Avsnitt

  • Slaget vid Hastings hösten 1066 var Vilhelm Erövrarens fjärde försök att gripa makten i England, och den tredje sjöburna invasionen, under ett och samma år. Samtliga inblandade i maktkampen kände varandra och ansträngde sig till det yttersta för att segra.


    Det var engelsmännens största och mest heroiska nederlag genom tiderna – örikets motsvarighet till svenskarnas Poltava och det amerikanska kavalleriets Little Bighorn – och eftersom engelska numera är världsspråk och det engelska kulturarvet globaliserats har vi alla tagit Hastingsdrabbningen till våra hjärtan.


    Be vem som helst ange ett historiskt årtal som fastnat i minnet, och chansen är stor att hon eller han säger 1066. Årtalet är mer än ett årtal – det är ett begrepp, en siffermässig sinnebild av förflutenhetens krigiska uppgörelser. Även den som inte vet någonting om medeltiden i övrigt har i regel hört talas om slaget vid Hastings.


    Det finns många skäl till varför slaget vid Hastings etsat sig fast i medvetandet. Först och främst har det skildrats i broderad serieform på Bayeuxtapeten, vilket i sig är nog för att framkalla en våg av intresse. Därtill var händelseförloppet oerhört dramatiskt, som hämtat ur en film eller tv-serie. 


    I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om slaget vid Hastings, medeltidens mest ryktbara fältslag, tillika en av de drabbningar som fick störst betydelse för epoken.


    Bild: Bayeuxtapeten Scen 52, Slaget vid Hasting. Fotograferat av University of Caen Normandie, Public Domain, Wiki Media


    Klippare: Aron Schuurman


    Producent: Urban Lindstedt


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Korstågen inleddes år 1095 när påven Urban II kallade den västliga kristenheten till heligt krig mot muslimerna, en händelse som inledde flera sekler av blodiga korståg. Sett ur Nya testamentets perspektiv var händelseutvecklingen obegriplig: kristendomen hade gått från att ha varit fridfull och pacifistisk till att bli aggressiv och krigisk, och ögonvittnesskildringarna från korstågen lämnar inget utrymme för tvivel – korsfararna gjorde sig skyldiga till hårresande brott mot mänskligheten, allt i Guds och Kristi namn.


    Varför blev det så? Vilka drivkrafter fick fromma medeltidsmänniskor i Västeuropa att lämna hus och hem för att utkämpa krig som saknade varje tillstymmelse till uppbackning i Jesu lära? Och hur gick fälttågen och belägringarna till? Vad blev resultatet? Var kan vi idag se lämningar efter krigarna och deras framfart?


    Frågorna blir inte mindre relevanta av att korstågsidén under högmedeltiden utvecklades betydligt. Allt fler människor riskerade att drabbas av fanatismen. Inledningsvis gällde det bara att kriga mot muslimer och befria Jerusalem, men ett halvsekel senare riktades korståg även mot folk i centrala och östra Europa som ännu inte hade anammat kristendomen. På 1200-talet proklamerades heligt krig mot ortodoxa kristna i Ryssland och Grekland, och i nästa skede kunde vem som helst – från upproriska bönder till kristna kättare och tysk-romerska kejsare – utsättas för korsriddarnas blodtörst.


    I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om korstågen – både om dem i egenskap av medeltida fenomen i allmänhet och om hur de konkret gestaltade sig i Heliga landet och i Östersjövärlden.


    Bild: Denna miniatyr illustrerar en av striderna under det andra korståget av Ludvig VII, som kom kungen av Jerusalem Baldwin III till hjälp mot saracenerna, i mitten av 1100-talet. - William av Tyrus, History of Outremer, 1300-talet, Paris, BnF, Institutionen för manuskript, franska 22495 fol. 154v. Wikipedia, Public Domain.


    Klippare: Aron Schuurman


    Producent: Urban Lindstedt


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Saknas det avsnitt?

    Klicka här för att uppdatera flödet manuellt.

  • De synligaste resterna av vikingatiden i vårt kulturlandskap är runstenarna, som möter oss i de mest olikartade miljöer – vid vägar och gravhögar, inmurade i kyrkväggar och uppställda i museer. Många av deras texter är påfallande lättlästa för den som lär sig de 16 runorna, den så kallade futharken, och de bärande orden i fornsvenskan är inte svårare att tyda än att de flesta av oss förstår dem än idag. Detta var också avsikten: de män och kvinnor som lät resa stenarna ville att budskapet skulle kunna förstås och minnas.

