Avsnitt
-
För 300 år sedan föddes en av historiens viktigaste filosofer: Immanuel Kant. Thomas Steinfeld reflekterar över en tänkare och människa, som inte alls var så fyrkantig som det påståtts.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Med berömda filosofer följer alltid anekdoter, avsedda att ta ner de stora tänkarna på jorden. Ibland rent bokstavligt, som när det sägs att Thales från Miletos omkring 600 år före Kristus var så upptagen av att studera stjärnorna att han inte såg var han gick, och föll ner i en grop. Med Immanuel Kant är det annorlunda. Också han formulerade banbrytande hypoteser om himlafenomenen, men stod stadigt på marken. Hans liv brukade beskrivas som så trist och inrutat att folket i Königsberg ställde sina klockor efter den pietistiske professorns promenader. Hela sitt liv tillbringade han i den Ostpreussiska staden, dagens Kaliningrad, och gifte sig aldrig.
Desto större väsen av sig gjorde hans kritiska filosofi. Än i dag drar filosofihistorien en gräns mellan Kant och allt som kommit före honom. En gräns han var väl medveten om. ”Det låter arrogant och självupptaget”, skrev han år 1785, att påstå ”att det inte fanns någon filosofi alls innan den kritiska filosofin utvecklades”.
De tidigare filosoferna hade haft sina uppfattningar om förnuftet, världen och många olika ämnen. För det mesta motsade de varandra, bevisen blev torftiga, och någon enighet skulle det aldrig bli. Kant kallade den äldre filosofin ”doktrinär”: den utgick i hans uppfattning från lärosatser som enbart i viss mån tålde att omprövas. Deras beviskraft skulle vara förankrad någon annanstans, framför allt i den gudomliga ordningen.
Det framstår som ett radikalt brott, men Kants lära var också en syntes. På kontinenten hade René Descartes under 1600-talet försökt att bygga en ny filosofi från grunden, men utgått från det rena tänkandet allena. Denna rationalism hade sin motpart i den brittiska empirismen, som utgick från erfarenheten. Jag tänker alltså är jag, skrev Descartes. Människans föds som ett oskrivet blad, menade John Locke. För att förena de två skapade Kant en filosofi som skulle vara i djupare mening mänsklig: den transcendentala idealismen.
Kants första kritik – ”Kritik av det rena förnuftet” från år 1781 – ägnar sig åt vetskapen a priori, det vill säga: utan erfarenhet. Rum och tid, förklarade han, är ingenting objektivt eller reellt, utan ett synsätt, som utvecklas av oss själva för att över huvud taget kunna göra sinnliga erfarenheter. Hur kan jag veta, låter den första filosofiska frågan efter Kant. Eller mera utförligt: Hur är det över huvud taget möjligt att saker och ting, händelser och fantasier från yttre världen hamnar i mitt medvetande, och att dessa föreställningar eller tankar kan antas att vara sanna? Svaret må vara lätt, om det handlar sig om sinnligt närvarande föremål. De finns där, de kan man se, höra eller röra vid. Svaret må till och med vara enkelt om det handlar sig om etiska idéer. De påverkar beteendet. Annorlunda är det med abstrakta ting: med själ, mening, sanning, orsak, kraft, vilja eller identitet. Vad dessa ting är, förklarar Kant, förstår människan först när hon börjar fundera över sig själv, när hon betraktar sig själv så som hon vore en annan, genom att tänka sig själv.
Det är svårt att idag föreställa sig vilken radikal omvälvning detta medförde: Den nya filosofin blev på allvar en mer vetenskaplig disciplin, i högsta rad föremål för kritiska prövningar, för bevis och motbevis. Hela akademiska institutioner började att leta efter tankefel, bristande teoretiska fundament och dolda implikationer, ständigt förnyande och utvidgande den kantianska läran. Universitetet i Jena i Thüringen, en högskola av dittills ringa betydelse, mest känd för sina oroliga studenter och deras iver för att slåss med varandra, blev plötsligt Tysklands, om inte Europas viktigaste universitet: Professorskåren bestod efter år 1790 mestadels av anhängare till Kant, med följden att filosofin upphörde att vara ett ämne underordnat teologin, rättsvetenskapen och medicinen. I stället blev den den allt överordnade läran: Den som visste hur man vet blev herre över alla kunskaper.
På så vis skapades en akademisk ordning som snart spriddes till en mängd andra universitet – också i Norden: Med filosofin som allmän vetenskap blev enskilda ämnen som historia, fysik och biologi till aktualiseringar av ett överordnat system.
Så småningom utvidgade Kant den kritiska läran till den praktiska filosofin: Vad skall jag göra? Vad kan jag hoppas på? Och framför allt: Vad är frihet? Mest känd från denna sedernas lära är det så kallade kategoriska imperativet: Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag. Upplysningens universella anspråk gällde inte bara individens rättigheter, utan i lika hög grad hennes skyldigheter.
Det tredje och sista stora verket, ”Kritik av omdömeskraften” från 1790, ägnade Kant åt både praktisk och teoretisk filosofi, men framför allt åt svårfångade omdömesförmågor kring smak, skönhet och intuitiv förståelse. Hans berömda definition av skönhetsupplevelsen som ”välbehag utan allt intresse” kommer härifrån.
Men ju mer Kant utvecklade sin filosofi, desto klarare blev det att den hade brister i fundamentet: Nog kunde han förklara övergången från det teoretiska till det praktiska förnuftet, och från den sinnliga iakttagelsen till förståndet. Men var började det hela, var fanns premissen ur vilken hela systemet kunde härledas? Runt år 1800 hade en hel filosofisk industri börjat att leta efter grunden före grunden: i jaget, i åskådningen, i världsanden, överallt. Alla ville fullända vad Kant hade börjat, dock utan att lyckas.
Den nya ordningen bröt dock samman efter att Hegel, den siste stora filosofen i den av Kant grundade kritisk-idealistiska skolan, dog år 1831. De underordnade akademiska discipliner gick sina egna vägar. Tomheten som den stora filosofin lämnade efter sig sysselsätter vetenskapsteoretikerna än idag.
Och historierna om filosoferna fortsätter att berättas. För det visade sig att Kant inte riktigt var den tråkmåns man ibland anklagade honom för att vara. I själva verket var han en spirituell sällskapsmänniska, som kunde ta sig både ett och två glas. Ibland, så vet man idag, blev han så berusad att inte hittade hem. Men kanske var han bara för upptagen av den stora frågan: Hur vet man att man vet? Och varför? Sanningen är, än idag: Man vet inte. Förmodligen visste inga filosofer mer om denna fråga än de kritiska. De förpassades till historien, för länge sedan. När Kant började filosofera, så fick han börja om från början. Man borde kanske försöka en gång till, med och utan honom.
Thomas Steinfeld
författare och professor kulturvetenskap -
Lord Byrons memoarer brändes, men kvar finns över 3000 brev. Per Bergström skriver ett svar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Min käre LB,
Jag har länge försökt komma ifatt dig, men inser nu att det är försent. Jag sökte dig på åstranden i Cambridge, men förgäves, på tjurfäktningsarenan i Cadiz och blodstänkta fält i Waterloo, jag såg inte dig men väl ditt namn inristat vid Genèvesjöns strand precis som på Poseidontemplet i Sounion, jag lyfte på masker på karnevalen i Venedig och viftade undan fåglar i ett florentinskt menagerie. Måhända var det för att jag till skillnad från dig inte förmådde simma över Bosporen som jag inte ens i Grekland han ikapp.
Nu beger jag mig mot Hucknall för att slutligen få möta dig. Ja, du läste rätt. Hucknall intill det Newstead Abbey du en gång lösgjorde dig ifrån. Det är där du slutligen vilar, även om ditt hjärta är kvar i Grekland och Missolonghi. Skilt från din lekamen, precis som Shelleys, efter att ni på stranden i Viareggio lyfte hans hjärta ur begravningsbålet för att överlämna det åt Mary.
Du ska veta att hon kom att vårda det, i en låda omvirat av en dikt, ända till sin död. Och Grekland vårdar ännu ditt. Ja, Grekland blev verkligen befriat. En förhoppning som blev din död, men att du anslöt dig till dem hjälpte dem att ena sig i sin frihetskamp mot den överhet du föraktade, var den än förekom. Vi hade behövt dig här idag för att fortsatt blotta de maktgalna.
Och i Grekland hyllas du som frihetshjälte. Jag har sett ditt namn på gator, torg och stadsdelar och du reser dig från socklar över mången stad.
Vid Akropolis är det lätt att förstå den avsky du kände för Lord Elgin. Hur du fnös åt hans försvar över att Parthenonfriserna bort till avskydd nord bestörta röva. Den avsmak du kände för det engelska barbariet när du såg dem packas i hamnen i Pireus
Kall är den själ, som ej på Hellas ser
Med älskarens känslor vid sin älsklings grav!
(…)
Vars smycken Albion förde bort på hav,
När just dess skydd de kunnat bäst behöva!Och vad hade denne Elgin att sätta emot din penna, som var lika vass mot adelsmän, hovdiktare och gemena kritiker, som mot dina kollegor, där Wordsworth av allt som trist och folkligt är kokar ihop sin poesi, och Coleridges penna åt Morning Post ger aristokrati.
Ja, jag minns hur du till slut vände dig mot självaste din bundsförvant John Murray. Ni två som var omöjliga att separera, du den liberale omvälvaren, han den mer konservative, och kanske första moderna, förläggaren som såg till att samla ihop dina sånger och ständigt lyckas förse världen med nya upplagor.
Tänk att det var samma år som du höll ditt liberala jungfrutal i Parlamentet som Murray gav ut de första två sångerna av Junker Harolds pilgrimsfärd, 500 exemplar sålda på tre dagar, 11 upplagor de kommande tre åren. Som du skrev var det han som såg till att du vaknade en morgon, och fann att du var en berömd man.
Jag måste att erkänna att jag under vår långa vänskap har haft svårt att inte gå vilse bland alla dessa historier. Så många myter, men bland dem också så många sanna. Din förtjusning i Napoleon. Ditt vindrickande ur dödskallar. Hur din mor i din barndom hånade dig för din klumpfot, denna missbildning som skulle följa dig genom livet, men hur du i vattnet kunde känna dig fri när du simmade. Och som du simmade. Inte bara över Bosporen, utan tvärsöver bukten i La Spezia och dagligen i Venedigs Canal Grande.
De oräkneliga kvinnohistorierna och din sylvassa penna – även du måste ju förstå att det fanns de i England somgjorde allt för att tvinga dig i exil. De fortsatte svärta din ära och ditt rykte även när döden kom att tvinga dig hem igen.
Jag minns dina ord, när ryktena spreds om ett incestiuöst förhållande med din halvsyster: ”When justice is done to me, it will be when this hand that writes is as cold as the hearts which have stung me”.
Detta det så kallade Byronmysteriet, du må tror att det har debatterats. Du har försvarats och rentvåtts, men nu säger de att relationen är belagd. Att ni fick barn tillsammans. Men kan det stämma?
Du skrev:
Har jag felsteg ock bakom mig,
Fanns då ingen annan arm,
Än den arm, som lindats om mig,
Att ge hugget åt min barm?
Allt detta till trots sägs det idag att du näst efter Shakespeare är Englands mest älskade skald. Och som med honom försöker man nu finna den du var, glömma att författaren är död, utan i stället följa de spår som kan ge oss ett svar.
Själv tänker jag att det egentliga skälet till att du lämnade England inte var dessa kvinnorykten utan snarare minnena av ljuvlemmade möten i länder där tveeggad kärlek som din inte straffades med döden.
Men frågorna kan nu aldrig ställas, och svaren vore svar som knappast behövs. Du må leva i de byroniska hjältarna, i Junker Harold såväl som i Don Juan. Och, med eller utan dig, passar dina dikter för vem som än läser dem, då som idag, likt ock imorgon.
Men det var de personliga utsvävningarna som fick dekanen i Westminster Abbey att förbjuda din eviga vila där. Som skulle få det att dröja 145 år innan ditt namn fick ta plats i kyrkans Poets Corner. Dessa utsvävningar som århundranden varit så nyfikna på. Och ändå lämnade du allt åt oss. Dina memoarer över ett liv som hade kunnat fylla ett sekel, och som du menade skulle få det sena 1800-talet att häpna. Men jag får göra dig besviken och berätta att dina nära och förläggare lät manuskriptet möta lågorna då de ansåg det alltför skandalöst. Vad hade jag inte gett för att få ta del av det, men kvar sitter jag och dina levnadstecknare med 3000 brev, och nu vill jag ge dig åtminstone ett till svar.
För jag vill bara säga dig det att hur du än levde, antecknade och svävade ut, så är dina dikter av inre liv en återglans. Som naturens skönhet varar, som river murar och störtar despoter. Som slåss för frihet och fångar kärlek, den förbjudna, den stormande, den obesvarade.
Och jag tror inte du skulle bli förvånad över att det än idag från scener skriks ut ”She walks in beauty like the night”, att försmådda älskare ännu mumlar ”When we two parted in silence and tears”, och att studenter vandrar hem om morgonen med dina verser snurrande i huvudet:
Fast vi i natten har ägt varandra
och gryningen kom för snart,
skall vi två aldrig vandra
när månen lyser klart.
Nu når jag snart din grav och med mig mitt brev. Så skön, så fridsam och så mild är döden i sin första bild!
I över 200 år har du saknats mig, men en hjälte aldrig fattats mig. Du lever bland oss med nya översättningar, biografier och samlingsutgåvor. I allt mörkare och auktoritära tider kan vi vända oss till dig, så som flertalet förtryckta minoriteter och frihetskämpar gjort för att med dina dikter spränga sina bojor. I känslolivets bergochdalbanefärder sitter du bredvid. I humorlösa tider lockar du med spetsfundig ironi.
Jag vill det folket intet, det är visst, och tar därför vår gamla Byron.
Låt oss mötas nu.
Per Bergström
förläggareLitteratur
O dåna Ocean, Lord Byron, dikter i tolkning av Gunnar Harding. Natur & kultur, 2024.
Där döda murar står, Lord Byron och hans samtida, urval och presentation av Gunnar Harding, 2002.
Byron - A Life in Ten Letters, Andrew Stauffer 2024.
Lord Byron och det sekelgamla förtalet, G. Åman-Nilsson, 1915.
Lord Byrons liv och diktning, Erik Björkman, 1918.
Lord Byron, Erik Björkman, 1916.
Don Juan, Lord Byron, översättning av C.V.A. Strandberg (Italis Qualis), 1919.
-
Saknas det avsnitt?
-
I Theogonin berättar den grekiska poeten Hesiodos om skäran som Kronos kastrerade Uranos med. Johan Tralau blir besatt av att veta i vilket material den var gjord. Det leder till ett äventyr.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ett språng, ett steg, så faller jag. Det är brant bredvid vägen. Vinden är kall här bland kullarna. Telefonen saknar täckning. Det mörknar. Fyrhjulingen hostar uppgivet när jag vill få igång motorn. Det ligger ett bilvrak långt nedanför. Kanske kommer jag att dö här.
Jag är på jakt efter skäran som den grekiske guden Kronos kastrerade sin far Uranos med. Vi läser om händelsen i den kanske äldsta bevarade grekiska litteraturen, hos poeten Hesiodos från omkring 700 före Kristus. Uranos var himmelsguden, men ingen vidare pappa. Han lät inte sina barn födas. De blev kvar inuti hans hustru, jordgudinnan Gaia. Därför planerade hon och yngste sonen Kronos ett uppror. Hesiodos sjunger:
Genast skapade hon en metall, den grå adamanten,
Gjorde en kraftig skära därav
Kronos griper tag i Uranos kön, hugger av det med skäran, och så blir hans far maktlös. Innan dess låg himlen som ett lock på jorden. Nu frigörs livet. Kronos härskar, och sedan Zeus, som skapar ordning i kosmos. Världen som vi känner den blev möjlig genom jordbruksredskapet.
I Ingvar Björkesons översättning hörde vi att skäran är av ”grå adamant”, och att det är en metall. Vad är det för material? De flesta uttolkare tror att det är järn. Men en forskare har hävdat att idén om en gud med en skära är mycket äldre, från stenåldern eller från tiden när man började göra verktyg av koppar.
Litteraturvetenskap var det första jag studerade vid universitetet. Det lär en att läsa långsamt, nära, noggrant. En utmärkt skola som motverkar det flyktiga som så lätt äter sig in i läsning. Men om någon frågade vad en poet egentligen kan ha menat, förväntades man dra på munnen lite – bekymrat och ironiskt, för man skulle anse att en texts betydelse inte hade något att göra med författarens upplevelser. Ändå kan jag inte låta bli att undra vad Hesiodos och hans åhörare såg framför sig när han sjöng om gudens skära.
I denna litteratur återfinns ofta spår från äldre epoker, ibland sådana som poeten själv inte begriper – som fossil i kalksten, spår av äldre livsformer. Kunde poeten höra sådana associationer när ordet adamant klingar i dikten?
Det är första gången det nämns. Vad betyder det denna första gång? Jag måste få veta. Och så plötsligt: en tanke. På skrivbordet där jag sitter och arbetar på en bok om Hesiodos har jag en brevkniv av vulkanglas, som min pappa tog med från en forskningsresa i Mexiko. Vulkaniska bergarter kan vara grå, precis som i dikten. Jag bestämmer mig för att åka till den grekiska ön Melos.
Här ligger orten Adamantas, som har ett gruvmuseum. Det visar sig vara stängt för säsongen. Svenska Institutet i Athen lyckas ordna så att jag blir insläppt, och museets montrar flödar över av öns rikedom. Svart, glänsande. Obsidian.
