggtrådsstängsel med mellanliggande ingenmansland sträckte sig gränsbefästningen 156 kilometer.
Efter kriget kom amerikanerna att acceptera delningen av Europa och i hemliga samtal mellan USA:s president John F Kennedy och generalsekreterare Nikita Chrustjov gjorde Kennedy klart att de accepterade Sovjetunionens överhöghet över Östeuropa och Östtyskland.
Östtyskarna fick aldrig fria val, men de röstade med fötterna istället. Under åren 1949 till 1961 lämnade 2,7 miljoner människor det fattiga och ofria Östtyskland för Västtyskland. När antalet flyktingar ökade till 30 415 i juli månad 1961 blev det för mycket för den kommunistiska regimen. Efter att inhämtat godkännande från Moskva påbörjades byggandet av Berlinmuren den 13 augusti 1961.
I reprisen av det nymixade avsnitt 58 av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Jan Lewenhagen som var Dagens Nyheters korrespondent i Berlin 2006–2016. Han har bland annat skrivit boken Kanslern som kom in från kylan där han skildrar Angela Merkels politiska karriär.
På tre dagar uppfördes Berlinmuren som blev 43 kilometer lång och med tiden kom den att förstärkas med ytterligare en mur, bevakningstorn, minfält och taggtråd. Officiellt var Västvärlden rasande, men i hemlighet var de västliga ledarna lättade över att det spända läget hade fått någon slags lösning – en mur var bättre än ett krig.
Men trots hindren kom 5 000 människor att fly genom att klippa taggtråd, simma över floder, krypa via tunnlar, dolda i lönnfack i bilar och flyga med flygplan och luftballonger. Runt 200 människor dog vid flyktförsök. Den förste var den 24-årige Günter Litfin som försökte simma över till väst och den siste den 21-årige Chris Gueffroy, som sköts med tio skott i februari 1989. Både försök till och förberedelser för flykt bestraffades med upp till åtta års fängelse.
Efter den sovjetiska ledaren Michail Garbatjovs perestrojka och glasnost hamnade den östtyska ledningen i stalinistisk opposition och när andra öststater frigjorde sig öppnades järnridån upp. Tiotusentals östtyskar kunde i september 1989 passera gränsen Ungern-Österrike. Östtyska medborgare började nu ställa sig vid muren för att få resa ut. En presskonferens i Östberlin rörande massflykten avslutades med politbyråmedlemmen Günter Schabowskis historiska besked: DDR-gränsen skulle öppnas. Genast.
28 år efter att Berlinmuren uppfördes öppnades gränsen mellan Öst- och Västberlin den 9 november 1989, klockan sex på kvällen. Mindre än ett år senare återförenades Öst- och Västtyskland den 3 oktober 1990.
Bild: Berlinmuren 1961. Från tyska federala arkivet. Creative Commons.
Musiken i avsnittet: TECHNO CITY OF BERLIN by Marco Cappelletti is licensed under a Creative Commons License.
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Försvarsalliansen Nato överlevde tyskarnas demokratisering, Sovjetunionens fall och president Donald Trumps öppna förakt genom att anpassa sig. Enda gången artikel fem utnyttjas, om att hjälpa en angripen medlem, var efter den 11 september 2001 när européerna symboliskt skickade övervakningsplan till USA.
Med grundandet av försvarsalliansen NATO, eller Atlantpakten, den 4 april 1949 stod det klart att USA lämnat sin isolationistiska hållning som präglat supermakten sedan grundandet. Ambitionerna med Nato var att ”keep the Russians out, the Germans down and the Americans in”. Men under sina 73 år har alliansen genomgått flera viktiga förändringar.
I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ann-Sofie Dahl, docent i internationell politik och Non-resident Senior Fellow vid Atlantic Council i Washington D.C. Hon har skrivit boken NATO – Historien om en försvarsallians i förändring som i dagarna släppts i en ny uppdaterad upplag.
Redan i slutfasen av andra världskriget var det tydligt att världen var på väg mot en ny världsordning där de forna allierade Västmakterna och Sovjetunionen skulle hamna på var sin sida i det som blev Kalla kriget.
USA tog en ledande roll för den fria världen efter andra världskriget. Marshall-hjälpen skulle få det av krig förödda Europa på fötter igen och försvarsalliansen Nato skulle stå för säkerheten. Medlemmarna har förbundet sig att försvara varandra om något medlemsland blir angripna.
De första medlemmarna i Nato var USA och Kanada från Nordamerika och Storbritannien, Frankrike, Italien, Portugal, Nederländerna, Belgien, Luxemburg, Danmark, Norge och Island från Europa. Alla demokratier utom Portugal under diktatorn Salazar.
Från Sovjetunionen kom svaret 1955 då Warszawapakten bildades med medlemmarna Sovjetunionen: Tjeckoslovakien, Östtyskland, Polen, Ungern, Bulgarien och Rumänien.
Européerna var rädda att Koreakriget 1950-53 skulle innebära att USA vände sig bort från Europa mot Asien. Men Washington upplevde att det kommunistiska hotet fanns överallt. Därför kom USA att storsatsa på Nato. Kort efter utbrottet av Koreakriget godkände kongressen ett paket på 4 miljarder dollar avsett att stärka försvaret av Västeuropa.