                    

    Runristandet har en lång historia, från de besynnerliga – antagligen magiskt laddade – ord som höggs in i Norge redan under folkvandringstiden till de utförliga släktredogörelser som möter oss i stenar från 900- och 1000-talen. 


    Ett praktexempel är den hälsingska Malstastenen, idag på museet i Hudiksvall, där stenresaren och ristaren Romund räknar upp manliga och kvinnliga släktingar i sju led, antagligen för att markera arvsrättsligt revir. Romund berättade också exakt var han hämtat stenmaterialet, och för att visa vad han trodde på högg han in ett kors. Ett annat monument som inte lämnar någon oberörd är den östgötska Rökstenen, med världens längsta runtext, som enligt den senaste forskningen innehåller en svit av gåtor med fördold kunskap, allt för att stenresaren Varin ville hedra minnet av den döde sonen Vämod. Få runstensprojekt är lika bildmässigt imponerande som Hunnestadsmonumentet i Skåne, som krossades på 1700-talet men nu till stor del har rekonstruerats.


    I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om runstenar och deras budskap.


    Bild: Runhällen vid Hillersjö på Mälaröarna, som berättar om en lång och komplicerad arvsföljd, där en kvinna vid namn Gerlög blev mycket förmögen och ägare till många gårdar. Foto: Bengt A. Lundberg (CC BY) Riksantikvarieämbetet.


    Klippare: Aron Schuurman


    Producent: Urban Lindstedt


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • En av de största omvandlingarna under vikingatiden var kristnandet: efter sekler av fallerade missionsförsök började kungar, hövdingar och rika änkor ta Vite Krist till sina hjärtan och påbjuda andlig omvändelse i bygderna. På 900- och 1000-talen övergick skandinaverna till kristendomen och kom därmed att integreras kulturellt i Västeuropa.


    I de missionärsskildringar som skrevs på 700- och 800-talen dominerar redogörelser för misslyckanden. Willibrord lyckades inte kristna Jylland, Ansgar förmådde inte kristna Mälardalen, trots upprepade missionsresor. För utomstående betraktare utgjorde de skandinaviska länderna starka bålverk för hedendomen. Men sedan hände något. Under 900-talet sipprade kristendomen permanent in i Danmark och Västergötland, för att därefter sprida sig till allt fler områden. I spetsen för utvecklingen gick kungar som Harald Blåtand, Olav Haraldsson och Olof Skötkonung, vilka gärna beskyddade missionärer och lät resa kyrkor, av allt att döma både för att de omvändes i sinnet och för att de insåg de praktiska fördelarna med den nya tron. Metoderna varierade. Ibland tycks en storman ha tvingat alla bönder i bygden att låta sig döpas. Ibland anammades kristendomen kollektivt under en tingsförhandling. Stundom kompromissade man och tillåtit vissa förkristna sedvanor att leva vidare, såsom var fallet när Islands allting antog den nya läran omkring år 1000.


    I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om kristnandet under vikingatiden.


    Bild: Ansgar, predikar vid konung Harald Klaks hov. Färglitografi på papper, limmad på kartong. Signerad nedre vänster: L. M. Moe, 92. Text: Danmarks historie i billeder XIV. Ansgar predikar i Haralds Gaard. Alfred Jacobsens litogr. Etablissement, København K. Samlingen bestod av 50 illustrationer, museum nr. 17.001-17.049, med nr. VI och L (50) saknas. Utgiven 1898, dokumenterad i V.E. Clausen: Folkelig grafik i Skandinavien, 1973, sid 144. Wikimedia Common, Public Domain


    Klippare: Aron Schuurman


    Producent: Urban Lindstedt


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Vid sidan av ohistoriska hornhjälmar och sjöväga expeditioner till hägrande plundringsmål brukar folk förknippa vikingatidens nordbor med sagor om asagudar och krigshjältar. Många av dessa historier har tillhört den narrativa standardrepertoaren i Norden ända in i våra dagar, något som vittnar om styrkan och lyskraften i epokens berättarkultur. Oden och Tor gick hem i stugorna långt efter det att folk slutade blota till dem.