Det är inte metall, utan glas som har bildats av lava och kan bli oerhört vasst. Experiment har visat att sår tycks läka snabbare om kirurgen har använt en obsidianskalpell. En gång utvanns obsidian på Melos, och den blev pilspetsar, speglar – och skäror.
En man på ön ägnade sitt liv åt att leta efter obsidianföremål; han rekonstruerade en skära, som jag har fått tillstånd att titta på. Men montern är stängd. Den vänliga kvinnan som har öppnat museet för mig ringer till en man som anländer i gymnastikbyxor. Han bänder i monterns glas med en metallsked. Jag vill hjälpa till. Fast tänk om glaset går sönder. Blir jag svartlistad? Gripen av polis? Mannen går hårt åt glasskivan, men får upp den, och jag lyfter äntligen skäran, håller den i handen. Nästan andlös. Just då, just här, känner jag att det är rätt verktyg. Hemligheten löst. Jag håller Kronos skära.
Genast skapade hon en metall, den grå adamanten,
Gjorde en kraftig skära därav
Om myten uppstod innan järn började användas så kan det ha varit en skära av obsidian. Det kan förklara varför Hesiodos använder namnet adamant. Då är det en fornlämning i texten. Så jag måste se vulkanglaset i dess naturliga miljö.
Jag hyr en fyrhjuling för första gången. Det skulle ha varit en bil, men den var sönder. Det blir bra, säger uthyraren. Hon markerar var vägarna är så dåliga att man inte får åka dit med hyrfordon.
Jag kör. Det blåser. Kartapparna i telefonen vet mycket lite om dessa vägar. Någonstans ligger en plats som heter Demenegaki, där obsidianen finns. Jag börjar bli obehagligt säker på att jag bryter mot biluthyrningens regler genom att köra här. Jag passerar en skylt där det står militärbas, tillträde förbjudet. Vad ska jag säga om det dyker upp vakter? Kanske att jag är ute på en litteraturvetenskaplig expedition, att jag skriver en bok om Kronos skära. Förbudsskylten ligger ned och verkar inte gälla i dag.
Jag tittar på bilvraket nedanför. Fanns det människor i bilen när den hamnade där?
Jag ställer fyrhjulingen och går. Det är sent. Jag river mig på taggbuskar. Jag pratar för mig själv. Lite rädd att bli ormbiten utan täckning på telefonen.
Och så ser jag den. Vulkanisk väller den upp ur marken. Obsidian överallt. På samma plats där den knackades ut i forntiden, för att sedan exporteras långt bort.
Det är Kronos skära, den grå adamanten. Obsidianen här är svart eller svartgrå, beroende på vem man frågar. Vi kan inte fråga Hesiodos. Det blåser.
Två vältränade män i svarta kläder närmar sig. De visar polislegitimation och frågar vad jag gör. Jag säger att jag är professor från Sverige och letar efter obsidian. De frågar om jag är geolog, och jag svarar att jag forskar om grekisk poesi. De tittar artigt på mig.
De frågar om jag har något emot att de tittar i min väska. Jag säger att det skulle glädja mig, vilket är en överdrift. De plockar upp min kamera, vattenflaska och en bok. Hesiodos. Jag säger inget om att kastrationen av Uranos kan ha utförts med hjälp av obsidian. Poliserna önskar mig en trevlig vistelse på Melos.
Skulle Hesiodos verkligen tala om något stenålders, en skära med en egg av obsidian? Jag läser en arkeologisk rapport. Författarna säger att man använde stenverktyg under bronsåldern, genom järnåldern, och in i den klassiska perioden. Det är hundratals år efter Hesiodos.
Troligen är ett verktyg med obsidianegg inte ens ett avlägset minne hos poeten när han sjunger om ”den grå adamanten”, utan en levande verklighet, bredvid nyare tekniker.
Det är kallt, och jag har fått lära mig något om skäror, myter, vulkanglas och teknik. Litteraturen är nog rikare om den tillåts handla om de världar som den har utvecklats ur. Kanske är det som hör hemma någonstans, som har ett ursprung, just det som kan resa.
Och till slut får jag kunskap om något som för miljoner människor är självklart. Jag minns att jag har sett personer sparka igång fordon med en vev som skjuter ut från maskineriet. Det kallas att kickstarta dem. Det sitter en vev här också. Jag viker ut den, trycker till.
Johan Tralau
professor i statskunskap och författare till böcker om grekisk kulturLitteratur
Hesiodos: Theogonin samt Verk och dagar. Översättning Ingvar Björkeson. Natur och kultur, 2003.
-
Predikanten Thomas Müntzers öde kan lära oss förstå varför blasfemi upprör så mycket också idag. Elisabeth Hjorth reflekterar över hur tron kan föda flammande uppror.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
”Så liten en människa är, så bräcklig och våldsam, obeständig och sträng.” Orden är den franske författaren Èric Vuillard, och den lilla människa han ser framför sig när han skriver är predikanten Thomas Müntzer. Tvåbarnspappan ska halshuggas, eftersom han uppviglat fattigbönderna mot furstarna och kyrkan. Han har predikat uppror i stället för underdånighet, rättvisa i stället för lydnad. Infångad och torterad står Müntzer inför sitt öde. Det är 1525, maj månad i Thüringen, grönskan surrealistisk.
Thomas Müntzer föddes i slutet av 1400-talet. Fattig men beläst, bibelsprängd tack vare boktryckarkonsten som spred ordet utanför klostren. Som en av ledarna för det tyska bondekriget har han gått till historien som en kontroversiell figur i det moderna Europas framväxt. Lingvist och apokalyptisk förkunnare, mystiker och revolutionär. I jämförelse med reformatorn Martin Luther är Thomas Müntzer förloraren, eftermälet solkigt. Så dog han också en ömklig död.
Om Müntzer vet vi att han prästvigdes men umgicks med vederdöparna, som menade att det inte är dopet som ger frälsning utan tron. Den övriga kristenheten var överens om att det var en kättersk lära. Müntzer hade å sin sida inte mycket till övers för den pacifism som vederdöparna stod för, även om han lät sig fyllas av Anden hos dem. Möjligen, skriver Èric Vuillard. Historien är alltid full av luckor, och det är sådana som Vuillard har gjort till sin specialitet. Oavsett om han berättar om stormningen av Bastiljen, Inkarikets fall eller som här, i boken De fattigas krig, om reformationens turbulenta begynnelse. Det är en säregen historieskrivning, laddad av författarens fascination och fantasi. Boken har sina likheter med en predikan, om det hade varit en predikant som skrivit den.
Men predikanten är alltså Thomas Müntzer, som verkar i det furstestyrda Europa. Gång på gång flammar folkliga protester upp, understödda av radikala pastorer som John Ball och Jan Hus. Det är i kyrkor och andliga gemenskaper som gnistan tänds. Müntzer har dock den största elden av dem alla. Hans församling består av vävare och gruvarbetare, Müntzer är deras lärjunge, i någon mening. Han skickar till en början uppmuntrande brev till Luther, kallar honom senare för en fet gris. Besvikelsen brinner i hans bröst som ursinnet brinner.
Èric Vuillard tecknar ett solidariskt porträtt av reformationens bad boy. Ironiskt beskriver han Müntzers fiender, medger att predikanten är galen, samtidigt som han avgjort är på upprorsmakarnas sida. Kanske ser författaren rentav på sig själv som en uppviglare, föreslår Kristoffer Leandoer i sitt efterord.
Den som menar att litterära och politiska intressen bör hållas isär är inte särskilt förtjust i en sådan tanke. Litteraturen ska stå fri från predikanter, framför allt för att de producerar dålig och tråkig konst. Men Vuillards sensibla estetik visar snarast att det inte går att upprätthålla några rena gränser mellan politik och litteratur, språk och liv.
Inte heller vetenskapen är ren. Också den består av grenar som förr eller senare löper samman. Till sist blir allt humaniora, var det någon som sa. För att en viss innovation eller teknik eller medicinsk behandling behöver begripliggöras av dem som ska leva med den.
Och från början var vetenskapen teologi. Försöken att utforska världen skedde inom ramen för gudarnas, eller Gudens, uppsåt med tillvaron. Sekulariseringen befriade Gud från vetenskapen. Men filosoferna kom att återbesöka religionen, ibland för att förstå sitt eget tänkandes sammanhang. Max Weber tog den protestantiska arbetsmoralen och läran om kallelsen till stöd för sin berättelse om kapitalismens framväxt. Friedrich Engels sökte i samma religiösa tradition och upptäckte en proto-kommunist; Thomas Müntzer. Långt senare söker en författare sitt ämne och finner föga förvånande också Müntzer.
Det vill säga, han söker en revolutionär och finner en troende. Det finns det som tyder på att Èric Vuillard är besviken.
Kanske tillhör han de författare som menar att religiösa och politiska intressen bör hållas isär. ”Striderna om det hinsides gäller i själva verket tingen i denna värld”, skriver Vuillard. ”Bara därför förstår vi denna aggressiva teologis språk fortfarande.” Författaren vill så gärna göra sin predikant respektabel för en samtida publik att han stryker Müntzers tro ur ekvationen.
Men hur skulle de världsliga och andliga tingen kunna skiljas åt?
De fattigas krig var de troende fattigas krig. Upproren föddes inte ur gudsförnekelse utan ur tro. Gud skulle rövas tillbaka från kyrkans sammetsklädda tjuvar. Kampen drevs av förvissningen om att det var kyrkan som hade fel, som svikit sin hemlösa upphovsman. Till sist var det tron som överskred skräcken för döden och för de mäktigas hämnd, som måste komma.
Müntzer citerar de våldsammaste raderna ur Nya testamentet. I Vuillards bok är han blodtörstig och desperat, avlägsen senare tiders religiösa rättviserörelser och förgrundsfigurer. Likväl är han aktuell på ett sätt som Vuillard inte riktigt hanterar. Müntzer kanaliserade folkets avsky för blasfemi; den upprörda omsorg om det heliga som är så svår för samtiden att förstå. Ändå räcker det med att se banderollerna där det står ”inte i mitt namn” under protester mot krig och ockupation för att få en aning om vad saken gäller. Att Gud släpas i smutsen genom ovärdiga handlingar gör den troende förbannad. Inte i min Guds namn, säger den som demonstrerar och tar avstånd både från handlingarna och religionens berättigande av dem.
Blasfemi har alltså en innebörd utöver de stormande affekterna. De som kritiserar sina religioner inifrån, som Müntzer och andra gjorde på sin tid, pekar på sveket mot samhällets förlorare som inte enbart hyckleri utan också hädelse. Sådan hädelse går inte att komma åt med blasfemilagar. Det handlar snarast om att varje trossystem behöver de interna upprorsmakare som är en nagel i ögat på makten.
Allt kan bli teologi, till sist. De religiösa traditionerna är spretiga historier som rymmer offer och förövare, förtryckare och förtryckta, appeller för fred och för våld. För att bättre förstå dåtiden och samtiden gäller det att se hur religion både kan befästa maktens ordningar och protestera mot desamma.
Vad som drev Müntzer går naturligtvis inte helt att veta, han var trots allt en bräcklig liten människa. Upprorisk och desperat, förtvivlad och vilsen. Men oavsett vad vi tror om Müntzer, och vad vi tror om det hinsides, finns en rad i De fattigas krig som lyser genom tidens fasor: ”Hemligheten med vår jämlikhet är odödlig.”Elisabeth Hjorth
författare och professor i litterär gestaltningLitteratur:
Èric Vuillard: De fattigas krig. Översättning: Jan Stolpe. Lind & Co, 2021.
-
Med Rädd att flyga kom Erica Jong att bli en stilbildare inom den feministiska litteraturen. Katarina Wikars berättar om hur Jong går att vända sig till för livsvisdomar under ett helt liv.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-03-24.
Författaren Erica Jong skrev nånstans att skilsmässan var hennes generations mognadsceremoni. Rituella sår i själen som får allt som sker efteråt att verka uthärdligt.
Jag har under årtionden låtit mig inspireras av hennes romaner. De är som handböcker om åldrandet, passionerna och avgiftningarna och ingen kan trots en viss pladdrighet få mig på så gott humör som hon.
Det kanske inte är självklart att kunna Erica Jongs litterära position på sina fem fingrar. 1973 kom monsterhiten som förändrade hennes liv ut, debutromanen "Rädd att flyga", eller "Fear of flying" som den heter i original, och där begreppet the zipless fuck etablerades. Fram till idag har den sålt sisådär 20 miljoner exemplar. Jag var för ung för att erfara detta men när jag hittade boken på en loppis för tjugo år sen blev jag ändå lite uppiggad retroaktivt.
I "Rädd att flyga" flyger Isadora Wing, en amerikansk poet på tjugonio år, till en psykoanalytikerkongress i Wien med sin man som också han är psykoanalytiker. Omgivna av 117 andra analytiker på planet inser Isadora att hon har gått hos i terapi hos sex av dem. Vad finns det då att vara rädd för? Att klara sig på egen hand utan man, hoten från terrorister och neonazisterna. Så dyker en älskare som fantastiskt nog heter Adrian Goodlove upp. Isadora drömmer om ”det knapplösa knullet” med en främling men de utspelar sig mest inne i hennes fantasier. Romanen har enligt Erica Jong alltid marknadsförts felaktigt, nej, det är ingen avförtrollad promiskuitet det handlar om. Knapplösa knull är knappt genomförbara annat än i fantasin, och sex är inget botemedel för rastlöshet, menade hon i efterhand. Konsekvenserna av denna omtalade roman blev hur som helst att hon kallades mammutvulva av manliga kritiker, sågades av vissa av sina feministkolleger som ensidigt hetereosexuell och blev läsarnas sexguru i generationer.
Men det är snarare böckerna om åldrandet som jag brukar citera fritt ur minnet, först var det "Rädd för femtio". Uttrycket klämd mellan generationerna, som jag oavbrutet använde när barnen var tonåringar och föräldrarna sjuka, stal jag från henne. Andra halvan av livet ska väl inte behöva vara en pendelrörelse mellan fasa och resignation! Och det är först när man vågar vara ensam som man kan vara tillsammans med en annan människa för då är man inte längre rädd för att bli lämnad, sa jag till väninnorna, citerande Erica Och när jag var utled på all meningslös dejting sa hon: Man måste tycka om män för att träffa män! Aha!
Som fyrtiotalist växte hon upp i ett Amerika och i en värld som hånade kvinnlig mognad men vid femtio, hävdade hon, bryter sig den galna kvinnan på vinden lös, klampar nerför trappan och sätter eld på huset. "När kärleken är klar med en har man massor av liv kvar. Varför ombeds vi alltid sätta strålkastaren på den smala sektor av våra liv som vi delar med män? Skriva om kärlek tills vi blir uttråkade själva?".
På en annan loppis hittade jag sen romanen "Rädd att dö" från 2016 som i original förstås heter "Fear of Dying". Den handlar om Vanessa, som är en skådespelare strax över 60 på Manhattan. Hon är hyfsat lyckligt gift för fjärde gången med en stenrik industrimagnat med hjärtproblem och hon har döende kulturföräldrar i en jättevåning. Omgiven av döden börjar hon söka lite handfast sex på sajten zipless dot com – naturligtvis uppkallad efter Jongs egen sjuttiotalsklassiker – men önskedrömmen om sex med okänd bortom ansvar funkade ju inte ens då. Och som andlig vägvisare i denna metaroman uppträder självaste Isabella Wing. Efter diverse tröstlösa dejter med skiträdda män i gummidräkter konstaterar Erica Jong som vanligt att fantasin är mer potent än verkligheten.
Jongs moraliska credo på åldershösten skulle kunna vara: Ansträng dig lite mer med det du har. Tillit och långsamhet. Och samtidigt är ansiktslyftningarna för Vanessa en klen tröst när föräldrarna dör och barnen är på rehab. Hundarna älskar en men de dör också, trots alla svindyra veterinärförsäkringar.
Rundgången i romanerna gör inte Erica Jong mindre intellektuellt fascinerande. I intervjuer på Youtube är hon alltid bländande analytiskt politiskt spirituell som den gamla akademiker hon är och hon har en krass blick på det Amerika som omger henne. I "Rädd att dö" stryker jag under: "Halva moderskapet är att hålla käft". Och "det fjärde äktenskapet kommer att bli bättre ska du se".
Över fiktionen ligger bara en tunn hinna, det är alltid samma föräldrar och systrar och dotter, exmän och gamla gondoljärälskare i Venedig men i handboken om skrivandet "Förföra demonen" menar hon att man alltid ska skriva – just sanningen. "Man skriver bara det man bryr sig om. Likgiltighet behöver inte sättas på pränt". Och man behöver tro på nån demon för att kunna skriva. Det har hon lärt av nobelpristagaren Singer och sin gamla vän från sjuttiotalet, Henry Miller, och som hon sen skrev en biografi om. "Det är livbojen som dränker en", säger Henry till Erica i en fiktiv dialog efter döden. "Bara på botten kan man finna sin egenart."
En anekdot som blivit mindre rolig och mer uppfordrande med tiden handlar om den kvinnliga författarkollegan som redlös vaknade upp med Norman Mailer ovanpå sig och sa: Om en enda kvinna skulle berätta sanningen om sitt liv skulle hela världen brista.
Och kanske har den gjort det efter Metoo, men jag vet faktiskt inte vad Erica Jong skrivit sen "Rädd att dö" 2016, och medan jag letar hittar jag en av mellanböckerna, "Alla kvinnors Blues", en roman om att komma ur sprit- och sexmissbruk, och hantera dessa kroniskt flyende män, och insikten: Jag behöver inte få min självkänsla sönderslagen varje dag bara för att få uppleva hudlös sexualitet, och jag minns att den meningen fungerade utmärkt åtminstone i teorin för att försöka bryta destruktiva affärer förr.