Alliansen utvidgades 1952 med Grekland och Turkiet. 1955 anslöt sig Förbundsrepubliken Tyskland (Västtyskland) och 1982 Spanien. Frankrike, som ville föra en mer självständig utrikes- och försvarspolitik, lämnade 1966 den del av samarbetet som rör samordning och samträning av militära styrkor, men ingår fortfarande i den kollektiva försvarspakten.
Nato kom också att ifrågasätta när Storbritannien och Frankrike kom att intervenera i Egypten under Suezkrisen 1956 utan att ha konsulterat med USA ställdes sig Washington på Sovjetunionens sida och frontade sina nära engelska och franska allierade.
Den ryska aggressionen i Ukraina våren 2014 ledde till ännu ett nytt skede i Nato:s historia. Med det nygamla hotet från Ryssland återvände organisationen till den europeiska scenen, med Östersjön som strategiskt centrum.
Lyssna också på Able Archer – när världen var minuter från kärnvapen-utplåning.
Bild: Nato-poster från 1960. Wikipedia.
Musik: Cinematic Dramatic Adventure Hollywood Orchestra Strings March Trailer av MEDIA MUSIC GROUP, Storyblock Audio.
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
När Berlinmuren byggs 1961 blir Leif Persson från Alingsås av en slump en av många som hjälper människor att fly förtryckets DDR (Östtyskland). Han samlar in svenska pass och skickar dem till östtyskar som behöver falska dokument för att kunna ta sig ut förbi järnridån. Den våghalsiga flykthjälpen fortsätter under två år, tills Leif Persson grips.
-
När Väst- och Östtyskland började skapa sina arméer, Bundeswehr och Nationale Volksarmee, i mitten av 50-talet, hade de höga officerarna i de nya arméerna ofta en bakgrund inom Wehrmacht. Detta var något som både öst och väst försökte tona ner eller tvätta bort.
-
Hon har haft ledartröjan för Europas viktigaste lag i 16 år. Borträknad men aldrig bortspelad. Vad har format de tyska kristdemokraternas Angela Merkel och hur har hon lyckats behålla makten?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Fem radiokorrespondenter har kommit och gått i Berlin, det här är deras berättelse om pastorsdottern från Östtyskland som blev världens mäktigaste kvinna.
Medverkande: Kristian Åström, Per Erenius, Daniel Alling, Daniela Marquardt, Caroline Salzinger.
Programledare: Claes Aronsson
Producent: Ulrika Bergqvist
-
Unga tjejer blir ovetande utsatta för tvångsdopning. Snart är de östtyska damerna oslagbara i simtävlingarna. Men den hemliga, statligt beordrade dopningen medför att tjejernas kroppar förändras.
Nya avsnitt från P3 Dokumentär hittar du först i Sveriges Radio Play.
Elvaåriga östtyska simmaren Catherine Menschner befinner sig mitt i den politiska kampen som pågår mellan öst- och västvärlden under kalla kriget, indragen i det största medicinska experimentet i idrottshistorien. Men det har hon själv ingen aning om.
Cathrines simtränare tvingar henne och hennes lagkompisar att svälja tabletter varje träning och de måste göra det så att han ser. ”Det är vitaminer”, svarar han om någon undrar vad de innehåller. I själva verket är det en form av anabola steroider.
Snart dominerar de östtyska damerna i simtävlingarna, de vinner guld efter guld och de fastnar aldrig i dopingkontrollerna. Men deras mörka röster, kraftiga muskler och förändrade utseenden vittnar om att något är fel. Vissa av tjejernas kroppar kollapsar, vissa tvingas sluta simma och vissa börjar må psykiskt dåligt. Kommer de ansvariga att ställas till svars?
I ”Skräckdopningen i Östtyskland” får du höra vad som egentligen pågick innanför de östtyska simhallarnas dörrar.
Medverkande:
Catherine Menschner, som blev en del av dopningsprogrammet i Östtyskland under sin tid på simelitskolan i Dresden.
Charlotta Seiler Brylla, professor i tyska vid Stockholms Universitet. Har forskat om den östtyska utlandspropagandan och skrivit boken Den beväpnade freden.
Agneta Eriksson, svensk landslagsimmare 1979-1988.
Lars-Eric Uneståhl, psykolog och mental tränare, bland annat för den svenska OS-truppen 1976.
Arne Ljungqvist, dopningsjägare sedan 1973, bland mycket annat varit ordförande för internationella friidrottsförbundets medicinska kommitté och vice ordförande i Wada (World anti doping Agency).
Steven Ungerleider, psykolog och författare till boken "Fausts gold" - Inside the east german doping machine. Har intervjuat chefsläkaren för den östtyska idrotten.
Catherine Menschners röst på svenska är gjord av Kerstin Gandler. Även Dag Malmqvist och Erik Glaad har gjort röster i avsnittet.
En dokumentär av: Martin Hedberg.
Producent: Jon Jordås.
År: 2020.
-
30 år efter murens fall och Tysklands återförening kan den storsäljande författaren Ines Geipel konstatera att Tysklands politiska koordinater har förändrats drastiskt sedan 2015 – särskilt i det forna Östtyskland. Hur kommer det sig att främlingsfientligt och högerextremt tankegods vunnit så bred acceptans?
-
Erik Samuelssons program! med temat Östtyskland där vi pratar om Eva Braun, Magda Goebbels, Lutz Schwerin vom Krosigk, Kaiser Willhelm och avslutar med en sång om Mauro Scoccos vänner Heinz och Pierre.