    Hur var sagorna konstruerade, och vilka teman älskade folk att höra om? Varför får den busige Loke så stor plats och fungerar som intrigskapare i så många sagor? Hur kommer det sig att nordborna ännu på 1500-talet älskade att höra om den urstarke, långlivade och kulturkritiske ärkebarbaren Starkad, som fick breda ut sig över sida efter sida hos författare som Saxo Grammaticus och Olaus Magnus? Och hur skiljer sig Saxos hämnande danaprins Amled, originalet, från kopian, den tragiske shakespearehjälten Hamlet? Till saken hör att vissa av vikingatidens berättelser innehåller element som, med våra ögon sett, är djupt osmakliga – som i fallet med mästersmeden Völund, som våldtar kvinnor, dödar barn och förvandlar deras skelett till smycken, och som trots det är avsedd att beundras som en hjälte.


    I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de guda- och hjältesagor som växte fram under järnåldern, spred sig vida kring under vikingatiden och inte har mist sin popularitet.


    Bild: Loke och Idun. Illustration av John Bauer (1911) för Viktor Rydbergs Fädernas gudasaga. Wikipedia, Public Domain.  


    Klippare: Aron Schuurman


    Producent: Urban Lindstedt


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Majoriteten av alla vikingatida skandinaver var vanliga bönder, medan krigarna utgjorde en synlig minoritet. Till dessa grupper kom en tredje, som i mångas ögon var ännu mer prominent än kungarnas och stridsmännens kretsar: köpmännen. De seglade överallt för att köpa billigt och sälja dyrt, och genom deras verksamhet knöts Nordeuropas alla kuster samman i kommersiella nätverk. Vikingarnas epok sammanföll nämligen med ett handelsuppsving i hela Europa, något nordborna inte var sena att profitera på.


    Vad som gör de medeltida köpmännen särskilt intressanta är att vi har stora kunskaper om några av dem, som i fallet med Ottar från Hålogaland, en nordnorsk bonde som extraknäckte som handelsman på sommaren. Under en vistelse i England uppmärksammades han av kung Alfred den store, som lät intervjua honom om hans resor och sedan såg till att redogörelsen fästes på pränt. Vi kan dessutom bokstavligt talat gräva upp köpmännens liv genom att fokusera på köpstäder som Birka och Hedeby, vars stadsbebyggelse är lätt att komma åt för dagens arkeologer, eftersom resterna efter de gamla trähusen inte är övertäckta av senare bebyggelse. Vi vet också vad vikingarna handlade med, och vi har kusliga skildringar av deras lika omfattande som vidriga slavhandel. Allt sammantaget ger oss dessa källor både konkreta och fascinerande inblickar i epokens handels- och näringsliv.


    I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de vikingatida köpmännen, deras färder, varor och städer.


    Bild: Handel i östslavernas land. Skildring av slavhandel mellan ruser och khazarer. Oljemålning av Sergej Ivanov (1909) från serie som skildrar rysk historia. Wikipedia, Public Domain. 


    Klippare: Aron Schuurman


    Producent: Urban Lindstedt 


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Vikingatågen gick inte bara i västerled. I synnerhet från dagens Sverige gick de också till Östeuropa, både till ”Grekland”, det vill säga det bysantinska riket, och till ”Gårdarike”, det vill säga till dagens Ryssland, Belarus och Ukraina. Utvandringen av handelsmän, krigare och hövdingar från Norden till Östeuropa lade grunden till Kievrus, det första ryska riket.


    Vikingarnas östeuropeiska historia är påfallande väldokumenterad, både genom arkeologiska lämningar och genom redogörelser i skriftliga källor. När en munk i Kiev i början av 1100-talet skrev Nestorskrönikan, den första ryska historieskildringen, kunde han använda sig av flera bevarade handelsavtal från 900-talet, vilka i detalj visar hur ruserna, det vill säga svenskar från Roslagen och deras östslaviska förbundna, tog sig till Konstantinopel (vikingarnas ”Miklagård”) för att handla. I bysantinska verk kan vi detaljanalysera resorna som sådana – vilka vägar vikingarna tog, vilka forsar de måste bemästra och hur fort de färdades. Både nordbor och bysantinare har till råga på allt efterlämnat redogörelser för de skandinaviska krigare som trädde i kejsarens tjänst och stred i väringagardet, en av Europas militära elitkårer. Tack vare detta kan vi följa den blivande norske kungen Harald Hårdrådes spännande liv i exil, först som stridsman i Kievrus, sedan som väringaledare i Italien och på Balkan.

                    

    I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om vikingatågen i österled, om handel och krig i Gårdarike och Sydösteuropa.


    Bild: Besökare från andra sidan havet. Skildring av varjagers färd till Kievrus. Oljemålning av Nicholas K. Roerich (1901). Wikipedia, Public Domain. 