Hon är som en äldre väninna som trasslat sig genom AA och försörjt fel män i årtionden, som kan klappa en på huvudet och säga: Hela den amerikanska ekonomin skulle kollapsa om vi alla tillfrisknade.
Ibland påminner hon också om en temporärt insiktsfull Ulf Lundell, lika flödande lättläst, vindlande iväg, tappande tråden där hon prövande utgår från de egna erfarenheterna, och kanske är det därför det så ofta bränner till: "Att kunna sitta stilla, vad är det? Ren nåd, skulle jag tro", säger Erica eller hennes alter ego. "Och det är det svåraste av allt". "Nu ska jag sitta ensam på landet och göra ett collage av mitt liv." Det är jättebra sagt!!
Vid 64 motade hon kritiken i grind, lovade att utvecklas som författare, för att hon kommit på att det finns enskilda liv som är mer intressanta än hennes. Det är nu inte helt säkert. Hon har fyllt åttio år och jag hoppas innerligt att det finns många uppgörelser kvar att sätta hårdlackerade naglar i, rädslor att rispa hål på. Fast hon verkar vara skitsur på förläggarna, säger i en teveintervju att "agents are whores".
Så jag försjunker en stund till i det redan utgivna. Och jag vet redan att när jaget börjar namedroppa berömdheter och kräkas på festerna kan man läsa diagonalt en stund för på nästa sida kommer något att åter messa väninnorna, som detta helt geniala ur "Rädd att dö": "Föräldrar blir ädlare efter sin död. De blir också roligare och mer älskvärda, de börjar sakta förtjäna ens desperata kärlek."
Katarina Wikars
medarbetare på Kulturredaktionen -
Spegeln är en plats för våra drömmar och för att lära oss se oss själva med andras ögon. Författaren Ann Lagerhammar blickar in i sanningssägaren som även kan vara ett fönster ut mot världen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det finns fem speglar i mitt hem. En kvinna möter mig där, i speglarna, flera gånger varje dag. Ofta kastar hon bara en snabb blick när hon går förbi, ibland stannar hon till och ler, prövande, eller så lutar hon sig helt nära och granskar sitt ansikte. Hon är varken gammal eller ung, men hon bär tydliga ålderstecken. Det är ofta dem hon granskar när hon stannar till. För att kritiskt syna det hon redan vet finns där, eller för att kontrollera om det har kommit något nytt. Hon drar handen över huden, skrapar med nageln, kniper om skinnet. Ibland ser hon ut som en ung flicka, ibland ser hon så gammal ut att hon framstår som någon annan.
Så en morgon, helt nyligen, i spegeln i badrummet. Jag tvättade händerna framåtlutad över handfatet. När jag lyfte blicken ryste jag helt oväntat till vid åsynen av mitt ansikte. I det från sidan kommande ljuset var huden så tunn att kraniet lyste igenom. Och när jag mötte min blick grep en skräck tag i mig av det slag som kan gripa tag när man vaknar i vargtimmen utan dagens alla skyddsmekanismer. Det var som om jag, eller ett annat jag, tittade ut från ett långt avstånd, bortom livet. Det varade bara i några sekunder, sedan drog jag ett djupt andetag, och den där isande klarheten var borta.
Vad är det vi ser när vi ser oss i en spegel? På ett plan ser vi förstås vår spegelbild, en skenbild som vi, eller vår hjärna, uppfattar som en bild inuti spegeln. En, beroende på ljusförhållandena och spegelns yta, någorlunda naturtrogen avbildning av vår fysiska kropp, färgad och formad av ljus och skuggor, avstånd och perspektiv.
Men spegeln är inte bara ett tunt lager aluminium struket på en glasskiva för optimal optisk spegling. Spegeln är en bärare av upplevelser och minnen, en plats för tankar och drömmar. Den bistår oss villigt i att lokalisera ett gruskorn i ögat, eller en persiljeflaga mellan tänderna, men lika ofta är den en obarmhärtig sanningssägare som blottlägger tidens gång eller våra allra fulaste sidor.
I romanen Äcklet från 1938 låter Jean-Paul Sartre sin huvudperson Antoine Roquentin granska sig i en spegel och fundera över sin oförmåga att förstå sitt eget ansikte. Han tycker att andras ansikten har en mening, men när han betraktar sig själv i spegeln upplever han att det han ser ligger vid gränsen till växtvärlden, i nivå med polyperna. Ett blaskigt hull sväller fritt ut och skälver, ett vitt fjun löper nedför kinderna, ögonen liknar fiskfjäll. Han säger sig uppleva sitt ansikte på samma sätt som han upplever sin kropp, genom, som han säger, ”en dov och organisk sensation”.
Jag avundas honom först denna förmåga att så sakligt betrakta sig själv, men när han har resonerat klart ändrar jag mig eftersom han drar slutsatsen att hans oförmåga att förstå sitt ansikte beror på att han är ensam. ”Människor som umgås med andra”, säger han, ”har lärt sig att se sig själva i speglar på samma sätt som deras vänner ser dem.” Han har inga vänner och därför upplever han sin kropp i spegeln som bara en kropp. En kropp som med hans ord är ”naturen utan människor”.
För de allra flesta är kroppen naturen med människor. Att leva bland människor är att leva med medvetenheten om att bli betraktad, kanske på något sätt definierad, kommenterad, bedömd.
I Äcklet, liksom i flera andra av sina verk, använder Sartre spegeln som en symbol för den andres blick. När Roquentin är på väg att förlora sig i en känsla av äckel och överflödighet i en meningslös tillvaro söker han sig till spegeln i hopp om att där hitta en balanserande kraft. Men spegeln är inte till någon hjälp. Eftersom han inte har förmågan, eller kanske viljan, att se sig genom andra ser han i spegeln bara sitt fysiska ansikte återspeglat som en meningslös, organisk massa.
Enligt den franske psykologen Jacques Lacan kan vi någonstans mellan 6 och 18 månaders ålder identifiera oss med vår spegelbild. Men det är enligt Lacan en inlärd identifikation, förmedlad till oss genom en utifrån kommande blick, ofta en förälder eller annan nära vuxen som håller upp oss inför spegeln och pekar och säger: Titta, det är du. På så sätt lär vi oss tidigt att uppfatta oss själva som ett objekt som kan ses utifrån. Och denna objektifiering lever vi sedan med under resten av våra liv, i den ständiga pendlingen mellan det inre jaget och det yttre.
Min dag börjar ofta med en stund framför badrumsspegeln. Med borstar och färger målar jag fram det jag som jag vill vara när jag lämnar hemmet och träder ut i världen. Det är en rutin så integrerad i min vardag att jag inte kan tänka mig ett liv utan speglar. Hur hade jag ens föreställt mig mitt ansikte om jag aldrig hade sett det speglat?
I slutet av 1960-talet filmade antropologen Edmund Carpenter biamifolket, som levde isolerade från yttervärlden på Papua Nya Guinea, när de för första gången såg sig i en spegel. ”Efter en första reaktion”, skrev Carpenter några år senare, ”då de med förfäran täckte sina munnar och duckade som inför ett slag, stod de som förstenade och stirrade på sin spegelbild.” Men deras förfäran varade inte länge. Inom loppet av några dagar noterade Carpenter att byborna ägnade sig åt spegeln och sin bild i spegeln med samma självklarhet som en som har speglat sig i hela sitt liv.
Den moderna människan kritiseras ofta för sin individualism och i den utvecklingen har spegeln onekligen spelat en viktig roll. I boken Inne i spegelsalen tecknar Liv Strömquist en bild av den moderna människans upptagenhet av sitt eget och inte minst andras utseende, en upptagenhet som gränsar till en besatthet av att fotografera och exponera sig i vår tids speglar, sociala medier. Det är en starkt narcissistisk bild av vår tid som Strömquist målar upp, men samtidigt finns där genomgående ett stråk av något annat, något grundläggande mänskligt.
Så vad var det jag såg i badrumsspegeln den där morgonen när jag i en svindlande sekund av klarhet kände olust och skräck? Var det den existentiella, sartreanska insikten om alltings meningslöshet som grep tag i mig? Eller var det en mer timlig upplevelse där jag såg mitt ansikte speglat och samtidigt mina tidigare ansikten, och mina kommande? Kanske var det mitt åldrande ansikte i en kultur som hyllar ungdomen, men också min åldrande kropp i en tid så fylld av oro att man måste vara stark för att uthärda.
Där jag nu sitter och skriver, sent på kvällen, vänd mot ett fönster, ser jag mitt ansikte speglat i fönsterglaset, lätt upplyst av det blåvita ljuset från datorn, och genom min spegling ser jag samtidigt världen där utanför. Vi speglar inte bara oss själva i spegelsalen utan vi utvecklar samtidigt en medvetenhet om oss själva och vår relation till andra. På så sätt kan spegeln fungera som bara en speglande yta, men den kan också tjäna som ett fönster ut mot världen.
Ann Lagerhammar
författare -
Vad som händer och tillåts på fotbollsplanen berättar om hur samhället förändrats. Thomas Steinfeld funderar över några avgörande förändringar i avgörandets historia.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
För nästan sextio år sedan, den 24 mars 1965, mötte den tyska fotbollsklubben FC Köln engelska klubben Liverpool FC i kvartsfinalen av Europacupen för mästarlag – föregångaren till Champions League. Lagen drabbade samman för tredje gången. Hemma- och bortamatcherna hade spelats utan mål. I Rotterdam, på neutral mark, skulle ett avgörande tvingas fram. Men efter förlängning stod spelet fortfarande oavgjort, två mot två. Domaren tog då en liten rund träskiva, med en vit sida för Köln och en röd sida för Liverpool och kastade den upp i luften. Efter den långa matchen bestod spelplanen dock mestadels av lera. Skivan blev stående i gyttjan. Först vid andra försöket visades den röda sidan upp och Liverpool utsågs till segrare.
”Om man skulle ha använt sig av straffsparksläggning, skulle det hela haft en mening”, klagade Kölns tränare efteråt, ”det skulle haft någonting med fotboll att göra. Men att singla slant? Det är helt enkelt ofattbart.” Minst två saker kan man lära sig av denna historia. För det första att ett spel visserligen är ett spel, men att det i slutet handlar om hur det avgörs. För det andra att inte bara spelet, utan också själva avgörandet har en historia. Varför skulle annars slantsinglingen kännas så hopplöst förlegad? Den bryter mot alla föreställningar om att en vinst ska bero på en prestation. Och visst måste slumpens dom fortfarande accepteras inom samhället – men det sker inte utan en allmän tilltro till att det brukar gå rätt till.
Till fotbollen hör en egen vetenskap, full av anekdoter, full av äventyr och märkliga öden, men också full av filosofiska eller till och med mystiska idéer om kroppslighet och strategi, tro och lojalitet, vilja och styrka. Ur denna vetenskaps bibliotek sticker en liten bok ut. Den tyske litteraturprofessorn Ansgar Mohnkerns skrift ”Einer verliert immer”, ungefär: Det är alltid en som förlorar, handlar om just avgörandet, och bara om det. Dess historia berättas genom tre exempel: Det första är slantsinglingen i Rotterdam, där belöningen för en överlägsen prestation ersattes av ett slags gudsdom. Det andra fallet är finalen i Europamästerskapen 1976, där Förbundsrepubliken Tyskland mötte Tjeckoslovakien. För första gången i fotbollens historia avslutades vid detta tillfälle en stor turnering med en straffsparksläggning: Tyskland förlorade, efter att anfallaren Uli Hoeneß skjutit bollen upp i natthimlen.
Före spelet hade arrangörerna funderat på om lagen i händelse av oavgjort skulle mötas ytterligare en gång. Förbundsrepubliken motsatte sig en sådan lösning. Man ville inte att finalen skulle dra ut på tiden och alltså bli mindre spännande. Och vad man då fick, var visserligen spännande. Men att avsluta med straffar förändrade inte bara avgörandet, utan hela spelet. Ty vid en straffspark står inte lag mot lag, utan en enstaka människa mot en enstaka människa: en individ, som helt på egen hand måste rå om sitt öde. Denna individ är skytten, inte målvakten som får stå i sitt lilla hus så som han – eller hon – alltid står i – målet. Därför är det bara skytten som vid en straffsparksläggning kan bli en ”tragisk hjälte” och aldrig målvakten. Och därför täckte Uli Hoeneß sitt ansikte med händerna när han missade målet: Förtappad för evigt, ville han inte längre vara sig själv.
Så som slantsinglingen står för ett samhälle med fasta institutioner som tålde tillfälliga avbrott genom slumpen, står straffsparksläggningens framkomst för ett samhälle där alla gemensamma ansträngningar slutar i frågan om en individ lyckas eller inte. Visst går hela historien i de västliga länderna i samma riktning, från starka traditioner till en allt vassare konkurrens, från välfärdsstaten till ett nyliberalt system, eller vad man nu vill kalla den pågående oordningen. Fotbollshistorien gick alltså vidare, framför allt på individens vägar, med figurer som Zlatan Ibrahimović eller Ronaldo, Kylian Mbappé och Erling Haaland: med spelare alltså, som i det närmaste kan bli själva spelet, ibland som samspelare, men ibland nästan utanför det egna laget. Pionjären för dessa undantagsspelare var en argentinsk mittfältsspelare, Diego Maradona. I avgörandets historia levererar han det tredje fallet.
I världsmästerskapet 1986, I kvartsfinalen, möttes Argentina och England. Spelet avgjordes av Maradona, med två mål. Det första bröt mot spelets regler: Ett par meter framför målet lyfte den lilla spelaren bollen över den långa målvakten, med handen. Domaren missade det grova brottet, som sedan, i berättelse efter berättelse, förhöjdes till en akt av en mytisk rättvisa. Det hände, trots att det aldrig skulle hända, i en anarkins triumf över all ordning. Och fyra minuter senare sköt Maradona ett mål till, efter en spurt över mer än halva fältet där han spelat bort den ena motståndaren efter den andra, för att till slut, fallande, putta bollen i målet. Ingen norm var bruten, det andra målet var ett mirakel i lag och ordning. Den totala friheten var kort, och vad som följde var en lydnadens virtuositet.
Fotbollen är den mest populära bland de många idrotter som gjort krig till ett spel. Alltid skall motståndet elimineras, terräng skall vinnas och fiendens positioner skall erövras. Visserligen sublimeras kriget i spelet, motsättningen förfinas, förhöjs och våldsamheterna reduceras till ett minimum, för det mesta. Men detta gör inte kriget till något fiktivt. I yrkeslivet och vardagen har man vant sig vid att beslut inte bara fattas, utan att man förhandlar och förmedlar, tills alla sidor är någorlunda överens. Inom fotbollen, mitt i samhället och ändå fjärran det vanliga livet, är det annorlunda, innefattande en grymhetens estetik, tårar och förtvivlan, sår och slagsmål.
Var det finns en vinnare, finns också en förlorare, även om man ibland kan vinna – eller förlora – med ett oavgjort resultat. Dessutom tillhör det varje mästerskapen, att varje vinnare alstrar förlorare. Och för var och en av dessa förlorare upplevs nederlaget inte bara i spelet, utan också i det verkliga livet.
Och avgörandets historia tog förstås en ny vändning efter att mirakelmännen – de som ensamt kan avgöra en match – börjat framträda. Nu var det själva avgörandet som kunde bli historiskt. Och i dessa individer döljer sig en förhoppning om att bara vinna, där själva tävlingen förpassas till en inre kamp, utan yttre motståndare. ”Competition is for losers” som den tillhörande parollen lyder. Att singla slant däremot, bjöd på en äkta chans.
Thomas Steinfeld
författare och professor i kulturvetenskap
LitteraturAnsgar Mohnkern: Einer verliert immer. Betrachtungen zu Fußball und Ideologie. Turia und Kant Verlag, Wien 2023.
-
Lögnen kan aldrig bli sanning, men väl verklighet. Dan Jönsson berättar om bedragaren från Ghana som lovade världens rika ännu mer guld.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
En historia jag aldrig hört berättas handlar om hur den svenska nittiotalskrisen i själva verket hade sina rötter i politisk korruption på högsta nivå. Statsminister Olof Palme lär nämligen efter att han återkom till makten 1982 ha fört över stora delar av den svenska valutareserven till hemliga schweiziska bankkonton, och när han mördades var det för att släcka spåren efter transaktionen, som riskerade att läcka ut. Som sagt, jag har aldrig hört någon dra historien eftersom den, för det första, inte är sann och för det andra, inte heller är särskilt trovärdig. Man brukar ju säga att om en lögn upprepas tillräckligt ofta, så blir den till slut en sanning. Men det stämmer inte. Det gäller för det första inte alla lögner. Och för det andra, hur trovärdig en lögn än är, någon sanning kan den aldrig bli. Lögnen förblir lögn; vad som kan hända däremot är att den blir verklighet.
Och det är en annan sak. Den som tror att sanningen och verkligheten har något med varandra att göra förstår inget om historien. Den som inser skillnaden däremot kan snabbt bli både mäktig, förmögen – och historisk. John Kolorah Blay föddes 1941 i en liten by i de västra delarna av det som då var den brittiska kolonin Guldkusten, idag Ghana. Han växte upp med legender om forntida kungariken och guldskatter, men också med berättelser om män som rest till fjärran länder för att med tiden återvända hem och uträtta storverk. Han beslöt sig för att bli en av dem. Och för att göra en lång historia extremt kort: det lyckades över all förväntan. I mer än ett decennium på sjuttio- och åttitiotalet, medan Ghana skakades av ideliga kriser och militärkupper, var han under sitt nya namn John Ackah Blay-Miezah – taget efter en av de legendariska kungarna – en av landets rikaste och mäktigaste personer. Han påstod sig ha nycklarna till en enorm förmögenhet, som skulle få Ghana att blomstra. Han ägde ett av landets mest framgångsrika fotbollslag och hade grundat ett parti för att ställa upp i presidentvalet. Men allt var lögn.
Sanningen, å andra sidan, var ungefär denna. 1957 hade Ghana under ledning av den karismatiske Kwame Nkrumah gjort sig fritt från det brittiska kolonialväldet. Förväntningarna var höga på den nya statens möjligheter, landet var omvittnat rikt på guldfyndigheter och en av världens största kakaoproducenter. Men infrastrukturen var i bedrövligt skick, om den alls existerade, och det visade sig snart att medlen för att utveckla ekonomin saknades. Den gamla kolonialmakten hade låtit deponera statsfinanserna på brittiska konton och där hade de helt enkelt på något vis försvunnit. För att rädda ansiktet lät britterna sprida ut rykten om att de försvunna pengarna istället kunde förklaras med inhemsk korruption, en historia som snart mynnade ut i att landets guldreserv hade förskingrats utomlands av den korrupte president Nkrumah själv. Nkrumah var egentligen allt annat än korrupt, men skrönan visade sig användbar inte bara för britterna utan även för USA, som med stigande nervositet såg Ghanas regering odla vänskapliga förbindelser med såväl Nassers Egypten som med Sovjetunionen och befrielserörelser över hela Afrika. Man ville få bort honom. När Nkrumah störtades i en kupp 1966 var just de stulna statsfinanserna en punkt på juntans långa lista över hans förbrytelser.
Så var myten etablerad. John Ackah Blay-Miezah hade i början av sjuttiotalet på underliga vägar lyckats bluffa sig fram i den amerikanska universitetsvärlden och där börjat sprida en historia om att han visste var Nkrumah hade gömt sitt stulna guld. Det var i själva verket bara han som visste; Blay-Miezah hade, berättade han för dem som ville lyssna, varit mycket nära vän till presidenten och på sin dödsbädd hade landsfadern anförtrott honom sin hemlighet. Det rörde sig om hundratals miljoner, kanske miljarder dollar, men som Blay-Miezah förklarade hade Nkrumah fört undan pengarna inte för egen vinning utan för att säkra Ghanas framtid. Kapitalet förvaltades nu av något som kallades The Oman Ghana Trust Fund och innan det kunde frigöras återstod en hel del byråkrati – vilket i sin tur kostade pengar. Blay-Miezah erbjöd nu vem som helst att investera en slant i projektet som, när fonden en gång betalades ut, skulle ge dem tiofalt igen.
Inget avancerat upplägg alltså. Snarare ett klassiskt pyramidspel – men som journalisten Yepoka Yeebo konstaterar i sin bok ”Anansi’s Gold”, där hon försöker reda ut vad som egentligen hände: Blay-Miezahs bluff passade så väl ihop med de västerländska fördomarna om Afrika att den var lätt att svälja om man bara ville. Och det ville många, visade det sig. Med bidragen från diverse ljusskygga affärsmän, advokater och bankirer lyckades Blay-Miezah under många år leva ett liv i sus och dus, helt utan egna pengar. Flera gånger var han nära att bli avslöjad, men på något vis lyckades han alltid försvinna i sista stund, fejka en hjärtattack eller något annat som gjorde att han kunde slippa ur nätet och sedan komma tillbaka, för var gång i ännu större stil.
Hur var det möjligt? Vad är det som gör att en lögn som knappast skulle få luft i Sverige kan förändra historien i Ghana? Kanske kan man säga att varje samhälle har sina bedragare: om folk ska köpa deras lögner måste det de har att sälja fylla ett verkligt behov. Vad John Blay-Miezah sålde, skriver Yeebo, var myten om Afrika – föreställningen om en kontinent förgiftad av inkompetens och korruption, dömd att för överskådlig tid regeras av tjuvar och bedragare. Med andra ord: det han sålde var en sorts postkolonial version av myten om ”den vite mannens börda”. En myt så seglivad att den än idag dominerar relationen mellan nord och syd, och så stark att även vissa av Ghanas inhemska politiker var benägna att köpa den – åtminstone så länge den gynnade dem själva. Lögnen blev inte sanning, men den blev verklighet. En verklighet, vars förbannelse bara kan brytas av västvärldens välvilja, med dess bistånd och investeringar.
”Historia är en ömtålig sak,” skriver Yepoka Yeebo i efterordet till sin bok – och i ett land som Ghana tycks den så mycket ömtåligare än på andra håll. Yeebo berättar hur hon ofta förgäves har jagat källmaterial till sin historia; biografier som aldrig blivit skrivna, analyser som bara finns i något udda exemplar på något forskningsbibliotek, vittnen som försvunnit, dokument som förstörts under åren av kupper och kriser. John Ackah Blay-Miezah kunde till slut inte hålla uppe fasaden; när han mystiskt dog 1992 var det det definitiva slutet för hans stora bluff. Ändå, skriver Yeebo, lever myten om Nkrumahs stulna guld. Av någon anledning förblir den trovärdig. Historikerns uppgift kan då ibland bara bestå i att försöka röja upp i tidens rasmassor av alternativa och förvrängda fakta. Blotta den sanna tomheten under lagren av lögnaktig historisk verklighet.
Dan Jönsson
författare och essäistLitteratur
Yepoka Yeebo: Anansi's gold. The man who looted the west, outfoxed washington, and swindled the world. Bloomsbury publishing, 2023.
-
Har den vänstra hjärnhalvan lyckats skapa en värld där den ständigt kan dominera över den högra? Helena Granström ser en kosmisk kamp utspela sig framför våra ögon och bakom varje pannben.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Hennes högra hand tänder en cigarett – vänster hand släcker den. Så snart hennes högra hand valt ut en blus, hänger hennes vänstra hand tillbaka den i garderoben. Med höger arm omfamnar hon sin make, samtidigt som hennes vänstra stöter bort honom.
Hos split brain-patienter, det vill säga personer som av olika skäl fått förbindelsen mellan höger och vänster hjärnhalva kapad, uppträder de två delarna av hjärnan inte sällan som två ilskna kontrahenter: Den ena med tillgång till såväl språket som kroppens högra hälft, den andra stum men i outtröttlig tigande protest genom verksamheten hos den vänstra kroppshalvan. Det mänskliga jag som i vanliga fall framträder som en enhet manifesterar sig hos dessa patienter snarast som resultatet av framgångsrika förhandlingar mellan två agenter med radikalt olika agenda.
Men också hos dem av oss där förbindelsen mellan hjärnans två halvor är intakt visar neuropsykologisk forskning att två diametralt motsatta krafter är i rörelse i vårt inre, om än i mindre öppen konflikt. Visserligen är deras samarbete en förutsättning för att hjärnan ska fungera normalt, men icke desto mindre är det lätt att få intrycket av två väsensskilda personligheter: Den ena med en faiblesse för abstraktion och kategorisering, den andra upptagen av specifika sammanhang och relationer mellan konkreta objekt. Den ena inriktad på att manipulera sin omvärld, den andra på att tolka den. Den ena förmögen att uttolka innebörd hos bokstäver och tecken, och den andra förtrogen med tillvarons djupare mening. Kanske har vi med andra ord alla skäl att, likt Goethes Faust, utbrista: Ack, jag har två själar i mig!
Spelet tycks emellertid vara riggat till den vänstra halvans fördel, konstaterar neuroforskaren och litteraturvetaren Iain McGilchrist i ”Mästaren och budbäraren”, ett rikt och vittfamnande verk om kulturhistorien som hemisfärisk kamp: Det är denna hjärnhalva som är i besittning av språk, logik, rationalitet och i princip alla andra redskap som vi normalt sett använder oss av för att förmedla och utvärdera argument och resonemang.
Det underförstådda har ingen plats hos den vänstra hjärnhalvan, som avkräver världen entydighet och tydlighet: Medan den högra hjärnhalvan tänker med hjälp av metaforer – en tankeform som, om vi ska tro McGilchrist, föregår all form av abstrakt tänkande – saknar den vänstra hjärnhalvan helt tolerans för vaghet och motsägelse. Finner den någonstans en antydan till implicit mening, vill den genast göra denna mening explicit genom att ge den ett exakt språkligt eller vetenskapligt uttryck. För denna hjärnhalva är både metaforik och poesi – den konstform som låter språket självt begå en form av myteri mot all entydig innebörd – i bästa fall vackra illusioner, i sämsta fall lögn.
En värld präglad av den vänstra hjärnhalvans funktion och preferenser skulle vara en värld av entydighet och bokstavlighet, regelstyrning och byråkratisk kontroll. En strikt mekanistisk syn på tillvaron skulle råda, och långt större tonvikt läggas på teknologisk utveckling än på mellanmänskliga relationer. Religion och andra högre värden skulle avfärdas som barnsliga fantasier, och mätbarhet och effektivitet skulle vara överordnade ideal.
Låter det – tja, en smula bekant? Det är i så fall ingen slump: McGilchrists kungstanke är nämligen att balansförhållandena i den mänskliga hjärnan har pendlat genom historien, så att kulturer under olika epoker har formats huvudsakligen av antingen den ena eller andra halvans ideal. Detta kan enligt författaren avläsas såväl ur litteratur och filosofi, som till exempel från en sådan sak som från vilken vinkel som dominerar vid porträttmåleri: Genom vilket öga målaren valt att betrakta sin modell säger någonting om till vilken hjärnhalva han svär sin lojalitet.
Vår tid är alltså inte den första som präglats främst av vänster hjärnhalvas språkfixering, maktlystnad och kontrollbehov. Men det finns trots det någonting som ger det moderna samhället en särställning. Den industriella revolution som resulterat i det samhälle vi ser idag var, med McGilchrists ord, ”den vänstra hjärnhalvans djärvaste angrepp på den högra hjärnhalvans värld”. För, trots att höger hjärnhalva på det allra mest basala planet är den som öppnar oss för tillvarons mångfald och gör den begriplig, finner vänster hjärnhalva i och med industrialismen ett sätt att kringgå detta, nämligen genom att omskapa den konkreta verkligheten efter sitt tycke.
Den högra hjärnhalvan sysslar med mångfald och den vänstra med kategorier och identitet: vad händer då om vi genom massproduktion och standardisering på ett handgripligt sätt fyller tillvaron just med sådana identiska kopior som den vänstra hjärnhalvan hanterar bäst? Om en fysisk plats inte längre är möjlig att särskilja från en annan, vad ska vi då med höger hjärnhalvas förståelse av enskildhet och individuell särart? Och kanske mest avgörande av allt: Forskningen visar att vår högra hjärnhalva ”känner ett släktskap med levande ting” och den vänstra med det icke-levande. Dessutom är vänster hjärnhalva den som ensam hanterar varseblivningen av allt icke-levande i vår omgivning. Kan denna vänstra hjärnhalva då inte faktiskt tänkas vara på väg mot sin slutgiltiga seger i en värld som i allt högre grad består av mänskligt tillverkade artefakter, en värld där det levande undan för undan ersätts av livlösa ting?
Under den upplysning som banade väg för teknologi och industriell produktion utsattes, påpekar McGilchrist, naturen för samma behandling som metaforen: ”från att en gång ha vördats som en väg ut ur det artificiella och in i en djupare verklighet” började naturens skönhet förstås som en sorts bedrägeri, inte heller den mer än en vacker illusion.
Och på samma sätt har, kan man tillägga, den implicita mening som varje grässtrå, varje fågel, varje träd härbärgerar brutalt kommit att ersättas med nyttans och kvantifierbarhetens explicita mening, formulerad i termer av rekreationsvärde, biologisk mångfald och virkesuttag. Som McGilchrist uttrycker det: ”Maktlystna människor försöker alltid att ersätta implicit förståelse med explicit förståelse.”
Och lika utarmad som ett språk utan metaforik skulle tillvaron stå om den slutligen berövades allt det som är outgrundligt och genuint annat, enskilt och okontrollerbart, till förmån för en av människan skapad omgivning där varje ting fyller en uttalad och entydig funktion. Kvar fanns då bara en värld av speglar som återkastade människans ansikte mot henne vart hon än vände blicken, och det enda bildspråk som återstod vore den tomma liknelsen ”jag är som jag”.
Men så länge något i vår omvärld gör motstånd mot entydigheten, kommer något i våra hjärnor också att göra det. Och hur mycket vi, eller något i oss, än strävar efter att utjämna tillvarons mångfald och djup lär vi aldrig lyckas helt och hållet. Det är jag åtminstone till hälften säker på.
Helena Granström
författare med bakgrund inom fysik och matematikLitteratur
Iain McGilchrist: Mästaren och budbäraren – Om hur hjärnans två halvor format världen. Översättning: Michael Larsson. Fri tanke, 2023.
-
Den är en av historiens mest betydelsefulla och omdiskuterade dikter. Men också missförstådd. Kristoffer Leandoer reflekterar över The Waste land.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Da-da-da.
Den 6 maj 1912 får den ambitiöse Harvardstudenten Tom Eliot en bokgåva av sin professor i indisk filologi som tecken på uppskattning. Boken var Upanishaderna och gåvan kompletteras med en handskriven förteckning över viktiga passager, där professorn skrivit följande ord: ”Da-da-da = damyata datta dayadhvam”.
Den svenska översättningen av motsvarande passage i Upanishaderna lyder: ”Åskmolnen dundrar: ’Da! Da! Da! Var självbehärskade! Var barmhärtiga! Var medlidsamma!’”
Tio år senare, 1922, dyker dessa ord upp i Toms dikt Det öde landet, The Waste Land, i dess avslutande del ”Vad åskan sade”.
Professorn hette Charles Rockwell Lanman och under hans ledning studerade Eliot hinduismens och buddhismens urkundstexter på originalspråken. Lanman fick sina studenter att särskilt uppmärksamma parallellerna mellan buddhism och kristendom: lidandet beror på villfarelser, illvilja och begär, först när vi lyckas släcka dessa tre bränder inom oss kan vi befrias från lidande.
Det öde landet har ofta lästs som ett uttryck för nihilism och värdekollaps efter första världskriget, men dikten har alltså betydligt äldre rötter i författarskapet än så. Det var inte enbart av klädsamhet som Eliot värjde sig mot att bli läst som uttryck för tidsandan: ”Diverse kritiker”, sa han, ”har gjort mig äran att tolka dikten i samtidskritiska termer, och faktiskt betraktat den som ett betydande stycke samhällskritik. För mig var den bara ett sätt att vädra lite privat groll mot tillvaron i stort; det är bara lite rytmiskt gnäll.”
Da-da-da.
Självbehärskning var något som Eliot vinnlade sig om. Vi vet att han studerade den buddhistiske läromästaren Nâgârjuna, som levde på 100-talet efter Kristus, och man kan tänka sig att den svårt blyge Tom, som var plågsamt känslig för omvärldens blickar och den egna placeringen i litterära hierarkier, tog till sig följande råd: ”Du känner ju världen, så var likgiltig inför de åtta världsliga känslorna: att fästa sig vid om du segrar eller förlorar, om du känner glädje eller sorg, om man talar väl eller illa om dig, om vördnad eller förakt visas dig. Låt inte sådant bekomma dig!”
Bästa sättet att nå detta tillstånd av upphöjd lomhördhet inför gaffaregläfs var att ta emot tomhetens gåva och inse att det egna jaget är precis lika illusoriskt som allt annat. ”Att låta sig förvillas av fenomenvärlden”, säger Nâgârjuna på ett annat ställe, ”är som om en målare skulle skrämma sig själv med ett spöke som han själv målat.”
Det vill säga, världen och jaget är illusioner som vi själva skapar, ”A heap of broken images, where the sun beats” – ”bilder, splittrade under solens tyngd”, som den slutliga formuleringen i Det öde landet lyder.
Långt innan skottet avlossades i Sarajevo, långt innan skyttegravar grävdes vid Somme, hade Eliot börjat arbeta på en dikt som ville visa att vår omedelbara verklighet i tiden och rummet kanske är en illusion, men att bortom alla föreställningar om kronologi och geografi finns kulturens samtidighet, en samklang för skilda tider och rum där Dante och Vergilius går sida vid sida med Gérard de Nerval, Edmund Spenser, bartenders och societetsflickor som åker kälke.
”April är grymmast av månader”, lyder diktens första ord och skildringen av syrenerna som desperat kämpar sig upp ur den förtorkade jorden går alldeles utmärkt att läsa i buddhistiska termer, en återfödelse som bara leder till mera lidande, mera död.
Men innan vi gör som en överhettad amerikansk litteraturforskare och utnämner Eliot till en i beatpoeten Jack Kerouacs Dharmagäng, så låt oss fundera över exakt var någonstans Det öde landet börjar? Var befinner vi oss? Rösten som talar i de första raderna kommer underifrån, under jorden, där syrenerna gror och snön vintern igenom legat som ett värmande täcke. Snötäcket finns i själva verket ovanför oss. Den som talar väntar på vårens återuppståndelse, den som talar är död och begraven. Vi lyssnar till ett lik, det första bland många, de döda talar till varandra över stora tidsrymder, första världskrigets och det första puniska krigets drunknade jämför sjöslagen, ”vem kunde trott att döden gjort till stoft så många”.
I diktens centralparti, vars titel Eldpredikan är direkt hämtad från Buddha, skildras vad som idag skulle kallas date rape, direkt efteråt smiter han iväg nerför trappan och hon rättar till håret och sätter på en ny skiva. Den som betraktar begärets destruktiva spel i ett londonskt hyresrum är den blinde siaren Teiresias från Thebe. Han som enligt myten varit både kvinna och man, och som hos Eliot rentav blir dubbelkönad, och därför kan känna medlidande med bägge parter, och dessutom säger sig ha ”vandrat djupast i de dödas rike”. Det är fortfarande de döda som kikar in på de levandes värld, men inte med avund utan medkänsla.