    Klippare: Aron Schuurman


    Producent: Urban Lindstedt


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Upptäckare, kolonister, riksbildare och köpmän i all ära, men det vi spontant associerar till när vi visualiserar vikingatiden är trots allt krigarna – såväl de lejda och edsvurna stridsmännen som stred för kejsare, kungar och furstar i hela Europa som de frilansande sjörövare och plundrare som gjorde Västeuropa osäkert mellan 700-talet och 1000-talet. Vad vet vi egentligen om dem?


    Ett stort problem är att vi ofta har valt att glömma de riktiga krigarna – de som uttryckligen nämns med namn i samtida annaler och runstenstexter – och istället minnas de sagohjältar som diktades ihop flera sekler senare. Vad händer om vi skalar bort det medeltida fiktionshöljet och söker efter historiskt belagda stridsmän? Under vilka perioder var de verksamma? Vilka strategier och taktiker använde de sig av när de gick till angrepp mot sina fiender? Hur mindes de efterlevande dem, när sorgebudet kom att de fallit i främmande land? Hur barbariska var de? Fanns det bärsärskar, alltså vilda krigare som drogade sig med flugsvamp och trodde att de var osårbara? Genom att ställa den här typen av frågor tvingas vi pränta ned besvärande frågetecken framför legendariska hjältar som Gånge-Rolf, samtidigt som vi möter fullt historiska men bortglömda hövdingar som Sibbe Foldarsson – den danske sjökungen vars död i Kalmarsund ännu ger ekon i Ölands kulturlandskap.


    I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de verkligt blodiga sidorna av vikingatidens historia, om epokens krig och plundring.


    Bild: "Ein Wikingerüberfall", konstnärlig skildring av en vikingaräd. Oljemålning av Ferdinand Leeke (1901). Wikipedia, Public Domain. 


    Klippning: Aron Schuurman


    Producent: Urban Lindstedt


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • En aspekt av vikingatidens historia som lämnade starkast möjliga spår i eftervärlden var riksbildningen. Det var nu Sverige, Norge och Danmark framträdde som kungariken i nivå med de redan etablerade rikena på kontinenten och på brittiska öarna. De första fröna såddes till det som långt senare skulle utvecklas till nationalstater. Vikingatidens mest framgångsrika vikingatida hövdingar gick följaktligen till historien som riksbildare och landsfäder.


    Men varför? Att förena flera bygder och herravälden till ett rike var inget som gjordes i en handvändning, och att dessutom ge härskarämbetet en radikalt ny image genom mynt, kristendom, kröningsritualer, militära bastioner och städer var svårsmält för hela den gamla järnålderseliten. När de jylländska kungarna Harald Blåtand och Sven Tveskägg under andra hälften av 900-talet underlade sig hela den danska övärlden och Skånelandskapen och upprättade ett överhöghetsvälde över Norge var det en revolution uppifrån som svepte bort gamla dynastier och maktcentra och etablerade en härskarordning efter tyskt mönster som aldrig tidigare existerat i Norden. En liknande process ägde några decennier senare rum i Norge under Olav Tryggvason och Olav Haraldsson, sedermera hyllad som ”Sankt Olav”. Men hur gick det till? Och varför skedde det just då? 


    I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om riksbildningen under vikingatiden, från begynnelsen i 960-talets Danmark till avslutningen i 1000-talets och 1100-talets Sverige.


    Bild: Olav Tryggvasson koras till norsk konung. Målning av Peter Nicolai Arbo (1860). Wikipedia, Public Domain. 


    Klippare: Aron Schuurman


    Producent: Urban Lindstedt


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Alla har hört talas om Oden, Tor, Loke, Freja, Balder, Njord och de andra gamla asagudarna. De flesta tror sig också känna till de lika ryktbara som beryktade offerhandlingarna – bloten – med vilka vikingarna firade dem och offrade till dem. Men vad vet vi egentligen om den fornnordiska religionen? Vilka gudar vördade man på riktigt, och hur gick offren till?


    Sanningen är att vikingatidens förkristna religion var mångfacetterad, med flera olika typer av kulter. Här fanns det småskaliga alvablotet, privata högtider på gårdarna, som främlingar inte fick ta del av, men också de stora riksbloten på platser som Lade, Lejre och Uppsala, där representanter från flera bygder förväntades delta. Här fanns också det kvinnliga sejdandet, då völvor försatte sig i trans och skådade in i framtiden. 