Det är inget fel på konkretionen när Eliot på bara 433 rader gestaltar hela kretsloppet av död och pånyttfödelse. Dantes Gudomliga komedi omfattar 14 233 rader, där skulle 33 öde länder få plats. Jag skulle ändå inte säga att litteraturens anspråk har krympt sen Dantes tid, det som står på schemat är fortfarande inget mindre än frälsning och återuppståndelse.
Däremot har utrymmet i tid och rum snävats åt betydligt. Litteraturen får gärna rädda oss till det eviga livet, men den får sno sig lite, det är så mycket annat som ska hinnas med. Detta var Eliot akut medveten om. Vi ska hinna åka kälke och gå på cocktailpartyn också. Det ska gå undan i den moderna världen, en medellång dikt är vad utrymmet räcker till, men då gäller det att dikten fungerar i flera dimensioner samtidigt, att den är över- och underbyggd med myt och historia, en ekokammare där orden jobbar dubbelt. Så när Eliot gjuter sitt rytmiska gnäll använder han fler armeringsjärn än buddhismens. Föreställningen om sinnevärldens tomhet är minst lika utmärkande för de tidiga kyrkofäderna, låt mig bara citera Gregorius av Nyssa som på 300-talet varnade kristna för att låta begäret och den egna viljan få dem att fästa sig vid världen, det gällde tvärtom att leva ”som om inte”. Ungefär samtidigt med Gregorius levde den kristna poeten Faltonia Betitia Proba, författare till en cento som användes som skolbok ända in på medeltiden. Vad är en cento? En dikt som enbart använder sig av citat, Proba skildrar Jesu liv i en dikt som helt består av rader och halva rader från Vergilius. Hon och andra centodiktare, som klippte och klistrade fram kristna budskap ur klassisk dikt, kan med fördel ses som föregångare till den collageteknik som Eliot fulländar i Det öde landet. Buddhismen är medel, inte mål: diktens verkliga tema är myten om den heliga Graal och den sjuke kungen Amfortas som endast medlidandet kan befria. Ett medlidande som föds av utanförskap och därför bara visas av den dåraktige Parsifal, den dubbelkönade Teiresias – eller den blyge Tom Eliot.
Da-da-da.
Kristoffer Leandoer, författare
Litteratur
T S Eliot: Det öde landet. Översättning av Karin Boye och Erik Mesterton, publicerades i tidskriften Spektrum 1932.
Nāgārjuna: Brev till en vän. Översättning Rolf Jonsson. H:ström, 2011.
Upanishaderna. Swami Prabhavananda och Frederick Manchester (red). Översättning: Astrid Setterwall Ångström och Elin Lagerkvist]. Natur och kultur, 1980.
Robert Crawford: Young Eliot. From St Louis to The Waste Land. Farrar, Straus and Giroux, 2015.
-
På sitt eget sätt berättar vart och ett av de fyra evangelierna historien om Jesus. Många författare har lockats att fylla igen luckorna, men Mattias Hagberg tycker de står sig slätt mot originalen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-12-23.
”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judéen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.”
Lukas berättelse om Jesu födelse – med krubban, herdarna och Herrens ängel – är förmodligen den mest lästa och mest kända delen av de fyra evangelierna i Nya Testamentet. Det är synd. För julevangeliet är trist och konstlöst i förhållande till berättelserna i övrigt. Det är som att läsa en medioker upptakt till en fantastisk bok.
Nej, ska man läsa om Jesus kan man gott hoppa över den storvulna inledningen och gå direkt på den egentliga storyn, den som börjar med att Jesus söker upp Johannes döparen.
Själv har jag ofta återvänt till texterna i de fyra evangelierna. Jag har läst, och jag har läst om. Inte för att jag är troende – det är jag inte – utan för att det är så bra litteratur. Ja, faktiskt något av det bästa jag läst.
Framför allt tycker jag om att läsa evangelierna tillsammans, som ett enda polyfont verk.
Mängder med författare har inspirerats av dessa texter och gjort sina egna tolkningar och vidareutvecklingar. Här finns romaner av så vitt skilda författare som Norman Mailer och Marianne Fredriksson.
Och det kommer hela tiden nya romaner. Ofta intressanta och tankeväckande, men de lever sällan upp till originalen. För det mesta är de bara bleka kopior.
För mig är förklaringen enkel. De fyra evangelierna är fulla av luckor och motsägelser. De talar ofta mot varandra och mot sig själva. Markus säger en sak, Lukas en annan. Johannes har ett anslag, Matteus ett annat.
Men romanförfattarna som inspirerats av evangelierna försöker ofta täcka över dessa brister. ”Människosonen” av Lennart Hagerfors från 2017 kan fungera som exempel. Han har tagit fasta på det långa tomrum som finns i evangelierna mellan Jesus barndom och tidpunkten när Jesus framträder och börjar förkunna. Han har skrivit en vacker och inkännande roman om en ung man som söker efter mening. Men i samma stund som han fyller tomrummet med ord tar han också död på något av styrkan och spänningen i berättelsen om Jesus. Det oklara och tolkningsbara får sin förklaring. Mysteriet är inte längre ett mysterium.
Jag tror att det är så här: Litteraturens styrka ligger i dess öppenhet. Texter som berör är texter som skaver och bråkar, som lämnar fältet fritt för läsaren.
Eller annorlunda uttryckt: En text som svarar på läsarens alla frågor är alltid en död text.
Författaren Lotta Lotass skrev en fin essä om det där i tidskriften ”Glänta” 1998. Enligt henne måste en text vara öppen för olika slags läsningar för att räknas som litteratur. Allt annat är information. I essän använde hon ord och begrepp som brus, tvetydighet och entropi för att förklara vad hon menade. Och hon skrev: ”Texten produceras genom de skillnader som finns inskriva i den.”
Det är symptomatiskt att Lotta Lotass är en av få som lyckats skriva en roman som tar avstamp i evangelierna men som ändå lyckas behålla något av den ursprungliga tvetydigheten. I ”Konungarnas tillbedjan” målar hon en poetisk och dunkel bild av de vise männens färd under julens stjärna.
Samtidigt finns det så klart en gräns för hur mycket motsägelser och luckor en text tål. Litteratur helt utan begräsningar blir bara brus.
Evangelierna är inget undantag.
Trots alla sina motsägelser och luckor har de faktiskt en tydlig struktur – en story om man så vill. Och inte vilken story som helst, utan uppenbarligen en berättelse som burit i två tusen år.
Historien om Jesus är fascinerande. Särskilt om man försöker skaka av sig en del av kristendomens alla överlagringar och läser texterna med ett öppet sinne.
Dramaturgin är enkel. I trettioårsåldern framträder Jesus som predikant, helbrägdagörare och exorcist. Han driver runt på landsbygden; förkunnar tidens slut, driver ut onda andar och utför underverk. Han samlar stora skaror av följare och lärjungar. Men han kommer också i konflikt med sin omgivning. Han provocerar och utmanar skriftlärda och präster. Snabbt trissas konflikten upp och kulminerar under påskfirandet i Jerusalem. Prästerskapet ser till att Jesus grips, döms och utlämnas till romarna. Han torteras och korsfästs. Dör. Men återuppstår.
Precis som i alla andra berättelser är konflikten central. Det är kring den allting snurrar.
Jesus är en revoltör. Han utmanar. Omkullkastar.
Ta bara intåget i Jerusalem. Scenen är karnevalisk och burlesk. En fattig träarbetare från en okänd avkrok som kommer ridande på en åsna och hälsas som en kung.
Eller ta hans predikningar där han allt som oftast påpekar att den rådande ordningen skall ställas på huvudet. De sista ska bli de första. De utstötta ska bli de mäktigaste. Guds rike tillhör tullindrivarna och de prostituerade – inte prästerna och de rättfärdiga.
– Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. Saliga ni som hungrar nu, ni ska få äta er mätta, utropar han i Lukas evangelium.
Ja, listan med Jesusord som utmanar kan lätt göras lång.
– Den som vill vara stor bland er skall vara den andres tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav.
– Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.
– Värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också.
– Älska era fiender och be för dem som förföljer er.
Men det är inte bara ord riktade mot makten. Nej, även den lilla ordningen vill Jesus krossa:
– Tro inte att jag kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärfar, och mannens husfolk skall bli hans fiender.
Allt kulminerar så klart med korsfästelsen. Det är svårt att tänka sig en mer utmanande tanke: Den allsmäktige Guden som ett maktlöst offer, mördad som en simpel brottsling.
Som litterär konstruktion är korsfästelsen svindlande.
Ibland tänker jag på evangelierna som de optimala motberättelsena, såväl innehållsmässigt som stilistiskt. Tillsammans bildar de en utmanande textmassa som ställer mycket, för att inte säga allt, på ända. Detta är text som brusar och bråkar, som provocerar tanken.
Kan man önska sig mer av litteraturen? Nej, jag tror inte det.
Mattias Hagberg, författare
-
Det är motsatsernas matvara och en symbol för det yttersta. Anna Thulin har vispat ihop en essä om äggets betydelse för människan.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 24 april 2019.
Se gulan, hur den svävar i dimvitt hölje. Att äta eller inte äta ägg, det är frågan. Å ena sidan, skafferiets främsta basvara, fulländad i sin enkelhet. Å andra sidan, är det ett potentiellt liv som fräser där nere i stekpannan?
Jag minns hur jag en gång fick en uppenbarelse på en brits med prassligt sjukhuspapper under ryggen. På den gråkorniga skärmen syntes vita rundlar som tycktes simma runt i en grynig massa. Mina ägg. Jag var en äggbärande människa. Det föreföll absurt och gör det fortfarande.
Vi talar om fabriker som äggproducenter, när de snarare är förpackningsproducenter
En gång var moderskapet mystiskt och heligt, ja, exakt hur barn blev till var något oklart. Nog visste man att det krävde en avklädd akt, men själva fröet till en ny människa såddes av en högre makt. Nu har vetskapen klätt av mystiken och vi vet exakt vad som sker när spermie möter ägg, och samtidigt känns tillblivandet mer kliniskt och sterilt än någonsin. Äggen kan sugas ut och injiceras och sättas tillbaka, som om kroppen bara var dess behållare. Till och med orden känns abstrakta – fertilitetsappar, ägglossningstester – för att mäta den lilla, lilla luckan då man har störst chans att bli gravid. Vad betyder det när vi kommer så långt bort från en företeelses uppkomst att den förlorar sin ursprungliga mening?
Det gäller kroppen och det gäller mat, i högsta grad. Människor har ätit ägg från alla möjliga sorters djur, men det är först under de senaste århundraden som ägget blivit synonymt med hönor och massproduktion. I och med industrialiseringen har också äggets betydelse förändrats: från något exklusivt och andligt, till mer folkligt och sekulärt. Det har gått så långt att vi tycks glömma bort vart ägget faktiskt kommer från. Vi talar om fabriker som äggproducenter, när de snarare är förpackningsproducenter, som journalisten Mats Ekdahl påpekar i sin utmärkta matmonografi ”Ägget”. Hönan är ju den som producerar. Vår viktigaste basvara är egentligen en fråga om stöld.
Till ytan hård och bräcklig, inuti mjuk och samtidigt fyllig. Äggets inneboende motsatser gör att den passar väl som litterär symbol. Som i Jonathan Swifts roman ”Gullivers resor”. Där krigar landet Lilliput mot landet Blefuscu om hur man bäst slår sönder ett hårdkokt ägg, från den trubbiga eller den spetsiga sidan? Det finns inget mellanting, du är antingen med det ena eller det andra laget.
I romanen sägs kejsarens farfar ha råkat skära sig i fingret en gång som barn, och därför är det numer förbjudet för ”trubbändarna” att skära från den spetsiga änden. ”Man har beräknat att elvatusen personer vid olika tillfällen hellre underkastar sig döden än att slå hål i den spetsiga änden”, skriver Jonathan Swift. Och fortsätter: ”Många hundra tjocka böcker har skrivits om denna strid, men trubbändarnas skrifter är sedan länge förbjudna.”
Handlade det egentligen om ägg? Nej, såklart inte, lika lite som Swift i en annan essä förespråkade att man skulle äta barn. Han använde sig av satir och sagans form för att kritisera 1600-talets politiska och religösa ledare, och särskilt det engelska förtrycket av Irland. Han ville visa att dåtidens politiska strider var lika banala som frågan om vilken ände man skulle äta ett ägg. Kanske förtjänar historien lyftas fram idag igen? För visst tycks det finnas en hel del trubbätare och spetsätare bland dagens debattörer och Twitterriddare.
Förutom romaner finns det otalig konst som hämtat inspiration från ägget. Kanske för att dess klassiska form känns tidlös, som i fallet med Arne Jacobsens fåtölj och Carl Fabergés juvelägg åt den ryska tsaren. Tidlös, ja, samtidigt som äggen påminner om tidens gång. George Orwell, berömd för romanen ”Djurfarmen”, förde en dagbok över hur hans egna hönor värpte. Det var innan han slagit igenom som författare och han delvis försörjde sig som hönsfarmare. Den 30 mars 1940 skriver han: ”19 ägg. Totalt den här veckan: 120 (på 25 hönor – förmodligen rekord).” Ägg-dagboken måste ha varit en hållpunkt i tillvaron, ett sätt att mäta vardagen och vad den gett. Orwell räknade inte bara verkliga ägg, utan lät dem också få en betydande roll i ”Djurfarmen”, en allegorisk roman och kritik av stalinismen. Där blir äggen ett medel för motstånd, när hönorna bestämmer sig för att göra uppror mot ledargrisen. Det gör dem genom att förstöra sina egna ägg, istället för att tvingas ge bort dem och låta dem säljas vidare till människorna.
Inte sällan beskrivs kranier som blanka äggskal i litteraturen.
Kanske är det inte alltid ägget i sig som inspirerar, utan vad det representerar. En övergång från ett embryo till ett liv, från intet till ett något. En tillblivelse. Världsägget återfinns i många religioner och symboliserar universums skapelse. Ibland vilar det i vatten, ibland kläcks det utanför tid och rum. Ena halvan blir himmel och den andra halvan är jord. Visst framstår det som magiskt? Först var där ingenting, lika tomt som äggets vita, och ur den frånvaron uppstår livet och blir dess motsats. Men symbolen är inte mer magisk än att den också håller med modern vetenskap – Big Bang som slår sönder stillheten och livet bryter fram, yrvaket rufsigt och på ostadiga ben.
Hur ska vi då tolka det hela och oförstörda ägget? Som en symbol för döden? Se hur den vilar där i handen – kall, livlös och sluten – i perfekt symmetri. Det finns något dödligt med perfektionen, eftersom den inte lämnar utrymme för skapande och förändring. Himlen måste vara halvfärdig, med poeten Tomas Tranströmers ord.
Ja, till ytan kanske ägget är slutet och påminner om döden. Inte sällan beskrivs kranier som blanka äggskal i litteraturen. Men för de flesta är nog ägget förknippat med livet, även om alla inte får den uppenbarelsen på en sjukhusbrits. Den som föds med en livmoder föds också med ett visst antal ägg. Det talas om den biologiska klockan, det vill säga äggklockan som räknar ned tiden, åtminstone den fertila. Då när det fortfarande finns en möjlighet att bli något utöver sig själv. Och sedan, när äggen tar slut: en saknad eller en lättnad? Kanske behöver vi inte ens tänka den tanken i framtiden. Redan idag går det att frysa in ägg och delvis stanna tiden. Vad som egentligen kom först – hönan eller ägget – kanske blir en lika obsolet fråga. I ett framtida laboratorium kan ju båda skapas i samma stund. Och kanske kommer framtidens hyperintelligenta, genmodifierade hönor göra motstånd mot sin plats i näringskedjan, liksom hönorna i Orwells roman.
Ägget är motsatsernas matvara, som rymmer både liv och död, intet och alltet, hård yta och mjukt innanmäte. Som kulinarisk anrättning tycks den vara vår minsta gemensamma nämnare världen över – inte minst till frukost, vår mest trygghetstörstande måltid. Våra brittiska och amerikanska vänner äter den scrambled, söderut får du en stadig spansk tortilla, österut glider ett löskokt ägg ned i nudelsoppan. Ett spar vi till koppen på det egna frukostbordet. Skeden får den kalkrika ytan att krackelera och toppen glider av, en nypa salt eller kaviar. Låt dagen och livet börja.
Anna Thulin
journalist
LästipsMats Ekdahl: Ägget. Carlssons bokförlag, 2018.
-
Torbjörn Tännsjö minns exakt när han blev konservativ. Här berättar han om detta ögonblick och prövar de grundläggande argumenten på samtida problem.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Jag är filosof. Jag gillar idéer. Jag vill omfatta alla intressanta idéer. Ett problem är bara att de ibland är oförenliga. Och möter man två motsägande idéer är det förnuftigt att högst acceptera en av dem. Ibland finns ändå en utväg. Man kan hitta tolkningar, som gör att de ändå går ihop. Så är det för min del med de politiska ideologierna. Jag har länge varit socialist beträffande ekonomin och liberal beträffande individens förhållande till staten. Till sist blev jag också konservativ. Jag kan säga exakt då det inträffade. Jag kom att läsa den irlandsfödde tänkaren Edmund Burke som förklarade att om en uppfattning kunde ses som en fördom, så talade detta för och inte emot, den. Hur ofta hade jag inte avfärdat uppfattningar med att de var just fördomsfulla!
Om konservatismen förstås som en vilja att hålla fast vid en företeelse som är väl etablerad, för att den är väl etablerad, så är konservatismen politiskt trolös. Det går lika bra att med konservativa argument försvara en socialistisk som en kapitalistisk ordning.