    I de tidigmedeltida kristna redogörelserna för bloten dominerar kusliga exposéer av blodiga människooffer i heliga lundar och tempel, medan de norska kungasagorna snarare låter oss se festliga sammankomster med rituellt drickande och inmundigande av helgade köttgrytor. Vilken bild är mest korrekt? I takt med att arkeologerna hittar de gamla templen – ”kulthusen” – kan vi lägga ihop allt fler pusselbitar till bilden av de religioner som gick i graven när kristendomen segrade på 1000- och 1100-talen.


    I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om vikingatidens asagudar och de kulter som tillägnades dem.


    Bild: 1800-talsskildring av ett forntida Disablot. Illustration av August Malmström från sent 1800-tal. Wikipedia, Public Domain.


    Klippare: Aron Schuurman


    Producent: Urban Lindstedt


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Vikingatiden brukar ofta förknippas med krig, sjöröveri och plundring, men det var också en av de största fredliga expansionstiderna i vår historia. Vanliga jordbrukare och boskapsskötare lämnade sina hem på jakt efter större marker, samtidigt som stormän och furstar som skrämdes av de nya kungamakterna satte segel mot väster för att finna nya länder att kolonisera, och därmed bevara sin frihet.


    Den vikingatida kolonisationen förändrade Nordeuropas historia för alltid. Shetlands- och Orkneyöarna, Färöarna, Island, Grönland och många andra områden fick en skandinavisk befolkning. Nordbor slog sig ned på Hebriderna och Isle of Man, i norra Skottland, södra Wales och vid flera nygrundade städer på Irland, medan andra bosatte sig i norra och östra England (”Danelagen”) och i Normandie. Majoriteten av kolonisterna var bönder och handelsmän som valde att lämna sina gamla bygder i förhoppning om att kunna bygga sig en ny och bättre framtid på andra sidan havet. De grundade städer – till exempel Dublin – och påverkade såväl konsthantverk som ortnamnsskick i alla bygder de rotade sig i. Än idag är arvet efter kolonisationen fullt synligt i många delar av Västeuropa. På andra håll, som på Grönland, är det endast synligt i form av ruiner, eftersom kolonisternas ättlingar till slut försvann från scenen på sätt som ännu inte har klarlagts.


    I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om den vikingatida kolonisationen, framför allt i västerled.


    Bild: Sommar på Grönlandskusten ca. 1000 e.kr. Oljemålning av Carl Rasmussen (1875). Wikipedia, Public Domain. 


    Klippare: Aron Schuurman


    Producent: Urban Lindstedt


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Under decennierna omkring år 1000 genomfördes ett antal lika djärva som seriösa nordiska försök att anlägga permanenta kolonier i Nordamerika. Med utgångspunkt i nordligaste Newfoundland utforskade nordborna nuvarande Kanadas östkust, byggde långhus och trädde i kontakt med urbefolkningen i det land som de döpte till Vinland.


    Upptäckten av Amerika framstår i efterhand som vikingarnas mest imponerande bragd, men vad var det egentligen som hände? Vem eller vilka tog initiativ till upptäcktsresorna och bosättningarna? Vad ville de åstadkomma – grunda utposter för handel eller ta över landet? Och varför slutade det som det gjorde, med att nordborna drog sig tillbaka till Grönland och Island?


    Frågorna blir inte mindre spännande när vi finner att de verkliga pionjärerna var kvinnor, först Gudrid Torbjörnsdotter och sedan Frejdis Eriksdotter. Till skillnad från i alla andra kända vikingatida kolonisationsprojekt gick kvinnorna i spetsen, något som medeltidens islänningar var väl medvetna om – så till den milda grad att de skrev långa historiska skildringar av kvinnornas liv, i vilka de dominerar över männen, både som hjältar och som skurkar. I ett senare skede av historien glömdes dock kvinnorna bort till förmån för sagornas manliga bipersoner. Varför?


    I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Vinland och de vikingatida försöken att utforska och kolonisera nordöstra Nordamerika.


    Bild: Leif Eriksson upptäcker Amerika. Målning av Christian Krogh (1893). Wikipedia, Public Domain. 


    Klippare: Aron Schuurman


    Producent: Urban Lindstedt


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Den tidiga medeltiden ligger mer än ett millennium bakom oss, och för många nutidsmänniskor är det en svårgripbar era, men än idag finns det gott om museer och platser där vi kan komma epoken nära. Oavsett om vi håller oss till Sverige eller om vi söker oss mot kontinenten eller brittiska öarna är det lättare än vi tror att komma perioden mellan romarrikets fall och vikingatiden in på livet.