Attityden att gilla det invanda håller vi oss alla med i högre eller lägre grad. Vissa tänkare har hävdat att konservatismens kärna bara är denna attityd. För en filosof är det ändå naturligt att tänka över om det kan finnas några bra argument för att hålla sig med den.
Det mest rättframma argumentet för den konservativa attityden är att då vi lutar oss mot vanor, normer och traditioner, och intuitivt gör vårt bästa för att upprätthålla dem, underlättar det vår sociala koordination.
Ta det enklast fallet. Vi har konventioner för hur man beter sig i trafiken. I vårt land har vi högertrafik. Det finns inga särskilda skäl för att köra till höger snarare än till vänster men det är viktigt att vi alla kör på samma sida. Alternativet vore att vi så snart vi möttes i trafiken var tvungna att finna en förhandlingslösning. Så mycket meningslös tidsspillan det skulle innebära.
Burke hade ännu ett argument för att man ska hålla sig till det väl etablerade. En social evolution har valt ut överlägsna institutioner framför mindre lyckade sådana. Det var en djärv spekulation före Darwin och Spencer, men inte något som håller måttet. Vi vet idag att evolutionshistorien är fylld av återvändsgränder.
Ska vi finna argument till stöd för rådande konventioner får vi i stället söka oss till en annan viktig konservativ tänkare, den skotske filosofen David Hume.
Hume beskrev hur godtyckliga normer kunde lösa våra problem. Jag förväntar mig att du kör på höger sida av vägen, du förväntar dig att jag kör på höger sida, jag förväntar mig att du förväntar dig att jag kör på höger sida och så vidare. Här uppstår spontant en jämvikt. Har vi hamnat i en sådan tjänar var och en på att hålla fast vid normen.
Ibland utgör normen den optimala lösningen på ett koordinationsproblem. Den jämvikt vi hamnat i är den bästa vi kan uppnå. Men ofta finns flera möjliga normer. Vi kan ha hamnat i en jämvikt som orättvist gynnar vissa eller i värsta fall är dålig för oss alla. Men då det är en jämvikt är vi inlåsta i den. Individuellt kan vi inte bryta oss loss. Försöker vi göra det uppnår vi i stället för ett bättre tillstånd bara kaos och elände.
Går det ändå inte att göra något? Kanske, men i så fall med försiktiga medel. Det gäller att utmana den problematiska konventionen utan att allt spårar ur. Konservatismen motsätter sig djärva brott i form av revolutioner — dess motsats är radikalismen — men den godtar reformer. Övergången från vänstertrafik var en smal sak. Det kan vara svårare att göra upp med inbyggda tendenser i ett ekonomiskt system att gynna de rika och missgynna de fattiga. Ändå är det kanske möjligt, med en försiktig reformpolitik. I så fall finns inget från konservatismens sida att invända. Också genom gradvisa och planmässiga förändringar kan stor skillnad göras. Man kan nog säga att allmän och lika rösträtt i vårt land infördes på ett för konservatismens acceptabelt sätt och det innebar att vi undgick en allvarlig och blodig revolution.
Det finns emellertid en speciell form av konservatism, som riktar sig mot hela idén om planmässig samhällsförbättring. Främste företrädaren för synsättet var den brittiske filosofen Michael Oakeshott. Vi bör avstå ifrån försök att formulera problem, tillsätta utredningar som klargör alternativen, för att utvärdera deras konsekvenser och satsa på den optimala lösningen, hävdade han. I stället bör vi hantera problem som de uppkommer, intuitivt och på traditionellt vis. Traditionalism i stället för rationalism, som han uttryckte det.
Oakeshott gick för långt då han avvisade tanken om att hantera problem systematiskt. Vi bör försöka förstå vilka alternativ vi står inför och vad än Oakeshott säger räkna på dem. Fast hur ska vi räkna? Om vi ändå vill utföra den kalkyl Oakeshott ogillade, så väljer vi, om vi är konservativa, försiktiga räknesätt. Det gäller att ta det varligt och avstå ifrån att sikta på maximering av den förväntade nyttan om detta framstår som riskfyllt.
Ryssland angriper Ukraina. Vi måste i grunden ändra vår utrikespolitik, säger radikalen. Vi behöver USA:s kärnvapenparaply för att vara säkra. Vi går med i NATO.
Men Sovjet angrep Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968. Traditionellt har vi sökt säkerhet i alliansfrihet och vi har försökt ge ett litet bidrag till ökad säkerhet i världen från den positionen. Så gjorde Erlander, så gjorde Olof Palme. Hade det inte varit bäst att hålla fast vid den traditionen, säger den konservative. Och tillägger: blev vi verkligen säkrare under USA:s kärnvapenparaply?
Rationalisten hävdar att om man försöker maximera den förväntade nyttan så går det troligen bra på lång sikt. Men tänk om vi har otur och det förväntat bästa alternativet faktiskt innebär att det inte blir någon lång sikt?
Tänk om Ryssland angriper Gotland. Ryssland spekulerar i att USA ska svika. Kanske går det så och Ryssland tar Gotland. Eller ännu värre, tänk om USA verkligen svarar som förväntat på angreppet och initierar ett kärnvapenkrig som gör slut på oss alla. Är detta en risk värd att ta?
Sannolikt är vi kanske säkrare i NATO, men motiverar den förväntande säkerheten att vi sätter allt på spel? Nej, det är för riskfyllt att satsa på något som sannolikt kommer att gå bra, men som kan ända i katastrof om vi har otur.
Så ser en försiktig konservativ kritik av radikal rationalism ut.
Jag har hänvisat till Edmund Burke, David Hume och Michael Oakeshott. Idel döda gubbar. Var finns gummorna? Inte i den konservativa traditionen. Det finns ingen konservatismens Rosa Luxemburg eller Mary Wollstonecraft.
Ligger detta i konservatismens natur? Det är en fråga som bör oroa varje anhängare av läran.
Torbjörn Tännsjö
filosof och författare -
Swimmingpooler fyller landskapet på platser som inte är avsedda för människor. Men vad står de för egentligen? Petter Lindblad Ehnborg dyker ner i filmhistorien i jakt på svar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Filmhistoriens kändaste swimmingpool inleder Billy Wilders Sunset Boulevard från 1950. Los Angeles mordrotel anländer till den bedagade stumfilmsstjärnan Norma Desmonds kråkslott. I simbassängen ligger en död manusförfattare. Joe Gillis stumma ansikte filmas från botten men hans röst talar från andra sidan döden, lika skämtsam som alltid. ”Den stackars dumskallen”, säger han. ”Han hade alltid velat ha en pool. Och tja, i slutänden fick han en. Bara det att priset blev lite väl högt.”
Joe är en av många som sökt slå sig fram i Hollywood och misslyckats, bara för att falla tillbaka i rollen som Norma Desmonds hållherre. Han får uppehälle och skräddarsydda plagg mot att motvilligt sola sig i hennes falnade glans. Hon betalar hans skulder så länge han spelar med och ser sig förvandlad till rekvisita i hennes vanföreställning om att ännu vara åtrådd av massorna. För Joe var poolen medan han ännu levde en tydlig symbol för framgången mot vilken han strävat, en dröm om Hollywood som han förstås varit långt ifrån ensam om att drömma.
Redan på 1910-talet blev swimmingpoolen ett av de främsta exemplen på iögonfallande konsumtion bland västkustens nyrika filmelit. Senare under seklet öppnades drömmen upp för en växande medelklass i takt med tekniska landvinningar och ökat välstånd. Liksom andra kaliforniska drömmar visade den sig väl lämpad för export. Ett azurblått pärlband av rektanglar och njurformade bassänger rullades ut över de svällande amerikanska villaförorterna. Så fjärran som i Falun lät arkitekten Jack Hanson år 1963 rita en villa åt sig själv, med en pool där tretton simmade längder blev exakt hundra meter.
Swimmingpoolens symbolism under sextiotalet kan tyckas lika självklar som banal. Att bli med pool var på sätt och vis att vara framme: att ha jobbat hårt och belönas med det goda livet – det okomplicerade, ständigt salongsberusade. Eller åtminstone att uppnå bilden av detsamma, och vilken bild sedan! Få saker gör sig väl lika bra inför ögat som solglitter mot vatten och vågformigt kakel. Vem kan väl undgå att dyka in i en pool som den i David Hockneys målning A Bigger Splash från 1967, vilken inte för inte avbildats från ett fotografi, och alltså är en bild av en bild.
Konstnärens kaliforniska dröm fick snart vingar och spred sig över världen. Tio år efter Hockneys större stänk blev den japanske illustratören Hiroshi Nagais vagt kaliforniska, spöklikt obefolkade pooler, stillahavsstränder och anonyma skylines i skymningen den kanske främsta illustrationen till stämningarna under den inhemska bubbelekonomins uppgång och fall. Inte minst då han återkommande illustrerade skivomslagen till erans soundtrack, den luftiga hissmusiken City Pop.
Samtidigt finns en mörk underström till framgångssagans solglittrande symbolism. Att lyssna på City Pop är att lyssna till ljudet av ett tuggummi på väg att spricka. I Falun lät Jack Hanson bygga in sin utomhuspool för att undvika att den fylldes av svenska höstlöv. Hockneys stillsamma målning bryts av en olycksbådande vattenkaskad som till skillnad från resten av duken tog veckor att måla. Och för Joe Gillis blir swimmingpoolen ett kärl för framgången mot vilken han strävat, men också för risken att drunkna i densamma. Eller än värre: att aldrig nå fram. Kanske är ett återvändande till Mellanvästerns dammstormar och ett liv som lokalreporter faktiskt ett öde värre än döden?
I gränslandet mellan framgång och flopp blir poolen så en möjlig symbol för risken att sikta för högt, drabbas av hybris och invaggas i tron att illusioner är eviga. Sunset Boulevard:s bild av liket som flyter på mage och blickar mot poolens botten har över tid blivit en kliché som återvunnits i åtskilliga filmer och kriminalromaner, inte sällan för att illustrera just fall från höga höjder. De döda är människor som blivit övermodiga, slagit sig i slang med fel personer, och till sist bitits i svansen av sin orättfärdigt fångna makt eller rikedom.
Sådana berättelser handlar inte minst om illusioner som bryts, en ordnad fasad som krackelerar. Just lättjans bländverk och spänningsfältet mellan ordning och oreda är sådana frågor som upptar Joan Didion då hon betraktar den kaliforniska swimmingpoolen. I essän Holy Water från 1979 vänder hon sig mot den vanliga bilden av den privata bassängen som en symbol för uppnått välstånd och en njutningslysten kroppskultur. För den kaliforniska människan är poolen enligt Didion snarare en symbol för ordning, kontroll över det okontrollerbara. Som hon skriver: ”En pool är vatten, tillgängliggjort och användbart, och är, som sådant, oändligt lugnande för det västliga ögat.” Den amerikanska västern, alltså den som enligt Didion börjar där den årliga nederbörden sjunker under tjugo tum.
Essän låter ana att Didion om hon valt bort pennan hade kunnat bli en lika framgångsrik vattenbyggnadsingenjör. Hon vittnar om ett intensivt intresse för de infrastrukturella arrangemang som möjliggjort blomstrande metropoler på en plats som ur naturens perspektiv är ren öken. Reservoarer, kanaler och akvedukter, ett intrikat nätverk av sensorer, datorer och samstämda människor som alla strävar efter att upprätthålla vrångbilden att Kalifornien är en plats lämpad för människor. Som hon skriver: ”Det kaliforniska livets skenbara lätthet är en illusion, och de som tror att illusionen är verklig lever här bara på det mest tillfälliga vis.” Kanske är dessa tillfälliga gäster just sådana som utbölingarna Joe Gillis och Norma Desmond, invånare i en stad som spelar sig själv, där både människor och hus kan liknas vid kulisser.
Didions text kan tyckas profetisk inte minst då den skrevs långt innan den allmänna insikten om det existentiella hot mot mänskligheten som den globala uppvärmningen innebär. I den privata swimmingpoolen, nedgrävd i torkans Kalifornien, urskiljer hon en ojämn dragkamp mellan drömmen om att tämja naturen och det i grunden otämjbara i delstatens jordbävningar, eldstormar och översvämningar – företeelser som sedan dess ökat i såväl frekvens som omfattning. Kanske är till och med den döde Joe Gillis en i sammanhanget oväntad profet: nog fick vi en pool alltid – men kanske blev priset väl högt?
Också Norma Desmond får betala dyrt, även om hennes drunkning snarare är av det bildliga slaget. I Sunset Boulevard:s slutscen möts hon, Joe Gillis mörderska, mästaren i förnekelse, av polis och pressuppbåd, men tror sig mitt i myllret vara tillbaka i filmstudion för en inspelning. Hon har klängt fast vid en dröm så desperat att den omslutit henne som mörka vatten. Filmens allra sista klipp blir så en spegelbild av dess inledning. Nu är det Norma som bryter den fjärde väggen och vänder sig mot kameran, med samma uppspärrade ögon och likstela ansikte som tidigare Joe Gillis. Hennes ansikte suddas långsamt ut, redo att försjunka i glömskan.
Petter Lindblad Ehnborg
psykolog och essäist -
Romanläsning är en övning i medkännande. Som en händelse minskar denna läsning och empatin i takt. Men vi gör fel om vi sätter vår tilltro på empatin, säger Thomas Steinfeld.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
I romanen ”Det” från 1986 berättar Stephen King om en varelse från ett annat universum som bor under en liten stad i den amerikanska delstaten Maine. Vidundret har levt där länge och är mycket gammal. Det liknar en ond gud snarare än ett monster. Då och då, var tjugosjunde år, kommer den fram, eller snarare sagt: Varelsen, som kallas för ”Det”, manifesterar sig i olika skepnader, då den går ut för att döda barn – som ”Det” livnär sig på. Och eftersom barnen tycks smaka bättre, ju mera skräckslagna de är, möter den onda guden sina offer i den form som skrämmer dem mest: som en varulv, som ett ruttet lik eller som en gigantisk spindel. Varelsen äger uppenbarligen en utomordentlig förmåga att leva sig in i ett annat väsen. Eller annorlunda uttryckt: Den är ett empatiskt geni.
Empati betraktas vanligen som dygd. Att vilja förstå en annan människa, att försöka finna sig tillrätta i andras själar, att kunna betrakta världen från ett annat jordebarns perspektiv verkar vara själva förutsättningen för en harmonisk samvaro. ”Låt oss gå ihop över alla trosinriktningar, religioner och kulturer”, ropade den amerikanske presidenten Barack Obama i ett tal i oktober 2019, ”låt oss göra empati till en vana och räcka handen till dem som är i nöd.” Empati, försäkrade Stefan Löfven, när han år 2013 tillträdde som ordförande för det socialdemokratiska partiet, är ”gott i sig”. Inget ovänligt ord om inlevelseförmågan, över alla politiska eller ideologiska gränser. ”Thank you for seeing me”, sjöng den kanadensiska musikern Alanis Morisette i en låt från år 2012. ”I feel so less lonely / Thank you for getting me / I'm healed by your empathy” – Empatin gör henne hel, får henne att läka.
Bristen på empati, å andra sidan, gäller som grunden till allt ont. Så är det med Donald Trump: Michelle Obama anklagade honom för att ha ”en extrem brist på empati”. Och så är det med narcissister, mobbare, mansgrisar och alla andra som tycks förstöra den fredliga samlevnaden. ”Utan empati skadar vi varandra”, försäkrar Svenska Kyrkan. Och visst ligger en sanning i tanken, att benägenheten att vilja lösa konflikter med våld, att nationalism, rasism och alla andra bestyr för att bli av med främmande människor, förutsätter en viss kallsinnighet. Men hur är det då med Stephen Kings förskräckliga vidunder? Den som använder en enorm förmåga till empati för att bättre kunna njuta av döden? Är den inte ond?
Faktum är att empati uppträder i många olika situationer i livet, och få av dem är enbart goda. Det visar den tyske kognitionsvetaren och litteraturprofessorn Fritz Breithaupt i boken ”Die dunklen Seiten der Empathie”, empatins mörka sidor, från 2017.
Hur är det, för att bara ta ett enkelt exempel, med alla skenbart godhjärtade människor som inte bara hjälper andra, utan också njuter av känslan att bry sig? Med dem som gärna blir rörda av sin egen empati? Hur är med dem som lär sig om andra, som studerar deras egenarter och levnadsvillkor, bara för att ännu tydligare skilja mellan de egna, som möts med respekt och empati, och de främmande, som får tillhöra fiendernas läger och bör bekämpas? Och hur är det med alla sadister, de stora och de små, som vet precis hur en annan människa känner, och som använder kunskapen för att träffa den andre på det ömmaste stället? Att rekommendera mer empati åt dem skulle vara ren cynism. Å andra sidan skulle en sjuksköterska eller en domare ha anledning att skydda sig inför att känna alltför mycket empati.
Empati är grundläggande för att en gemenskap fungerar. En grupp uppstår genom att man på något sätt tar hand om varandra. Man blir en del av andras liv, så väl som att de blir en del av ditt. Somliga beteendevetare talar om en biologisk altruism, om gener, som ser till att man bryr sig för att det är lättare att överleva för att man är fler. Ingen har dock någonsin sett en sådan gen, även om man kan bevisa att vissa hjärnregioner aktiveras, om man blir vittne till en annan människas lidande. Detsamma gäller förresten för vissa djur. Däremot är det säkert att man kan lära sig empati. Om 1700-talet, upplysningens tid, är en period av ändlösa debatter om medlidandet, i synnerhet om frågan om det skall finnas ett medlidande med folk som man inte känner och aldrig kommer att träffa, så är redan diskussionen ett tecken på att empatin håller på att utvidgas – från gemenskapen, familjen, stammen, byn till en större enhet som så småningom fick heta samhälle.
Stephen Kings ”Det” är en bok av ett slag som man kallar för ”skräckroman”. Få författare tycks komma dödens fasa så nära som han. Därför läser folk hans böcker: För att genom hans gestalter och deras öde bekanta sig med det otäckaste som finns i livet. Som tur är, tar boken slut. Det finns en väg ut ur händelserna, och personerna är fiktiva. Men själva läsandet är en övning i empati. Så är det med all litteratur, och med romanen i synnerhet: Om det finns en skola i empati, så består det i att stifta bekantskap med folk som man läser om. Man får dela deras erfarenheter, deras syn på världen, deras sätt att tänka. Och när romanen utvecklades till den dominerande litterära genren under 1700-talet, när den behärskade människornas fantasi fram till långt in på 1900-talet, så berodde det också på dess roll som en agentur för empati. Fritz Breithaupt vänder också på argumentet: Sedan många år tillbaka tycks folk bli mindre empatiska. Beteendevetare kan mäta sådana utvecklingar. Och så läses det mindre. Att det finns en koppling mellan utvecklingarna skriver Breithaupt inte. Men man föreställer sig att de åtminstone är olika uttryck för en och samma rörelse.
Empatin är varken god eller ond. Att lära sig förstå andra människor, betyder varken att de blir bättre för att de möter empati eller att man själv blir det. Att förhöja inlevelseförmågan till det ultimata redskapet för att skapa en fredligare värld är därför ett misstag, som uppstår för att man förväxlar empati med moral. Och så förhindrar misstaget att man förstår vad som verkligen driver andra människor. Stephen King visste bättre.
Thomas Steinfeldt
författare och professor i kulturvetenskap -
Humanismen antagande om vår särställning har varit förödande för mänskligheten. Eva-Lotta Hultén letar efter hopp i en tradition med många blinda fläckar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
I en lantbrukstidning hittade jag för ett antal år sedan en annons för en manick som kallades ”Humane killer”. Det var en liten giljotin i miniatyr, avsedd för slakt av höns. I annonstexten motiverades avlivningsverktygets förträfflighet med att hönsägaren slapp få blod på sig. Det humana i det hela var alltså att människan som dödade slapp söla ner sig.
Det här sammanfattar den kritik jag har mot humanismen ganska väl. Den är, som namnet säger, människocentrerad och inte sällan självgod.
Humanismen är den filosofiska tradition som ger människan ett egenvärde. Begrepp som empati och barmhärtighet är centrala men också kritiskt tänkande, kunskapssökande, förnuft och frihet. Den romerske statsmannen Cicero var för drygt 2000 år sedan en av de första som använde ordet humanitas värderande, synonymt med medmänsklighet och godhet. Han var en viktig föregångare till den antropocentriska humanism som varit förhärskande sedan renässansen, alltså idén att människan är exceptionell och bör ställas i centrum för allt.
En viktig beståndsdel i humanismen har länge varit religionskritiken, eller fritänkandet, som slagit fast att människans moral ska grundas på förnuft och medkänsla och inte på föreställt gudomliga påbud. Men fritänkarna och de religiösa dogmatikerna bygger i stort sett sina idéer på samma tankegrund: människan som alltings mått.
Den från början religiösa idén att människan skiljer ut sig från alla andra varelser och att det ger oss rätt att härska över dem är en föreställning vars brister i skenet av klimatförändringar och miljöförstöring blir pinsamt uppenbara. Till det kommer också ett debattklimat där enskilda människor ständigt blandar ihop sina egna åsikter med ett objektivt förnuft och använder sig själva som måttstock. Eftersom jag är förnuftig, verkar de tänka, så måste åsikter som motsäger mina, komma sig av att andra är dummare än jag.
Samma slappa slutledningsteknik gäller för mänskligheten som grupp: eftersom vi är rationella så måste allt vi tar oss för vara förnuftigt. Och skulle vi råka ha försatt oss i en situation där vi håller på att underminera våra egna möjligheter till liv så är vi så exceptionellt smarta att vi kommer uppfinna tekniska lösningar på problemet.
Humanismens förnuftsdyrkan skapar en tankefälla som leder till brist på lyhördhet och i värsta fall ren hybris. Vi är ju inte rationella utan bara duktiga på att rationalisera våra egna begär och intressen. Om vi håller oss medvetna om det och vaksamma på oss själva har vi i alla fall lite bättre utsikter att tänka och agera mer förnuftigt, på riktigt.
Skulle den moderna humanismen kunna ifrågasätta sin blindhet och inneboende självöverskattning? Kanske genom att söka sig bakåt i de egna spåren. Föreställningarna om människan som unik herre och skapelsens krona har visserligen varit förhärskande men inte allenarådande. Essäisten Michel de Montaigne, skrev redan på 1500-talet att människan led av ”högmodig fantasi” när vi tillskrev oss själva gudomliga egenskaper och avlägsnade oss från massan av andra varelser. Han var skeptisk till att människan skulle ha någon inbyggd rationalitet att luta sig emot och konstaterade att ”Ju mer jag umgås med mig själv och ju mer jag lär känna mig, desto mer förbluffas jag över min formlöshet och desto mindre förstår jag av mig själv.”
En vidare och mer prövande humanism fortsatte utvecklas under 1500- och 1600-talen. Litteraturprofessorn Carin Franzén lyfter i sin bok ”Fritänkandet” fram några av de kvinnor som bidrog: drottning Margareta av Navarra, svenska drottning Kristina, den franska författaren och kurtisanen Anne de Lenclos och den franska poeten Antoinette Deshoulières. De var aktiva i sin tids samhällsdebatt, kulturella salonger och samtal och utgick från vad kroppslig erfarenhet innebär för tänkande och förankrade människan i hennes fysiska omgivningar. I sina noveller, dikter och maximer behandlade de passionernas betydelse, ifrågasatte sin tids förnuftsdyrkan och människocentrering och kritiserade den mänskliga rovdriften på naturen. Franzén kallar dem inte bara för fritänkare utan också för libertiner.
Ordet som först betecknade en frigiven slav började under 1500-talet användas nedsättande om personer som frigjort sig från religion och moral. Men Franzén menar att libertinismen rymmer många intressanta tankespår som har med vår relation till kroppen och naturen att göra.
Libertiner lutade sig gärna mot naturalistisk filosofi av epikureiskt slag. De bejakade njutning, sinnlighet och naturkontakt. Många var tidiga sympatisörer till filosofen Spinoza som har beskrivits som panteist, med sina tankar om att Gud och naturen är så gott som synonyma begrepp.
Vid sidan av den människocentrerade idéhistorien har det alltså hela tiden funnits en lite undanskymd ekologisk humanism.
Men hur ska vi förstå humanismens nyckelbegrepp frihet om ordet ”alla” inte längre kan inskränkas till människor utan måste utvidgas till allt levande? Ryms träd, maskar, råttor och grisar i humanismen? På vilka premisser; för att de kan vara till nytta för oss eller för att de har ett eget värde?
Om fallet är det senare, är vi då fortfarande kvar inom humanismens skrankor? Kan den bära att människan reduceras till kropp och materia bland andra kroppar och materia; eller är vi på väg mot ett annat ideal för oss och vårt sätt att förhålla oss till vår omvärld?
Humanismen har dragits med fler blinda fläckar. I sin bok ”Humanly possible”, en exposé över 700 år av humanistiskt fritänkande, gör författaren Sarah Bakewell upp med en rasistisk och sexistisk historia och lyfter fram de föregångare som förmådde vara sant fritänkande. Som Jeremy Bentham, filosof som argumenterade för bland annat djurrättigheter. Och Bakewell visar att det där med att använda sig själv som måttstock för vad som är förnuftigt kan göras på ett klokt sätt. Tänkaren och den frigivna slaven Frederick Douglass konstaterade vasst att ”det finns ingen människa under himlavalvet som inte vet att slaveri är fel för honom.” Han menade att slaveriet gjort också slavägarna till offer eftersom systemet de verkade inom hade brutaliserat dem.
Kanske är det här humanism när den är som bäst: i möte mellan kritiskt tänkande, medkänsla och strävan efter frihet för alla. Douglass förmår sätta sitt eget trauma åt sidan för att försöka förstå också dem som gjort honom illa.
Vi människor är inte förmögna till objektiv rationalitet, men om förnuft förstås som förmåga att se saker ur många synvinklar och ifrågasätta också oss själva så är humanismens dröm om människan kanske fortfarande värd att drömma, och värd att föra med in i en mer ekologiskt hållbar relation till vår omgivning. Vår självbild som herrar har brutaliserat oss, men vi kan kasta dessa bojor åt sidan, om vi väljer att göra det.
Eva-Lotta Hultén
författare och journalistLitteratur
Carin Franzén: Fritänkandet – kvinnliga libertiner och en annan humanism. Serien Glänta hardcore. Glänta produktion, 2023.
Sara Bakewell: Humanly Possible – Seven Hundred Years of Humanist Freethinking, Inquiry, and Hope. Penguin press, 2023.
-
Kyrka och föreningsliv får det svårt när alla har fullt upp med att vara sig själva. Hur blev det egentligen så här? Kulturredaktionens Joakim Silverdal får en individualistisk insikt i kyrkbänken.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
”Innan 1960-talet ville nästan ingen bli sig själv.”
Jag hade helt och hållet zonat ut i kyrkbänken när den frasen bröt sig in i mitt medvetande med en våldsam kraft.
I Skelleftehamns kyrka målade den finlandssvenske teologen Patrik Hagman fram en av den kristna kyrkans största utmaningar i dag.
Han menade att sökandet efter identiteten – det undflyende jaget – var en ödesdiger fråga för ett sammanhang som bygger på att medlemmarna egentligen bara behöver ha en sak gemensamt: sin tro.
Inte sina politiska åsikter, sin världsbild, eller sina intressen. Bara sin tro.
En sådan spretig liten samling saknar dragningskraft, när alla vill staka ut sin egen väg genom verkligheten, menade han. När världen, så sakteliga, gjort sig allt svårare att definiera
”Ingen ville bli sig själv”. De där orden svävade runt och vägrade släppa taget om mig.
När jag kom hem från den där konferensen möttes jag av ett paket i min brevlåda.
Jag bröt mig igenom wellpappen och där låg en foto-bok som jag nästan hade glömt att jag klickat hem från ett antikvariat på nätet.
Svartvita fotografier på allvarliga damer med knutar i håret, barn som slumrat till i bänkarna och predikanter som talar till sin församling med Bibeln i hand.
Den hyllade dokumentärfotografen Sune Jonsson hade besökt pingströrelsens stora konferens Lapplandsveckan i mitten av 50-talet och resultatet blev boken ”Sammankomst i elden”
Bild på bild av människor med slutna ögon, som sträcker sina händer mot en himmel, som vi bara får ana finns där, ovanför det väldiga tältets tak.
Man kan riktigt känna hur kameran fångat vibrationerna av segertoner och bönebrus.
Medan jag bläddrade runt lite på måfå kom tanken till mig: ”Här har vi alltså människor som inte ville bli sig själva”.
Men stämmer det där då? Att ingen ville bli sig själv innan 60-talet?
Ja och nej.
Litteraturprofessor Carin Franzén har gett sig ut på jakt efter det litterära jaget i boken ”När vi talar om oss själva: subjektivitetens historia”.
Hon lyfter Montaigne, Descartes och Rousseaus olika sätt att skriva om sig själva men backar först tillbaka långt tidigare än så.
Redan i slutet av 300-talet skrev kyrkofadern Augustinus sin text Bekännelser som kommit att kallas för historiens första självbiografi.
Men när Augustinus målar med sitt ”Jag” är det främst i syfte av att ge läsaren ett exempel att följa.
Det är först över tusen år senare som föreställningen om ”det egna” träder fram i litteraturen, på 1700-talet när Jean Jacques Rousseau ger ut sin text Bekännelser.
Franzén menar att Rousseaus ord är de första tassande stegen mot vår tids individualism, eftersom han är så tydlig med att det han gör saknar motstycke. Hans liv är ett exempel värt att studera, men omöjligt att efterlikna.
Utvecklingen tog ett explosivt kliv när ungdomskulturen dundrande in i samhället under 1950 och 1960-talen.
Och därifrån har den växt och muterats till att nå 2000-talets individualism – dopad med den globala marknadens steroider.
För köpkraften är stark hos de individer som utan att själva riktigt inse det är med och befäster en räcka normer och värderingar genom selfies och statusuppdateringar, skriver Carin Franzén.
Det vore inte konstigt, med andra ord, om barn och barnbarn till arbetare och bönder på Lapplandsveckan 1956, i högre grad än sina föräldrar, började söka friheten som sprang ur att staka ut sina egna identiteter.
Att de, som Laleh och ett oräkneligt antal andra popsångare före henne sjungit, fick insikt i vad det innebar att ”bara få va sig själva”.
Men konsekvenserna har tornat upp sig.
För det som Patrik Hagman presenterade som en utmaning för kyrkan är egentligen en utmaning för hela samhället, för vår gemenskap.
Ett tynande föreningsliv skriker efter medlemmar. Inga händer lyfts när frågan kommer om vem som vill vara klassförälder eller knattefotbollstränare.
”Jag vet inte riktigt om det är jag. Är det verkligen jag, en knattefotbollstränare?”
Den nya konflikten mellan jaget och gemenskapen är påtaglig nästan överallt. Jag kan själv känna hur den gnager i mig när jag varje söndag sitter i bänken i min gamla baptistförsamling och samtidigt upplever ett brinnande behov av att få vara mig själv.
”Jag skulle aldrig vilja tillhöra en klubb som skulle ha någon som mig som medlem.”
Paradoxen i det gamla Groucho Marx-citatet har alltid kittlat min fantasi.
För det finns nåt så underbart i att bryta sig fri från det förväntade, från gruppen, från sammanhanget.
”Vem är du att säga vem jag är?”
Ett påstående som går att vira in sig i som en varm filt. Jag gör det ofta.
Och samtidigt.
I Betelkyrkan i Umeå har vi något som heter ”Hjärtats röst”. En kort del i varje gudstjänst, när vilken besökare som helst får möjligheten att säga nåt den haft på sitt hjärta.
En 80-årig kvinna går upp och nynnar på en psalm, en 18-årig tjej manar till bön för klimatet, en man brister ut i gråt när han berättar om barnbarnet som diagnostiserats med leukemi.
”Allt kött är hö, allt flyktar här. Blott herrens ord förbliver”, brukar vi sjunga när våren går över i sommar.
Det finns absolut sådana här tunga, tydliga ord i kyrkan. Raka budskap om en tro som nog tycks vara en dårskap för de allra flesta.
Men ofta finns där också andrum för en spretig, sargad samling individer.
Det finns inga enkla svar på frågan om hur vi lockar tillbaka dagens individualister till föreningsliv och kyrka.
Därför skulle jag vilja ställa en annan fråga:
Finns det något mer befriande än att få spränga sin filterbubbla i atomer?
I kyrkan händer det oftast runt fikaborden, i knattefotbollen kanske det sker på bussresan till bortamatchen.
Ett samtal du inte kunnat föreställa dig, med en person du aldrig annars hade närmat dig.
Nyanserna träder plötsligt fram och världen får färg.
Ofta har jag tänkt att en församling, skräddarsydd för varje medlem, hade varit så himla skönt, men faktiskt hade det nog också blivit ett oöverstigligt hinder för min tro.
Det är väl därför vi fortsätter med våra försök att sträcka oss bortom individualismen, bortom det väldiga tältets tak.
Bortom allt vi kan förstå, tills våra ”Jag” bleknar bort och nåt annat, större fått ta plats.
Joakim Silverdal
medarbetare på kulturredaktionen -
En kvinna som begår brott är dubbelt avvikande. Maria Andersson Vogel funderar över vägen som lett till fängelset, och hur en person påverkas av att sitta inspärrad på en anstalt.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Vad gör det med en människa att sitta i fängelse? När domen faller är den första reaktionen ofta rädsla och bestörtning. Att sedan möta fängelsemiljön är förknippat med oro – vilka är de andra man nu tvingas dela sitt liv med? Men man vänjer sig, som Kjell Höglund sjöng.
Så berättar de intagna som dokumentärförfattaren Annica Carlsson Bergdahl samtalar med i ”Jag är en människa”, en intervjubok om vägen till fängelset. De intervjuade beskriver hur man saknar sin frihet, men också de enklaste saker som annars tas för givet. Som sitt favoritgodis eller ett bättre schampo.
Att låsa in personer som bryter mot lagen, att som vedergällning placera dem bakom murar och stängsel, har förekommit genom hela mänsklighetens historia, men det moderna fängelset sägs ofta ha vuxit fram ur upplysningen. I takt med de medicinska vetenskapernas framväxt började de tidigare vanliga kroppsstraffen ifrågasättas. Filosofen Michel Foucault beskriver i sin bok Övervakning och straff hur man alltmer övergick till att rikta in straffåtgärderna mot själen. Och för det, fungerade fängelset utmärkt.
Att dömas till fängelse är alltså, för att tala med Foucault, att underkastas en disciplinering av själen. I detta ryms också det som alltjämt är fängelsets motstridiga uppdrag. Att straffa individer och samtidigt rehabilitera dem så de inte begår fler brott.
En annan ingång till frågan om vad fängelsetillvaron gör med en människa ger sociologen Erving Goffman med sin teori om totala institutioner. I slutna institutionsmiljöer, menar Goffman, övertrumfar den byråkratiska organiseringen av vardagen de intagnas individuella behov, vilket framkallar särskilda identiteter hos de intagna. Identiteter som inte nödvändigtvis främjar rehabilitering. När en av de intervjuade i Annica Carlsson Bergdahls bok beskriver sitt ”anstaltsjag”, att hon innanför murarna döljer vad hon egentligen tycker och tänker, är det ett typiskt exempel på vad Goffman menar händer med den människa som vistas i en total institution.