                    

    I detta highlights-avsnitt rör vi oss från Hagia Sofia och Yerebatan Saray i Istanbul över de mosaikklädda kyrkorna i italienska Ravenna och de visigotiska votivkronorna i Spanien till fascinerande platser i Nordeuropa, som irländska Skellig Michael, Björketorpsmonumentet i Blekinge och bildstenshallen i Gotlands museum. Vi bekantar oss med intakta verktygslådor från södra Norrland, en Buddhaskulptur från Helgö i Mälardalen, den karolingiska klosterporten i tyska Lorsch, Sutton Hoo-fynden från England och de undersköna bokilluminationer som kan beskådas i montrar i Dublin och London.


    I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om lämningar efter tidig medeltid och järnålder i dagens Europa, med djupdykningar om många föremål och platser.


    Bild: Yerebatan saray, eller Basilikacisternen, efter restaurering. Fotografi av Kurmanbek (2022). Wikipedia, Public Domain. 


    Klippare: Aron Schuurman


    Producent: Urban Lindstedt


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Fornborgarna påminner oss om att folkvandringstiden och vendeltiden var fyllda av blodig dramatik, och för vanliga nordiska bönder och deras hövdingar var det följaktligen naturligt att lägga ned arbetsresurser på att skapa svårintagliga bastioner, dit man kunde söka sig i orostider. 


    I vårt svenska kulturlandskap finns en särskild fornminneskategori som brukar kallas fornborgar. Anläggningarna kan ligga på höjder och värnas av stup och vallar, eller mitt på slätten och omgärdas av ringmurar. Flertalet byggdes under den epok som hos oss kallas järnålder och på kontinenten tidig medeltid, och de minner om ett av de viktigaste mänskliga behoven under perioden: försvar mot anfallande fiender.


    I vissa fall utvecklades till och med permanenta bosättningar innanför murar och vallar. Idag kan många svenska fornborgar besökas, och vissa har blivit föremål för häpnadsväckande arkeologiska utgrävningar, som i fallet med Sandby borg på Öland, där en folkvandringstida massaker har uppdagats. Inte sällan är fornborgarna dessutom, genom sin blotta belägenhet, idealiska för kombinerad natur- och kulturturism, som i fallet med Torsburgen och Grogarnsberget på Gotland, eller Bore kulle i Dalsland. Eketorps borg på Öland har delvis rekonstruerats, med kopior av hus från tidig medeltid.


    I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de svenska fornborgarna och den värld i vilken de uppfördes.


    Bild: Fornborgen Sandby borg på Öland. Fotografi av Sebastian Jakobsson (2015). Wikipedia, Public Domain. 


    Klippare: Aron Schuurman


    Producent: Urban Lindstedt


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Under den tidiga medeltiden formades en kultur som förenade högt och lågt i mötet mellan det lärda och det folkliga. En kultur som på flera punkter var långt ifrån okontroversiell. 


    Prästerna ryste över folks vidskepligheter och såg till att fästa sina åsikter på pränt. I lagar, dikter, pedagogiska texter och till och med uppslagsverk gav sig skribenterna i kast med föreställningar om änglar, demoner, häxor, trollkarlar, spåmän, astrologer, djävulsdyrkare och allt möjligt annat som uppfattades som besynnerligt.


    Till de största fördomarna mot tidig medeltid hör att epoken var osedvanligt ”mörk”. Det är inte av en slump som den brukar kallas the Dark Ages på engelska. I detta ligger en bister förutfattad mening – att vi vet oerhört lite om perioden, att alltför få källor är bevarade för att vi skall kunna bilda oss en uppfattning om hur folk tyckte, tänkte och levde. Men fördomen vilar på lös grund. Vi vet mycket mer än vi inbillar oss.


    I själva verket har vi mängder av källor, framför allt skrivna av präster och munkar, som skänker oss information om allt mellan himmel och jord.


    I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om den kreativa folktro som bredde ut sig i mötet mellan kristendomen och äldre religioner.


    Bild: Illustration av djävulen i Djävulsbibeln (Codex Gigas). Förmodat producerad av munken Herman (Hermannus Heremitus) under tidigt 1200-tal. Wikipedia, Public Domain. 