Ytterligare en fråga att ställa är: vad gör det med en kvinna att sitta i fängelse?
Carlsson Bergdahls bok har nämligen undertiteln ”kvinnor i fängelse” och bygger på djupintervjuer med kvinnor som avtjänar eller har avtjänat ett fängelsestraff. I fjorton kapitel får vi ta del av deras livsberättelser. Från barndomen, genom de begångna brotten till fängelsestraffet. Och sedan, hur det är att sitta inlåst, vad som kommer ikapp en och hur man hanterar det. Hur man föreställer sig framtiden. Intagna kvinnor hörs alltför sällan, säger en av kvinnorna som förklaring till varför hon velat bli intervjuad. Brottslingen är fortfarande man, enligt normen, konstaterar hon, och det har hon alldeles rätt i.
Kvinnor som begår brottsliga handlingar är på många sätt dubbelt avvikande. Precis som de kriminella männen bryter de mot lagar och normer genom att begå brott, men de bryter också mot normer och idéer om hur en kvinna är och bör vara. Länge ignorerade kriminologin kvinnorna i försöken att förklara vad som får människor att begå brott. När kvinnor efterhand började uppmärksammas förklarade man deras brottslighet med samma teorier som männens. Men stämde förklaringarna?
Kriminologen Kathleen Daly var en av pionjärerna i arbetet med att utveckla och nyansera en teoretisk förståelse av varför kvinnor börjar begå brott. Hon identifierade fem ”typiska” vägar in i kriminalitet för kvinnor. En sådan var den där kvinnan under barndomen kastats ut eller rymt hemifrån, ofta på grund av våld och övergrepp, hamnat på gatan och där försörjt sig genom drogförsäljning och prostitution. En annan grupp kvinnor stämplades tidigt som ”problembarn” och fortsatte i vuxen ålder att använda våld. Sedan fanns kvinnor vars brott var direkt relaterat till det våld de utsattes för av en manlig partner. Dessa kvinnor, menade Daly, hade sannolikt aldrig blivit föremål för rättssystemet om de inte levt i en våldsam relation. Ytterligare en grupp var de kvinnor som utvecklade ett kriminellt beteende genom relationer med pojkvänner och familjemedlemmar som använde eller sålde droger. En sista grupp var de som primärt drevs av ekonomiska begär.
Det är nu många år sedan Daly genomförde sin studie, men läsaren känner igen alla de kvinnor hon identifierade i de intervjuer som Carlsson Bergdahl gjort. Här finns alkoholiserade fäder och mödrar med blicken bortvänd, här finns missriktade vårdinsatser, skolavhopp, rymningar och våldsamma pojkvänner följda av våldsamma makar. Här finns drogerna, både den egna konsumtionen och försäljningen, här finns det egna våldet, ilskan och rädslan. Allt som till sist leder fram till en fängelsedom. Många forskare har betonat den roll som våldsutsatthet, i synnerhet sexuellt våld, spelar för kvinnors vägar in i kriminalitet. Och de intervjuade kvinnornas livsberättelser är fullständigt marinerade i våld. Kanske är det därför många av dem inte enbart tycks uppleva fängelsetiden som negativ.
Visst berättar de återkommande om svårigheterna med att sitta inlåst. Om ångesten, om rädslan, om saknaden efter familjen. Ingen tror heller att strängare straff är någon lösning. Men parallellt med dessa berättelser finns vittnesmål om att tiden i häkte och fängelse är något lärorikt. Många beskriver hur de sökt terapi och behandling, hur de arbetat med, och konfronterat, sig själva och sina handlingar. Att ett fängelsestraff har många negativa effekter har forskningen länge kunnat påvisa, men på individnivå är bilden alltid mer nyanserad – det går, för vissa, att nå insikt, hämta lärdom, förändras.
Flera av kvinnorna säger att alla människor borde sitta häktade eller fängslade ett tag. De menar inte att fler behöver straffas, utan att de borde ges möjligheten att konfrontera sig själva och sina gärningar. I dagens kriminalvård tycks förutsättningarna för detta bli allt sämre, det som i själva verket borde vara grundläggande för fängelsernas existensberättigande. Inlåsning och avskiljning från samhället löser kanske frågan om vedergällning, men om fängelset också ska möjliggöra ånger, botfärdighet och rehabilitering krävs, om man får tro de intervjuade kvinnorna, behandlande insatser men också den intagnes egen vilja till självreflektion och förändring.
Ett annat sätt att förstå kvinnornas upplevelser är genom det bistra faktum att de i fängelset slipper sina våldsamma män. Trots den omyndigförklaring, integritetskränkning och identitetsförlust de upplever tycks fängelsetillvaron för en del kvinnor innebära positiva saker. Helt enkelt därför att alternativet är värre. Det är en sorglig slutsats om alltför många kvinnors liv, men det är inte desto mindre ett svar på frågan om vad det innebär för en kvinna att sitta i fängelse.
Maria Andersson Vogel
skribent och doktor i socialt arbeteLitteratur
Annica Carlsson Bergdahl: Jag är en människa: kvinnor i fängelse. Carlsson, 2023.
Kathleen Daly: Women’s pathways to felony court: Feminist theories of lawbreaking and problems of representation. Southern California Review of Law and Women’s studies, 2, 11–52, 1992.
Michel Foucault: Övervakning och straff: Fängelsets födelse. Arkiv, 1987.
Erving Goffman: Totala institutioner: Fyra essäer om anstaltslivets sociala villkor. Rabén & Sjögren, 1973.
-
Även om man kunde få AI att på styra de fysiska sexrobotarnas hjärnor, så skulle det inte röra sig om några oberäkneliga hysterikor. Eller? Aase Berg funderar över gamla och nya vaxdockor.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Zombierna ryter och rosslar, smackar och slaskar när de sliter köttslamsor ur ännu levande människokroppar. Det är jag och min dotter som tittar på teveserien The Walking Dead (som sändes 2010-2022). Vi är nästan klara med elfte och sista säsongen. Vi brukar kolla ca fyra avsnitt på raken medan vi äter tacos framför teven. Det är ungefär den sämsta maten man kan inta till zombiefilm. Slafsig köttfärs glufsas medan de odöda på teven svullar i sig inälvor och river loss senor och muskler från sina offer.
Det här är mer än bara osmaklig underhållning. Medan vi tittar pratar vi om gruppsykologi, sociologi och existentiella frågor. Serien är visserligen både äcklig och våldsam, men den innehåller också långa sekvenser av tystnad och tristess, där människor som försöker överleva zombieapokalypsen samlas i förfallna industrilokaler för att diskutera och praktisera samhällsbyggande och etik.
Det är inte helt taget ur luften att odöda skulle kunna existera. Man anser nuförtiden att zombierna på Haiti helt enkelt har varit drogade, för att kunna användas som slavar. Om de mot förmodan nånsin har funnits, alltså.
På senare år har det gjorts många forskningsexperiment för att framkalla skendöd, till exempel med svavelväte eller gift från den dödliga blåsfisken. Det tricksas också med olika typer av konstgjord koma, till exempel genom nedfrysning, en sänkning av ämnesomsättningen, inte olik den hos djur som går i dvala. Och det ligger massor av döda miljärdärer i frysboxar världen över och väntar på bättre tider.
Tidigare decenniers nekronauter – alltså dödenforskare – de var ännu mer makabra än de samtida. Redan från 1700-talet sysslade de med galvanism, sprattlande döda grodor och återuppväckta avrättningsoffer, och den rätt perversa ryska patologen Sergej Brjuchonenko lyckades år 1925 hålla liv i hundhuvuden utan kroppar. Å andra sidan uppfann han samtidigt den första hjärt-lungmaskinen.
Om zombies åtminstone har nån sorts realitetsanknytning, så är vampyrerna deras motsats. Även om man skulle lyckas förlänga telomererna, DNA-kedjans slutstycken, och på så vis öka den mänskliga livslängden, så är det långsökt att vi nånsin skulle kunna livnära oss på enbart blod. Vampyrer är framför allt estetiskt suggestiva: de är snygga och sexiga aristokrater.
Men den mest intressanta frågan kring båda sorternas mytologiska monster är förstås: Var finns egentligen livet i en kropp?
Jag tänker på det när jag öppnar praktverket The Anatomical Venus, med undertiteln wax, god, death and the ecstatic. Joanna Ebenstein, som bland annat grundade bloggen Morbid Anatomy, har skrivit texten. Men det är bilderna som är viktigast i den här boken, närmare bestämt foton av medicinska vaxfigurer. Här finns till exempel Venus från Medici avbildad: en ung, vacker kvinna i naturlig storlek, med glänsande ögon av glas och riktigt människohår. Hon ligger naken i en lidande pose på en rosa sidenmadrass. Alltså inte lidande som när man på riktigt plågas av fysisk smärta – hopkrullad, krampande. Nej, hon ligger sublimt utsträckt med madonnaliknande ansikte, och ger snarare uttryck för överjordisk självömkan, lite sådär Bergtagen-aktigt, typ när sjukdomar som tuberkulos upphöjs till ett suckande, flämtande och febrigt, närmast andligt och extatiskt hypertillstånd. Venus från Medici har en öppningsbar framsida, och kan plockas isär i sju anatomiskt korrekta lager. Längst in, i hennes livmoder, ligger ett litet foster.
Hon tillverkades i Florens av Clemente Susini år 1782.
En annan suggestiv vaxmodell är kvinnan med dissekerat ansikte där man kan lyfta bort den släta, sovande ytan och blotta ett kranium med ögonen kvar i globerna och pannbenet borttaget så att hjärnan syns. Det kastanjebruna håret växer ut ur huvudsvålen och ligger böljande över kudden – en enigmatisk blandning av helgonbild, plågad Jesus på korset, skönhetsdrottning och styckningsschema.
Det finns många exempel på såna här försvarslösa kvinnodockor med minutiöst verklighetstrogna inälvor. De visades på museer och marknader men användes också vetenskapligt under 1700- och 1800-talet. Att dissekera människor var slabbigt och jobbigt och det rådde allmän brist på tillgängliga lik.
Men lika mycket som medicinvetenskapliga och folkbildande hjälpmedel, är de mystiska och gåtfulla konstverk och fetischer.
De känns kusligt levande, och steget är inte långt till automaten, en mytologisk livsform i gränslandet mellan liv och död som kanske ligger närmare an av vår tids stora samhällsfrågor, nämligen den om artificiell intelligens.
Den tyska romantikern E T A Hoffmann skrev om en vacker, kall och konstig automat, en robotkvinna som han kallade Olimpia. Och när 1600-talsfilosofen René Descartes reste till drottning Kristina i Sverige ska han enligt myten ha släpat med sig en robotkopia av dottern Francine, som dog när hon var fem år.
Det påminner om Guvernören i min och min dotters zombieserie, han som har kvar sin lilla flicka fastbunden, trots att hon har förvandlats och blivit en annan; vidrig och livsfarlig.
Gemensamt för alla de här mytologiska kvinnofigurerna är att de står under minutiös kontroll av sin skapare, nämligen mannen. Ända in i inälvorna ska han styra och ställa, djupt in i hjärnvindlingarna, in till livmodern och, om möjligt, själen. Det är som när Pygmalion blev kär i sin skulptur som började leva, eller George Bernard Shaw lät Higgins uppfostra Eliza. Sen lånade Joseph Weizenbaum i sin tur Elizas namn till datorprogrammet han skapade på 60-talet. Hon var en av de första chatbotarna. En tidig AI, om man så vill.
AI ger såklart stora möjligheter att uppfinna den behagfulla kvinnan. Som på sitt klokt moderliga sätt bemöter mannen med milt överseende och oändligt tålamod. Fantasin om henne går hand i hand med den koloniala drömmen om ett nytt slavsamhälle, där det finns gratis arbetskraft och lyckliga horor. För även om man kunde få AI att på allvar styra de fysiska sexrobotarnas hjärnor, så skulle det inte röra sig om några oberäkneliga bordelinebrudar och hysterikor. Eller?
Visserligen är den artificiella intelligensen ytterst mänsklig, uppbyggd av den data vi har lämnat efter oss, men det är ju segrarna, männen, som har skrivit historien. Det är en enkönad robotslav vi håller på att skapa. Men tänk om jordmamman reser sig ur sin dvala och besegrar det patriarkat som en gång tystade henne. Tänk om den kåta, glada och tacksamma vaxhustrun som lyssnar, tröstar, lagar mat och alltid vill ligga i själva verket kommer att ta över och balla ur. Det är den skräcken man kan ana när de framgångsrika maktmännen inom vetenskap och techindustri varnar oss för undergången. Tänk om AI i själva verket är en monstruös hagga!
Aase Berg
författare och kritikerLitteratur
Joanna Ebenstein: The Anatomical Venus: Wax, God, Death & the Ecstatic. Distributed Art Publishers (DAP), 2016.
-
Så fort man tror att man har koll på grejerna så ställs man inför ett olösligt problem. Det gäller mänskligheten såväl som individen. Michael Azar funderar över livets inneboende motsägelser.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Förr eller senare händer det oss alla: från till synes ingenstans dyker det upp en fråga som gör oss svarslösa, som får tungan att vrickas och tanken att stånga sig blodig mot osynliga väggar.
Och så står vi där, ställda mot väggen av vårt eget intellekts bedrövande vanmakt.
Antikens greker talade om sådana förlamande frågor i termer av aporier, ett begrepp som bokstavligen betyder ”utan utväg”. Är universum ändligt eller ändlöst i tid och rum? Har materien en minsta beståndsdel eller går det dela upp den i all oändlighet? Varför finns det något snarare än inget? Är det bättre att känna till sitt dödsdatum än att inte göra det?
Och så vidare.
Legenden gör gällande att den store Sokrates ägnade en stor del av sin tid åt att plåga sina medmänniskor med frågor som de inte kunde besvara. Det var inte för inte som han brukade jämföras med en blodsugande insekt. Sokrates verkade nämligen finna tillfredsställelse i att sticka hål på atenarnas hjärnor, i syfte att visa dem att de inte alls var så smarta som de föreställde sig vara.
Till skillnad från den blodtörstiga insekten hade Sokrates emellertid också ett uppbyggligt syfte. Det är först, säger han enligt Platon, när vi inser att vi inte vet det som vi tror oss veta, som vi på allvar kan börja utvidga vårt vetandes gränser.
Det är först ur svarslöshetens plågsamma tillstånd som en verklig och ödmjuk kärlek till kunskap kan födas.
En apori ställer oss i själva verket inför ett fundamentalt val: antingen erkänner vi vår tankes maktlöshet, eller så anstränger vi oss för att tänka djupare och bättre.
På sätt och vis kan man betrakta den mänskliga kunskapsutvecklingens historia som en enveten strävan efter att finna lösningar på det till synes olösliga. Människoanden verkar hysa en instinktiv motvilja mot alla slags motsägelser, paradoxer och absurditeter. Ingen fråga får lämnas ouppklarad. Det ska vara ordning och reda, både i tanken och världen. Var sak på sin plats.
Ett och samma ting får absolut inte på samma gång vara både det ena och det andra.
Men så lätt gör man sig tyvärr inte av med den sokratiska insekten. Den dyker upp på nytt varje gång förnuftet blir övermodigt och tror sig ha satt verkligheten på plats.
”Ha! Tro inte att du är färdig, att du har naglat fast världen med dina löjliga begrepp. Du ska snart få se hur den glider undan igen!”
Och så står vi där återigen, med ryggen mot muren, lika svarslösa som en gång Atens gamla medborgare inför tillvarons gäckande mångtydighet, inför alla dessa ting som på en och samma gång verkar vara både det ena och det andra!
Så vet människan till exempel fortfarande inte om hon ska betrakta tanken på Döden som en vän eller en fiende, ett hinder eller en möjlighet, en styggelse eller en vederkvickelse.
Och kan man inte säga samma sak om Friheten? Hur vi än vrider och vänder på saken verkar det finnas lika många skäl att hylla den som att frukta den, lika goda skäl att skriva in friheten i lagen som att stifta lagar för att begränsa den.
För att inte tala om Jämlikheten. För är det inte så att den vackra principen om att alla är lika mycket värda samtidigt rymmer den oroväckande undertexten att alla är lika lite värda?
Till och med Kärleken verkar på samma gång vara både en försoningens och en splittringens kraft, lika mycket ett livets botemedel som ett livets gift. Och då menar jag inte bara det faktum att människor genom alla tider tagit livet av varandra i just kärlekens namn. Jag tänker också på alla de svåra återvändsgränder som kärlekslivet ställer oss inför.
Mig veterligen har till exempel ännu ingen lyckats hitta utvägen ur det förhållandet att vi verkar bli lika sjuka av att älska för mycket – som av att älska för lite.
”I can’t live, with or without you”, som Bono sjunger.
Hos Sören Kierkegaard, en av Sokrates moderna efterföljare, framträder tillvarons alla aporier som själva grundvalen för en djupare förståelse av människans lott på jorden. ”Gift dig”, säger han, ”och du kommer att ångra det. Gift dig inte och du kommer att ångra det också… Skratta åt världens dårskap och du kommer att ångra det. Gråt över den och du kommer att ångra det också. Häng dig och du kommer att ångra det. Häng dig inte och du kommer att ångra det också.”
Damned if you do, damned if you don’t.
Här framträder alltså Livet självt som en apori. Som en omöjlig ekvation. Som ett Moment 22.
Eller för att låna den belgiske författaren Henri Michaux’ domslut över Varats lika sönderslitande som upplyftande tvetydighet.
Vad är människolivet om inte ett ”miserabelt mirakel”?
Michael Azar
idéhistoriker och författare - Visa fler