    Klippare: Aron Schuurman


    Producent: Urban Lindstedt


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Beowulfkvädet har endast överlevt i ett exemplar, som idag förvaras i British Library i London. I övrigt är sagorna om hjälten Beowulf och hans kamp mot träskmonstret Grendel och dennes mor okända i litteraturhistorien – lika okända som många andra dåtida verk, vilka endast kunde luta sig mot muntlig tradition och aldrig fann sin väg till handskrifter. Tack vare att detta enda manuskript råkat bevaras till eftervärlden har vi idag tillgång till en kuslig berättelse från äldsta nordeuropeiska medeltid, en historia som annars skulle ha varit för alltid förlorad. Och det är inte vilken historia som helst.


    Beowulfkvädet handlar om en hjältes liv, från ungdomens hjältedåd i främmande land till ålderdomen, när han efter en längre tid som kung slutligen dör av skador som han ådragit sig i striden mot en drake. Den långa dikten är skriven på fornengelska, men handlingen utspelar sig i järnålderns Skandinavien. 


    Sagan vittnar inte bara om vilka envig mellan hjältar, monster och drakar som uppskattades av hövdingahallarnas folk. Beowulfkvädet avslöjar också vilka värderingar som krigarna och deras herrar höll högst i ära, och vad de fruktade allra mest. Detta gör historien om Beowulf till ett mångfacetterat epos som innehåller åtskillig dramatik och stora doser levnadsvisdom.


    I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Beowulf och hans historia, ett av de största litterära verken från den tidiga medeltidens Europa. 


    Bild: Beowulf och draken. Illustration av J. R. Skelton (1908) från Marshall, Henrietta Elizabeth (1908) Stories of Beowulf, T.C. & E.C. Jack, p. 93. Wikipedia, Public Domain. 


    Lyssna också på Elizabeth II – konstanten i brittisk nutidshistoria

     

    Klippare: Aron Schuurman


    Producent: Urban Lindstedt


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Sigmund, Sinfjötle, Sigurd Fafnesbane, Brynhild, Gudrun, Gunnar, Högne, Atle, Jormunrek – välkända namn i hela Väst-, Nord- och Centraleuropa under den tidiga medeltiden. Varför? Eftersom de var centrala protagonister i Völsungasagan, den mest legendomspunna och återberättade av alla våra gamla hjältehistorier. 


    Intrigerna och striderna avsatte spår i Eddan, i tysk medeltidspoesi, på runhällar och på dopfuntar. I senare tid har sagorna inspirerat till Richard Wagners Nibelungenoperor och till J.R.R. Tolkiens fantasyproduktion. Det går en röd tråd från den tidiga medeltidens Andvaranaut till Saurons härskarring.


    I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Völsungasagan och dess kombination av fiktion och verklighet.


    Völsungasagan utgör ett fascinerande titthål in i den tidiga medeltidens berättarkultur. Historien om hur en ödesdiger förbannelse kastas över en stulen skatt, en förbannelse som drabbar envar som lägger sig till med guldet, fängslade både nordbors och kontinentaleuropéers fantasi mer än någon annan enskild berättelsecykel. 


    Kring denna dramatiska kärna vävdes en allt brokigare väv av episoder och utvikningar som gjorde Völsungasagan till ett aldrig avslutat berättarprojekt. Verkliga kungar och drottningar som fastnade i minnet lades in i historien som bifigurer och kom därmed att postumt påverka europeisk kultur på ett sätt som inte lär komma någon nutida potentat till del. Hunnerkungen Attila blev sagans Atle, frankerdrottningen Brunhild blev sagans Brynhild.


    Bild: Sigurd dödar Fafne. Illustration av Arthur Rackham (1911) från Siegfried & The Twilight of the Gods (New Impression ed.), London: William Heinemann, s.56. Wikipedia, Public Domain. 


    Lyssna också på Nordisk mytologi – berättelser och kult


    Klippare: Aron Schuurman


    Producent: Urban Lindstedt 


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Profeten Muhammeds budskap kom till synes från ingenstans – från den arabiska öknen och dess oaser, från karavanleder som romare och perser tagit för givna, från ett område som ingen kejsare eller storkonung uppfattat som hotfulla. Likväl överflyglade islams krigare inom loppet av några få decennier hela Främre Orienten. På 600-talet skapades ett muslimskt kalifat från Marocko till Pakistan, och i början av 700-talet erövrades även Pyreneiska halvön.


    I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om islams uppkomst i allmänhet och utvecklingen i Spanien i synnerhet.


    I Spanien härskade muslimska emirer och kalifer från 700-talet till 1400-talet och har efterlämnat storartade kulturella monument, som i fallet med den gamla moskén i Córdoba, men hur hanterade den underkuvade befolkningen och dess stormän trycket från nykomlingarna och deras regim? Till saken hör också att vår allmänkulturella uppfattning av medeltidens islamiska värld är starkt präglad av Tusen och natt och dess sagor. Hur mycket av den bild som framtonar i dessa är sann? Hur många av sagorna är ens arabiska?

                    

    Hur kunde det ske? Varför lyckades inte de gamla stormakterna, det östromerska imperiet och det sasanidiska Iran, stå emot trycket från öknarnas och stäppens folk? Vad var hemligheten bakom arabernas hastiga maktutveckling och islams utbredning? Och hur gestaltade sig det muslimska herraväldet efter att erövringarna var avklarade?


    Bild: Abd ar-Rahman III, umayyadisk kalif 929-961, tar emot tysk-romersk ambassadör i Córdoba. Oljemålning av Dionisio Baixeras Verdaguer (1885), Wikipedia, Public Domain.


    Lyssna också på Reconquistan – Granadas fall 1492.


    Klippare: Aron Schuurman


    Producent: Urban Lindstedt


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • De nämns inte i vare sig Gamla eller Nya testamentet. De var okända i fornkyrkan, och de har i flera sekler bemötts med skepsis av protestanter av alla de slag: de katolska helgonen. Sankta Katarina och Sankta Barbara, Sankt Georg och Sankt Mauritius, och många, många fler. Under tidig medeltid uppkom en blomstrande helgontro som svar på folkets andliga behov, vilken kom att bli av svårligen överskattad betydelse för europeisk kultur.


    De tidigmedeltida helgonen uppfattades som folkliga hjälpare och medlare mellan Gud och människa, men det var deras enda gemensamma drag. I övrigt skilde de sig åt fullständigt. Här fanns fromma läkarhelgon som omvandlades till stridbara krigarhelgon – som i fallet med Georg, som efter några seklers förändringsprocess slutade som drakdödaren Sankt Göran. Här fanns drottningar och kungar som upphöjdes till helgon av strategiskt sinnade familjer och kyrkor efter sin död, som i fallet med Sankta Balthild och Sankt Sigismund. Medan vissa helgon är så dimhöljda gestalter att vi med fog kan fråga oss om de ens existerat är andra helgon så påtagliga att de till och med har efterlämnat egen litterär produktion – som i fallet med Sankt Patrick, Irlands skyddshelgon, som skrev en bevarad självbiografi.

                    

    I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om den tidiga medeltidens helgonkult, med flera detaljexempel på hur människans dröm om hjälpande himmelska händer tog sig uttryck.


    Bild: Tortyr av Sankta Barbara av Wilhelm Kalteysen, Wikipedia, Public Domain.


    Lyssna också på Så blev Heliga Birgitta Sveriges mest kända person


    Klippare. Aron Schuurman


    Producent: Urban Lindstedt


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Uppåkra, i sydvästra Skåne mellan dagens Lund och Malmö, blomstrade från 100 f.Kr. till 1000 e.Kr. för att sedan glömmas bort så fullständigt att inte ens namnet blev kvar. Staden var sju gånger så stor som Birka och fungerade sannolikt som säte för kungar som härskade över västra Skåne, tidvis också över betydligt större områden. 


    Tack vare de senaste decenniernas utgrävningar har arkeologernas fynd tvingat oss att skriva om södra Skandinaviens järnåldershistoria i grunden. Tack vare jämförelser med skriftliga källor, som krönikor och hjältesagor, kan vi foga pusselbitar till varandra och börja lägga historien till rätta – historien om ett glömt folk, ett glömt rike och glömda kungar.


    I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om fyndplatsen Uppåkra, dess härskarmiljö och de människor som levde där.


    Idag motsvaras den av Uppåkra kyrka med intilliggande by, men ovan jord finns inget som minner om storheten under folkvandrings- och vendeltid. Vad var det gamla Uppåkra för en plats, och varför suddades staden ut från kartan? Idag kan många sådana frågor besvaras. 


    En stor och i flera sekler kontinuerligt brukad förkristen tempelanläggning har grävts ut, med spektakulära fynd av guldgubbar och praktföremål. Just nu håller en hövdingahall på att undersökas, och till detta kommer fynd som vittnar om en omfattande produktion av hantverksföremål, till exempel kammar och spännen. 


    Bild: Völund från Uppåkra, Lunds Historiska Museum, Wikipedia, Public Domain.

    Lyssna också på Folkvandringstiden och Västroms fall


    Klippare: Aron Schuurman


    Producent: Urban Lindstedt


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.